
Leander 4
Songs By Saxophonists
4
Inspelning, mixning och mastring: Johannes Lundberg i Studio Epidemin i Göteborg okt. 2022
Producent: Rune Leander
Imogena
71:57
Releasedatum: 22/9 2023
Songs By Saxophonists består som titeln anger av jazzlåtar signerade instrumentalister trakterandes olika saxofoner. Utländska stjärnors verk från förr och nutid blandas med två original av Jan Forslund – oerhört underskattad musiker och låtskrivare enligt Leander – med förflutet i Bohuslän Big Band och hos Enar Jonsson, jämte tre alster från huvudpersonen själv. I höstas skedde releasekonserten av denna skivdebut med egen grupp på Utopia. Jag kom från annat evenemang, men kunde ändå höra uppemot en timma av ljuvligt musicerande. Vid den lyckade spelningen medverkade nämnde Forslund på ett par låtar. Osäker på om jag tidigare har lyssnat på Leander bortsett från på jam, trots dennes gedigna bakgrund som musikalisk ledare för Jazz Preachers, suttit in i Tolvan och i olika storband i hemtrakten, medverkan i teve- och teaterorkestrar med mera. I pressutskick meddelas att debuten inträffar flera år efter pensionering. Leander tar gärna del av utbudet på livaktiga livescenen i Göteborg varför man således påfallande ofta jan träffa på honom i vimlet.
På debuten med hela elva låtar från fyra minuter och utsträckt till närmare nio minuter spelar han diverse träblås: altflöjt, sopran-, tenor- samt barytonsaxofon. Vad som gjorde mig på allvar intresserad av cd:n var de medmusiker han lockat med sig i projektet. Vi pratar inte bara Göteborgs finest utan om tre bärande namn på den svenska scenen, tre musikanter vars förmåga jag förtjust tagit del av ett oräkneligt antal gånger live och på skiva i åtskilliga decennier. Syftar på Anders Kjellberg bakom trummorna, Yasuhito Mori med sin kontrabas samt på pianopallen Tommy Kotter. Sedan inledning av respektive bana har de utgjort sådana spjutspetsar inom jazzrelaterad musik i både storband och smågrupper, att man knappt kan föreställa sig hur mycket torftigare det hade varit om de inte funnits att tillgå. Hade de inte inte haft Göteborg som hemvist (Mori flyttade hit från Japan 1980) skulle de haft internationell stjärnstatus.
Såväl initiativtagaren till Leander 4 som vi lyssnare är själaglada över att dessa jordnära tungviktare ställt upp. Till yttermera visso uppstår den kemi som varje dylikt projekt eftersträvar. Dessa kolossalt erfarna individer röjer oavbrutet sin enorma rutin och kompetens. Efter långa renommerade karriärer uppvisas tryggt en fullkomlig avspändhet. Att kompet sugna på att ta sig an materialet glänser förvånar inte, fast ändå förunderligt att de kan framstå som så hungriga.
Och doldisen i förgrunden darrar verkligen inte på manschetten, uträttar istället högst övertygande vad han ämnat företa sig. Ingen behöver bryr sig om att bevisa att man håller måttet. Kvalitetsstämpeln märks ändå med besked redan halvvägs in i första numret. Totalt fokus ligger på att framhäva essensen i ypperliga kompositioner, Varje låt framförs galant, expressivt eller innerligt utifrån skiftande temperament. Och avvägningen emellan raffinerat unisont spel och solistiska passager har planerats med utsökt omdöme.

Kvartetten framför den sorts jazz jag föredrar, expansiv och intrikat med rötter i svängig be bop. Melodier stretchas i utbroderade mönster med ibland improvisatoriskt handlag, vilka interfolieras av snyggt levererade ballader. Materialet valt med stor omsorg erbjuder en mångfald av angenäma uttryck inom nämnda ramverk. Det spännande soundet må uppfattas som tidlöst. Stilmässigt kan det placeras hos Verve, Prestige och klassiska Blue Note från 50-talet och ett par decennier framåt i tiden.
Var tydligen en slump att enbart instrumentkollegor signerat repertoaren. Vi får klassiker som This I Dig Of You av Hank Mobley som jag har på cd:n Soul Station och Serenity i från 1964 av Leanders favoritsaxofonist Joe Henderson. Vidare tolkas troligen ej inspelad melodi av Wayne Shorter genom vindlande sopransaxslinga med alldeles lagom friktion, suggestivt tema på bara ett ackord från Joe Lovano, blues från alltför tidigt bortgångne Börje Fredriksson (vars musik lysande levandegjorts av Sister Maj´s Blouse) med pregnant basfeature samt stilsäkert utsträckt tema med knappt tio år på nacken från Seamus Blake, en engelsk-kanadensisk tenorist jag kunde njuta av på jazzfestivalen i Ystad häromåret.
Skivköpare får sannerligen valuta för sin investering. Albumet innehåller så många finesser och toner att det kan framstå som mastigt om det tas in i ett svep.. Kan därför vara klokt att dela upp lyssningen på två eller tre koncentrerade akter i hörlurar. Till uppräkningen ovan ska som sagt adderas fem original. De två låtarna tillkomna av Forslund är dels en ”powerballad”, dels komposition i 6/8-takt med modalt solo som passar att framställa på sopransax. Rune Leander ger oss också en inblick i de melodier han själv är upphov till. Fint klingande Lördagsballaden skrevs till Gomorron Sverige i SVT. Den finurligt klingande lite aviga melodin Sleepless skrevs för altflöjt medan Aniarku baserad på harmonierna till ett Sonny Rollins-alster hyllar Ukrainas frihetskamp. Slagkraftiga låtar!
Varje komposition står på egna ben. Inga av dem låter bleka, tvärtom. Ömsom stimulerande sväng, ömsom substans av en dimension som gör att man åker med, dras in i ett upplyftande tonspråk.. Förunderligt vilken vitalitet dessa mogna män kan visa upp i studio när de får feeling. Ett avsnitt som mästerligt bekräftar förmågan att svepa med lyssnaren är sprudlande This I Dig Of You åtföljd av Coltrane-ystra utlevelsen på sopransax i Effeso (J. Forslund). Här är det på sin plats att utdela extra guldstjärna till Anders Kjellbergs dynamiskt uppbyggda konversation med Tommy Kotter. Det nästan obligatoriska bluesiga inslaget har lagts allra sist. Signerat Joe Lovano (som jag för övrigt sett på Nef) utvecklas det till en jambetonad fest genomsyrat av suveränt trumspel.