• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Purpurfärgen – en lovsång till livet

18 januari, 2024 by Birgitta Komaki

Purpurfärgen
Betyg 4
Svensk premiär 19 januari 2024
Regi Blitz Bazawule

En film om systerskap i en förtryckande värld, om Celies liv och hennes medsystrars.
En musikalversion efter en roman av Alice Walker. Det här är den andra filmen som baseras på romanen. Den första filmen kom 1986 och regisserades av Steven Spielberg.

Det är 1909 i amerikanska södern, här bor Celie med sin älskade syster Nettie.
När Celie får barn lämnar hennes far bort barnen och gifter sedan bort henne med den brutale Mister. När systern blir utkörd blir Celie ensam hos sin make och lever många år med våld och förnedring. Hon har bara gud att tala med.

Svart, fattig, ful och kvinna. Män som slår, förtrycker och förnedrar.
En historia som skildrar det största eländet men också kärlek, glädje och styrka.
När sångerskan Shug Avery kommer till Celines hem blir de vänner och med hennes hjälp återfår Celie sin värdighet och glädje.

Med nästan enbart svarta skådespelare är det inte rasismen som står i blickpunkten utan den kultur där männen styr och kvinnorna står lägst i rang. De vitas förtryck visas endast genom borgmästarens fru när hon tvingar den friaste av kvinnorna att bli hembiträde.

I motsats till allt elände som skildras mer eller mindre realistiskt överträffar musik och dansnumren det mesta. Lovsånger till Herren eller Kabarenummer – alla är fantastiska. Med massor av musiknummer som är en njutning både för öron och ögon vinner skådespelarna och filmen sin publik. En lovsång till livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet – en berättelse om mycket mer än ett rockband

18 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Tove Falk Olsson

Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Balsam Hellström

En film om det svenska rockbandet Imperiet. För Imperiets fans är det här förstås en högt värderad försenad julklapp. Men det är mycket mer än en berättelse om några år i ett rockbands historia. Det är en berättelse om vad Sverige varit och det får oss att fundera på vad Sverige är idag. Som alla riktigt, riktigt välgjorda dokumentärer berättar det om något mer än filmens yttre handling. ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” handlar om Sverige, såväl om samhällsutvecklingen, politiken och om musikvärlden.

Filmens regissör, Balsam Hellström, säger i ett pressmeddelande:
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–1988 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt.

Skildringar börjar förstås med punkbandet Ebba Grön och vi får se hur Imperiet föddes ur splittringen, eller snarare vidareutvecklades. Medlemmarna i grupperna vara politiska samhällsmedvetna. Men det blev också, som så många entusiastiska unga musiker lurade på en hel del av den ersättning de borde fått. De blev också utnyttjade av politiker. För många punk- och rock-band som poppade upp i kölvattnet efter band som Hoola Bandoola och Nationalteatern var det självklart att ta ställning i politik, framför allt världspolitiken.

Stämningen var till och med så politisk att Imperiet fick kritik av andra vänstergrupper när de gjorde låtar som sålde bra.

Denna dokumentär berättar mycket om musikindustrin, om kulturen och dess förhållande till samhället och politiken. Men jag funderar på det där med regeln om armlängds avstånd mellan politiker och musiker/kulturarbetare, som varit på tapeten i svenska medier en hel del. När Imperiet åkte på turné till Mexico, Kuba och Nicaragua var det med stöd av statsminister Olof Palmes. Det var ett samarbete, ett uppdrag, där det inte var någon armlängds avstånd. Hur fri är kulturen då? Det är inte frågor med glasklara svar.

Jag tycker filmen är helt underbar med mycket bra musik och musiker och anhöriga som berättar om sina upplevelser. Allt ger ett ärligt intryck. Thåström tycks så avslappnad och naturligt, utan stora choser. Det känns som att jag återupplever dessa år. Det är en av de starkaste och bästa dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om regissören:
Balsam Hellström är dokumentärfilmare, regissör och TV-producent utbildad vid Dramatiska Institutet. Balsam är uppvuxen i Högdalen under punkens framväxt, intill dess nav i Rågsved. Han har arbetat nära Thåström under flera decennier och regisserat flera pris- och guldskivebelönade konsertfilmer och musikvideor med artisten.
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–88 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt, säger Balsam Hellström.

Ett hjärta är alltid rött – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Imperiet, Thåström

Texttrygg ensemble med avsevärda röstresurser triumferar – Nyårsbubbel på Aftonstjärnan

18 januari, 2024 by Mats Hallberg

Nyårsrevy med externt manus/ sånger + egenskrivet material

Konstnärligt ansvarig: Emelie Hagman

Koreografi: Annie Nilsson, Lovis Håkansson

Ljusdesign: Emma-Karin Nilsson, Li Ivarsson

Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreel

Kostym: Pernilla Karlsson

Musiker: David Timonen (kapellmästare), Björn Regnér

Medverkande: Gustav Gälsing, Emelie Hagman, Sebastian Hagman, Lovis Håkansson, Annie Nilsson, Andreas Nygård

Premiär 13/1 2023 på Aftonstjärnan, Lindholmen i Göteborg

Spelas till och med 21/1

Den populära nyårsrevyn lanseras som en tradition eftersom den spelas för tredje året i rad. Jag har bevistat samtliga årgångar, vilket resulterat i både utförlig recension och uppskattande utlåtande som använts i marknadsföring. Blev därför inbjuden även vid premiären i helgen, något som jag än så länge bara hintat om på facebook. Teamet förtjänar emellertid en redogörelse över vad de åstadkommit, vars utvärdering förstås helt grundar sig på min subjektiva uppfattning. Ska sägas att jag inte kan relatera någon ur ensemblen till andra uppsättningar. Minns jag rätt formades det ursprungliga kollektivet i samband med engagemang i Falkenbergs-revyn. Och man kan förmoda att i princip samtliga har medverkat i musikaler.

foto Joakim Samuelsson

2024 har det driftiga paret Hagman anlitat nya krafter bortsett från de närmast omistliga musikerna. Skulle oro funnits över om höga standarden kunde bibehållas, kan med emfas intygas att eventuella tvivlare kan andas ut. Också årets ensemble, i det löst sammansatta konceptet som vill föra arvet vidare efter legendaren Kent Andersson, lyckas i sina intentioner. Publiken bjuds in till en helkväll med paljetter och kupletter, nyheter och gamla favoriter, sång och spex, högt och lågt. Festligheterna tar sin början med så kallad stenkaksdisco i caféet. Angående formatet dristar jag mig till en försiktig invändning. Inklusive paus är revyn över 3 ½ timma med cirka sexton nummer i vardera akt, vilket blivit i längsta laget. Förvisso generöst gentemot de som investerat i biljetter. Men hade regissör funnits skulle denne tagit välgrundade estetiska beslut, praktiserat den nödvändiga devisen ”kill your darlings”. Vad beträffar just längden är, om jag inte missminner mig, årets föreställning en halvtimme längre än tidigare. Vill hävda att av det osovrade utbudet håller så där 80 % och åtskilliga nummer är förstklassiga, övertygar kolossalt med sin espri.

foto Joakim Samuelsson

Låt mig först dra uppmärksamheten till männen på bilden ovan. De som sitter i ena hörnet av scenen och har fullständig koll på hur de ska ackompanjera de många vokala bedrifterna. Kan te sig underligt att undertecknad i egenskap av musikskribent inte känner till deras bakgrund. Kapellmästaren David Timonen sittandes vid sin klaviatur gör en alldeles utomordentlig insats, visar sig till och med vara en habil sångare. Hans medarbetare Björn Regnér, som också medverkade ifjol, är en fabulös begåvning. Spelar med ackuratess inte bara trummor, utan dragspel, akustisk gitarr, kontrabas, flöjt och saxofon (hoppas jag fått med samtliga instrument). Någon enstaka gång, exempelvis när euforin briserar i up tempo dängan Walking On Sunshine används färdig bakgrund. Musikernas följsamhet och synkade aktiviteter tillhör definitivt revyns plusfaktorer.

Emelie Hagman – foto Joakim Samuelsson

Fortsätter att fördjupa mig i revyns många musikinslag. Konstaterar att det sjungs mycket och på hög nivå med betagande inlevelse, såväl unisont där varje röst kan urskiljas i superbt exponerade stämmor och i en radda soloframträdanden. Och dessutom organiseras Jubel i busken-liknande allsångsövningar, vilket förstås medför att publikkontakten vässas ytterligare. Tacksamt grepp! Det sjungs som sagt med härlig, närmast osannolik energi. Innehållet i verser och refränger behärskas galant. Trots att samtliga på musikalliknande maner fixar sina åtaganden med glans, vill jag lägga fram en randanmärkning. I teknisk mening sjöngs det ibland ”för bra”. Somliga sekvenser överarbetas en aning, når over the top. Kanske konstig kritik, men det en ståndpunkt som några gånger poppade upp hos mig.

Sebastian Hagman – foto Joakim Samuelsson

Sebastian Hagman agerar sin vana trogen konferencier, i den rollen förnämligt inriktad på att lugnt upprätta ett förtroende med oss i de tolv raderna som blickar ner mot honom. Vet av erfarenhet hur publikens intresse ska fångas. Poängterar att jubileer vilka inföll under pandemin, såsom stadens fyrahundra-åriga historia och 100-års minnet av Povel Ramels födelse tillhör de luddiga jubileer som ingår i Nyårsbubbel. Givetvis passas därtill på att fira jubileet för Walt Disney Productions, vilket görs på ett både fyndigt och mycket roligt sätt.

Andreas Nygård foto Joakim Samuelsson

Hagman är duktig på att rimma och ingår numera i de allra flesta av ensemblens gemensamma nummer. Lägger i sina monologer mest krut på märkliga händelser ur barndomen, långsökta och ofta groteska anekdoter på temat goa gubbar. Lockar till skratt även om eskapaderna i backspegeln mest tycks bisarra. Vidare ges en slags avsiktsförklaring. Då nämns krig och inflation, antisemitism och kontroversiella begreppet islamofobi. Om nu trots allt världen av idag utanför mysiga Aftonstjärnan ska antydas, varför i så fall inte visa större mod? Saknar problem som kriminella klaner, korruption i kommunen, hederskultur och islamism för att ta några av de mest uppenbara gisslen. Det nya mångkulturella landet med parallella samhällsbildningar verkar inte ha sugits upp av det etablerade revy-Sverige.

Håkansson – Gälsing – Nilsson foto Joakim Samuelsson

Ett stående inslag i senaste årens nyårsrevyer har varit enmans-sketcher kring telefonsamtal, olika tjänster och eller felringningar. Återkommande skämt med telefon i centrum levereras med komisk lätthet av Andreas Nygård, tillika författare till de telefonbaserade monologerna. Han framför också en egengjord favorit från en tidigare Mölndalsrevy om freudianska felsägningar i ett föredrag på högstadiet. I särklass mest avtryck gör han i för mig okänd låt av Eva Dahlgren om hotfulla handlingar mot homosexuella, vars brännande rader hans väsen identifierar sig med.

Den som överöses med längst applåder är Gustav Gälsing, kanske ensemblens starkast lysande stjärna. Med rutin från Povel-hyllning i ryggen river han i sanslös stil av en kavalkad av tre klassiska texter. De minuterna kommer troligen aldrig glömmas av någon enda person i publiken. Och min rubrik skvallrar om hur imponerande samtliga är vad gäller tillägnan av texter. Snacka om förmåga att memorera. En kulmen av det slaget uppstår i stafettläsningen av Kärlek vars upphovsman är ovan nämnda Kent Andersson, (dräpande ordsmed med bitsk humor som vapen). Fanns ens någon sufflör till hands?

foto Joakim Samuelsson

Ensemblen dansar och sjunger med bravur, roar och sprider tänkvärdheter med gnistrande attack och fin känsla för nyanser. Glädjerik, utdragen vokal final sitter som en smäck. Förutom geniala texter i bägge akterna av den existentiellt präglade humanisten som var den ödmjuk kung av Aftonstjärnan, förekommer lysande texter från lokalpatrioten Viveca Sundvall, låtskrivaren och pedagogen Christina Kjellsson, David Shutrick, Mann/ Weil, Irving Berlin, Ola Salo med flera.

Ska som avrundning försöka tyda mina anteckningar för att lyfta fram fler höjdpunkter. Framgår att extra guldstjärnor också delats ut till kören i Make Your Own kind Of Music, monologen om arvet efter Kent Andersson, Emelie Hagmans diva om vikten av kultursatsningar, tvetydiga hyllningen till Lasse Berghagen och dennes framtoning, avskalade framförandet av Christina Kjellsons visa Cirkus samt Emelie Hagmans avslutande vers. Hoppas ni blev sugna och skaffar biljetter till någon av de kvarvarande föreställningarna.

Arkiverad under: Scen

Helena af Sandeberg i Ibsens Gengångare

17 januari, 2024 by Redaktionen

Fru Alving har genom alla år levt ett värdigt liv och bevarat familjens hemligheter, men nu går det inte längre. Allting ställs på sin spets när hennes son blir kär i fel person. Henrik Ibsens klassiker sätts upp av den norska regissören Kjersti Horn, med bland andra Helena af Sandeberg, Emil Johnsen och Johannes Kuhnke. Premiär 2 februari 2024 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– Ibsen är en av min favoritdramatiker och att få spela hans pjäs med en regissör av Kjerstis kaliber är helt fantastiskt, säger skådespelaren Helena av Sandeberg. Tänk att en man kunde skriva så komplexa och nyanserade kvinnoroller i slutet av 1800-talet. Fru Alving som jag spelar är oerhört sammansatt och väldigt mänsklig. På många sätt gör hon ett feministiskt uppvaknande under pjäsens gång men sitter samtidigt fast i livslögner och konventioner. Det tror jag är väldigt igenkännbart idag, säger Helena af Sandeberg.

Handlingen kretsar kring fru Alving, spelad av Helena af Sandeberg, som försöker undfly det förflutnas spöken. Familjelivet har i alla år präglats av hemligheter. Maken har bedragit henne, och det har fått katastrofala följder. Nu står hon inför ett dilemma: skydda sin son Oswald från den mörka sanningen eller avslöja den, och tvingas ta konsekvenserna av sin avlidne makes ödesdigra livsval.

– Henrik Ibsen är en de skarpaste dramatikerna, säger regissören Kjersti Horn. Han skriver underhållande och humoristiskt, nästan som en intrig i en deckare. Det finns något hoppfullt i hur Ibsen vågar leta i de mörkaste vrårna, och låta karaktärerna bryta mönster när de inte får vara sanna mot sig själva. Trots att de då förstör både för sig själva och för andra.
– Pjäsen är skriven i en tid när sjukdom, psykisk ohälsa och trauman i barndomen inte var något man talade om. Det finns en tydlig kritik mot både religion och klassamhället i texten och jag upplever det som att Ibsen var riktigt arg när han skrev Gengångare, säger Kjersti Horn.

Helena af Sandeberg tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har varit med i ett tjugotal produktioner. Hon gjorde stor succé som Hedda Gabler (2007) och har gjort flera andra roller i olika Ibsenpjäser t.ex. Bankdirektör Borkman, Rosmersholm och 3XIbsen . Hon har medverkat i över femtio filmer och tv-serier, bl.a. SVT-serien DEG som vann Kristallen för årets tv-drama 2022 och nu senast Meningen med livet på Viaplay.

Kjersti Horn är en norsk regissör, utsedd till chef för Det Norske Teatret i Oslo där hon gjort succé med en uppsättning av Kristin Lavransdotter. Hon och hennes konstnärliga team står bakom ett antal uppsättningar belönade med det prestigefyllda Heddaprisen: nyss nämnda Kristin Lavransdotter, Hamlet på Rogaland Teater, Romeo och Julia på Nationale Scene i Bergen och Blecktrumman på Nationaltheatret i Olso. På Stadsteatern har hon bland annat satt upp Anna Karenina (2011) med Helena af Sandeberg i titelrollen och Michael Hanekes Amour (2021).

Gengångare
Av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus: Sven Haraldsson
Ljud och komposition: Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna:
Fru Helene Alving: Helena af Sandeberg
Oswald Alving: Emil Johnsen
Pastor Manders: Johannes Kuhnke
Snickare Engstrand: Gerhard Hoberstorfer
Regine Engstrand: Matilda Ragnerstam

Premiär 2 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Stockholm Bloodbath – rolig, absurd och spännande

17 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Stockholm Bloodbath
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Mikael Håfström
Manus Erlend Loe och Nora Landsrød

Rolig, absurd och spännande historielektion från 1500-talet där några starka kvinnor också får ta plats i svensk historia. Det kan vara svårt att hålla balansen i en film som pendlar mellan äventyr, spänning och komedi. Regissören Mikael Håfström lyckas hålla ihop det, mycket tack vara duktiga skådespelare, enastående kostymer och dräkter och skickligt foto. Och handlingen är på sätt och vis en spegling av vår tid.

Handlingen utspelas under 1500-talet där den maktgalne danske kungen Kristian Tyrann (också känd som Kristian II) bestämmer sig för att ta den svenska kronan från svenska riksföreståndaren Sten Sture som styrde Sverige. Den danska armén under ledning av Kristian Tyrann skövlar, dödar och våldtar när de tar sig fram genom Sverige på väg mot Stockholm. I en by dödar några av danskarna en hel familj mitt under ett bröllop. Två systrar överlever, Freja och Anne. De svär att hämnas och döda de män som så brutalt mördat deras familj.

Kristian Tyrann spelas av Claes Bang som är absurt rolig. Både Kristian och andra av filmens karaktärer strör kommentarer omkring sig som är sjukt komiska då de ofta är utryck från vår tid. I ett samtal med biskop Trolle (som svek Sverige och gav öppet stöd åt Kristians attack mot Sverige) får Kristian rådet av Trolle att se till att vara den som styr ”narrativet”. Som klippt och skuret från rådgivare från dagens kommunikationsbyråer. Alla dessa uttryck från vår tid är redan under 2000-talet rejält klyschiga och placerade under 1500-talet blir det extremt löjliga. Dessa skrattretande klichéer gav mig många skratt under filmen.

När Kristian Tyrann och hans armé intagit Stockholm kulminerar allt i blodbadet, massavrättningarna av adelsmän och präster. Ett blodbad som Kristian fick betala dyrt för så småningom.

Filmen är underhållande men samtidigt finns det en udd riktad mot dagens värld. Det finns en hel del tyranner idag som är redo att offra mångas liv för sin maktlystnad eller korruption. Både Putin och Hamas liksom Ayatollan i Iran är minst lika tyranniska som Kristian och hans män var på sin tid.

En lång rad duktiga skådespelare gör filmen lyckad. Det är en utmaning att både spela allvarligt och samtidigt ge publiken skratt. Claes Bang har jag redan nämnt. Adam Pålsson som Sten Sture gör en lustig nästintill naiv figur. Och framför allt får de tre damerna, Freja (Alba August), Anne (Sophie Cookson)och Kristina Gyllenstierna (Emily Beecham) högt betyg för sin rollprestationer.

Lite fakta om blodbadet från Wikipedia:
Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 7–9 november 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades uppemot 100 personer de följande dagarna. Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.

Verkligheten var ännu grymmare och skoningslösare än i filmen. Jag kan känna mig kluven till att något så grymt blir underhållning, men samtidigt kan det vara hoppingivande att skratta åt tyranner. Kanske hade det blivit för tungt att se blodbadet utan att de onda skildrades riktigt löjeväckande. Jag tycker om hur 1500-talet speglas genom vår tid genom att de flesta dialoger skulle kunna sagts idag, det är en av filmens stora styrkor.

Fakta om regissören:
Mikael Håfström Guldbaggebelönades för manuset till sin film Leva livet, och fick ett internationellt genombrott med Ondskan som Oscarsnominerades för bästa utländska film. Sedan dess har han regisserat filmer som Quick, 1408, Derailed, The Rite, Escape Plan och Outside the Wire, och serier som Dirigenten och Bloodline. Håfström är härnäst aktuell med thrillern Slingshot där Casey Affleck och Laurence Fishburne medverkar.

För min del skulle jag vilja se en liknande filmatisering av berättelsen om när Gustav Vasa blev kung.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mikael Håfström, Stockholm Bloodbath

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 256
  • Sida 257
  • Sida 258
  • Sida 259
  • Sida 260
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in