
Nyårsrevy med externt manus/ sånger + egenskrivet material
Konstnärligt ansvarig: Emelie Hagman
Koreografi: Annie Nilsson, Lovis Håkansson
Ljusdesign: Emma-Karin Nilsson, Li Ivarsson
Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreel
Kostym: Pernilla Karlsson
Musiker: David Timonen (kapellmästare), Björn Regnér
Medverkande: Gustav Gälsing, Emelie Hagman, Sebastian Hagman, Lovis Håkansson, Annie Nilsson, Andreas Nygård
Premiär 13/1 2023 på Aftonstjärnan, Lindholmen i Göteborg
Spelas till och med 21/1
Den populära nyårsrevyn lanseras som en tradition eftersom den spelas för tredje året i rad. Jag har bevistat samtliga årgångar, vilket resulterat i både utförlig recension och uppskattande utlåtande som använts i marknadsföring. Blev därför inbjuden även vid premiären i helgen, något som jag än så länge bara hintat om på facebook. Teamet förtjänar emellertid en redogörelse över vad de åstadkommit, vars utvärdering förstås helt grundar sig på min subjektiva uppfattning. Ska sägas att jag inte kan relatera någon ur ensemblen till andra uppsättningar. Minns jag rätt formades det ursprungliga kollektivet i samband med engagemang i Falkenbergs-revyn. Och man kan förmoda att i princip samtliga har medverkat i musikaler.

2024 har det driftiga paret Hagman anlitat nya krafter bortsett från de närmast omistliga musikerna. Skulle oro funnits över om höga standarden kunde bibehållas, kan med emfas intygas att eventuella tvivlare kan andas ut. Också årets ensemble, i det löst sammansatta konceptet som vill föra arvet vidare efter legendaren Kent Andersson, lyckas i sina intentioner. Publiken bjuds in till en helkväll med paljetter och kupletter, nyheter och gamla favoriter, sång och spex, högt och lågt. Festligheterna tar sin början med så kallad stenkaksdisco i caféet. Angående formatet dristar jag mig till en försiktig invändning. Inklusive paus är revyn över 3 ½ timma med cirka sexton nummer i vardera akt, vilket blivit i längsta laget. Förvisso generöst gentemot de som investerat i biljetter. Men hade regissör funnits skulle denne tagit välgrundade estetiska beslut, praktiserat den nödvändiga devisen ”kill your darlings”. Vad beträffar just längden är, om jag inte missminner mig, årets föreställning en halvtimme längre än tidigare. Vill hävda att av det osovrade utbudet håller så där 80 % och åtskilliga nummer är förstklassiga, övertygar kolossalt med sin espri.

Låt mig först dra uppmärksamheten till männen på bilden ovan. De som sitter i ena hörnet av scenen och har fullständig koll på hur de ska ackompanjera de många vokala bedrifterna. Kan te sig underligt att undertecknad i egenskap av musikskribent inte känner till deras bakgrund. Kapellmästaren David Timonen sittandes vid sin klaviatur gör en alldeles utomordentlig insats, visar sig till och med vara en habil sångare. Hans medarbetare Björn Regnér, som också medverkade ifjol, är en fabulös begåvning. Spelar med ackuratess inte bara trummor, utan dragspel, akustisk gitarr, kontrabas, flöjt och saxofon (hoppas jag fått med samtliga instrument). Någon enstaka gång, exempelvis när euforin briserar i up tempo dängan Walking On Sunshine används färdig bakgrund. Musikernas följsamhet och synkade aktiviteter tillhör definitivt revyns plusfaktorer.

Fortsätter att fördjupa mig i revyns många musikinslag. Konstaterar att det sjungs mycket och på hög nivå med betagande inlevelse, såväl unisont där varje röst kan urskiljas i superbt exponerade stämmor och i en radda soloframträdanden. Och dessutom organiseras Jubel i busken-liknande allsångsövningar, vilket förstås medför att publikkontakten vässas ytterligare. Tacksamt grepp! Det sjungs som sagt med härlig, närmast osannolik energi. Innehållet i verser och refränger behärskas galant. Trots att samtliga på musikalliknande maner fixar sina åtaganden med glans, vill jag lägga fram en randanmärkning. I teknisk mening sjöngs det ibland ”för bra”. Somliga sekvenser överarbetas en aning, når over the top. Kanske konstig kritik, men det en ståndpunkt som några gånger poppade upp hos mig.

Sebastian Hagman agerar sin vana trogen konferencier, i den rollen förnämligt inriktad på att lugnt upprätta ett förtroende med oss i de tolv raderna som blickar ner mot honom. Vet av erfarenhet hur publikens intresse ska fångas. Poängterar att jubileer vilka inföll under pandemin, såsom stadens fyrahundra-åriga historia och 100-års minnet av Povel Ramels födelse tillhör de luddiga jubileer som ingår i Nyårsbubbel. Givetvis passas därtill på att fira jubileet för Walt Disney Productions, vilket görs på ett både fyndigt och mycket roligt sätt.

Hagman är duktig på att rimma och ingår numera i de allra flesta av ensemblens gemensamma nummer. Lägger i sina monologer mest krut på märkliga händelser ur barndomen, långsökta och ofta groteska anekdoter på temat goa gubbar. Lockar till skratt även om eskapaderna i backspegeln mest tycks bisarra. Vidare ges en slags avsiktsförklaring. Då nämns krig och inflation, antisemitism och kontroversiella begreppet islamofobi. Om nu trots allt världen av idag utanför mysiga Aftonstjärnan ska antydas, varför i så fall inte visa större mod? Saknar problem som kriminella klaner, korruption i kommunen, hederskultur och islamism för att ta några av de mest uppenbara gisslen. Det nya mångkulturella landet med parallella samhällsbildningar verkar inte ha sugits upp av det etablerade revy-Sverige.

Ett stående inslag i senaste årens nyårsrevyer har varit enmans-sketcher kring telefonsamtal, olika tjänster och eller felringningar. Återkommande skämt med telefon i centrum levereras med komisk lätthet av Andreas Nygård, tillika författare till de telefonbaserade monologerna. Han framför också en egengjord favorit från en tidigare Mölndalsrevy om freudianska felsägningar i ett föredrag på högstadiet. I särklass mest avtryck gör han i för mig okänd låt av Eva Dahlgren om hotfulla handlingar mot homosexuella, vars brännande rader hans väsen identifierar sig med.
Den som överöses med längst applåder är Gustav Gälsing, kanske ensemblens starkast lysande stjärna. Med rutin från Povel-hyllning i ryggen river han i sanslös stil av en kavalkad av tre klassiska texter. De minuterna kommer troligen aldrig glömmas av någon enda person i publiken. Och min rubrik skvallrar om hur imponerande samtliga är vad gäller tillägnan av texter. Snacka om förmåga att memorera. En kulmen av det slaget uppstår i stafettläsningen av Kärlek vars upphovsman är ovan nämnda Kent Andersson, (dräpande ordsmed med bitsk humor som vapen). Fanns ens någon sufflör till hands?

Ensemblen dansar och sjunger med bravur, roar och sprider tänkvärdheter med gnistrande attack och fin känsla för nyanser. Glädjerik, utdragen vokal final sitter som en smäck. Förutom geniala texter i bägge akterna av den existentiellt präglade humanisten som var den ödmjuk kung av Aftonstjärnan, förekommer lysande texter från lokalpatrioten Viveca Sundvall, låtskrivaren och pedagogen Christina Kjellsson, David Shutrick, Mann/ Weil, Irving Berlin, Ola Salo med flera.
Ska som avrundning försöka tyda mina anteckningar för att lyfta fram fler höjdpunkter. Framgår att extra guldstjärnor också delats ut till kören i Make Your Own kind Of Music, monologen om arvet efter Kent Andersson, Emelie Hagmans diva om vikten av kultursatsningar, tvetydiga hyllningen till Lasse Berghagen och dennes framtoning, avskalade framförandet av Christina Kjellsons visa Cirkus samt Emelie Hagmans avslutande vers. Hoppas ni blev sugna och skaffar biljetter till någon av de kvarvarande föreställningarna.