• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Hantering av odöda – förmedlar hopplöshet och färglöshet

30 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Hantering av odöda
Betyg 3
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 26 januari 2024
Svensk biopremiär i februari 2024
Regi Thea Hvistendahl
Manus Thea Hvistendahl och John Ajvide Lindqvist

En mörk film om sorg som bygger på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn från 2005. Romanen kategoriseras ofta som en skräckroman och filmen omtalas som en zombie-film och skräckfilm. Denna film passar inte riktigt in under dessa kategorier. I vilket fall som helst är det inte någon traditionell zombie- eller skräckfilm. Skrämmande är den på sätt vis men mer smygande sorglig och tragisk.

Vi får följa tre familjer som drabbats av en stor sorg, vi hålls på avstånd från de olika karaktärerna och personerna säger nästan ingenting, filmen är nästan en stumfilm. Det gör att det är svår att identifiera sig med någon av karaktärerna. Det är förstås meningen. Fotot i filmen går i en murrig brun ton. Allt tillsammans gör att det känns som att befinna sig i ett glädjelöst tillstånd utan ljus och utan sol och värme. Dessutom ser flera av de som är levande lika döda ut som de döda, speciellt den äldre kvinnan som förlorat sin livspartner och morfadern som förlorat sin dotterson. Den som säger mest är kaninen son skriker när den dödas. Jag hoppas verkligen att ingen kanin dödades på riktigt för att spela in den scenen.

Plötsligt slås elnätet ut i staden och de avlidna börjar röra på sig. Den avlidna partnern kommer hem till sin sörjande partner. Morfar bär hem barnbarnet och familjen där mamman dött samlas hos den uppvaknade mamman på sjukhuset. Fast är de egentligen levande? De är livlösa, känslolösa zombier.

Vad vill regissören Thea Hvistendahl säga med filmen? Den som har förlorat någon som står en mycket nära, som att förlora ett barn eller ett barnbarn, kan förtäras av sorg. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan hända någon människa. Den saknaden är oändlig och djup. Och den närmaste tiden efter en sådan förlust kommer livet att vara lika färglöst och hopplöst som filmen. Så rent konstnärligt har filmen träffat exakt. Ett budskap från filmen är att det är meningslöst att vilja ha en avliden tillbaka. Men det gäller ju bara om de förlorat själva själen eller vad det är som gör att de har liv och karaktär. Det är bara i ett av de tre fallen som det är ett barn som dött. I det ena fallet är det en åldrad person som gått ur tiden och det är mer en sorg över livets gång och inte tragiskt på samma naturvidriga sätt som att förlora ett barn eller barnbarn.

Filmen är delvis lika luddig som dess färgsättning. Jag undrar: Väcks alla döda till liv? Också de som kremerats? Vad rapporteras om detta uppvaknande i medier? Ibland undrar jag vad som är så lockande med skräck- och zombiefilmer där människor dör, ibland i mängder. Har publiken inga riktiga sorger i livet? Har de aldrig förlorat någon som var bland de viktigaste i livet? Jag känner att filmen är rätt meningslös.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer tidigare och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Att hon är suveränt duktig, det är tydligt. Filmen är mycket konsekvent genomförd. Men för någon som liksom jag gått igenom riktigt stora sorger ger filmen mest ångest. Visserligen snyggt genomförd men räcker det för att spendera tid framför bioduken?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: John Ajvide Lindqvist, Skräckfilm, Zombier

Filmrecension: Düsseldorf, Skåne – motsvarade inte mina förväntningar

29 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Düsseldorf, Skåne
Betyg 3
Visas på Göteborg Filmfestival
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Manus, regi och originalmusik Patrik Blomberg Book
I rollerna Erik Svedberg-Zelman, Rebecca Plymholt, Anna Blomberg, Magnus Schmitz, Karin Lithman, Daniel Gustavsson med flera

En Coming to age-film som utspelas i synthmiljö på skånska landsbygden under 1980-talet. Jag hade höga förväntningar på den här filmen. Jag minns så väl den tiden. Det var viktigt att ta ställning: synth eller hårdrock. Mina förväntningar blev inte infriade. Det är dumt att ha förväntningar, egentligen. I förhandssnacket har det sagts flera gånger att det här ska vara världens, eller åtminstone Sveriges, första synthfilm. Om det är den Fförsta kan jag inte avgöra men jag är tveksam till att definiera den som en synthfilm. Det är synthmusik med i filmen och huvudpersonerna gillar den musiken och klär sig som synthare och har dessa friserna, men jag saknar musik. Jag hade hoppats på en kavalkad av synthfavoriter. Jag tänker att det förmodligen hade kostat för mycket att betala för rätten att använda musiken i filmen.

Filmen handlar om kraften i kreativitet för att ta sig igenom svåra utmaningar i livet. Nu råkarhuvudpersonen Fredrik (spelas av Erik Svedberg-Zelman) syssla med synthmusik men berättelsen skulle kunna handla om hårdrockare eller dansbandsmusiker eller om någon som drömmer om att skriva. Det är en skildring av en ung, fattig tonåringskille som har stora drömmar och riktigt usla hemförhållanden. Han bor med sin ensamstående mamma i ett ruckel till hus och mamman tillbringar dagarna med att dricka vin eller annat ännu starkare, sova och läsa veckotidningar och Fredrik är också arbetslös. Hans pappa bor inte så långt därifrån och det enda pappan äter är korv.

Då blir Fredriks situation ännu värre. Hans flickvän Nina är duktig på att fotografera och har sökt till en fotohögskola i Stockholm. Fredrik upplever det som en katastrof om hon skulle flytta.

Fredriks sysselsättning är musiken och nu närmar sig dagen då han och hans två kompisar i ortens lokala synthband ska ge sin första konsert i ortens medborgarhus.

Jag är rätt kluven till denna film. Kläder, hårstil med mera är konsekvent genomfört liksom interiör från tåget. Minnen från 1980-talet sätter fart inom mig. Erik Svedberg-Zelman som är 28 år är dock för gammal för att vara trovärdig som en tonårskille. Obs det sägs aldrig i filmen vilken ålder som Fredrik eller Nina ska ha, vi får bara reda på att de gått i skolan samtidigt när hon flyttade dit från Stockholm. Det är min tolkning att de är i övre tonåren. Men då Nina sökt till högskolan är det rätt naturligt att se dem som tonåringar eller närmare tjugo år. Det blir så konstigt om en man på nästan trettio år lever som Fredrik gör. Det blir en olika berättelser om det är en kille i övre tonåren eller om det är en man som snart är trettio. Jag tror att om filmen haft en skådespelare som var yngre i den rollen hade jag mer fastnat för filmen. Erik Svedberg-Zelman är absolut inte dålig, det skriver jag inte. Han är duktig skådespelare men som för mig är lite för gammal för den rollen.

Det är väldigt sorgligt att se vilket liv Fredrik har. Klasskillnaderna mellan hans liv och flickvännens Nina är gigantiska. Nina bor med sin mamma, pappa och syster i ett fint hus, föräldrarna jobbar inom kultur eller media och har intressanta samtal kring middagsbordet. Föräldrarna är kloka och förstående och Nina och hennes syster kan prata med dem om det mesta. Den delen av filmen är mycket välgjord och säger mycket om olika förutsättningar i livet.

Filmen är absolut sevärd även om den inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Själva grundhistorien om fattigdomen och hur Fredriks föräldrar ljuger för sig själva har skildrats många gånger tidigare och ger inga nya insikter. Det är bara sorgligt att livet kunde vara så då på 1980-talet och fortfarande kan vara så, fast i andra miljöer. Idag finns väl inte samma slags synthare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Synthmusik

Teaterkritik: Ett drömspel – en uppsättning Strindberg skulle ge stående ovationer

28 januari, 2024 by Rosemari Södergren


Foto: Charlie DecaVita

Ett drömspel
Av August Strindberg
Regi och bearbetning Franciska Löfgren
Koreografi Jenny Nilson
Kostym Tina Rydergård
Ljus Nelson Lima
Ljud och musik Hugo Therkelson
Regiassistent Hugo B Hjelm
Medverkande på scen Sylvia Rauan, Tobias Ulfvebrand, Janna Granström och Jenny Nilson
Premiär på Fri Scen/Kilen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 27 januari 2024

Jag älskar Ett drömspel. August Strindberg skrev Ett Drömspel för mer än hundratjugo år sedan. Den är en av de tre pjäser jag kan se om och om igen, i olika versioner. Det handlar om det eviga frågorna och talar till oss på flera nivåer. Den är som en dröm och väver samman ironi och realism och humor och sorg. I regi Franciska Löfgren och Kkoreografi Jenny Nilson och med en fantastisk ensemble får den fram precis det som denna vidunderliga pjäs förmedlar och ändå är den bara runt en timme lång. De flesta uppsättningar är på mer än två timmar och jag har sett flera som varit på två och en halv timme och varit helt fantastiska. Men denna en-timmes-version fungerar perfekt, också.

”Det är synd om människorna”, säger Anges, guden Indras dotter som kliver ner på jorden för att leva bland människorna en tid. Hon möter olika människor och ingen kan leva i nuet och vara lycklig. Den som länge längtar efter något och sedan får de blir besviken, för den där saken var inte som han eller hon tänkt sig. Och hur hade de tänkt sig? Ja det går inte att förklara. Den där ständiga besvikelsen var utbredd på Strindbergs tid och är lika utbredd än idag. Alla jämför sig med de lyckliga influensers som har hundra tusentals följare på TikTok eller Youtube. Men dessa influensers är ofta inte heller lyckliga i nuet.

De fyra skådespelarna/dansarna växlar mellan olika roller och har lediga kläder så de smidigt kan växla mellan att vara en man eller kvinna. Scenen är enkel och har nästan ingen scenografi, i stort sett bara en liten barnvagn i en liten scen en stund. Men ensemblen tillsammans med ljus och ljud kan förmedla förflyttning av tid och rum helt suveränt.

Denna version är på sitt sätt en uppdaterad version men samtidigt har den kvar de centrala karaktärerna och de viktiga dialogerna. Det blir till och med ännu mer drömlikt när skådespelarna flyter mellan olika karaktärer. Nyskriven musik och modern dans som vävts ihop med Strindbergs drömlika scener – jag är säker på att Strindberg skulle ge denna uppsättning stående ovationer. Flera scener är absurt roliga som skolpojken som kan fly från skolsalen medan Kristin som klistrar och klistrar ger samma klaustrofobiska känsla som den scenen alltid gör. Den sorgliga kavaljeren som väntar år ut och år in på sin Victoria.

Jag hoppas att högstadier och gymnasier tar sig dit och ser den. Ensemblen och produktionen har skapat en version som både har djup och är lätt att ta till sig och förstå och kunna fundera kring och prata om. En klassiker som står sig till vår tid och som är en bra introduktion till teater och dess möjlighet att förmedla något om livets villkor. Som kan få oss både att skratta och se på oss själva och andra med både värme, sorg och glädje. Det är drastiskt och komiskt men också väldigt träffande.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Ett drömspel, Strindberg

Filmrecension: Animal – en stor besvikelse

28 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Animal
Betyg 1
Visas på Göteborg filmfestival
Regi Sofia Exarchou

En av de största film-besvikelserna på länga. Kalia är dansare på ett all-inclusive-hotell på den grekiska solkusten. Och enligt beskrivningen filmen ska den skildra livet för säsongarbetande underhållare inom den grekiska turistindustrin. Nej, det gör den knappt alls. Filmen är en nästan två timmar lång skildring av säsongsarbetare som dansar, dricker, har sex och dansar. Om och om igen. Vi får aldrig träffa cheferna, vi får aldrig se något om deras anställningsvillkor.

Det är bara en tröttsam skildring av fest. Ingen dramatik. Ingen karaktär man får lära känna riktigt. Allt är bara så ytligt skildrat.

Beskrivningen av filmen låter väldigt intressant:
Drömmen om att bli en ny Madonna fick Kalia (Dimitra Vlagopoulou, bästa skådespelare i Locarno) att som ung fly hemifrån för extraknäck som underhållare i turistindustrin. Nu, tio år senare, är hon fast i säsongandets ekorrhjul, desillusionerad och utan drömmar. Animal är en subtil men skarp kritik mot det socio-ekonomiska systemet och dess usla arbetsvillkor.

Ja den kritiken mot det socio-ekonomiska systemet är mer osynlig än subtil. Det är trist och en stor besvikelse. Det är ju så mycket som skulle kunna tas upp med tanke på hur detta hotell har anställda från massor av olika länder. Det skulle kunna vara så intressant. Men nu blir det bara en långtråkig sörja av dans, alkohol och festande. Inget går på djupet och ingen lär vi egentligen känna. Alla bara flyr från sina känslor.

Att människor flyr från sina känslor kan bli bra film. Men regissören lyckas inte fånga intresset, allt är för likadant och stumt filmen igenom.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Sakarias spyor – hela ensemblen är värd de stående ovationerna

27 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Sakarias spyor
Av Hampus Nessvold, Sofie Forsman och Tove Forsman
Regi Helena Bergström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Ljud och video Simon Mårtensson
Kostym Gorjan Lauseger
Mask Rebecca Afzelius
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Sakarias spelas av Hampus Nessvold
Skådespelarröster som förekommer i pjäsen görs av Gerhard Hoberstorfer, Isabelle Kyed och Kajsa Reingardt
Premiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen i Stockholm 26 januari 2024

Äntligen är Sakarias där, på toppen av sin karriär. Inte ens trettio år fyllda och har nått ett jobb där han tjänar mångdubbelt mer än mobbarna och de övriga skolkamraten i bonniga Vetlanda. Men bakom den glittriga ytan mår Sakarias inte så bra. Fast det inser han inte ens själv. Oftast inte i alla fall. Sakarias spyor är en stark föreställning, skriven av Hampus Nessvold tillsammans med manusförfattarduon Sofie Forsman och Tove Forsman, som berättar om en ung framgångsrik man med ätstörningar. Han tvingas gå ut med kollegor och kunder och äta på fina och dyra, trendiga restauranger men efteråt smyger han in på en toalett för att kunna kräkas upp alla kalorier.

Den är skickligt skriven och framförd, med Hampus Nessvold som Sakarias. Den balanserar mästerligt mellan komedi, smärta och realism. Det är en balans som inte är så lätt att upprätthålla. Ämnet är allvarligt och att närma sig det med humor gör det lättare att ta till sig ämnet och samtidigt skulle det kännas fel om detta allvarliga gömdes för mycket genom skratt. Föreställningen lyckas hålla denna hårfina balans mellan humor och allvar.

I premiärpubliken fanns många unga som skrattade och applåderade och gav stående ovationer. Denna föreställning berättar något som angår många och handlar om betydligt mer än ätstörningar. Det handlar om mentala problem och om de verkliga bekymren som ofta, ofta finns bakom den glamorösa ytan som många visar upp i både sociala medier som TikTok och Instagram och i verkligheten. Det krävs en del för att våga se sig själv och att våga prata om det.

Sakarias Wargentin är en toppmäklare som försöker kräkas ut sin ångest. Han har lyckats klättra på karriärstegen och fått jobb på en mäklarbyrå som säljer topp-projekt världen över. Han hanterar och säljer fastigheter och bostäder för många miljoner. Han vet precis hur han ska få en kund att köpa. Sakarias är också skicklig på allt annat som hör till. Han vet hur han ska klä sig, vad som är trendigt och vad som är ute, han vet vilka tv-serier han ska ha se och kunna prata om, han vet exakt hur han ska bete sig och uppföra sig i alla situationer.

Föreställningen är på cirka en timme och tjugo minuter. Det är imponerande hur mycket som tas upp på denna tid och frågor som teman som tas upp både seriöst och på djupet. Det är en snygg och stilren koreografi. Det är ett skickligt team som står bakom föreställningen tillsammans med Hampus Nessvold med Helena Bergström som regissör och koreografin av Fredrik Benke Rydman. Kostymer, ljus, video, mask – allt samverkar och är väl genomtänkt. Hela ensemblen är värda den stående ovation som premiären fick.

Ett svårt och tungt ämne tas upp på ett sätt som öppnar upp för att prata vidare. Jag tror att många från de yngre generationerna kommer att gå på den. Självklart vänder sig föreställningen inte bara till tjugo-trettio-åringar. Alla kan säkert känna igen saker som tas upp och också få en större förmåga att sätta sig in i både Sakarias situation och alla Sakarias som finns omkring, både män, kvinnor och transpersoner. Och alla är väl bekanta med fenomenet som är så spritt i dagens samhälle, där en framgångsrik yta alltid ska visas upp i alla sammanhang.

Fakta om de medverkande:
Hampus Nessvold
Hampus Nessvold, skådespelare och manusförfattare, slog igenom stort i humorserien Trevlig helg på SVT i karaktärer som Präst-Björn, Gunnar och inte minst ”Terese”, den Kristallen-nominerade kassörskan i humorserien, som nu även fått en egen serie i SVT. Mellan 2019–2020 åkte han på en rikstäckande turné med enmansföreställningen Ta det som en man. Hampus har även gästat Allsång på Skansen flera gånger, gjort humor på tv-galan Världens Barn, tolvslaget på Skansen, firat Tomas Ledin inför en fullsatt Avicii Arena och spelat rollen som ”Max” i humorshowen Peter Pan går åt helvete på Sverigeturné. I höst är han aktuell i tv-serierna Terese i kassan och Trevlig jul-helg på SVT, samt arenaföreställningen Just idag mår vi bra.

Helena Bergström, regissören
Under sin fyrtioåriga karriär som skådespelare och regissör har Helena Bergström bland annat medverkat i filmer som Änglagård, Sprängaren och Tårtgeneralen samt tv-serier som Bröllop, begravning och dop och Bäckström. Hon har regisserat flertalet filmer bl.a. Dancing Queens, En underbar jävla jul och Se upp för dårarna. På Stockholms Stadsteater har hon gjort ett stort antal roller däribland Hamlet, Blanche Dubois i Linje Lusta, Sally Bowles i Cabaret och Nora i Ett dockhem. Helena Bergström har även regisserat för scenen såsom Fröken Julie på Stockholms Stadsteater, arenaföreställningen No more fucks to give och nu senast thrillern 2:22 A Ghost Story story på Intiman.

Författarduon Forsman
Tove Forsman och Sofie Forsman är systrar och manusförfattare. Som duo har de varit med och skrivit ett flertal stora tv-serier, såsom Young Royals (2021-2024), The Playlist (2022) och Barracuda Queens (2023). De är också manusförfattare till publikfavoriterna Nelly Rapp – Monsteragent (2020), uppföljaren Nelly Rapp – Dödens spegel (2023) och komedin One more time (2023). Deras produktioner har vunnit flera priser – bland annat Kristallen för årets program och årets unga dramaserie, samt för bästa film och barnfilm på internationella filmfestivaler.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Ätsstörningar, Hampus Nessvold, Helena Bergström, Kulturhuset stadsteatern, Stående ovationer, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 252
  • Sida 253
  • Sida 254
  • Sida 255
  • Sida 256
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in