
18/2 2024
Dergårdsteatern i Lerum
Arrangör: Musik i Lerum / Knutpunkt
Trumpetaren och låtskrivaren Karl Olandersson har frilansat hela 200O-talet med tillägget att han under några år var huvudlärare på sitt instrument vid Musikhögskolan i Stockholm. Han syns ofta på scener i landet, befinner sig inte sällan i inspelningsstudios och hinner dessutom ingå i flera tv-orkestrar. Trumpetaren vars musicerande sker med en sådan svindlande ackuratess att det kan fastslås att någon högre nivå inte existerar, trivs lika bra i storband som hos smågrupper. Har hört honom i flera av landets ledande jazzorkestrar och 2020 gavs under hans namn en snygg Smoke Rings-ljudande ”pastisch” ut i storbandsformat (recenserad i Kulturbloggen). Senaste åren har jag kunnat höra Olandersson live flera gånger i Stockholm Swing All Stars, med Ekdahl/ Bagge Big Band, Beat Funktion, orgeltrion Trinity, Ronnie Gardiner Septet och förmodligen i fler konstellationer.
Får nu en regnig och blåsig söndagskväll möjlighet att lyssna till den produktive jazzmusikern som verkar i swing-erans och boppens anda, när han turnerar i Västsverige plus Småland och tillbaks till Stockholm, med sin handplockade kvartett. Också hos dem kan man förutsätta en fulltecknad kalender och några är stundom kapellmästare och släpper egna alster. Jag syftar på den i Köpenhamn bosatta pianisten Magnus Hjorth, basisten (i andra sammanhang pianist, arrangör och bandledare) Martin Sjöstedt samt batteristen Daniel Fredriksson. Hjorth har jag hört på exempelvis Unity medan den lika högklassiga rytmsektionen förekommit i min närvaro otaliga gånger, fast inte frekvent tillsammans. Tillkommer gör alla utomordentliga skivor de spelar på vilka jag haft förmånen att skriva om. Innan fokus riktas på själva konserten som borde ha lockat betydligt fler, är en faktauppgift av intresse. Jag har här recenserat de båda skivorna som Karl Olandersson kvartett släppt, vilket framgår av källor redovisade på Olanderssons Wikipedia-sida. KOK ligger på Stockholm Records. Framsynte frilansaren idkade försäljning av skivor och merch så som kepsar och t-shirts.

Olandersson presenterar sina låtar. Berättar att flera av dem kommer få plats på nästa skiva. Första låt fungerar idealisk som uppvärmning. Intima samspelet på Going On tillhör just kategorin ej utgivna alster. Fyrabarnspappan skriver gärna musik om och till sina barn. I ytterligare ny komposition betitlad For Them All fäster man sig för första gången vid huvudpersonens tekniska färdigheter. Det långsamt framskridande stycket får mig att tänka på Michel Legrand och dennes betagande sound. Urskiljer en hemhörighet i tidlös swingtradition. Rytmsektionen som så lyhört samverkar i underhållande LSD är som väntat alldeles utsökt. Hallands stolthet på pianopallen ges generöst med utrymme att vidareutveckla teman, tillfällen han förvaltar med bravur. Uppskattar mycket subtilt anslag och lediga löpningar.
WM blir till en slags melodisk uppvisning på blåsinstrumentet i Miles avspända 50-tals anda, där önsketrumslagaren driver på med ett raffinerade beat. Snabb, skickligt levererad bop som ett gyllene snitt! Avlöses av Another One (tillägnad en av döttrarna), en soft skön sak från senaste skivan. Basfeature tjusar publiken, övergår i sekvens som gör mig upprymd. Hjorth går delvis i dialog med Olandersson och dennes vackra ton. Sist ut före paus bandledarens virtuosa variant på Cherokee , en kvickfotad standard jag förknippar med Charlie Parker. Den artar sig till en synnerligen avancerad konversation emellan samtliga. Anförda av inspirerad Fredriksson på vispar trycks gasen i botten. Kul kontraster och fabulöst samspel!

Andra set inleds med Mr. B , låt i moll vars avsikt är att förmedla dramatik, väcka oro. Förklaras av att musiken symboliserar födsel med komplikationer, där det lyckligtvis kunde signaleras faran över till slut. Till tassande rytm uttrycker sig jazzvirtuosen med signifikativ, fenomenal teknik. Kompositionen med sina övertoner berör, resulterar i en av konsertens absoluta toppar. Avlöses av förhållandevis gladlynta titelspår i form av Simple As That. Registrerar luftig elegans och sofistikerat sväng. Härligt högt tempo i Go Ahead får musiken att låta otroligt tajt i en stil som minner om Lee Morgan eller Clifford Brown. Karls rena ton utan förstärkning vårdar sig om att värna det yppersta av jazztrumpetidiom. Han och kvartetten framstår som första rangens förvaltare, förvisso med eget material av självklar substans signerad frontande instrumentalist.
Sentimental kännetecknas av dröjande, feta bastoner, diskret vispspel och porlande ackord från flygeln. Ännu en färsk låt som sticker ut. Mina öron tar tacksamt emot vad jag betecknar som en uppmuntrande, stärkande omfamning. Ska kanske inte överanalysera. Men mitt intryck är att låtskrivaren mer och mer arbetar med ett emotionellt drivet tonspråk.
Kommer i samspråk med person tillhörande lokala arrangören och nämner att skivorna innehåller partier av cirkus-briljans, varvid mannen säger att det inte varit så mycket sådana inslag före paus. I introt till Cleaning The Sink excelleras i det högsta registret, vilket skämtsamt kommenteras i förväg med att ”städa ut/ blåsa bort smuts ur trumpeten”. I en senare fas blir det fritt fram för övriga att improvisera inom givna ramar. Noterar uppfriskande walking bass och ett fantastiskt outro distinkt formulerat av Olandersson, läckert assisterad av ende musiker med huvudbonad. Som extranummer levereras en romantisk, välbekant standard med bluesig prägel. Snitsigt svepande solon av samtliga, vilket gör mig euforisk. För att sammanfatta: En magnifik konsert i superb akustik som motsvarade högt ställde förväntningar.

Den sammanhållande karaktären är en rejält pratsjuk garderobiär som vidgat sig uppdrag i garderoben. Medan föreställningarna pågår syr han i lösa knappar i inlämnade jackor och svarar i kvarglömda mobiltelefoner. Det är roligt och absurt och samtidigt fullt av träffsäkra skildringar av vår tid på många sätt. Publiken skrattade i stort sett hela föreställningen.
Det enda jag blev besviken på var att jag hade väntat mig att få se Claes Eriksson från Galenskaparna agera eftersom han står nämnd i programmet som V.I.S. (vän i salongen) och hans syns på någon föreställningsbild från Oscarsteatern där denna föreställning hade urpremiär i november 2022. Men jag tror att jag missuppfattade det. Det är bara det att Claes Eriksson också är en stjärna som kan kombinera komedi med allvar på ett lika strålande sätt som Andreas T Olsson.





