• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet

24 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.

Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.

Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.

Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.


De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.

De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt  belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.

En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.


Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.

Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.

Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.

En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.


Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.

Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.

Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Anton Tjechov, Eirik Stubø, Kulturhuset stadsteatern, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: All Of Us Strangers – ruckel till drama

24 februari, 2024 by Elis Holmström

All Of Us Strangers
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Andrew Haigh

Andrew Haigh är inte någon debutant eller yngling som prövar lyckan vad gäller konsten att göra film. Med tretton olika projekt bakom sig – både biofilm och TV-serier, är det ingen brist på erfarenhet. Detta borde innebära en viss kompetens, det sägs att tiotusentimmar är det som behövs för att bemästra något, en tröskel som Haigh borde ha uppnått. Men All Of Us Strangers framstår istället som ett rent amatörarbete framställt av en omåttligt pretentiös filmskapare. Om det inte vore för ett par solida skådespelarinsatser hade det hela behövt skickas direkt till återvinning.

Det är sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en lågmäld och finstämd film. London, som är filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in på ett oväntat effektivt sätt, detta genom att göra världsmetropolen oväntat anonym och själslös. Detta är ett stilfullt sätt att visa på den moderna människans ensamhet, hur storstäder – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan någon som helst karaktär. Inramningen lyckas skapa känslan av isolering, trots att det är en stad som har en befolkning på nästan nio miljoner invånare.

Haigh lyckas också effektivt visa på vardaglig tristess, detta genom att låta oss ta del av menlös repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framstår då som en potentiellt spännande studie i den nutida människans enformiga vardag. Men allt detta försvinner förfärande fort då Haigh börjar att presentera den faktiska berättelsen. Där inledningen är enigmatisk – och kräver både en och annan fundering för att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som följer en såsig och ohyggligt ointressant soppa som vältrar sig i navelskådande och utsagor som varken engagerar eller berör.

Berättelsen vill gärna skapa en konstant osäkerhet om det vi ser är verklighet eller fiktion, något som kunde ha varit effektivt om karaktärerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, är – trots multum av trauman och känslomässig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte bättre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelspårig. Den korta tankeställaren från filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framstår istället som en mördande tråkig essä med förutsägbara skeenden och händelser.

Det förekommer ett antal försök att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa är lika effektiva som att försöka antända vått krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makalös intimitet och värme i Past Lives framstår detta som en katastrofal cirkus trots närbilder och multum av samlag. Inte blir det bättre av att Mescal agerar som om han spelar en seriemördare i en kolsvart thriller. Haighs regi känns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener då tanken är att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet något annat än pinsam impotens vad gäller effektiv dramatisering.

Som om inte detta vore illa nog har filmen också begåvats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, både för hörseln och psyket. Kompositören Emilie Levienaise-Farrouch har försökt att efterlikna Hans Zimmers makalösa musik från The Dark Knight, men har valt helt fel element, istället för en episk ljudbild har Farrouch endast behållit ljuden av rakblad mot strängar. Det är mer eller mindre outhärdligt att lyssna till och de scener som är menade att vara närgångna och finstämda pulveriseras av denna ljudtortyr.

Räddningen kommer i två insatser från Claire Foy och Jamie Bell som båda lyckas förmedla lite behövlig värme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers är ett skolexempel på hur pretentioner och vårdslöshet kan demolera en i grunden intressant idé. Vad som återstår är ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta hörselskador.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival

23 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 I Stockholm och pågår till 10 mars. Programmet är som alltid välfyllt med många filmer som är mycket aktuella. Frågan är om inte festivalen till och med överträffat sig själv i år med en lång rad angelägna filmer. En del berättelser blir allra bäst berättade som dokumentär, tycker jag. Ett exempel är en av filmerna på festivalen som jag starkt rekommenderar: Bröderna Andersson.

Bröderna Andersson, i regi av Johanna Bernhardson, skildrar ett möte med fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.
Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen.
Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge.

Festivalen invigs den 4 mars med filmen: Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Jag har inte sett den så jag kan inte säga något om den, men med tanke den höga kvalitet på de filmer jag sett är mina förväntningar höga.

Här är några fler filmer som jag rekommenderar starkt:

Om alla bara drar
Regissör: Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten så hon är nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna.
En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälas som ett ärende.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Nazira älskar sitt område och trivs med sina grannar men någonstans går det en gräns vad en barnfamilj orkar med.

På Tempos hemsida står:
Om alla bara drar är en kärleksförklaring till Tensta, skildrat ur ett inifrånperspektiv.
Dokumentären är mer än så. Det är en skildring av hur polis och politiker tycks ha gett upp. En skildring av att när polis inte tar itu med när någon viftar med vapen går det inte att stoppa eskalering. När att hota med ett vapen inte längre räknas som grovt nog för att polis ska ingripa, då har samhället misslyckats. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på.

Det omätbara
Regissör: Nils Petter Löfstedt
Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Meteoriten
​Regissör: Johan Palmgren och Isabel Andersson
Om det absurda i att någon kan anse sig äga rymden. Vem äger meteoriter som faller från himlen?

En meteorit föll någonstans i trakten kring Enköping och Uppsala. Många rymd-intresserade begav sig ut och letade. Två entusiaster, varav en har en rejäl akademisk examen i geologi, hittar stenen. Nu råkar det finns en greve som äger marken där denna stora järnmeteorit hittas. Stenbumlingen väger fjorton kilo. Greven anser att äganderätten är en viktig princip och han startar en rättsprocess för att kräva att han får meteoriten som de två entusiasterna skänkt till vetenskapen och Naturhistoriska museet, för att viktig forskning ska kunna göras och alla ska kunna få se meteoriten.

Greven bryr sig inte ett dugg om att de två som hittade stenen inte alls är lika rika som han utan tvingar dem att gå till domstol och betala advokater. Det är helt sjukt. Detta har hänt och händer i Sverige idag. Det är som om det vore en absurd komedi. Greven planerar ett monument på platsen där meteoriten hittades. Han bjuder in tv och tidningar för att fira meteoriten, han låter en särskilt tårta bakas för att fira meteoriten. Han gör helt klart business av det hela.

Dokumentären ställer viktiga frågor om äganderätten och visar hur vår lag har luckor som måste fyllas i. Vem äger rymden? Vad säger att en greve som ärvt sin mark och sitt herresäte har rätten till allt som rymden placerar på hans mark? Hur kommer det sig ens att några släkter kan äga mark i många generationer? Det är film som sätter igång många funderingar,

Blix Not Bombs
Regissör: Greta Stocklassa
Blix Not Bombs är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta Stocklasa, filmens regissör, hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenska diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

Filmen hade världspremiär vid CPH:DOX i tävlan och är nominerad till den tjeckiska motsvarigheten till vår Guldbagge, Tjeckiska lejonet (Český lev) – en årlig utmärkelse som belönar prestationer inom film och TV. Det är den högsta utmärkelsen inom film som delas ut i Tjeckien. Juryn består av medlemmar i den tjeckiska film- och tv-akademin (ČFTA).

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns. USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. Jag har svårt att se hur hon kan dra paralleller till invasionen av Irak med Putins invasion av Ukraina. Det är trots allt två väldigt olika skeenden.

Men även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Blix not Bombs, Bröderna Andersson, Dokumentär, Tempo, Tempo dokumentärfestival

Teaterkritik: Vi gjorde vårt bästa på Playhouse Teater – gräver sig djupt ner i känslorna och sätter igång många tankar

22 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Viktor Kjellberg

Vi gjorde vårt bästa
Av Emily Feldman
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Elisabet Klason
Scenografi Pia Wiik
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljuddesign och musik Daniel Douhan
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Mask Catharina Lundin
Premiär på Playhouse Teater, Stockholm, 21 februari 2024
Medverkande Samuel Fröler, Ester Claesson, Johanna Lazcano, Åke Arvidsson, Gunilla Orvelius

En välgjord föreställning som berör på flera plan, som gräver sig djupt ner i känslorna och sätter igång många tankar och ger aha-upplevelser. Om livet och vår oförmåga att leva i nuet, att inte hitta sig själv. Det är skådespelarna och det begåvade manuset som bär föreställningen som görs med en enkel scenlösning. Det är briljant och ger skådespelarna utrymme. En rund vridscen i mitten med fyra stolar får föreställa en bil eller restaurangbord eller vardagsrumssoffa, allt efter vad situationen kräver.

Vi får följa en familj som utåt sett ser ut att ha lyckats ganska bra i det amerikanska samhället fast den sista tiden varit utmanande. Dottern Ella som fyllt 36 lyckas aldrig hitta vad hon vill göra i livet. Hon hittar aldrig jobbet hon känner är det hon verkligen vill göra och hon hittar inte heller rätt livspartner. Hon spelas bra av Ester Claesson. Hennes föräldrauppror och samtidigt besvikelse över sig själva signaleras med hela kroppen. Samuel Fröler gör pappan, Lou, en man gjort karriär som duktig forskare inom cancervården men nu med bara några år kvar till pensionen inte lyckas få ett bra jobb. Något skaver. Samuel Fröler är, som alltid, enastående i sin rolltolkning. Jag tror inte jag någonsin sett honom göra en dålig roll.

Lou har en gammal studiekamraten Marc (välspelad av Åke Arvidson) som många gånger fått hjälp i sin karriär av Lou. Nu är rollerna ombytta, det är Marc som skulle kunna hjälpa Lou. Men varför gör han inte det? Något är skumt. Lous fru, Ellas mamma, Peg (mycket trovärdigt spelad av Gunilla Orvelius) är inte framgångsrik längre och utstrålar mest missnöje. Förut hade hon flyt och massor av kunder i sitt småföretag men nu är det något som dämpar henne inifrån.

Den femte aktören på scen är Johanna Lazcano som både spelar berättarröst och någon slags regiassistent plus att hon träder in i flera olika biroller när så behövs, vilket hon gör mycket bra. Vissa av hennes biroller är komiska och lockar till skratt. Jag tror det är en viktig del i helheten, för det skulle bli väl tungt annars.

Familjens älskade hund Brandy har dött och nu ska Ella och hennes pappa köra tillsammans genom hela den amerikanska kontinenten för att hämta en ny hund. Bilfärden ger far och dotter chansen att besöka flera kända amerikanska platser och samtidigt få tid tillsammans. Lou tänker sig att han ska få tid att dela med sig av sin erfarenhet och livsvisdom för att få Ella att äntligen kunna bestämma sig för vad hon vill med jobb och relationer.

Alla tre i familjen är offer för tidens filosofi, på olika sätt. Dottern som fått alla möjligheter, så fort hon pekat på något har hennes föräldrar gett henne stöd. När hon ville bli dansare betalade de för alla dyra kurser. Vad hon än trodde att hon ville göra fick hon den ena utbildningen eller kursen efter den andra. Det hjälper inte ens att hon går ut som kursetta. Hon kan inte rota sig. Inte heller kan hon rota sig med någon relation. Den senaste relationen gick åt skogen då flickvännen glömde bort att de skulle fira Ellas födelsedag. Ella väntade på restaurangen de bokat i över en timme men flickvännen hade fastnat i en Tarot-kväll.

Föreställningen berör flera av vår tids frågor och skildrar mycket av det som bubblar i västvärlden och i USA i synnerhet. Under ytan finns hemligheter och händelser de inte talar om. I botten finns förstås också en djup sorg som aldrig fått bearbetats utan sopats under mattan.

Det är ett fantastiskt manus som översatts väl av Bengt Ohlsson. Playhouse Teater gör en stor insats för svensk teater genom att låta pjäser bli översatta till svenska så de kan bli uppsatta av fler teatrar. Manuset har förvaltats väl att regissör och övriga i teamet som valt en enkel scenlösning som ger utrymme för de duktiga skådespelarna. Det är skådespelarna som bär hela denna berörande pjäs. Den är rolig emellanåt, tragisk och sorglig samtidigt på ett tankeväckande sätt. En applåd för Playhouse Teater ännu en gång som lyfter fram vårt tids själ.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Samuel Frler, Teaterkritik

Filmrecension: The Beekeeper – meningslös parentes

22 februari, 2024 by Elis Holmström

The Beekeeper
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2024
Regi David Ayer

Om man stått bakom två av det förra decenniets absoluta bottennapp är potentialen för att göra något sämre närmast omöjlig. Det är faktiskt svårt att veta om man skall känna förakt inför David Ayer som filmskapare eller stor sympati. Ingen människa kan sova särskilt gott med vetskapen att man stått bakom Suicide Squad och Sabotage. Enbart att skriva ut titlarna i text är tillräckligt för att orsaka ångest, inte bara hos undertecknad utan även hos alla som tvingades genomlida dessa två golgatavandringar till filmer. Men Ayer är inte precis blygsam med sitt ego, istället fortsätter han göra filmer som osar av självgodhet och arrogans. Och även om de senaste filmerna signerade Ayer inte har varit filmvärldens motsvarighet till Tjernobyl, är hans blotta närvaro en varningslampa.

The Beekeeper är dock inte en fullkomlig travesti, det finns en marginell spänning och ett ytligt underhållningsvärde. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att detta är bland det bättre Ayer har regisserat, dock är den beskrivningen föga behjälplig då steget från ruiner till ruckel inte borde innebära några större fyrverkeri. Men till skillnad mot Ayers tidigare bottennapp är The Beekeeper i alla fall tolererbar, det kan dock ha att göra med att filmen är ett skamlöst plagiat av Shooter regisserad av Antoine Fuquas Shooter med Mark Wahlberg. Premissen är lika intellektuell som en kokosnöt men eftersom allt är spikrakt och närmast idiotsäkert vad gäller den simpla dramatiken – endast avsedd att få våldet och skottlossningarna att kunna släppas loss, är det svårt att misslyckas. Filmens kärna, där den mest förkastliga ondskan – i form av bedragare som när sig på de mest utsatta, och det goda i form av Jason Stathams dödsmaskin, är en premiss som funkar trots de moraliska invändningarna.

Ayer lyckas skapa några av de mest förkastliga skurkarna som kan föreställas, något som givetvis är behjälpligt då de avpolletteras på diverse makabra och hysteriskt brutala sätt. Men bortsett från denna traditionella och beprövade hämndodyssé är det som brukligt då Ayer gör film. Det innebär att det är genomgående slarvigt, humorlöst och fruktansvärt pompöst. Trots att berättelsen kan förutspås av en femåring behandlar Ayer uppenbara avslöjanden som om det vore klimax från någon av Hitchcocks största stunder. Detsamma gäller actionscenerna, vad som erbjuds är lastgammalt dravel med kass koreografi och besinningslös skottlossning. Ayer är dock övertygad om att det som visas på duken är lika avgörande för mänskligheten som Covid-19-vaccinet.

Men det mest drabbande problemet är den fullkomliga bristen på all sorts humor. Även om filmen har rekordlåg trovärdighetsfaktor i allt vad logik heter, så tar Ayer det hela på blodigt allvar. Förutom en och annan fyndig och rosslande replik från Jason Statham skulle detta kunna vara en utläggning om hungersnöd i världen, det finns ingen självdistans som tar det absurda med en klackspark, istället är det sammanbitet och bistert.

Sedan har vi filmens skådespeleri som inte lär skrivas in i historieböckerna. Jason Statham fortsätter att demonstrera sina stora kunskaper i att grymta fram alla sina repliker. Men detta är att föredra i jämförelse med Emmy Raver-Lampman som tillsammans med Bobby Naderi utgör den sämsta polisduon sedan Peter Stormare och Alexis Arquette i Jonas Åkerlunds fasansfulla Spun från 2003.

The Beekeeper är ingen katastrof, bara en meningslös parentes med ytterst marginellt underhållningsvärde. Men det måste i alla fall ses som en triumf då en regissör lyckas resa sig från betyget underkänt till otillräckligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in