• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Jussi – magiskt, jag sugs in totalt

9 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Jussi
Manus och regi Björn Runge
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Ljud Kasper Val Bjerregaard Larsen
Mask Nina Lagnefeldt, Patricia Svajger
Urpremiär 8 mars 2024 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

En magisk föreställning som gör att jag helt tappar uppfattningen om tid. Jag sugs totalt in i det som utspelas på scen. Den är nästan tre timmar men tiden bara rusar iväg. Mattias Nordkvist är Jussi Björling och Vanna Rosenberg är hans fru Anna-Lisa – och då menar jag inte bara att de har dessa roller utan jag syftar på att de är så fenomenalt trovärdiga i sina roller att jag upplever det som att de ÄR Jussi och Anna-Lisa.

Scenmagi skapas av alla skådespelare men också av alla övriga i teamet som regi, ljus, ljud, scenografi, kostym, mask – alla i teamet gör ett magnifikt arbete. Föreställningen tar med oss på en berg-och-dal-bane-färd genom tid och rum med ljus som förtätar och gör att det känns som att skådespelarna rör sig mellan tid och rum. Tiden hoppar fram och tillbaka och ibland är vi till och med i nutid och Jussi och Anna-Lisa ser på sitt liv från någon slags andlig existens. Jussi och Anna-Lisa tycks befinna sig utanför tiden.

Det är intressant att jag så drogs in i det som hände på scenen trots att föreställningen bitvis är metateater där någon slags regissör sitter i ett glasbås till vänster på scenen och avbryter och ger scenanvisningar. Ändå sjunker jag in i det som berättas om Jussis liv och jag känner med honom och de omkring honom. Inledningsscenen är fantastiskt rolig där Jussi sitter i en loge på Kungliga operan och vägrar gå ut på scenen då han menar att hans röst inte fungerar för att han varit ute i snö-oväder. Föreställningen ska dessutom direktsändas i Sveriges Radio. Men operans chefer har varit med förr och vet hur de ska få igång honom.

Jussi Björling var en av världens främsta tenorer. Han sjöng på turné redan som fyraåring tillsammans med sin pappa och sina bröder. Liksom sin pappa fick Jussi grava alkoholproblem. Hans missbruksproblem blev inte direkt bättre av mediciner som han knaprade. Bitvis är det en mörk berättelse. Vi får en inblick i Jussis liv där han som världsberömd tenor var bokad i åratal framåt. Han sjöng på Metropolitan i New York, han sjöng på världens berömda operascener i Italien, i London, i Wien, med mera. Men där han trivdes bäst var på bryggan på sommarstället i Siarö i Stockholms skärgård där han kunde stå i lugn och ro med sitt metspö.

Vi får uppleva delar av hans liv alkohol mediciner mot hjärtproblem och för viktnedgång som också gjorde honom beroende. Johan Jonatan ”Jussi” Björling dog innan han hann fylla 50 år, han föddes 5 februari 1911 i Borlänge och dog 9 september 1960 på Siarö i Stockholms skärgård.

För mig ställer föreställningen frågan om vad vi, publiken, och arrangörer ställer för krav och förväntningar på stora artister som gör att de bränner sina ljus i två ändar.

Mattias Nordkvist berättar:
– Jussi var unik, hans röst drabbar en rent fysiskt, den går rätt in i kroppen. Hans storhet blev begriplig för mig när jag hörde Pavarotti säga i en intervju att han brukade lyssna på Jussis inspelning för att höra hur rollen skulle göras.
– Det är som att Jussi var den tidens Avicii, fortsätter Mattias Nordkvist. Jussi var hela tiden betittad och bedömd, alla operachefer, skivbolagsbossar, bokare och publik ville ha en del av honom och som perfektionist kunde han inte göra något halvdant. Så även om han älskade det han gjorde, blev det till slut för mycket. Jussi gick till exempel upp på scenen och sjöng för den engelska drottningmodern direkt efter att han fått en hjärtattack i logen, det är ju helt orimligt.

Jussi möter Birgit Nilsson Foto: Sören Vilks

Björn Runge, manusförfattaren och regissör, säger:
– Det var något med utsattheten och envisheten hos den unge Jussi som jag kände igen mig i när jag började läsa på om honom, säger regissören och manusförfattaren Björn Runge. Tänk att ha fått en sådan gåva, att skänka skönhet åt publiken, samtidigt som förväntningarna blev allt större och tyngre. Jag blev drabbad av hur både hustrun Anna-Lisa och Jussi trots allt försökte bejaka det levande inom sig, det är också något som intresserar mig, hur handskas med förväntningar?

Fakta:
Skådespelaren Mattias Nordkvist fick sitt stora genombrott som Gustaf Löwander i tv-serien Vår tid är nu (2017-2019) och har även medverkat i bl.a. Vi i villa (2022) och Snöänglar (2021) och i filmen Hammarskjöld (2023). Han tillhör Göteborgs stadsteaters fasta ensemble där han medverkat i uppåt trettio föreställningar. Jussi är hans första produktion på Kulturhuset Stadsteatern.

Regissören och manusförfattaren Björn Runge har gjort både film, tv och teater. Hans uppsättning av En handelsresandes död (2015) gästspelade på Kulturhuset Stadsteatern med bl.a. Mattias Nordkvist, Anna Takanen och Jakob Eklund i några av rollerna. Jag är en annan nu (2018) är hans senaste uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern. Han har gjort uppåt 20 filmer, bl.a. Om jag vänder mig om (2003), Mun mot mun (2006), Happy End (2011) och The Wife med Glenn Close (2017).

Medverkande
Jussi: Mattias Nordkvist
Anna-Lisa: Vanna Rosenberg
David: Jakob Eklund
Övriga roller: Sven Ahlström, Jan Mybrand, Anna Takanen, Sandra Redlaff

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Björn Runge, Jussi, Jussi Björling, Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, Mattias Nordkvist

Teaterkritik: Liv och Död Strömquist – ett underhållande psykodrama i en bisarr samtid

9 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Liv och Död Strömquist
Av Liv Strömquist
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Ljus Jesper Larsson
Musik Anna Soley Tryggvardsdottir
Koreografi Philip Berlin
Peruk och mask Thea Holmberg Kristenssen
Dramaturgi Irena Kraus
Premiär på Dramaten, Stora scenen 8 mars 2024
Medverkande: David Book, Ana Gil De Melo Nascimento, Maia Hansson Bergqvist, Eric Stern, Sanna Sundqvist och Johan Ulveson

Kvällens föreställning Liv och död Strömquist är en urpremiär som avslutar en trilogi av pjäser skrivna av Strömquist och regisserade av Berger. Det uttalade syftet är att ge goda råd i en bisarr samtid. De två första Liv Strömquist tänker på dig! (2014) och Liv Strömquist tänker på sig själv (2020) skrevs utifrån redan utgivna seriealbum. Men kvällens pjäs har skrivits under arbetets gång – i ett bollande – och seriealbumet ges ut i efterhand. Skådespelarna har också påverkat utformningen. Temat denna gång är inte bara kärlek, utan mer övergripande existentialism.

I en intervju (DN 9 nov 2023) säger regissör Berger att hon tycker att tiden vi lever i är ”mycket, mycket märklig”. Och nu ”när vi kanske allra mest behöver utopier är vi märkligt tafatta att formulera dem”, anser hon. Strömquist säger i samma intervju att vår tid präglas av ”enormt stora hot, samtidigt som vi är oförmögna att göra någonting åt det”. Istället är vi ”upptagna av jättetriviala saker, ytliga, konstiga, oviktiga saker som till exempel hur man äter frukost på ett perfekt sätt”, menar hon. Men målet med pjäsen är att komma åt en tidsanda, inte skriva någon på näsan, berättar de unisont.
Framför Dramatens stora scen är tre extra rader stolar insatta. Det är fullt i lokalen denna lite råa marskvälls kvinnodag. Men snabbt stiger stämningen hos premiärpubliken. En solig landskapsmålning med blå moln och mycket grönt gräs är böjd och följer hela scenrummet. Som om allt sker en vanlig dag mitt i livet.

Föreställningen öppnas med att vi i en ljudupptagning hör Strömquist återge en myt som talar om ett sätt att skilja helvetet från himlen. Utsnittet, som är taget ur Anita Goldmans text, berör vikten av mänsklig samverkan. I joggingbyxor, rutig pyjamas och tajta jeans ser vi sedan de vardagsklädda gestalterna sprida sig ut över scenen.
Med myten som ett moraliskt halmstrå i bakhuvudet tar vi sedan del av ett pärlband av allvarliga men komiska, ironiska men mycket pedagogiska scener ur livet. Det känns som att delta i ett kollektivt psykodrama. Varsamt landar budskapen, i ett tempo där man hinner reflektera, och agerandet riktas ofta mot publiken. De seriösa inblickarna i vår tid – inflätade i komik – framfört med bärande skådespeleri och väl anpassad regi är en riktigt lyckad mix. Hur pjäsen är skriven spelar nog en roll. Med spetsigt aktuella anspelningar skildras en ödslig individualism i en till absurdum gången nyliberalism med aspekter av självcentrerad tondövhet. Lättheten att relatera till sitt eget liv ger ett tryck som håller speltiden ut. Många och välgörande skratt hörs. Det känns att pjäsen med sina många vinklar är skriven av ett proffsigt gäng där den bollats fram.

Skådespelarna är överlag mycket samspelta men vissa insatser dröjer kvar lite extra. Utstickande är såklart är Johan Ulveson som är en lysande komiker. Han har ofta spelat Beckett och absurd teater men här har han användning av sin enbart humoristiska och underhållande sida. Hela ensemblen är mycket rolig i scenen om den undflyende kundtjänsten. Rolig och tydlig är också Sanna Sundqvist i sina roller som ofta har rättframhet och pondus. Scenen där David Book är egotrippad barbröstad livscoach är också oefterhärmlig. Ana Gil De Melo Nascimentos språkkunskaper allmänt, men särskilt hennes klockrena inlevelse som manualtyngd psykoterapeut – som kreverar av dolda begär – stannar också kvar. (OBS! Manual- terapeuter behöver inte själva gå i terapi – varpå deras otyglade begär kan ta över! ) Maia Hansson Bergqvist som påflugen guide är också lyckat enerverande och kryper precis som hon ska under huden.

Talande sensmoraler jag noterade extra är kvinnan (Sanna Sundqvist) som blivit en skulptur på Sergels torg, fått två Augustpris, Karamellodiktpriset, och en Oskar m.m. – som ändå undrar: Var det allt? Eller meningen med livet som slinker undan, ljudlöst mitt i försöket till självförbättring – när Maia Hansson Bergqvists gestalt gör lätta rörelser för att inte känna sig ful. Eller mannen som distanserat berättar att han skaffat familj ”för en känsla av sammanhang”. Eller meningen med livet som försvinner mitt i en beställning av läckra varor på nätet (Maia Hansson Bergqvist), eller mitt i ett grupptryck som hindrar att hjälpa en vän i nöd (Ana Gil De Melo Nascimentos är den ömmande Eric Stern den ammande). Talande är också när Rollo Thomsson förespråkar hundpsykologi som råd till hur mannen i hemmet ska hantera sin fru. Eller en namne till Ivar Lo Johansson som inte vill ”läcka psykisk kraft” (jämför värna underklassen) och valt att istället samla sin empati på hög – för att ”bli emotionellt rik”.

Med ett halmstrå i fickan blir vår tid mindre märklig. Länge leve dikten!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Damsel – prinsessan som måste rädda sig själv

8 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Damsel
Betyg 3
Global premiär på Netflix 8 mars 2024
Regi Juan Carlos Fresnadillo

En ung prinsessa blir kastad till en eldsprutande ond drake. Men någon prins kommer inte för att rädda henne. Hon måste rädda sig själv. En spännande saga som bryter den gamla normen. Spännande och ganska skrämmande. Inte en film för de minsta barnen, speciellt inte då den inte är animerad.

En ung prinsessa, Elodi, gifter sig med en charmig prins från ett rikt land. Elodies land är fattigt och folket svälter. Hon vill inte gifta sig men gör det för att rädda sitt land och folk.

När Elodie och hennes pappa, styvmor (ingen snäll styvmor till skillnad från många andra sagor) och sin söta lillasyster blir de alldeles hänförda av rikedomen, skönheten och guldet i prinsens land. Men det glittrande sagobröllopet förvandlas till en skräckvärld då det visar sig att Elodie ska offras till en eldslukande drake.

Elodie får höra att det är förbannelse som gör att detta rika välmående land måste offra unga kvinnor till draken. När hon blir kastad ner i grottan hittar hon rester från både tidigare offer och det som hände då draken började kräva dessa offer. Det visar sig att det finns, som så ofta, lögner bakom de mäktiga och rika makthavarna, i det här fallet kungafamiljen i drakens land.

Det är en välgjord film men fantastiskt foto. Det märks att filmteamet haft stora resurser till sitt förfogande.

Elodie spelas av Millie Bobby Brown (född 2004) som tidigare haft roller i bland annat Stranger Things och Godzilla II: King of the Monsters. Hon är också känd från rollen som Enola Holmes i två filmer om Sherlock Holmes tonårssyster Enola. Hon är perfekt i rollen som Elodie och vi lär se henne i många filmer framöver. Hennes lilla syster Floria spelas av Brooke Carter och den snälla styvmodern spelas av Angela Bassett. Den onda drottningen Isabelle spelas av Robin Wright, som måste vara en av världens främsta skådespelare på att spela onda kvinnor.

Damsel är en spännande film men inte för de alla minsta, det är den lite för skrämmande för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Netflix

Filmrecension: May December – ett drama om livslögner

7 mars, 2024 by Rosemari Södergren

May December
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Todd Haynes

Om livslögner, både för omgivningen och framför allt för att lura sig själv och klara att gå vidare i livet. Alla försöker intala omgivningen att det har gjort rätt val i livet och ingen vill visa sin innersta skörhet eller släppa fram sina sorger. Men mest av allt lurar det sig själva. Ett drama om livslögner som Tjechov, mästaren att skildra livslögner, skulle uppskatta.

Mycket sker under ytan och det är mycket som aldrig sägs rent ut. Vi som tittare måste vara observanta och känna in det som sägs under ytan. Det är också en berättelse om det omöjliga att skildra någon annan människa.

Julianne Moore och Natalie Portman är båda enastående i denna film. De två och deras spel mellan varandra är ett av skälen till att filmen blir så bra och så tät. Portmans roll, Elizabeth, är en skådespelare som fått en filmroll där hon ska gestalta en kvinna, Gracie Atherton-Yoo, som dömdes till fängelse för att haft en sexuell relation med en 13-årig pojke, Joe, som var klasskamrat med hennes son. I fängelset födde hon hans barn. Joe som är 23 år yngre än Gracie har hållit fast vid deras relation och lever numera ett vanligt familjeliv med Gracie och deras barn.

Portman försöker komma riktigt nära både Gracie, Joe och övriga familjemedlemmar. Hon lyckas trycka på rätt nerver och gamla trauman börjar bubbla upp. Joe börjar förstå att han förlorade sin ungdomstid, fast han försöker kämpa emot sin egen insikt. Det är många osunda relationer mellan familjemedlemmarna som håller fast dem. Hur nära sanningen kommer Portman? Går det ens att komma så nära någon att det går att skildra denna människa på ett sätt som ligger när sanningen? Finns det en ens en sanning om en människa? Filmen ställer många intressanta frågor.

May December bygger löst på en sann historia från 1990-talet som sålde många tabloider. Att en kvinna som är mer än mer än tjugo år äldre än en trettonårig pojke föder hans barn och sedan håller ihop med honom i över 20 år måste vara sällsynt.

Julianne Moore och Natalie Portman är två av filmens tre centrala karaktärer. Charles Melton som Joe är den tredje viktiga pelaren för filmen och han gör den rollen mycket trovärdigt och känslomässigt. Trion är samspelta och har fått en rad prisnomineringar för sina insatser i denna dramakomedi av Todd Haynes.

Filmen May December är Oscarsnominerad för Bästa manus. För manus står Samy Burch. Regissören Todd Haynes är en spännande och intressant amerikansk filmskapare som slog igenom med underground-kultfilmen Superstar: The Karen Carpenter Story. Haynes har vunnit flera festivalpriser genom åren; I Cannes har han tävlat om Guldpalmen tre gånger, och vann där Queer-palmen för Carol samt Bästa konstnärliga bidrag för Velvet Goldmine.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Julianne Moore, Livslögner, May December, Natalie Portman, Todd Haynes

Recension av tv-serie: The Gentlemen – underhållande men jobbigt med oreserverat förhållningssätt till droger och våld

7 mars, 2024 by Rosemari Södergren

The Gentlemen
Betyg 3
Global premiär på Netflix 7 mars 2024
Regi Guy Ritchie, David Caffrey, Eran Creevy och Nima Nourizadeh
Medverkande Theo James, Kaya Scodelario, Daniel Ings

En brittisk adelsman, Eddie Horniman, som arbetar som FN-soldat blir hemkallad då hans far, hertigen, ligger för döden. Eddie ärver faderns adliga titel, hela godset och de pengar som finns. Det blir ett stort ansvar att handskas med, att sköta godset, de anställda och mor och övriga syskon. Det visar sig dock vara ännu mer att ta ansvar för och beslut kring. Eddie upptäcker att det finns en enorm cannabisodling på ägorna – och en lång rad trädgårdsmästare och chefer för droghanteringen.

Eddie har ingen lust att ha ett stort gäng haschodlare och deras gängledare på sitt gods. Men drogkartellen har inga planer på att flytta. Inte alls. Tvärtom försöker de utvidga verksamheten och funderar på att rekrytera Eddie till verksamheten. Eddie börjar smida planer på att få bort drogkartellen. Men det är inte så lätt och för med sig att han måste ha kontakt och hjälp av andra grupper som inte heller har så rent mjöl i påsen och inte så goda avsikter.

Det är skruvad serie. Den är rolig, spännande, nästan galen emellanåt och mycket välgjord. Duktiga skådespelare, ljussättning, musik – allt samverkar och gör det till en mycket underhållande serie.

Tänkvärt är parallellen som dras mellan kriminella gäng och brittiska adelsmän. Som en av gängledarna påpekar är den brittiska adeln baserad på personer, oftast män, som kom till landet och lade beslag på mark och makt med vilka medel som helst. När de tagit mark och blivit välbärgade såg de till att få makt att över lagen som gav dem och deras efterlevande rätt att äga marken i evigheter evighet. Vad gjorde dem till markägare från början? Ofta genom våld. Så visst finns det en parallell mellan de kriminella och adeln.

Men. Ja det finns ett men som är anledningen till att denna serie inte får högre betyg. Hur kul den än är och spännande emellanåt är det trots allt obehagligt med underhållning som är byggt på hyllning av våld och droger som dödar tusentals människor varje år.

Som sagt. Den är rolig. Och välgjord. Guy Ritchie är utan tvekan en rutinerad och erfaren regissör som kan sy ihop spännande och underhållande film och tv-serier. Några av hans filmiska verk:
1998 – Lock, Stock and Two Smoking Barrels
2000 – Snatch
2009 – Sherlock Holmes
2011 – Sherlock Holmes: A Game of Shadows
2015 – The Man from U.N.C.L.E.
2017 – King Arthur: Legend of the Sword
2019 – Aladdin

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Guy Ritchie, Netflix, Recension, Recension av tv-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in