• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

8 april, 2024 by Rosemari Södergren

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Lars Norén, Personkrets 3:1, Pipersgatan 4, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Lassie – Ett nytt äventyr – charmigt och gulligt och sockersött

6 april, 2024 by Rosemari Södergren

Lassie – Ett nytt äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Släpps digitalt 5 april 2024

Lassie besöker Syd-Tyrolen tillsammans med sin unge husse Florian. Senast Florian reste bort med familjen rymde ju Lassie, som den förra filmen berättar. Nu har Florian vägrat att följa med resten av sin familj på semester på Kanarieöarna för att istället åka med Lassie till mostern i Syd-Tyrolen. Detta är den andra filmen sedan tyska filmskapare tagit över Lassie-filmerna. Totalt är det den trettonde filmen om den berömda collien Lassie.

Det är en charmig och gullig barnfilm fast lite för sockersöt emellanåt och rejält förutsägbar också, fast det gör den förstås trygg att se på med de minsta barnen. En besvikelse är att som köpfilm online släpps den endast med svenskt tal. Om man har äldre barn eller vuxna som ska se den skulle det varit trevlige med originalspråket och möjlighet att ha textat på svenska.

När Florian och Lasse anländer till moster Cosimas gård träffar han Cleo och Henry, hennes fosterbarn som därmed är hans nya kusiner. Där finns också Jack Russel-terriern Minna. Cleo är ungefär i Florians ålder, alldeles före att bli tonåring, medan Henry är lite yngre och barnsligare. Cleo håller distans, är mest sur och vill inte vara med på något. Hon litar inte på några sedan hennes och Henrys föräldrar dog för många år sedan har de två fått vandra runt mellan olika fosterhem.

När barnen tillsammans med mostern beger sig till ortens glasskafe får de höra att flera hundar försvunnit. Ganska snart blir Jack Russel-terriern Minna stulen av hundtjuvarna. Givetvis kan Lassie spåra upp vart tjuvarna är. Eftersom den lokala polisen inte ens har vett att försöka spåra tjuvarna tar barnen itu med att försöka rädda de stulna hundarna. Räddningsexpeditionen möter, givetvis, svårigheter. Att Lassie i slutändan fixar det mesta, det är själva meningen med alla Lassie-filmer. Under resans gång lär Florian och Cleo känna varandra och alla blir vänner och förstår varandra. En söt liten saga fast med spännande inslag. Spänning, charm, äventyr och supergulliga (på gränsen till för mycket).

Hundtjuvarna är riktigt löjeväckande, skrattretande. Det kan knappt skrämma någon. Så visst, det är inte något mästerverk till film men för hundälskare är den ändå värd att ägna tid åt. Scenerna där Lassie springer och springer och musiken stryker under colliens fantastiska karaktär – då smälter nog de flesta.

Lite bakgrundsfakta: Lassie ska föreställa en tik. Men hittills har hon endast spelats av hanhundar. Rollen som Lassie i denna film spelas av en collie med namnet Bandit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Lassie

Teaterkritik: Jan Schaman – en charmig, mänsklig föreställning som ger hopp

6 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Jan Schaman – Nu vänder det
Av Richard Turpin
Regi och dramaturgi Henrik Dahl
Scenrum Magnus Möllerstedt, Magnus Lindberg
Ljud och musik Magnus Lindberg och Dror Feiler
Ljus Assar Firus Norrman, Jonatan Winbo
Kostym Ulrika van Gelder
Mask Cais Marie Björnlod
Med Richard Turpin och Hugo Bernhardt Hjelm
Premiär Teater Tribunalen 5 april 2024

Teater Tribunalen uppstod 1995 och är inrymd i den gamla biografen Lido på Hornsgatan. Den bildades av skådespelare, varav Henrik Dahl och Richard Turpin fortfarande är kvar. Teatern är känd för sin socialistiska agenda. De vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion (programförklaringen). Adekvata frågor ska ställas till publiken om dess verklighet. Ofta sker det med satir och burlesk twist, har jag erfarit. På mycket kort tid, förstår jag, har de nu repeterat och låtit sin karaktär Parapsykologie Dr Jan Schaman få uppstå i kvällens enaktare. Det känns minst sagt värmande att Teater Tribunalen känt sitt kall och vill göra en insats.

Med sig denna gång har Jan Schaman (Rickard Turpin) en assistent (Hugo Bernhardt Hjelm) som debuterar som skådespelare. Schamanen har haft flera föreställningar genom åren. Sist uppges han ha hållit en antiliberal seans där han med hypnos, meditation och ”för den tiden modern apparatur” försökte driva ut liberalismen ”ur det kollektiva undermedvetna”. Att apparatur är viktigt, flaggar för vad som dyker upp under kvällen. Denna gång är uppsåtet att befria oss från ”pessimism och reaktionära tendenser” och visa resultatet av en ”omfattande optimismforskning”.

Upprymd av förväntan läser jag raderna:
Jag förklarar er härmed som historiska subjekt
Ansvariga för ert arbete med tiden
Övervinn era rädslor
Betrakta världen sådan den är
Var ser ni möjligheterna?
De finns

Vi möts i foajén av en dammigt vitklädd ung herre (Hjelm) i svart fluga som pinglar med en bjällra. Med hög stämma hälsar han oss välkomna. Insläppta i det enorma underjordiska scenrummet – där rör och annat är synliga på de grå avskalade väggarna – tar vi plats på en stabil läktare.

På den stora scenen finns redan all spännande rekvisita synlig. Vi ser en lakansklädd permobil närmast – som tycks dra en ställning där en svart kappa försedd med bjällor är uppspänd. Längre bak ett vitt tipi-tält med något som liknar en måne. I mitten ett högt jakttorn med sladdtrassel. Rakt fram en metallcirkel med vev, till vänster en teknik-ö med bl.a. en gammal overheadapparat. Till höger några tegelstenar som formar en mur. De är högst analoga och påtagliga maskiner som visar sig alla ha sina speciella ljud. Under kvällens gång uppsnappar jag namn som: bourgeoisin -skiljare, spökskrivare, progressor.

Med beundransvärt hög stämma börjar den flugförsedde yngre mannen, energirikt och tydligt spelad av Hjelm, att tala. Högaktningsfullt presenterar och välkomnar han själva Parapsykologie doktorn fram på scenen. På skärm belyst som i skuggteater ser vi så först Jan Schaman med fjädrar i pannbandet. Förväntningarna stegras. Så börjar han tala. Av de kloka formuleringar som ageteras ut hör jag ”poesin till makten!”, ”drömmar är vår paroll!” . Men han anar en ”skepticism” i den ”förståndsvarierade” publiken och bjuder på frön till hopp.

Vid ett tillfälle uppmanas vi blunda när en dikt läses upp. Vi hör berättelsen om en far som ”lagar skor i mörker” och ett barn som inte vill gå upp om morgonen… Senare utgår Jan Schaman utgår från dikten och säger stärkande att vi såklart inte ska arbeta i mörker, då blir inga skor gjorda på ett bra sätt – och han uppmanar oss att gå ut i ljuset och se. Den goda tiden brådskar inte, säger han, och oron kommer vika inför möjligheten.

Jag fäster mig också vid bönen i kyrkan som gestaltas där ord som ”låt oss arbeta tillsammans” och ”slippa påvar” hörs.

Någon gång i föreställningen utdelas en skyddande besvärjelse, en välsignelse till publiken. Jan Schaman kallar oss härmed ”starka subjekt” i vår tid – ”kapabla att se världen som den är” så vi ”kan göra skillnad”.

En replik Jan Schaman har tycks säga att strider i världen finns för att vi känner ”mer livsnerv” då. Själv förespråkar han en värld utan sådan aggressiv dualism. Fram för mångfald och gemenskap, hör jag i orden ”multipolär värld” – istället för ”en bipolär”.

Omöjligt är det att återge enaktarens alla spirituella visdomar. Men kvar stannar de konkreta redskapen till hjälp. Skramlande maskiner med sina syften, odlade ljusa framtidssjälar i form av en drivbänk med fjärdar, armar som bygger med tegelstenar och drastiskt slänger läror i eldar. De sprider hopp, trygghet och bildar en kontrast till AI och stress efter perfektionism – all denna hanterbarhet och mänskliga proportioner.

Vi får genom Parapsykologie Dr Jan Schaman sällskap och en tro om att konstigare än så är det inte. Hugg i, gräv där du står, arbeta tillsammans, se och agera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Riksteatern ger tragikomiskt drama inspirerad av rysk skådespelarlegend

5 april, 2024 by Redaktionen

Min Svanesång – Joutsenlauluni, Riksteatern våren 2024, Aliisa Pulkkinen i bild. Foto: Mika Hiltunen

Joutsenlauluni/Min svanesång är inspirerad av den verkliga historien om Valentina Karavajeva, en av Rysslands kändaste skådespelare. Efter hennes död hittades en filmkamera och videoband. Karavajeva hade sina sista 20 år i livet spelat in Ninas monolog ur Tjechovs Måsen – om och om igen. Joutsenlauluni/Min svanesång är regisserad av Jotaarkka Pennanen efter manus av Lissa Urpelainen och Lauri Sipari. På scen som den åldrande skådespelaren står Aliisa Pulkkinen. Premiär 10 april 2024 Tumba.

Ett pressmeddelande:
Det är stambyte. De boende har meddelats och folk har flyttat ut. Men en dörr förblir stängd. Bakom den finns en skådespelerska som har gått i pension och hon är mitt i ett projekt som inte bör distraheras. Joutsenlauluni/Min svanesång har inspirerats av den ryska skådespelaren, Valentina Karavajevas, liv men utforskar främst vad som händer när en skådespelares karriär är över. Efter att ha varit en av landets stora stjärnor dog Karavajeva utblottad, utanför strålkastarljuset, men skådespelade gjorde hon ända in i slutet.

– Den ursprungliga idén kom från när jag såg Georgi Poradzhanovs dokumentär om Valentina Karavajeva. När hon hittades avliden hade hon legat död i två veckor. Allt som fanns i lägenheten var en säng, ett bord och en stol, samt en filmkamera och videokassetter till den. Under årens lopp hade Karavajeva spelat in Ninas monolog ”Jag är en mås” i dem om och om igen, säger regissören Jotaarkka Pennanen.

Idén till pjäsen togs vidare till dramatikerna Lauri Sipari och Liisa Urpelainen som skrev den vemodiga, tragikomiska Joutsenlauluni/Min svanesång. I pjäsen heter den pensionerade skådespelaren Ainailona Silver som spelas av Aliisa Pulkkinen som gör hela arton roller.

– I viss mån kan jag identifiera mig med min karaktär, för teaterns värld kan vara mycket brutal. Jag har mött liknande skådespelaröden på teatrar under min karriär. Men Min svanesång är en kärleksförklaring till skådespelarkonsten. Våra presentationer visar människans storhet och litenhet, säger Aliisa Pulkkinen.

Joutsenlauluni/Min svanesång är ett samarbete mellan Riksteatern, Tampereen Teatteri och Finlandsinstitutet.
Föreställningen spelas på finska och textas på svenska och finska.

Medverkande
Aliisa Pulkkinen

Konstnärligt team
Dramatiker: Liisa Urpelainen & Lauri Sipari
Regi: Jotaarkka Pennanen
Scenografi: Marjatta Kuivasto
Kostym: Jaana Aro
Musik: Elisar Riddelin
Bild/Ljus: Tammerfors teater

Producent
Riksteatern i samarbete med Tampereen Teatteri och Finlandsinstitutet

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Filmrecension: Smak av björnbär – överraskande fantastiskt bra

5 april, 2024 by Rosemari Södergren

Smak av björnbär
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Elene Naveriani

En rolig och varm skildring av kärlek och erotik i medelåldern, om frihet och frågan om hur det går att kombinera självständighet med djupa relationer. En hel underbar film som inte är lik någon annan film jag sett. I centrum för handlingen står Etero, en medelålders kvinna som är oskuld men efter en olyckshändelse bestämmer sig för att undersöka sexualiteten vilket för henne ut på en omvälvande livsresa. När jag läste om filmen tänkte jag först inte se den. Mina förväntningar var låga och jag hade förutfattade tankar om vad den skulle handla om. Men oj vad bedrog mig. Denna berättelse har djup i sig och berättar mycket utan stora åthävor, och den säger saker i flera nivåer.

Etero är 48 år och hon bor i en liten by i Georgien. Hon driver en butik och är mycket självständig och klarar sig själv. Hennes självvalda ensamhet provocerar de andra kvinnorna i byn. Hon är tydlig med att hon inte på något sätt vill binda sig eller leva med någon man. Hon klarar sig själv och är nöjd med det. – Hade jag velat gifta mig hade jag väl gjort det, deklarerar hon för omgivningen.

Butiken hon driver säljer shampo, tvål och tvättmedel, bland annat. Den har någon form av inrikting mot skönhetsvård. Det syns också att Etero är duktig på att vårda sitt utseende. Hon är något mullig men har en fin och välvårdad hud och perfekta ögonbryn och hon klär sig elegant utan att det är överdrivet.

En dag när plockar björnbär nära floden är hon nära att dö. Efter den händelsen bestämmer hon sig för att bli av med oskulden. Men utan att behöva binda sig. Hon hittar snabbt en lämplig kandidat, Murman som är medelålders, gift och har barnbarn och som länge varit intresserad av Etero.

Det är rätt ovanligt med filmer som har erotiska scener med två medelålders skådespelare som båda är lite överviktiga på sina ställen och inte är bildsköna utan ser ut som människor i allmänhet gör. Men berättelsen handlar om mycket mer än om sex. Etero vill inte binda sig men när hon får en nära relation med Murman förändras saker inom henne, fast hon inte vågar erkänna det för sig själv. Eka Chavleishvili i rollen som Etero är enastående. Hon är helt suverän och kan uttrycka så mycket med små medel, redan med blicken kan hon förmedla så mycket av vad som rör sig inom henne. Temiko Chichinadze i rollen som Murman är också ett mycket bra val. Han är en mjukare man än de flesta män i byn.

Jag lovar: denna film kommer att överraska dig.

Smak av björnbär är en samproduktion mellan Georgien och Schweiz och har vunnit den schweiziska motsvarigheten till Guldbaggen för bästa film, manus och klippning.

Regissören Eleni Naveriani säger:
-Eteros varje rörelse är mättad med sexuell spänning. Hennes vardag är laddad med erotik. Jag ville skildra henne just så, eftersom Eteros sexualitet och kropp är bilder och berättelser som saknas på filmdukarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Georgien

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 225
  • Sida 226
  • Sida 227
  • Sida 228
  • Sida 229
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in