
v 17 2024
Lunchteatern – Foajéscenen Göteborgs Stadsteater
Whitechapel – Jack the Ripper´s London
Manus: Jenny Schaub
Ljud/ ljus: Arctur Hernandéz
Råkar ha blivit på det viset att jag här recenserat tre senaste skivorna med 30-års jubilerande West of Eden. Har däremot inte blivit något skrivet om dem live, vilket jag nu råder bot på. Missade deras konsert nyligen i mitt Mölndal, varför jag istället tog mig till deras finaldag på Stadsteatern vid lunchtid. Folkrockbandet stod på scen och gjorde en gripande ”berättelse-konsert” betitlad Whitechapel. Invånarna i stadsdelen belägen i East End var i slutet av 1800-talet plågade av sådan djup misär att området kallades för helvetet på jorden. Som om det inte vore nog härjade den fruktade Jack the Ripper i trakten. Föreställningen byggd på noggrann research lyfter ur historiens mörker fram de fem slitande kvinnor som så grymt blev hans offer. Skänker dem värdighet genom att berätta om drömmar och vedermödor. Halle Rubenhall tackas för inspiration och Mattias Palm för att ha tjänstgjort som så kallad yttre öga.
Samtliga låtar i Lunchteater-programmet kommer från färska skivan med samma namn, vars kompositioner är signerade paret Martin & Jenny Schaub. Att deras musik ibland kan relateras till Fairport Convention feat. Sandy Denny och Jethro Tull är ingen slump enligt Martin, känd för sin anmärkningsvärda förmåga att arra. Inte osannolikt att den lunchande publiken på de utsålda föreställningen var med om rekord i instrument. Jenny som oftast sjunger och fungerar som ciceron, spelar dragspel och thin whistle. Martin är vokalist i ett par låtar och trakterar akustisk gitarr. Rytmsektionen består av trumslagare Ola Karlevo och på kontrabas och vid ett par tillfällen elbas hörs Martin Deubler-Holmlund. Den självskrivna fiolen trakteras av Lars Broman. Mest ombytlig av sig är definitivt Henning Sernhede på diverse stränginstrument. En nyhet för dessa förträffliga instrumentalister var att de bidrog till en mångfald av röster, hade memorerat repliker i form av fakta om livsvillkor med tonvikt på offrens tillvaro. Sextettens utstyrsel signalerar att vi förflyttats till en epok för länge sedan, under den timme med fördragna gardiner som föreställningen varar.

Låtskrivarparet behärskar synnerligen väl att skriva både klämmiga och vackra melodier. Ett smart drag av dem att inympa stråk av livsglädje i vad som annars dubbelt upp är tragiska öden. Hade blivit för nattsvart om inte ljusglimtar och livsvilja bakats in. Vi upplyses om att ansvariga brydde sig föga om att radikalt förbättra förhållanden för breda massorna, ställde knappt upp med något skyddsnät överhuvudtaget. Om elände aningen mildrad av kärlek eller byte av bostad redogörs för initierat.
Sedan i fredags har lättnynnade refränger med oregelbunden frekvens poppat upp i skallen. Hade de varit verksamma i en än mer lättsmält genre skulle makarna Schaub klassificerats som betydande hitmakare. The Ten Bells som bärs fram av en sugande ström måste betraktas som en av deras potentiella hits. Read All About It och emotionella laddningen i ljusa finalnumret är fler exempel som bär syn för sägen. En tanke uppkommer efter att riviga titellåten med stor pondus introducerat själva temat. När upplevde stampubliken av pigga pensionärer liknande rockigt sound senast? Hur som helst berör historierna, sångerna och den proffsigt varierade musiken. Jenny sjunger mycket övertygande, liksom övriga understödjande på kör. Man känner i varje por hur hemskt orättvist livsbetingelser kan te sig, när man omsluts av Jennys vibrerande stämma.

WOE uppträder som en otroligt tajt enhet vars förkärlek till irländsk och engelsk elförstärkt folkmusik lyser igenom, utan att hemfalla till att kopiera. Vi skådar ett ytterst vitalt band med imponerande spännvidd, antingen genom finslipat detaljarbete eller genom att ystert röja runt á la Pogues. Växlingarna mellan sprudlande up tempo och förväntade ballader i moll sker successivt, intelligent organiserade.. Trummisens viktiga roll som nav kan inte överskattas. Fäster mig när jag nu första gången på decennier hör dem live vid Ola Karlevos lyhörda tajming. Lars Broman träder förstås elegant fram och färgar vissa sekvenser, förekommer ändå tämligen sparsamt som solist i detta upplägg. Att Henning Sernhede är en framstående instrumentalist visste jag sedan tidigare.
Utformningen av varje biografi hade noga planerats i ord och ton. Sound och stämningar betonar det sagda och sjungna. Dark Annie och Mudlarking utstrålar exempelvis orubblig pondus. Den låt som mest av alla borrar sig in under huden är Nothing. Hjärtknipande genomsyras sången av ofantliga stråk av empati. Så vackert i dess sorgliga framtoning att man blir alldeles tagen. Förvissad om att publiken tog till sig historierna, njöt av den välgjorda musiken baserad på en mix av traditionell grund och modernt stuk.












