• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Gruvliga öden skildrade med osviklig auktoritet – West of Eden på Göteborgs Stadsteater

1 maj, 2024 by Mats Hallberg

v 17 2024

Lunchteatern – Foajéscenen Göteborgs Stadsteater

Whitechapel – Jack the Ripper´s London

Manus: Jenny Schaub

Ljud/ ljus: Arctur Hernandéz

Råkar ha blivit på det viset att jag här recenserat tre senaste skivorna med 30-års jubilerande West of Eden. Har däremot inte blivit något skrivet om dem live, vilket jag nu råder bot på. Missade deras konsert nyligen i mitt Mölndal, varför jag istället tog mig till deras finaldag på Stadsteatern vid lunchtid. Folkrockbandet stod på scen och gjorde en gripande ”berättelse-konsert” betitlad Whitechapel. Invånarna i stadsdelen belägen i East End var i slutet av 1800-talet plågade av sådan djup misär att området kallades för helvetet på jorden. Som om det inte vore nog härjade den fruktade Jack the Ripper i trakten. Föreställningen byggd på noggrann research lyfter ur historiens mörker fram de fem slitande kvinnor som så grymt blev hans offer. Skänker dem värdighet genom att berätta om drömmar och vedermödor. Halle Rubenhall tackas för inspiration och Mattias Palm för att ha tjänstgjort som så kallad yttre öga.

Samtliga låtar i Lunchteater-programmet kommer från färska skivan med samma namn, vars kompositioner är signerade paret Martin & Jenny Schaub. Att deras musik ibland kan relateras till Fairport Convention feat. Sandy Denny och Jethro Tull är ingen slump enligt Martin, känd för sin anmärkningsvärda förmåga att arra. Inte osannolikt att den lunchande publiken på de utsålda föreställningen var med om rekord i instrument. Jenny som oftast sjunger och fungerar som ciceron, spelar dragspel och thin whistle. Martin är vokalist i ett par låtar och trakterar akustisk gitarr. Rytmsektionen består av trumslagare Ola Karlevo och på kontrabas och vid ett par tillfällen elbas hörs Martin Deubler-Holmlund. Den självskrivna fiolen trakteras av Lars Broman. Mest ombytlig av sig är definitivt Henning Sernhede på diverse stränginstrument. En nyhet för dessa förträffliga instrumentalister var att de bidrog till en mångfald av röster, hade memorerat repliker i form av fakta om livsvillkor med tonvikt på offrens tillvaro. Sextettens utstyrsel signalerar att vi förflyttats till en epok för länge sedan, under den timme med fördragna gardiner som föreställningen varar.

foto David Oest

Låtskrivarparet behärskar synnerligen väl att skriva både klämmiga och vackra melodier. Ett smart drag av dem att inympa stråk av livsglädje i vad som annars dubbelt upp är tragiska öden. Hade blivit för nattsvart om inte ljusglimtar och livsvilja bakats in. Vi upplyses om att ansvariga brydde sig föga om att radikalt förbättra förhållanden för breda massorna, ställde knappt upp med något skyddsnät överhuvudtaget. Om elände aningen mildrad av kärlek eller byte av bostad redogörs för initierat.

Sedan i fredags har lättnynnade refränger med oregelbunden frekvens poppat upp i skallen. Hade de varit verksamma i en än mer lättsmält genre skulle makarna Schaub klassificerats som betydande hitmakare. The Ten Bells som bärs fram av en sugande ström måste betraktas som en av deras potentiella hits. Read All About It och emotionella laddningen i ljusa finalnumret är fler exempel som bär syn för sägen. En tanke uppkommer efter att riviga titellåten med stor pondus introducerat själva temat. När upplevde stampubliken av pigga pensionärer liknande rockigt sound senast? Hur som helst berör historierna, sångerna och den proffsigt varierade musiken. Jenny sjunger mycket övertygande, liksom övriga understödjande på kör. Man känner i varje por hur hemskt orättvist livsbetingelser kan te sig, när man omsluts av Jennys vibrerande stämma.

foto Patrick Rydman

WOE uppträder som en otroligt tajt enhet vars förkärlek till irländsk och engelsk elförstärkt folkmusik lyser igenom, utan att hemfalla till att kopiera. Vi skådar ett ytterst vitalt band med imponerande spännvidd, antingen genom finslipat detaljarbete eller genom att ystert röja runt á la Pogues. Växlingarna mellan sprudlande up tempo och förväntade ballader i moll sker successivt, intelligent organiserade.. Trummisens viktiga roll som nav kan inte överskattas. Fäster mig när jag nu första gången på decennier hör dem live vid Ola Karlevos lyhörda tajming. Lars Broman träder förstås elegant fram och färgar vissa sekvenser, förekommer ändå tämligen sparsamt som solist i detta upplägg. Att Henning Sernhede är en framstående instrumentalist visste jag sedan tidigare.

Utformningen av varje biografi hade noga planerats i ord och ton. Sound och stämningar betonar det sagda och sjungna. Dark Annie och Mudlarking utstrålar exempelvis orubblig pondus. Den låt som mest av alla borrar sig in under huden är Nothing. Hjärtknipande genomsyras sången av ofantliga stråk av empati. Så vackert i dess sorgliga framtoning att man blir alldeles tagen. Förvissad om att publiken tog till sig historierna, njöt av den välgjorda musiken baserad på en mix av traditionell grund och modernt stuk.

Arkiverad under: Scen

Debuterar med mystiskt kammarspel med drag av Beckett – Ett spel från sofforna på Esperantoscenen

29 april, 2024 by Mats Hallberg

Manus & regi: Carl-Marcus Wickström

Rum/ ljusdesign/ attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson

Producent: Esperantoscenen

Medverkande: Lasse Carlsson och Carl Harlén

Urpremiär 27/4 2024

Spelas på Esperantoscenen i Göteborg till och med 16/5

Carl-Marcus Wickströms namn förknippar jag med triss i nerviga alternativt lätt absurda uppsättningar på Tofta i sommarfagra Bohuslän, med groteska Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater och djärv dramatisering för barn på Masthuggsteatern. Han gestaltar framgångsrikt ofta osympatiska figurer vilka väcker olust. Åsyftade produktioner har recenserats här. Vidare förekommer frilansaren i dansk långfilm från 2019 och i SVT:s storsatsning Vår tid är nu. Skådespelaren som blev klar med sin utbildning för tio år sedan breddar nu sitt register genom att debutera med en enaktare skriven för två roller. Vill omgående skjuta in att hans skapelse inte var den pjäs jag hade föreställt mig baserat på viss förhandsinfo. Trodde att de två männen det handlade om hamnat i letargiskt horisontalläge för att de fått nog av en skenande samtid, på grund av extremt polariserande klimat, destruktiv woke-agenda och eskalerande våld långt bortom goda krafters kontroll. Vårt krackelerande samhälle kommenteras inte i Ett spel från sofforna. Istället ges ett abstrakt skådespel vars förutsättningar inte förklaras. Sammanhang överlåts till publiken att själva fylla i och pussla ihop.

Hugade köpare av biljetter kan behöva mer kött på benen. Hur lanseras förstlingsverket av upphovsmannen? Hans lägesbeskrivning tar avstamp i ett töcken av dygn utan hoppingivande stimuli. Två sammanlänkade individer som tappat taget om tillvaron befinner sig i ett tomt mellanrum, i en situation mellan dröm och verklighet. Dagarna blir till ett hopkok av rester från förfluten tid. En håglös mentalitet många kan identifiera då vi nästan dukar under. Rollfiguren utan yttre skavanker önskar att en påse ambitioner fanns till försäljning. Den äldre av dem liggandes i soffan minns sin vitala period när han var ute och härjade på nätterna, dansade och blev hög på musik. Man får ett intryck av att den yngre, som somnat i den stora skinnfåtöljen och vaknat av den mardröm han fördjupar sig i, vakar över sin rörelsehindrade partner. Vad jag tolkar som ett par förbundna med varandra och utan fästpunkter i livet, längtar efter att upprätta kontakt med omvärlden, att status quo förändras drastiskt. Målet på kort sikt inskränker sig för båda till att lyckas hasa sig upp. Visioner finns, men pjäsens författare befarar att de aldrig kommer infrias. De hoppas, kanske naivt med tanke på rådande läge, att någon ska ge dem en chans. Wickström letar efter en ton, har påverkats av karaktärer hos Slas och Lars Molin. Konsten för honom har bestått i att göra det alldagliga och närmast banala till rörande episoder, med såväl originella som smått tokiga inslag.

Soft musik (lät som en frireligiös sång i högtalarna innan dialogen tog vid) ramar in ett existentiellt ovisst kammarspel utan nycklar. Dekoren på det svarta trägolvet är nästan obefintlig. Utöver de brunfärgade möblerna står närmast oss en stolpe varpå en slags holk sitter. Inuti finns en telefonlur hängande i en sladd. I övrigt inga attiraljer eller samtidsmarkörer i replikerna. Produktionen som ska ses som en nystart för en scen hitintills huvudsakligen inriktad på gästspel, vänder sig således till en teatervan publik. Kapaciteten på den intima scen som tidigare hette Teater Uno är inte särskilt stor, varför det ändå borde kunna bli utsålt kommande föreställningar. Det förtjänar ett gåtfullt skådespel på cirka åttio minuter, en längd som känns alldeles lagom för att väcka intresse för två varelser som hamnat utanför. Deras trevande manövrar i ett symbiotiskt förhållande skildras med påtaglig värme. Under avdelningen parentetisk upplysning kan nämnas att dramats aktörer och dess författare ingår i Esperantoscenens styrelse.

Lasse Carlsson, bördig från Blekinge, är vid sidan om sina många uppdrag för tv, film och teaterscener också sångare och trumpetare. Jag har sett honom i en handfull produktioner på Göteborgs Stadsteater. Den tretton år äldre Carl Harlén är att betrakta som ett inventarium då han var med om att bilda Teater Uno. Scenkonstprofilen har också figurerat i ett par omtyckta tv-serier. Rollen som den eftertänksamme och skröplige senioren som med emfas mödosamt basunerar sina ståndpunkter, har anpassats för honom. Två roller härbärgerande ett rikt förflutet ger oss glimtar från en lycklig era. I ena fallet omsorgsfullt och omständligt likt någon med autistiska drag, i andra fallet med exalterad iver. Två differentierade personligheter existerar i sina egna bibblor, ändå rörande beroende av varandra. Att den knaggliga konversationen framstår som autentisk, måste ju rimligen indikera att samspelet befinner sig på en sällsamt hög nivå. Regissören och de bägge aktörerna har kreerat en samvaro som en kollega till dem, träffande beskrev som ömsint och dråplig. Ett tillstånd inte olikt estetiken hos Beckett vars Slutspel ligger närmast till hands även om dess galghumor inte är riktigt jämförbar.

Vi påminns om hur komplicerat det är att leva fullvärdigt, att nå sin potential. Den yngre av dem som illa klarar av att bedömas, påstår att vissa föds håglösa och passiva. Den samme filosoferar dessutom om sömnens betydelse. Finns som sagt egendomligheter inskrivna i berättelsen. Man reflekterar som åskådare över om öppningsscenen återkommer, eller om det istället är ett mönster av rutiner som upprepas. Och vi får acceptera att väldigt lite sipprar ut om hur personerna försörjt sig eller vad de helst sysslar med. Den äldre i sin särk och sina raggsockor organiserar sina tankar i den bok han har i famnen. Hävdar att deras lek måste hålla sig till överenskomna regler. Förunderligt hur Lasse Carlsson och Carl Harlén fängslar sina betraktare med diffusa ledtrådar vilka ger upphov till flera tänkbara tolkningar. En form av specifikt facit avslöjas faktiskt i skärningspunkten mellan fiktion och realitet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Fyndigt ordvrängeri och imponerande sånginsatser till strålande ackompanjemang – Show Show av Jacke Sjödin

28 april, 2024 by Mats Hallberg

bild från Jacke Sjödins fb-sida

24/4 2024

Lorensbergsteatern i Göteborg

Manus & regi: Jacke Sjödin

Ensemble: Jacke Sjödin, Eleonor Ågeryd, Lina Melander och Klas Norberg

Orkester: Per-Åke Stockberg (kapellmästare), Klas Toresson, Jan Ottesen, Fredrik Jonsson, Mikael Skoglund och Christian Sundeqvist

Min ingång till denna för mig okända nöjesvärld heter Lina Melander. Sångerskan kommer från samma stad som ”direktören” för Show Show (extra accentuering ska indikera att den är dubbelt så bra, dubbelt så prålig som en vanlig show). Har fått stifta bekantskap med Melanders talang genom hennes samarbete med Madeléne Birgenius i Log Lady. Sett två konserter i Masthuggskyrkan plus en enastående konsert på Utopia härom månaden, omgav sig då i vanlig ordning med ett knippe manliga (jazz)musiker av bästa snitt. Gläds åt denna sena upptäckt eftersom Log Lady besitter förmågan att ta publiken med storm, genom att med auktoritet framföra en repertoar med osviklig tyngd, oavsett om det handlar om svart, svängig och soulig musik med kvinnliga förtecken, eller specialprogram i form av tribut till favoriten Carole King.

I Show Show bildar Melander vokalkvartett med Eleonor Ågeryd, Klas Norberg och Jacke Sjödin influerade av Real Gruop och klassiska Gals & Pals. Därtill tar vokalisterna chansen att glänsa i solonummer, generöst tillkomna genom regissörens försorg. Vid det här laget har de blivit otroligt synkade eftersom man kamperat tillsammans i ett femtiotal föreställningar. Med undantag av Sjödin verkar de främst vara interpreter, frapperande mångsidiga sådana. Kan stundtals sakna en personlig avsändare. Se det som en notering i marginalen. Ågeryd borde egentligen inte vara ett nytt ansikte för mig då hon gjort album med jazzgeniet Joel Lyssarides, är medlem i folkrockbandet Rå, tribut-bandet P-Floyd och ingått i ett par framstående vokalgrupper. Klas Norberg som har sin bas i Ångermanland ser sig själv som trubadur och estradör. Han har en look och röst som kan påminna om Ola Salo och lanseras genom ett påstående som faktiskt har viss täckning: Behärskar en spännvidd från Elvis till Pavarotti. Har uppträtt med Tomas Ledin och Helen Sjöholm. Också Sjödin vars strida ström av nya visor under pandemin publicerades i videor på Kulturbloggen, har turnerat med musikalstjärnan. Vidare är underhållaren och artisten känd från Karlavagnen i P4 och som manusförfattare till åtskilliga produktioner i Uppsala. Körledaren och pedagogen Melander skiftar också ledigt emellan genrer och har därtill skrivit eget material.

Att också Sjödin platsar i detta illustra sällskap vad beträffar vokala färdigheter överraskar. 57-åringens odiskutabla styrka är annars en till synes outsinlig kreativitet jämförbar med den sanslöse Per Andersson, fast Sjödins texter bärs upp av mer substans. Han kan placeras in i en tradition där Peter Carlsson finns och Lasse Eriksson fanns (som Sjödin samarbetat med) Över dem svävar mästaren Povel Ramel (hänvisar till min recension i höstas av Jenny Almsenius Povel-program). Kreatören uttalar sig om sin outsinliga källa: ”Jag har många stickspår i huvudet.”

Show Show är befriande renons på politiska ställningstaganden. Vi slipper woke-kulturens förödande godhetssignalering. Däremot hög nostalgifaktor. Texter på temat igenkänning förekommer frekvent. Väjs inte heller för existentiella frågor, snarare tvärtom. Med rytm hämtad från ikonisk rapp av Povel och Wenche Myhre avhandlas en genomsnittlig livsresa på samma tid som en popsingel varar. En av flera höjdpunkter signerade rimsmeden Sjödin. Tacksamma grepp för att framkalla skratt i ord och ton. Evenemanget pågår i 2 ½ timma inklusive paus. Tippar att Lorensbergsteaterns beläggning uppgår till drygt nittio procent. Förmodar att publiken lämnar leende, mycket belåtna över vad de beskådat och blivit uppfyllda av. Publiken välkomnades i foajén av de medverkande vilka tågade runt i huset, sjungandes och spelandes. Trevligt och oväntat!

Hög tid att presentera den lika förträffliga som flexibla orkestern. Kapellmästaren bakom sina klaviaturer tillhör landets duktiga kader av frilansare, förvisso nytt namn för mig. Allsidige Per-Åke Stockberg med geografisk hemvist Ångermanland överlåter saxofonspelandet till specialisten Klas Toresson, en förnämlig tenorist från Sandviken med polerad och uttrycksfull ton som jag recenserat både live och på skiva. Fredrik Jonsson på kontra- och elbas, gitarrist Jan Ottesen och Mikael Skoglund på synt och soundscape är etablerade, mycket respekterade musiker som jag stött på i högkvalitativa jazziga sammanhang. De kompletteras galant av vikarierande trumslagaren Christian Sundeqvist. Orkestern har fullständig koll, vet exakt hur de ska förfara och i vilket ögonblick drastiska övergångar ska exekveras.

Denna synkade konstellation exponerar med stor spelglädje sin närmast osannolika yrkeskunskap, sitt osannolikt breda register. Vid några tillfällen lösgör de sig och levererar aptitliga solon, vilka oftast kommer från Klas Toresson som om jag minns rätt förutom tenorsaxofon trakterar klarinett och flöjt med den äran. Därtill ingår han tillsammans med Fredrik Jonsson och deras arbetsgivare Sjödin i kören ”Egghead Brothers” (syftar på att herrarna saknar hår på huvudet). Oanade talanger från musikerna. Vad gäller det dignande smörgåsbordet av sound bör de som arrat framhållas. Ett pärlband av ofta kända låtar har fått inte bara ny text av ekvilibristen Sjödin, utan också ny kostym anpassad för orkestern. Mikael Skoglund, Martin Östergren, Jocke Hallin, Anders Ekdahl och Per-Åke Strockberg delar på ansvarsfulla uppdraget att arrangera framförda kompositioner och potpurrier.

Har meddelat Melander att jag sannerligen imponerades över såväl innehåll som utförande, att upplägget fungerade förträffligt. Kan tänka mig att regissör Sjödin justerat här och var under resans gång. Något som kommit att känneteckna denna underhållande formel där vardagens bekymmer eliminerats, är återkommande interaktion med slumpvis utvalda objekt. Sjödin beter sig på samma sätt som exempelvis Claes Malmberg, Lill Lindfors och Stand Up-parnassen. En praktik som får lättroade att skratta. Oförargligt spontan metod som ger Sjödin stimulans, roar improvisatören mer än den roade mig. Visst kan medges att det är en smula fantastiskt hur Sjödin tillverkar en låt utifrån nyckelord framtagna av röster i publikhavet, medan Ågeryd drillar hisnande med Alice Babs som förebild. Det svunna Sverige utgör något av en röd tråd i Sjödins monologer och i flera av hans visbetonade kompositioner. Rutinerat praktiseras cliffhanger-metoden när anekdot om tidningsläsande gubbar på vischan berättas.

Lyckades inte undvika att bli långrandig, vilket brukar inträffa när jag blir exalterad. Ska som avslutning skanna anteckningarna för att lyfta fram några höjdpunkter. Makalösa bedrifter från samtliga i inslaget om musikhistoriens evolution, från gregoriansk sång till färsk hit av Loreen. Extranumret som en drift med motståndet att jobba övertid. Vill hävda att manus var rent av genialt när Sjödin spann loss på frågeställningar genom att rikta till oss och undra ”är ni för eller emot?” Inflationen i valfrihet exempelvis. Tokroligt blev det när Bä bä vita lamm gjordes i ett antal diametralt olika versioner, som ett sätt att spegla vidden av genrer man skapligt behärskar (kanske uppstod tanken vid upptäckten av Pughs ösigt rockiga tolkning inspelad för drygt femtio år sedan). Fusionen av älskad Taube-visa och Manhattan Transfers fyrstämmiga virtuoseri är underhållning i stunden på hög nivå. Snacka om udda idé! Uppskattade kärlekssången till moder jord och överhuvudtaget hur otroligt rapp och välformulerad Jacke Sjödin var, även då han tillåter sig tramsiga stråk. Allra sist måste ånyo understrykas vilken power vokalkvartetten uppvisade, i gemensamma aktioner och på individnivå.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Rosalie – tragisk, dyster

26 april, 2024 by Rosemari Södergren

Rosalie
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Stéphanie di Giusto

En tragisk, dyster berättelse om en kvinna i Frankrike 1870 som inte var som alla andra – och som ville få vara den hon var. Rosalie var en ung kvinno som föddes med skägg och hår på hela kroppen. Filmen är en djupt berörande berättelse om att bryta mot normer.

Hon växte upp med sin pappa som rakade av henne skägg och päls dagligen för att hon inte skulle väcka uppmärksamhet. Hennes pappa lyckas få henne bortgift till barägaren Albert, som inte har en aning om att hans blivande fru har skäggväxt.

Rosalie flyttar till Albert som driver ett café i en by i Frankrike. Albert har ett problem, han är skyldig en av byns rikaste och mest inflytelserika män mycket pengar.

Rosalie har en stor dröm i livet. Hon vill få ett barn. Hon vill också innerst inne vara älskad som den hon är, få vara accepterad med skägg och allt. Hon kommer på idén att låta sitt skägg växa och genom att människor ska bli nyfikna ska de få många gäster till cafét. Hennes idé lyckas bra i början. De får så många gäster att de kan göra sig skuldfria. Dessutom blir caféet populärt. Många kommer dit och Rosalie accepteras av byborna, till en början. Hon får också några vänner.

När Rosalie låter skägget växer får hennes ansikte ett mycket manligt utseende, men i övrigt är hennes kropp mycket kvinnlig och hon är feminin och omsorgsfull och vårdande på många sätt. I början ser byborna henne som den hon är och hon blir uppskattad. Fast inte av alla. Hon bryter verkligen mot den rådande normen. Dessutom är hon tuff och blir mer och mer självsäker. Hon viker inte får någon och vågar till och med säga emot byns makthavare. Ovanpå det marknadsför hon sig själv med halvnakna fotografier som hon låter en fotograf ta av henne. Dessa kort säljer hon sedan i caféet.

Men när en olycka sker i byn vänder stämningen. Rosalie blir oskyldigt beskylld för att ha vållat olyckan och anklagas för att dra hemskheter till bygden.

Det är svårt att bryta mot normer. Det var svårt i slutet av 1800-talet och kan absolut fortfarande vara svårt både i Sverige och andra länder. Som jag ser det var det inte skägget i sig som gjorde livet svårt för Rosalie, det var att hon var kaxig dessutom och att hon bröt mot flera normer, bland annat med fotografierna där hon var nästan naken. Det finns alltid gränser för hur många normer en människa får bryta mot. Det visar filmen på ett starkt och talande sätt.

Att filmen inte får högre betyg är för att den har flera vändningar som inte är helt underbyggda. Det är också flera så detaljer som visas men som aldrig utvecklas. Det är för mycket som känns ofärdigt i berättelsen. Den är för mörk också och speciellt vändningen i slutet kommer för abrupt. Det är en berättelse som skulle kunna vara unik och oemotståndlig med två så duktiga skådespelare som Nadia Tereszkiewicz (Rosalie) och Benoît Magimel (Albert).

Om filmen:
Rosalie hade världspremiär i Un Certain Regard i Cannes där den tog emot en stående ovation från publiken. Nadia Tereszkiewicz som spelar Rosalie prisades på fjolårets César-gala. Benoît Magimel som spelar hennes man vann Césarn för bästa manliga skådespelare för andra året i rad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: 77 meddelanden till framtiden – en mäktig helhet

26 april, 2024 by Rosemari Södergren


Foto: Sören Vilks

77 meddelande till framtiden
Manus och regi av Jacob Hirdwall
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus Peter Stockhaus
Koreografi Johanna Lindh
Musik Fredrik Söderberg
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Ljud Johan Adling
Dramaturg Anneli Dufva
Urpremiär på Dramatens lilla scen 25 april 2024

En fantastisk mäktig helhet – oerhört skickligt sammanvävt med duktiga skådespelare, allt samverkar som en enhet: koreografi, videoinstallation, ljus och ljud. En makalös föreställning men för att vara ärlig är det mer en föreläsning än scenkonst, det är mer propaganda för kampen mot klimatförändringarna är ett drama med djup. Den är ingen föreställning som kan tolkas på flera nivåer. Det är tydligt och ingen tvekan om vad ensemble och produktionsteam vill säga. Men i sin genre: en makalös föreställning. Och även om budskapet är tydligt talar föreställningen till alla våra sinnen.

Manus som är skrivet av regissören Jacob Hirdwall bygger på dokumentärt material, berättat av 77 unga människor, mellan 9 och 37 år, från hela världen. Det handlar om hur vi har det idag – berättat för dem som kommer att leva i framtiden. Med i stort sett totalt fokus på klimatförändringarna. Jag tror att om andra unga människor fick berätta för framtiden om dagens värld är jag inte säker på att det enbart skulle handla om klimatet. Det är ett medvetet urval vad som ska vara med. Det är tydligt att produktionsteam och manusförfattare inte haft något syfte att ge nivåer av möjliga tolkningar.

Föreställningen innehåller många monologer. människor berättar saker istället för att det iscensätts. Det är en tydlig trend på scener i Sverige idag med en eller flera personer på scen som i stort sett berättar något istället för att detta iscensätts i handlingen eller i dialog. Jag tycker det är en tråkig utveckling, det är att urholka kraften i scenkonst. Men – i denna föreställning fungerar det och det griper tag i mig. Berättelserna är starka, raka och tydliga och hela föreställningen är ett väl fungerande samspel mellan scenografi, ljus, scenbild, koreografi, musik och ljud som tillsammans talar till flera sinnen. Emellanåt är det till och med lukter som sprids från scenen som talar till luktsinnet. Skickligt. Imponerande.


Handlingen följer Agnes (mycket välspelad av Tina Pour-Davoy) som klättrar ned från det träd hon bott i under två år. Agnes förundras hon över hur människorna lever sina liv nere på jorden. Hon möter Robert (Rasmus Nyström är som alltid trovärdig i sin karaktär), en författare som väntar på en orkan som aldrig kommer. Tillsammans vandrar de genom en värld i förändring på jakt efter berättelser om vår tid.

Vad är Agnes? En guda-dotter kanske? Eller en ängel? Eller vårt bättre jag? Eller naturen? Valet av namnet Agnes är förstås inspirerat av Strindbergs Ett drömspel där guden Indras dotter, Agnes, gör en drömlik färd genom världen och möter genom olika aspekter av mänskligheten. Hon möter människorna och deras liv, fyllda av lidande men också av glädje och skönhet.

Föreställningen är en vidareutveckling av Jacob Hirdwalls föreställning ”We Hear You — Greta Thunbergs tal” på Stora scenen på Dramaten 2020 som blev startskott för det internationella projektet We Hear You – A Climate Archive. Pjäsen är en del av detta projekt.

Historierna som pjäsen bygger på är berättade av konstnärer, trädgårdsmästare, bönder, studenter, fiskare och aktivister från bland annat USA, Indien, Danmark, Kenya, Quatar, Mexiko, Brasilien, Serbien, Singapore, Palestina och Thailand. Planen är att alla berättelser ska arkiveras i 1.000 år.

Regissören Jacob Hirdwall berättar:
– Vi har träffat 77 unga för samtal på Zoom där de fritt fått berätta om hur det känns att vara ung och veta om att vi står mitt i en klimatkris. Jag har sedan vävt samman ett urval av berättelserna till en pjäs med mycket humor och magiskt tänkande. Det här projektet, som är ett av de största berättarprojekten någonsin på Dramaten, har kopplat samman klimataktivister på flera kontinenter som kunnat skapa nya nätverk.


Även när jag sympatiserar med syftet och håller med om mycket som sägs om klimatförändringarna är jag ändå lite skeptisk till när scenkonst blir en del av en kampanj. Samtidigt är jag djupt imponerad, bländad, ja överväldigad av denna helhet. De sju skådespelarna på scen, Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Nina Zanjani och de två jag redan nämnt, Razmus Nyström och Tina Pour-Davoy, är alla lågmälda och tydliga, vilket är helt rätt i detta sammanhang. De berättar lugnt och ändå känslofullt.

De bär alla en slags arbetsoverall som påminner om de som bilmekanikerna i Macken brukar ha. Varje person ha en egen färg på sin överallt, Agnes har den färgstarkare gula, övriga mest i grå-brun-tonade tillbakadragna versioner för att det ska vara tydligt att det som ska synas är var de berättar, inte vem de är. Lite roligt att Elin Klinga är ett undantag med en arbetsoverall som verkar vara skapad i ett sammets-material, lite kvinnligare, lite mer glamoröst.

Truppen är förstärkt med nio praktikanter från Kulturamas konstnärliga utbildningar. Det blir starkt när så många röster kan höras samtidigt. Videoinstallationer, ljus, ljud, musik, skådespelare och praktikanter, allt bildar tillsammans en stark röst.

Jag förmodar att många gymnasieklasser och högstadieklasser kommer att se föreställningen. Jag hoppas också att många makthavare gör det. Kanske är det inte för sent att rädda jorden? Och den som inte håller med om vad som framförs på scen bör också se den för att kunna diskutera. Låt oss alla lyssna på varandra. Fast jag har svårt att tro att mänskligheten kan samverka och stoppa utvecklingen med tanke på vad som sker internationellt med krig och våld och stora nationer som förtrycker kvinnor, där kvinnor inte ens har rätt att bestämma själva om de vill ta ett jobb eller inte som i Iran. Men jag är också skeptisk till människors vilja och förmåga på grund hur människor beter sig lokalt där fimpar slängs överallt i Sverige, där bilar kör i full fart på gångvägar runt skolan där jag bor. Jag är pessimist och efterlyser konkreta tankar och förslag hur det ska gå till att påverka utvecklingen utan att världen blir en diktatur. Det är mina högst personliga reflektioner förstås och jag efterlyser sådana diskussioner i föreställningen.

Medverkande Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani och nio praktikanter från Kulturama. Koreografi: Johanna Lindh. Musik Fredrik Söderberg.
Medverkande praktikanter från Kulturama Patrik Andersson Walle, Farah Bayoudh, Patrick Brännfors, Otilia Manstad, Annie Mc Williams, Simon Sandqvist, Cia Norberg Söderman, Elvira Rosling, Ida Vainionpää

PS. Jag kan inte låta bli att dra en liten parallell till tv-serien 3 Body Problem på Netflix som handlar om människor som skickat ut meddelanden ut i rymden och sedan efter flera år är det någon ute i rymden som fångar upp meddelandet och kontaktar jorden och bestämmer sig för att flytta sin befolkning till jorden. Eftersom många på jorden är trötta på att människor inte kan ta hand om vår jord är det många som välkomnar utomjordingarna med tanken att inga varelser kan vara värre.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Klimatförändringar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Sida 220
  • Sida 221
  • Sida 222
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in