• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: Blue Lights -mästerlig och engagerande och ställer viktiga frågor

14 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Blue Lights
Betyg 5
Premiär på TV4 Play 11 juli 2024
Regi Gilles Bannier

Brittiska BBC bevisar än en gång att de har de bästa polisserierna. Oftast är det svenska public service med SVT Play som är snabbast med att köpa in och visa dem för svensk publik, men den här gången är det kommersiella TV4 (tyvärr med tanke vad tv4 normalt står för). Men nu har tv4 gjort något bra när de visar Blue Lights.

Blue Lights utspelas på polisstationen Blackthorn Street I Belfast och vi får följa tre tre nyutbildade rekryter som ska följa med varsin äldre kollega för att få erfarenhet. Där finns också några unga poliser som går ett så kallat snabbspår som innebär att de inte ska behöva patrullera särskilt mycket innan de ska kunna avancera i graderna. De nya polisaspiranterna är ovana och osäkra. De är högst mänskliga. Det gör att jag som tittare kan identifiera mig med dem och deras reaktioner.

En av de tre polisaspiranterna är 41-åriga Grace Ellis som tidigare jobbat som socialsekreterare. När Grace tillsammans med sin handledare Steve blir kallad till en ensamstående mamma vars tonårsson dragits in i ett kriminellt gäng är hennes naturliga reaktion att vilja hjälpa till, att ge den ensamstående mamman stöd. Grace får rådet både av Steve och övriga mer erfarna poliser att inte lägga sig i, för de går inte att förändra saker. Steve liksom de flesta som varit med ett tag har helt tappat tron på att de kan påverka och förändra. Mötet mellan de gamla rävarna och de unga är spännande och mycket varmt skildrat.

De nybakade polisaspiranterna får snabbt också lära sig att det finns områden de inte får ingripa i. Skälet är en skum stämpel som en del områden fått. Poliserna får knappt köra in i dessa områden. Ofta är det områden som är tungt kriminellt belastade. Poliser högre upp i hierarkin än nämligen inriktade på att kunna sätta fast internationella storgangstrar och då får människor på lägre nivå i samhället offras, om det behövs. Serien ställer några viktiga frågor på sin spets.

Denna serie förenar två av de starka spår som brittiska serier imponerar med: Skildringen av de mer mänskliga aspekterna av att vara polis som i den underbara serien Happy Valley och korruption som skildras så sakta i Line of Duty. Till detta läggs en bakgrund från den tidigare konfliktfyllda irländska historien. Det är bara 25 år sedan fredsavtalet slöts mellan katoliker och protestanter. Det tar tid för människor att börja lita på polisen. I en del områden i Belfast är invånarna mycket skeptiska och rent fientligt inställda till polisen.

Den första säsongen som precis släppts på TV4 Play innehåller sex avsnitt. Det finns ytterligare en säsong med sex avsnitt som inte släppts i Sverige ännu. Jag vet inte hur intressant det blir att följa en andra säsong. Den första säsongen är helt mästerlig, den är engagerade och väcker många tankar och ställer viktiga frågor. Frågan är hur en andra säsong kan fördjupa detta.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: BBC, Blue Lights, TV4 Play

Filmrecension: Röd himmel – tankeväckande djupdykning i eldens element och dess olika aspekter

12 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Röd himmel
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Christian Petzold

Eldens många ansikten. En film med flera bottnar som är engagerande och ger en hel del att fundera kring och mycket att spegla sig själv i genom de olika karaktärernas handlingar och vad de säger och inte säger.

Regissören Christian Petzold har planerat en kvarett av filmer baserade på de fyra elementen: vatten, eld, jord och luft. Den första filmen var Undine, vattnets element. Nu är det dags för eldens element i Röd himmel. Eldens element brukar förknippas med energi, aktivitet och kreativitet och på sätt och vis också med passion. Inte en djup trygg kärlek utan en förtärande passion. Den som är uppmärksam kan i denna berättelse hitta allt det som elden brukar höra ihop med.

De två vännerna Felix (spelas av Langston Uibel) och Leon (spelas av Thomas Schubert) är på väg för att tillbringa sommaren i en stuga vid Östersjön, nära staden Ahrensoop. Leon ska skriva på sin andra roman, efter att blivit stort uppmärksammad för sin debutroman. Felix ska göra klart ansökningsmaterial till en konstnärlig utbildning. Strapatserna börjar redan på vägen dit då bilen brakar ihop och de måste ta sig genom skogen till sommarstugan bärande på sina packningar. Framme i stugan möts de av en röra av matrester i köket och att någon beslagtagit det stora sovrummet och brett ut in packning där. Det visar sig att Felix mamma också hyrt ut sommarstället till en kollegas dotter, Nadja (spelas av Paula Beer). Det finns plats åt alla, menar Felix mamma.

Leons skäl till att följa med till sommarstället var att få chans att sitta i lugn och ro och skriva på sin roman. Han har problem att få flyt i sitt skrivande och han har höga krav och förväntningar både från sig själv och omgivningen. Att sommaren inte kommer att bli fullt så lugn och fridfull som han tänkt sig blir tydligt redan första natten då Nadja har sex med en besökare. Den sexuella aktiviteten hörs högt och tydligt och hindrar Leon och Felix från att sova. På morgonen får de träffa Devid (spelas av Enno Trebs) som är en badvakt från områdets strand och som var Nadjas älskare under natten.

På ytan skildrar filmen fyra unga människor som träffas en sommar, romanser och sexuella relationer poppar upp och kommer och går. Vänskaper spirar och gräl tar plats. De fyra skådespelarna är mycket bra och får högt betyg för sina insatser. De är trovärdiga karaktärer som det känns som att jag träffat. Det är som att jag är med där, som en liten fluga på väggen.

Två andra aspekter av eldens element är kreativitet och strävan. Leon kämpar med att skriva sin andra roman och Felix ska få ihop sina ansökningshandlingar. En liten sensmoral som filmen förmedlar: bara den som levt gränslöst kan ha något att skriva om. Den sensmoralen ser jag som en kliché, en plattityd. Jag tror inte alls det är nödvändigt att leva utan normer eller att ha sex med många olika partners för att bli en duktig konstnär eller författare. Att ha förmåga att skriva eller skapa något som berör andra människor kan lika ofta kan göras av människor som inte lever gränslöst.

Det tema i filmen som jag berörs mest av och som finns där hela tiden, fast i början mer smygande, är eld i dess allra mest grundläggande betydelse: Eld som brinner och det är temat som filmen fått sin titel av: Röd himmel. Redan när Leon och Felix fastnar på vägen till sommarstugan hör vi en helikopter, en signal att något pågår. En stor skogsbrand härjar, fast det märker de fyra inte på ett tag. Det är en skarp och tydlig metafor för dagens värld: det händer saker med klimatet och miljön världen över – men vem observerar det och vem anpassar sitt liv efter vad som är på väg att hända?

Röd himmel är skickligt berättad och har flera nivåer i vad den berättar. Jag har sett den t å gånger och den är ännu bättre andra gången då jag kan se små detaljer och verkligen lyssna på dialogerna. Det ska bli spännande att se hur Christian Petzold tar itu med de övriga två elementen: jord och luft.

Räd himmel vann Silverbjörnen i Berlin och blev utsett till bästa film av Tyska Filmkritikerförbundet 2024.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Christian Petzold, Eld, Eldens element, Röd Himmel, Silverbjörnen

Filmrecension: Kill – outhärdligt fiasko

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Kill
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Nikhil Nagesh Bhat

Det finns idag två sorters actionfilmer, den ena är en oerhört bred och storslagen sort, den som ofta ackompanjerar serietidningsfilmer eller allmänt breda filmserier. Typ två är en avart eller variation på det – enligt mig, numera ganska slitna John Wick-temat, besinningslös action där hårt koreograferad kampsport blandas med oändligt långa eldstrider.

Efter att hela amerikanska filmindustrin prövat Wick-konceptet har det nu visat sig så pass lockande att filmskapare utanför Förenta staterna också känt sig manade att ge upplägget ett försök. Att fusionera saker och ting kan vara både spännande, annorlunda och uppfriskande. Se bara till den gastronomiska världen där fusion förblir attraktivt när smaker som aldrig var tänkta att stå sida vid sida visar sig vara oväntat lyckade ihop.

Kill har inte direkt varit blyg med att marknadsföra sig själv som något extraordinärt. Slagord som ’’evolution’’ och ’’en era av ny action’’ ackompanjerar affischerna och den oerhört våldsamma trailern. Det må vara stora ord och någonstans kan man bara hoppas att det är mer än varmluft. Och till filmens knappa försvar, samt regissören Nikhil Nagesh Bhat, är det faktiskt inte bara luft, det är ren och skär dynga.

Att premissen är lika tunn och bräcklig som ett skelett kvittar. Hela idén är att snabbt nå fram till den punkt då slakthuset kan öppna och publiken kan dränkas i våld, blod och avrättningar som får livstidsdömda att rygga tillbaka. Och någon brist på brutalitet kan filmen inte anklagas för iallafall, människor knivhuggs och slås sönder och samman på löpande band. Det tåg som filmen utspelar sig på är snart en behållare där innehållet är rött och fullt av inälvor. Chockvärdet må vara effektivt i ungefär tre sekunder, efter det är den kreativa brutaliteten förbrukad. Precis som i den lovande – men i slutänden menlösa, Project Wolf Hunting trubbas publiken av på rekordtid och kan knappt uppfatta vad som sker i denna flodvåg av kroppsvätskor. Att kalla Kill för monoton vore en kriminell underdrift, detta är en repetitiv sörja som aldrig kan hitta någon nerv eller ens acceptabel struktur.

Den fullkomligt idiotiska berättelsen är lika enkel som den är intelligensbefriad och fungerar inte ens som spartansk plattform för slaktfesten. Händelseförloppet är obegripligt, trots en patetiskt enkelspårig berättelse är hela filmen endast en rad osammanhängande scener där det enda som kopplar ihop dem är våld och död.

Actionscenerna må inte ha någon brist på stympade kroppsdelar, däremot är de immuniserade mot all form av kreativitet eller uppfinningsrikedom. Precis som andra menlösa John Wick-kopior är det en rad överdrivet koreograferade, klippta och stela slagsmål som känns tuktade och onaturliga. Förhoppningen att lite lokala influenser och synvinklar skulle kunna ge formulan nytt liv dör snabbt. Målet är att göra den mest bleka av kopior och aktivt sudda ut allt som minskar möjligheterna till att appellera internationellt.

Kill är också en strukturell katastrof, förutom att innehålla den längsta och mest tråkiga inledning som skådats är filmen också fantastiskt tråkig och seg. Den lilla dramatik som desperat försöker injiceras är dessutom giftig i sin totala inkompetens. Nagesh Bhat öser på med sliskig musik och ett dramatiskt handlag som får artärer att implodera genom den hiskliga sockerchock som pumpas rakt in i den ont anande publiken.

Som kronan på verket får vi också filmdebutanten Lakshya i huvudrollen, en debut som kommer gå till historien för sina apokalyptiska kvalitéer. Lakshyas utstrålning är densamma som brinnande bildäck. Då han äntrar ett av tågets många badrum kan man fråga sig om handfatet eller Lakshya gör den bästa skådespelarinsatsen?

Kill är ett outhärdligt fiasko som varken chockerar, engagerar eller underhåller. Då den trehundrade knockouten sker på bioduken är det svårt att inte vilja byta plats med offret i fråga, för att på så sätt slippa behöva se klart detta elände.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Twisters – värre än patetisk

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Twisters
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Lee Isaac Chung

Trots att Twister från 1996 spelade in – för sin tid, ohyggliga en halv miljard dollar, är filmen, likt uppringt internet, något som gärna hade fått stanna kvar i dåtiden och aldrig göra sig påmind.

Twister förblir en rörig, tråkig och totalt ointressant film nästan trettio år senare. Dessutom är den befriad från all intressant tematik, kvicktänkt humor eller minnesvärda karaktärer.

Så utgångspunkten för en fortsättning – eller nyversion, är därmed inte något som försätter världen i eld och lågor. Därför måste det finnas en tanke, någon form av klurig idé som gör det värt att återuppliva något som har väldigt litet existensberättigande vad uppföljare beträffar. Regissören Lee Isaac Chung, mest känd för den hyllade – men enligt mig tafatta, Minari, vill göra en resa likt Christopher Nolan eller Greta Gerwig, där kritikerrosade filmer leder vidare till mastodontprojekt som lyckas bevara identiteten och det unika fingeravtrycket från de mer personliga projekten. I och med att det inte finns något livsviktigt arv från föregående film är det öppet mål. Twisters skulle kunna vara en sorts återupprättelse, som markerar varför katastroffilmen är relevant som genre men som också hyllar och kärleksfullt ironiserar den.

Det där må låta som en plan men det intresserar inte Lee Isaac Chung överhuvudtaget. Faktum är att man kan fråga sig om någonting som har att göra med filmen, förutom en oerhört lukrativ lön, har väckt någon inspiration eller skaparglädje. För det här är inte någon lättsam underhållning med god humor, sympatiska karaktärer eller episka scener. Det hela påminner istället om någon tortyrliknande kvarsittning där absolut ingen vill vara på plats. Hesa Fredrik börjar tjuta illavarslande snabbt då huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar Jones dyker upp i bild. Efter en mycket stark insats i Där Kräftorna Sjunger hade den unga brittiska skådespelaren alla möjligheter i världen att bredda sin repertoar och blanda stort- och småskaligt vad gäller framtida projekt. Men den Edgar Jones som agerar här kan endast vara en artificiell kopia, ingenting annat kan förklara det helt chockerande usla och tråkiga skådespelet. Det är inte ofta en skådespelare lyckas statuera sådan motvilja, hopplöshet och självförakt som Edgar Jones gör här, sättet hennes agerande utstrålar panik, apati och uppgivenhet går bortom all normal beskrivning.

Nu är det nog ingen som bryr sig om det faktum att huvudrollsinnehavaren agerar likt någon som just fått besked om att döden väntar. Poängen är att ännu en gång få se grandios massförstörelse och tramsig dialog, men den enda kvoten som uppfylls är trams, och då inte bara vad gäller de pajaskonster som karaktärerna ägnar sig åt. Isaac Chung verkar endast ha ett slutmål, en paraplydrink vid en strand långt borta från detta elände. Sättet filmen är regisserad och sammansatt på är både slapphänt och nonchalant. Där Twister drogs med oerhörda produktionsproblem, vilket innebar konstanta omskrivningar av manuset, är detta ett första utkast där absolut ingenting hör ihop eller är det minsta begripligt. Berättelsen hostar och rosslar som om grav tuberkulos har drabbat den, vad som delges publiken är en rad totalt menlösa sekvenser vars substans är tunnare än vatten.

Den utlovade massförstörelsen är lika loj som att se ett litet barn sparka sönder ett sandslott på badstranden. Det är en kavalkad av urgamla specialeffekter och skådespelare som skriker i panik, om det beror på insikten av vad de medverkar i förblir dock osagt. Visuellt är filmen – trots analogt foto, också ful och anonym, det görs ett par pliktskyldiga estetiska vinkningar till originalet men därefter väntar medelmåttighet i sin renaste form vad gäller det utseendemässiga.

Och i en tid då värmeböljor härjar runtom i världen och där effekten av global uppvärmning gör sig påmind varje minut och sekund, fanns det utrymme – om modet hade funnits, att göra ett kraftfullt inlägg kring ökat antal orkaner och den massförstörelse som kommer följa som ett resultat av miljöförödelse. Men självfallet kan Twisters inte hitta modet för detta, istället presenteras en patetisk Panacé som ber publiken att luta sig tillbaka och överlåta detta triviala problem till någon annan. Den sista skvätten vansinne blir då filmens samtliga karaktärer åker runt i bensinslukande pickup-trucks vars bränsleförbrukning är ekvivalent med att bränna ned ett par regnskogar, detta medan de gnäller och klagar över orkaners oerhörda skadekraft. Att kalla det patetiskt är alltför vänligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sommartider – filmen om Gyllene Tider – sommarens stora feelgood-film

10 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Sommartider – filmen om Gyllene Tider
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Per Simonsson

En helt underbar film som däckade mig totalt. Jag sögs in helt i handlingen, blir engagerad och glömmer omgivningen. Sommarens stora feelgoodfilm. Den är hjärtevärmande och medryckande med bra musik och rolig emellanåt på ett småmysigt sätt.

Filmen är den (nästan) sanna berättelsen om Per Gessle och övriga i bandet Gyllene Tider, om hur de träffades i Harplinge, nära Halmstad, som tonåringar och bildade ett popband under slutet av 1970-talet, en tid då svenskt musikliv dominerades av progg och punk. Att fem tonårskillar som satsade på popmusik skulle lyckas var det inte många som trodde. Kanske inte de själva heller, det vet vi inte säkert. Filmen är fritt baserad på bandets historia. Jag tycker det är bra att det blev en dramafilm och inte en dokumentär. Självklart har dramaturgin fått påverka så händelserna kan vara tillspetsade ibland och kanske inte stämmer tidsmässigt med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det är en enastående berättelse som trots allt speglar något ur verkligheten.

Det är befriande med en popstjärna som Per Gessle som inte är värsta festprissen som mesta tiden är påtänd. Sådana historier med helt drogförstörda stjärnor har vi gödslats med alltför ofta. Per var tvärtom ganska blyg och inåtvänd i skolåldern. Först när han hittade några andra musik-nördar då han gick i gymnasiet och startade sitt band hittade han gemenskap och vänner. Handlingen kretsar mest kring Per men vi får en inblick i livet för de övriga i bandet också.

Filmen är inte bara en engagerande berättelse om tonåringar som satsade på musik och blev ett av landets stora popband, det är ett stycke svensk historia, framfört i dramaform. Då, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns ingen Spotify och ingen TikTok. Det var möjligt för ett gäng tonåringar att skicka ett demoband till skivbolag och faktiskt få chansen att spela in ett album. Det spelar ingen roll om den som ser filmen var eller är ett stort fan av Gyllene Tider som band. Även om det är en berättelse som hyllar bandets medlemmar och deras musik är det framför allt en energigivande och fängslande skildring av fem unga tonåringar från Harplinge i Halland och Sverige och musiklivet under 1970-talets andra hälft och 1980-talets första hälft.

Självklart är det mycket musik i filmen. Vi för höra inte bara olika versioner av Gyllene Tiders musik utan också andra band som inspirerade bandets medlemmar. Det är nostalgiskt att se, lyssna och minnas den tiden.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin), Phoenix Parnevik (Micke Syd Andersson), Ville Löfgren (Mats ”MP” Persson) och Xawier Kulas (Göran Fritzon). De är äkta, både när det håller på med musik och när de gestaltar killarna i övriga livet och de har fått till en trovärdig halländsk dialekt. Vilka begåvningar. Vi kommer att få se dem i flera filmer framöver, helt klart.

Den första singeln som Gyllene Tider gick upp på första plats på Sverigetopplistan med var Flickorna på TV 2. Från början var den B-sidan till singeln Himmel no. 7, som släpptes 10 december 1979. Men så på djupet går inte filmen in på detaljer. Det gör ingenting förstås. Dramaturgin fungerar perfekt i denna berättelse som ändå är ett sätt att berätta något som verkligen hänt.

Jag tror att Sommartider kommer att ta biopubliken med storm, precis som singeln Sommartider som släpptes 18 juni 1982 gjorde. Sommartiden är utan tvekan bandets allra mest kända låt. Filmen ger glädje och gav mig energi – och ändå är denna musikstil inte min favorit-stil.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gyllene Tider, Musikfilm, Per Gessle, Popmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in