
Frida Kempffs episka film Den svenska torpeden är uttagen till filmfestivalen i Toronto. Filmen, ett drama med Josefin Neldén i huvudrollen som simmerskan Sally Bauer, får världspremiär på festivalen som startar 5 september 2024.
Ett pressmeddelande berättar:
– Den svenska torpeden är det absolut tuffaste projekt jag tagit mig an med utmaningar som stormar, hagelregn, borrelia, magsjukor och covid, men också det mest fantastiska jag fått göra. Jag har haft ett underbart team både framför och bakom kameran och att få ha sin världspremiär på Toronto International Film Festival är en dröm. TIFF är en av världens största filmfestivaler och en grym start för filmen som nu får möta den internationella publiken, säger Frida Kempff.
Sommaren 1939. Krigsutbrottet i Europa kryper allt närmare men Sally Bauer, en 30-årig ensamstående mamma, kan inte slita sig från havet och sin längtan efter att få korsa den Engelska kanalen. För att nå sin dröm måste hon trotsa både sin familj, samhällets förväntningar och samtidigt riskera att förlora sin unga son.
I huvudrollen som Sally Bauer syns Josefin Neldén, och i övriga roller bland andra Mikkel Boe Følsgaard, Lisa Carlehed, Arthur Sörbring, Gunnel Fred och Cecilia Milocco.
Regissören Frida Kempffs förra långfilm, den psykologiska thrillern Knackningar (2021) visades på en lång rad internationella filmfestivaler (bland andra Sundance, Sitges och FrightFest) och nominerades till tre Guldbaggar. Innan dess har Frida Kempff gjort kortfilmer som Micky badar (som belöndes med juryns pris i Cannes), Älskade unge (vinnare av 1 km film på Stockholm Film Festival) och dokumentären Vinterboj, som nominerades till Nordic Dragon Award för bästa nordiska dokumentär på Göteborgs filmfestival. Den svenska torpeden är hennes andra långa spelfilm, och den får världspremiär i Toronto i sektionen Centerpiece.
För manus står Frida Kempff och Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Producenter är Erik Andersson, David Herdies och Michael Krotkiewski / Momento Film i samproduktion med bland andra SVT, TV4 och Film i Väst och med stöd från Svenska Filminstitutet, långfilmskonsulent Anders Nylander. Filmen har även fått stöd från bland andra Region Västmanland och Norrköpings Filmfond.


Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.
Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.
