• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

17 september, 2026 by Elis Holmström

Resident Evil

Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger

Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.

Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.

Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.

Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.

Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

15 september, 2026 by Rosemari Södergren

Bad Apples

Bad Apples
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Jonatan Etzler
I rollerna Saoirse Ronan, Eddie Waller, Sean Gilder, Jacob Anderson, Nia Brown

Vad ska göras när unga människor, ja så unga att de är barn, är våldsamma och stör och förstör för alla runt omkring? Det är en högaktuell fråga i Sverige som politiker bråkar om. I Bad Apples utforskas ämnet på ett mycket tänkvärt sätt och ger en hel del att fundera på.

Vi får följa Maria som är grundskolelärare och har hand om en klass med tioåringar. Danny, en av pojkarna är bråkig och våldsam. Han förstår för alla och är helt oregerlig. Maria ber skolledningen att få någon hjälp för att kunna ta hand om honom, men skolledningen ifrågasätter hellre henne som lärare.

Några slumpartade händelser och något ogenomtänkt beslut i panik gör att plötsligt har Maria lyckats låsa in Danny i källaren i sitt hus. Hon tänkte förstås släppa ut honom när han lugnat ner sig lite. Men när Danny inte är i klassen kan undervisningen fungera. Ja Maria börjar blomstra som lärare och skolan får beröm. Plötsligt blir det svårt att släppa ut Danny ur källaren.

En styrka i filmen är att den inte går in på vad som är orsaken till att Danny är så våldsam. Det berörs bara lite och det är bra att det inte är många djupdykning i varför han är som han är. Det kan ju finnas en mängd olika bakgrunder som gör att barnen blir besvärliga: både arv och miljö och sådant som ligger i barnets egen natur. Det finns exempel på människor som växer upp under svåra förhållanden med missbrukande föräldrar och våld och som inte blir bråkiga och det finns människor som tycks haft omsorgsfull uppväxt och blir våldsamma. Att dyka ner på bakgrunden till varför just denna pojken är så fruktansvärt bråkig och stökig skulle kunna bli en egen film.

Det är bra att handlingen koncentreras kring temat om hur mycket en person ska få förstöra för alla andra. På något sätt har nog många upplevt hur en stökig elev kan förstöra mycket för alla andra. Det är något vi måste våga kika på hur olika synvinklar. Regissören har valt att låta Danny till stor del vara bråkigare och våldsammare än många. Han är nästan omöjlig att få lugn och samarbetsvillig. På det sättet blir han något mer av kliché än en realistisk pojke. Men det var nödvändigt för att få fram flera viktiga frågor.

Filmen är välgjord med flera oväntade vändningar. Handlingen är inte förutsägbar. Och den ger en hel del att fundera kring och prata om. En modig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bad Apples, Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

15 september, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Autofiction

Autofiction
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Manus och regi Pedro Almodóvar
Skådespelare Bárbara Lennie, Aitana Sánchez-Gijón, Milena Smit, Quim Gutiérrez, Leonardo Sbaraglia

Var går gränsen mellan verklighet och fiktion? Den spanske tidigare Oscarsvinnaren Pedro Almodóvar utforskar denna gräns i en delvis engagerande film men samtidigt något rörig och luddig. Jag tror att det är medvetet av regissören att det ska inte vara tydligt vad som är den verklighet som skildras och vad som är fantasi och litteratur. Och i själva verket är ju alltihop fiktion. Men som tittare kan jag ändå tycka att han på så sätt tematiskt gör det lite enkelt för sig. Kanske hade han fått sagt mer om det inte var lika diffust skildrat.

I filmen får vi möta reklamchefen Elsa. Hon flyr in i jobbet för att slippa känna sorgens smärta efter sin mors död. Men en panikattack gör att hon måste få ett avbrott och då reser hon till Lanzarote med sin vän Patricia. Berättelsen om dessa kvinnor löper parallellt med en manusförfattares och filmregissörs berättelse som utforskar hur liv och fiktion är oupplösligt sammanlänkade, ibland smärtsamt knutna vid varandra.

Ett skäl till att jag har svårt för att falla för denna film, trots det högintressanta ämnet, är att Almodovar så tydligt i denna film tagit över Ingmar Bergmans mantel då han skildrar en samhällsgrupp som aldrig behöver bekymra sig om ekonomin. Jag har svårt att engagera sig i dessa karaktärer, jag berörs inte av dem, varken positivt eller negativt.

Temat – tja, hur intressant är det på film? Allt är ju fiction så länge det inte är en ren dokumentär och vem förstår inte det uppenbara att allt som en författare eller manusförfattare inspireras av är sådant som händer i människors liv.

I slutet av filmen förs en diskussion med Monica om mamma som förlorat ett barn. Det är något som alltid sker någonstans i vår värld. Det är en svår tragedi och djup sorg som några alltid måste gå igenom i vår existens. Det är ett ämne som skildras i många filmer, draman och romaner och egentligen värd mycket mer än några korta scener.

Filmen engagerar mig inte på djupet. Temat är förstås intressant och jag har sett både sämre och bättre filmer och romaner i ämnet. Förmodligen är det medvetet av regissören att berättelsen är rörig och inte helt bestämt vad som ska föreställa fiktion och vad som ska vara ”den verkliga handlingen”. Kanske är allt omkring författaren fiktion, inspirerat av hans egna upplevelser. Förmodligen har Almodóvar medvetet skapat en rörig berättelse. En författare skriver om någon som också skriver och alla omkring dem är både fiktion och verkliga upplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Almodóvar, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

14 september, 2026 by Rosemari Södergren

The Weight

The Weight
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Padraic McKinley

En spännande överlevnadsthriller som helt klart berör och som det inte går att slita sig från en enda sekund, fast den berättas i krypande, smygande takt där farorna luran under ytan.

En fattig man som är ensam med en liten dotter hamnar av olyckliga omständigheter i fängelse men får chansen att komma hem och ta hand om sin älskade dotter om han utför ett farligt och svårt uppdrag. Vi har sett många olika versioner av denna historia både på film och i litteratur. Berättelsen är spännande och snyggt genomfört då spänningen inte byggs upp av överdrivet våldsam action utan mer under ytan. Musik, ljud och foto hjälper till, tillsammans med ofta mer långsamt berättande att skapa en olidlig spänning av och till.

Handlingen utspelas under 1930-talets depression i USA då många levde fattigt. Samuel Murphy (spelas mycket bra av Ethan Hawke) lever med sin dotter Avy. De har ett fint förhållande men då han inte klarat att betala hyran kastas de ut ur sin lägenhet en söndag medan de besöker kyrkan. Ett stark pekfinger som visar hur omänskligt det amerikanska samhället var då och kanske på många sätt fortfarande. Trettiotalsstämningen är mycket välgjort visad i såväl ett brunaktigt dunkelt foto och i kläder, slitna ansikten och bilar och omgivningen.

Olyckliga omständigheter för att Samuel hamnar i fängelse, i ett arbetsläger som lika gärna kunde av varit i sovjetiska Sibirien, så grymt är fångarna behandlade. Chefen för avdelningen på fängelsets arbetsläger Clancy spelas mycket bra av Russell Crowe, som väl aldrig gjort en dålig rollprestation. Han visar här att han kan spelar elak och obehaglig lika bra som han kan spela en sympatisk person som han ofta gör i andra filmer. Clancy upptäcker Samuel Murphy skicklighet. Samuel Murphy är både bra på att laga bilar som han är tekniskt smart. Clancy ger Samuel Murphy chansen att utföra ett uppdrag där belöningen är att bli frigiven.

Handlingen utspelas under den stora depressionen och presidenten Franklin D. Roosevelt hade bestämt att allt guld från alla guldgruvor skulle samlas in. Det blev olagligt att gömma under något av detta guld. Ett påbud som inte alla ägare av guldgruvor uppskattade direkt. En sådan ägare av en guldgruva ville ha hjälp att i smyg forsla bort guldet från gruvan. Detta såväl olagliga som farliga uppdrag fick Samuel Murphy i uppdrag att genomföra. Han fick plocka ut tre män till från arbetslägret som tillsammans med honom skulle forsla guldet genom vildmarken i Oregon. Dessa fyra fångar fick så klart inte ge sig av helt själva. Två vakter med gevär fick följa med dem.

Filmiskt är denna thriller mycket snyggt genomförd både med flera duktiga skådespelare och fotot och ljud och hur handlingen är mer smygande. Vill du se en spännande film utan överdrivna biljakter är det en film för dig. Men även om den är spännande är den ändå ganska förutsägbar och de flesta av oss har sett varianter på samma tema. Men den ger absolut en stunds spännande underhållning. Det är regissören Padraic McKinleys debut som långfilmsregissör. Jag är säker på att vi kommer att få se fler bra filmer av honom framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ethan Hawke, Filmkritik, Filmrecension

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

14 september, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Manus och regi: Lisa Aschan

Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofia Grynning

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Kompositör: Jacob Haage, Sarah Assbring

I rollerna: Mattias Nordkvist, Caroline Söderström, Maria Hedborg, Bakri Wazzan och Aida Esmailzadeh Davani (praktikant).

Urpremiär 11/9 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/10

Inte utan att det kändes befriande i intensiv valrörelse och på 25-årsdagen av terrorattackerna elfte september att få skingra tankarna, genom att beskåda en skruvad premiär med ett existentiellt tema som i olika utsträckning alla har erfarenhet av. En mycket liten människa handlar om tillvaron som bäbis och nybliven mamma, deras oundvikligt beroendeframkallande förhållande. Hur reagerade vi vårt första år livet på all frustration när behov inte ständigt kan eller bör tillgodoses? Vi minns inte, men somliga kanske bär på en smärta, från en föreställningen om att ha försummats eller inte blivit villkorslöst älskad. Dramat speglar en omvårdande relation vars inverterade anknytningsproblematik resulterar i olöslig separationsångest. Konsekvensen för en förkrossad mamma av den lilla sonens svartsjuka blir olidlig..

Lisa Aschan sluter en överenskommelse med publiken som går ut på att kasta all trovärdighet över bord. Istället ler vi åt och oroas av den namnlöse, krävande sonen gestaltad av en skådespelare, vars vikt troligen uppgår till ett tresiffrigt antal kilon. Rörelseinstruktör har tagits i anspråk och han har gjort ett förnämligt arbete. Aschans debut som dramatiker är en enaktare som framförs under nittio minuter. Denna skruvade pjäs kan ses som ett slags kammarspel där Caroline Söderström i egenskap av ombesörjande mamma agerar mot jättebäbisen Mattias Nordkvist som ibland får vägleda med kommentarer som dramatikerns förlängda arm. De omges av några andra rollfigurer, märk väl är fadern till barnet frånvarande. Vi får möta en barnmorska, en sjuksköterska/ mormor och den ur personalen på BB som efterhand blir mammans nya kille efter att de dejtat.

Vad vill då Lisa Aschan berätta? Jo, en historia om första året i ett liv, en period ingen kan minnas, en period som inte stannat kvar i oss när vi gradvis kan kommunicera genom språk. I pjäsen tilldelas den fragila varelsen förmågan att prata på en 3-4 årings nivå, fast enbart publiken uppfattar Nordkvists repliker. Han formulerar sina begär, behov och besvikelser enligt manusförfattarens eleganta allitteration. Den omständigheten är avgörande för pjäsen och dess ödesdigra utgång, när mamman förtvivlat kämpar med att åtgärda barnets oartikulerade reaktioner. Halvvägs in i skildringen om barnet som tagit över och dominerar sin beskyddares tillvaro finner jag idéns utförande originellt. Känslor av kaos och kärlek virvlar runt. Väntar på att bilden ska breddas, bli mer komplex. Men det händer inte. Temat tröskas konsekvent till sin definitiva slutpunkt. På slutet levereras ett par utdragna, stillastående scener vilka antyder hur det kommer sluta.

Ska påpekas att det hjälplösa barnet inte bara fordrar absolut närhet, näringen i brösten, utan framför längtar tillbaka till ombonade tryggheten som foster. Erinrar mig att jag i ungdomen läst barnpsykologi och att jag praktiserat på daghem (kallades inte förskola på den tiden). Tror att jag har hört talas om den teori som är fatal i En mycket liten människa. Kanske lanserad av Freud? Har mot min vilja råkat se minst tre väldigt positivt hållna recensioner vilka skiljer sig väsentligt från mitt omdöme. Mitt sällskap var en tvåbarnsmor som blev tämligen besviken, ansåg att den absurda skildringen inte tillförde tillräckligt. Nämner denna initierade källa som kan relatera till mammans situation eftersom hennes reaktion överlag sammanfaller med min. På pluskontot ska läggas rutinerat skådespeleri, de sinnrikt koordinerade rörelserna inklusive av och påtagning av shorts efter bad, ljussättningen, spännande musik och inte minst den av video belysta scenografin i gulbruna färger.

48-åringen från Skåne uppvuxen i Göteborg och filmutbildad i Danmark fick som bekant en Guldbagge 2012 för sin uppmärksammade långfilm Apflickorna. Debuten inhöstade åtskilliga priser och visades också på festivaler utomlands. Andra projekt på meritlistan har väl inte riktigt rönt samma framgång. Fast det är länge sedan minns jag att jag fascinerades av Apflickorna och somliga scener i biosalongen etsade sig fast på näthinnan. Konkurrens emellan de på hästryggen vältränade bästisarna som gick över styr, upptäckten av erotikens animaliska urkraft och allra mest maktspelet tjejerna emellan och också gentemot omgivning och uppvaktande män. Antar att Ascher har fler redskap i verktygslådan.

Men det går inte att komma ifrån att också hennes första verk för scen i praktiken behandlar snarlika teman, kretsar kring sådant som makt och beroende, egocentriskt tänkande och tillit (kunna lita på andra). Att makt så ofta tenderar att vara en avgörande aspekt i våra intima relationer, är ett faktum En mycket liten människa fokuserar på. Dock det på samma gång sällsamt lustiga och i förlängningen läskiga består i att en bäbis gjorts till ett styrande subjekt, vars påverkan på den som fött honom blir ohanterlig. En frustrerande solipsism utifrån svartsjuka och oändlig törst efter ömhet och total omvårdnad. Hade manus varit ett synopsis skulle det klassas som en mix av drama, skräck och sf. Som auteur märks att Aschan behärskar regi, också när det debuteras på scen. Tajming, mimik och kroppsspråk sitter föredömligt hos skådespelarna. Något man har rätt att förvänta sig. Och även om jag lämnade salongen tämligen sval till sinnes, ska inte förnekas att uppsättningen bjuder på ett antal dråpliga sekvenser. Exempelvis när mamman går med sin bäbis och han stolpar baklänges eller när han ligger bredvid då älskare idkar cunnilingus på henne.

I pappans frånvaro blir mormor (Maria Hedborg) ett omistligt stöd för förstföderskan. Så länge hon är med gör Hedborg utmärkt ifrån sig. Ensemblen lyckas väl i sina roller. Den som lyser starkast är Caroline Söderström oavbrutet i centrum för skeendet. Hon är duktig på att intonera, koreografi och att trovärdigt agera mot motspelare. Hon har övertygat i en lång rad uppsättningar på Stadsteatern, ibland än mer än här. Kan tänka mig att Mattias Nordkvist tacksamt kastat sig över denna sin förmodligen svåraste utmaning. Man undrar vem som kom på att han var mannen att gestalta denna minst sagt krävande krabat, vilket resulterar i en i en sanslöst surrealistiskt perspektiv. De festliga inslagen han orsakar försvinner raskt till förmån för det obevekligt obehagliga. Inga anmärkningar ska således riktas mot ensemblen, tvärtom. Däremot sätts frågetecken kring dramats konstruktion och tillhörande tematik. Vore orätt att kalla pjäsen för medioker, men för mig som inte kan identifiera mig med mamman och hennes dilemma blev uppsättningen ändå något av en besvikelse. Frågan kvarstår. Vilket är budskapet? Vad vill Aschan att publiken ska ta med sig?

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in