• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Closer – ytligt och hackigt om relationer som är mer tragiska än roliga

8 september, 2024 by Lotta Altner

Helena af Sandeberg och Johan Rheborg I Closer. Foto: Knotan

Closer
Manus Patrick Marber
Översättning Tomas Nilsson
Regi och scenografi Suni Munshi
Scenografi Tobias Hallgren
Kostym och masker Rebecca Afzelius
Musik och ljuddesign Joel Sahlin
Musik Alba August
Premiär Klarascenen, Kulturhuset Stadsteaterns Stockholm 6 september 2024

Dramat utspelar sig mellan två kärlekspar som parallellt påbörjar och avslutar kärleksrelationer till varandra. De första mötena sker helt och full av en slumpen, men det blir starten på trassliga relationer mellan samtliga fyra. ”Closer” beskrivs som en s.k. dramakomedi men framförande upplevs mer som vulgärt, pinsamt, tragisk och hackigt i sina framförandet än just dramatiskt roligt.

Jag hade hoppats på att relationsdramat skulle ge en intimitetskänsla av att samtliga parter åtminstone sökte efter kärleken – var förälskade i lusten. Föreställningen gav tyvärr enbart ett försök till att beskriva människans förmåga att tro på lustens snabba ingivelse och att man alltid är mer intresserad av det man inte kan få. Det var svårt att tro på någon inre process utmed tidens gång – bytena av partners blev enbart taffliga. Det blev dessutom mycket ytligt och ledsamt och inte alltid så roligt som skådespelarna spelade på. Det kändes som att man försökte ta igen för utebliven skådespelarkonst genom att vilja försöka chocka publiken med slipprigheter och ”förbjudna” ord.

Det bästa med kvällens föreställning var den stålformade pinnlabyrinten mitt på scen. Det gav scenutrymmet det som behövdes för att kunna skapa flera scenarier och platser samtidigt, parallellt som man gick mellan skilda tider och rum. Skådespelarna gjorde ett gott arbete med att kunna ge oss inblick, i där, då och sedan, jämsides. Samma känsla som man har när man flyger och landar på samma dag och tid.

Uppsättningen baserar sig på den prisbelönta brittiska pjäsen Closer som skrevs av Patrick Marber. Dramat har också uppmärksammats som film 2004 med Julia Roberts, Jude Law, Clive Owen och Natalie Portman i rollerna. Det är svårt att som teateruppsättning jämföras med en film med sådana skådespelare.

På scenen: Anna (Helena af Sandberg), Larry (Johan Rheborg), Dan (Pablo Leiva Wenger), Alice (Alba August)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: To The End

5 september, 2024 by Elis Holmström

To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.

I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.

Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.

Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.

Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.

Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.

Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Beetlejuice Beetlejuice

5 september, 2024 by Elis Holmström

Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton

Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.

Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.

För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.

Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.

När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.

Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.

Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.

Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Dansa som en gudinna – uruppförande av kontroversiell indisk pjäs på Dramaten

5 september, 2024 by Redaktionen

Mahesh Dattani. Foto: Rahul Valmiki.

Den indiske dramatikern Mahesh Dattanis nya pjäs har ännu inte uppförts i Indien eller någon annanstans i världen. Nu presenteras den som en gestaltad läsning den 24 september i Dramatenbaren, inom ramen för Dramaten.Doc.

Ett pressmeddelande:

I slutet av åttiotalet skrev Mahesh Dattani pjäsen Dansa som en man (Dance like a Man) som skildrar dåtidens samhällsförändringar i Indien genom berättelsen om hur den traditionellt och hårt könsbundna klassiska indiska dansen omdefinierades för att passa ett modernt liv i en demokratisk stat. Nu trettiofem år senare har han skrivit en uppföljare: Dansa som en gudinna (Dance Like a Goddess) om ett Indien som i stället blickar bakåt.

– Klassisk dans är en uppskattad konstform på grund av dess koppling till tradition och religion. Men mer radikala uppsättningar som till exempel kritiserar kastsamhället censureras kraftigt och konstnärerna hotas av förföljelser enligt de indiska uppviglingslagarna. Jag skildrar här en familj som på ett sätt står i konflikt med både det traditionella och det radikala, berättar Mahesh Dattani.

Pjäsen Dansa som en gudinna (Dance Like a Goddess) har aldrig tidigare spelats och Dramaten.Doc:s gestaltade läsning kan därför ses som ett uruppförande. Den 26 oktober kommer pjäsen att framföras på New Brunswick Performing Arts Center i New Jersey.

Mahesh Dattani (f. 1958) är en indisk dramatiker och regissör. Hans verk har översatts och framförts både i Indien och utomlands, bland annat i USA där han under 2022 arbetade som dramatiker och regissör för den experimentella interaktiva dansteaterplattformen This is Not a Theatre Company i New York. För pjäsantologin Final Solutions and Other Plays (1993) belönades han med Sahitya Akademi Award, Indiens högsta litterära pris. Mahesh Dattani är konstnärlig ledare för Playpen Performing Arts Trust, en teatergrupp i Mumbai, som arbetar med utbildning och framtagande av nya verk för scen.

Regi: Dmitri Plax. Översättning: Irena Kraus. Medverkande: Nina Fex, Alexander de Sousa m.fl.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Gatsby får teaterpremiär i Göteborg

3 september, 2024 by Redaktionen

Hannes Fohlin, Anna Åström och Robin Stegmar som Jay Gatsby, Daisy Buchanan och Tom Buchanan i Gatsby. Foto Aorta.

För första gången sätts F. Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby upp på en svensk teaterscen. Gatsby handlar om makt, pengar och om ytans förrädiska betydelse. Om att leva som om det inte finns en morgondag medan världen rasar runtomkring en. Denna samtida version regisseras av den flerfaldigt prisbelönade ungerske film- och teaterregissören Janos Szasz. Premiär 14 september 2024 på Stora Scen.

Ett pressmeddelande berättar:
– Av hela mitt hjärta känner jag att den här underbara, unika och livliga staden och göteborgarna ska vara lyckliga över att ha en sådan fantastisk teater som Göteborgs Stadsteater. Jag hoppas att Gatsby ska bli pulserande, intensiv och spännande, och en föreställning som passar all publik. Det är en stor ära för mig att arbeta med det här teamet. Vilken anda och vilken talangfull ensemble! säger regissören Janos Szasz.

Den världskända historien utspelar sig runt den unge Nick Carraway och hans excentriske granne miljonären Jay Gatsby, som arrangerar den ena festen mer storslagen än den andra. Men trots att alla vill vara Gatsbys vän vet ingen riktigt vem han är.

När Nick blir en del av det intensiva festandet runt Gatsby dras han in i en komplicerad historia fylld av inte bara flärd och överflöd utan också av fåfänga, olycklig kärlek och mörka familjehemligheter. Han blir en bricka i ett spel, där Gatsbys enda mål är att få tillbaka sin ungdomskärlek Daisy.

– Ingen kan som Janos Szasz fånga pulsen, svärtan, festen och hänsynslösheten hos människorna i Scott Fitzgeralds jetsetvärld. Kultromanen The Great Gatsby, som publicerades första gången 1925, landar i den här förföriska och brutala tolkningen mitt i vår samtid, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

I rollerna:
Hannes Fohlin – Jay Gatsby
Niklas Falk – Nick Carraway som äldre
Emil Ljungestig – Nick Carraway som yngre
Anna Åström – Daisy Buchanan
Robin Stegmar – Tom Buchanan
Marta Andersson-Larson – Jordan Baker
Eline Høyer – Myrtle Wilson
Anders Berg – George Wilson
Johan Hafezi – Meyer Wolfsheim/polis
Praktikanter från Högskolan för scen och musik:
Josefine Johansson – Mrs McKee/barnflicka
Lukas Lönnbro – Mr McKee/Frank Jr
Karin Gjørv Røraas – Catherine
Dansare (Art of Spectra): Ulriqa Fernqvist (även Gatsbys butler), Samuel Hall, Harlan Rust, Aura Tiira

Janos Szasz är en flerfaldigt prisbelönad regissör, både inom film och teater. Han har satt upp såväl klassiker som nyskrivet många gånger om i USA, Ungern och i övriga Europa, och utgår numera från Washington DC då han inte längre kan verka fritt i sitt hemland Ungern.

Bland Janos Szasz uppsättningar kan nämnas Natthärbärget på Dramaten (2022) och Angels in America på Arena Stage i Washington DC (2023). Den senare produktionen fick hela tolv nomineringar i prestigefyllda Helen Hayes Award och utsågs av Washington Post till en av fjolårets bästa produktioner i Washington DC. Janos Szasz har regisserat en lång rad filmer, som Woyzeck, The Witman Boys och The notebook (efter Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken), vilka alla utsågs till Ungerns Oscarsbidrag.

Gatsby
Sverigepremiär 14 september 2024 på Stora Scen
Av: F. Scott Fitzgerald
Dramatisering: Nicolei Faber
Översättning: Annika Silkeberg
Bearbetning: Irena Kraus, Janos Szasz
Regi: Janos Szasz
Scenografi: Márton Ágh, Henrik Ekberg
Kostymdesign: Ulrika Sjölin
Maskdesign: Marina Ritvall
Ljusdesign: Tamás Bányai
Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen
Videodesign: Péter Fancsikai
Koreografi: Peter Svenzon/Art of Spectra
Dramaturg: Anna Berg

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Den stora Gatsby, Scott Fitzgerald

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in