• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Flykt och Drömmar – tragikomisk roadmovie som är tragisk och sorglig – den gör mig mest ledsen

2 januari, 2025 by Rosemari Södergren

Flykt och Drömmar
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Kaisa El Ramly

En tragikomisk roadmovie som är betydligt mer tragisk än komisk. Jag tycker det är svårt att hitta något som är humoristiskt överhuvudtaget. Om det i någon scen är något som är lite roligt är det inte med någon värme utan det är bedrövligt och mörkt. Ja det är mer absurt och brutalt och av och till plågsamt.

Nio människor och en lösspringande hund tar sig fram längs en väg i östra Finland under en sommardag. Där är ett äldre par som spelar en slags teater för sig själv på väg till den plats där deras dotter dog för ett år sedan. De spelar upp en teater för sig själva som ingår i deras sorgbearbetning. Ja sorg kan ta många uttryck och förlusten av ett barn gör ont, djupt in i människor. Ett annat par vi får följa är två artister som är på väg för att uppträda och de har varit kollegor och vänner längre. Fast vänskapen visar sig vara mer falsk. Där är två medelålders systrar som bråkar och är så egoistiska och självcentrerade att de inte ens bryr sig att hjälpa en hund som de kör på. Ett problem med filmen är att dessa sex människor och hunden och ytterligare några karaktärer aldrig kommer oss nära, det är för många berättelser på en gång. Som en krydda över alltihop syns en mystisk äldre man som liftar, iklädd den fulaste brun-rutiga kostym som tänkas kan. Första Halvan av filmen upplevde jag ändå som lovande. Om det hela hade sytts ihop på ett annat sätt kunde filmen blivit mycket bra.


Filmen tar upp existentiella frågor och borrar kring tankar om livets mening och döden, men på ett sätt att jag inte riktigt blir engagerad, trots att det är ämnen som jag ofta kan uppskatta när filmer tar upp. Jag blir mest bara bedrövad och upplever mycket som klichéer. Den har några engagerande scener men som helhet är berättelsen för rörig och det är alltför många trådar som inte följs upp och dessutom är det mest lite för sorgligt – jag blir ledsen av denna film.

Duktiga svenska Ingela Olsson är med i en roll. Hon är som alltid bra, vilken roll hon är gör blir det något bra av den. Flera duktiga finska skådespelare är med och en fin hund – men det hjälper inte när handlingen far iväg åt alldeles för många håll och berättelsen både gör mig sorgsen och rejält arg.

Det är en sådan där finländsk film som är så jättesorglig att jag redan nu kan säga att den kommer att hyllas av andra filmkritiker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Scenkonståret 2024 – topplista över vad som setts i Göteborg

31 december, 2024 by Mats Hallberg

Underlaget till mitt högst subjektiva urval utgörs av cirka fyrtiosju uppsättningar, sådana jag placerar i kategorin scenkonst. De har erbjudit stor variation i ämnesval, temperament och yttre förutsättningar. Att det är två helt skilda upplevelser att sitta med ett tiotal andra instuvad hos en frigrupp eller på fullsatt premiär på Operan säger sig självt. Avgörande för värderingen är dock i vilken mån jag blivit uppfylld av verk vilka som bekant bara existerar en begränsad period i mötet med sin publik.

  1. Jag ska slå dig på käften – Lunchteatern/ Stadsteatern, Minimusikal om Nils Ferlin av Timo Nieminen med honom på scen tillsammans med Lotten Zimmergren och Gunnar Frick
  2. Koloristen – Konstmuseet/ Trixter, Performance/ pjäs om Åke Göransson av Kristin Falksten
  3. Kung Byxlös – Lunchteatern/ Stadsteatern, Görel Crona gestaltar drottning Margareta
  4. Dödsdansen – Stora Teatern, gästspel från Maximteatern med bl.a Mikael Persbrandt
  5. Döden, döden – Backa Teater , från 6 år med manus av Dimen Abdulla
  6. Skål för livet – Stadsteatern, samtidsdrama som en ironiskt avslöjande skrattspegel
  7. Onkel Vanja – Folkteatern, Anna Takanen betonar det dråpliga och desperata
  8. Charlie och chokladfabriken – Operan, färggrann fantasifull musikal med Ola Salo i huvudrollen
  9. Master of dance – Stora Teatern, Fredrik Benke Rydman briljerar i dansmonolog på turné
  10. Avgrunden -Lunchteatern/ Stadsteatern – Timo Nieminen och Mirja Burlin agerar och sjunger Allan Edwall och Kristina Lugn ackompanjerade av Gunnar Frick & Henrik Cederblom
Görel Crona poserar för fotografen

11. Show show – Lorensbergsteatern, av och med Jacke Sjödin plus vokalkvartett/skådespelare och ork.

12. Agamemnon – ADAS Teater, Fia Adler Sandblad gör alla rollerna i denna blodiga tragedi från antiken

13. Tosca – Operan, Intensiteten i Puccinis gripande opera omsluter med lysande Lars Lind i spetsen

14. Bad Roads – Stadsteatern, mystiskt, innovativt och drabbande om förspelet till kriget i Ukraina

15. E45 Ett vandringsdrama – Hagateatern, Baserad på korta intervjuer av en vandrande Marit Kapla

16. Gatsby – Stadsteatern, Modern klassiker i flådig samtidskostym med danskompani och klubbmusik

17. Änglarna, finns dom? – Stadsteatern, Gertrud Larssons pjäs utgår via familjs historik från två lika spektakulära händelser i staden 1982: Blåvitts vinst i UEFA-cupen och fredsmarschen

18. Far och son Dohlsten – Lunchteatern/ Stadsteatern, Monologer, sånger och skådespeleri i första gemensamma produktionen

19, Pinocchio – Stadsteatern, Tankeväckande och rörelsebaserat med tvära kast och ypperliga huvudrollsinnehavare

20. Stilövningar – Konstepidemin, Big Wind fet Ola Karlberg dramatiserar fransk kultbok

21. Monsieur Venus – Folkteatern, en slags dekadent och virvlande musikal där svängar tas ut till bristningsgränsen

22. Hilda – Stadsteatern, nyligen prisade Eva Rexed glänser i surrealistisk maktutövning

23. Odysséen – Backa Teater, Maxade upptåg och ansvariga för scenografi, ljus, ljud, kostym, mask jämte koreografi firar triumfer

24. Hamlet – Stadsteatern, Könsöverskridande habilt hantverk, utsökt scenografi fast utan fungerande rytm

25. Vansinnet – Backa Teater, Otroligt ambitiöst om förtryck mot avvikare genom historien med Emelie Strömberg och Ove Wolf i ledande rollerna, Ytterst tveksamt om unga målgruppen hajade essensen.

26. Själens telegraf – Trixter, Amanda Svensson märkliga roman om särlingar från 90-talets Storbritannien skildras charmigt i musikteater-format av konstkollektivet Snö

27. Nattvak – Stadsteatern, familjedrama med en realistisk del som omvandlas till diffus science fiction. Borde kanske listas högre men tappade greppet om den efterhand. Utmärkta rollprestationer!

28. Nomad – Folkteatern, Särarten och stoltheten i det samiska och romska framhävs övertygande i ord och ton

29. Rabbit Hole – Trixter, Nervig Pulitzerbelönad dramakomedi om att gå vidare när det värsta redan hänt

30. Nyårsbubbel – Aftonstjärnan, Makarna Hagman och deras duktiga medarbetare i medryckande revy som varvas med reflekterande humor och allvar

Arkiverad under: Krönikor, Scen

Recension av tv-serie: Ridley 2 – med fantastiska Adrian Dunbar i huvudrollen

31 december, 2024 by Rosemari Södergren

Ridley 2
Betyg 4
Premiär på Britbox och TV4 Play 18 december 2024
Regi

Adrian Dunbar lär vara välkänd från framför rollen som polischef Ted Hastings i hyllade briljera i en egen huvudroll. Han är så bra i serien Ridley där han spelar den pensionerade mordutredaren Alex Ridley som hoppas som konsult i polishuset i en mindre ord i norra England i Lancashire. Vid sidan av sina inhopp som konsult hos polisen äger han en pub tillsammans med en kvinna som var vän till hans avlidna hustru. Ett extra plus till serien är att Adrian Dunbar har en fin sångröst och han sjunger i puben. I varje avsnitt i serien sjunger han en sång.

Ridley är en brittisk kriminal- och dramaserie som hade premiär på ITV den 28 augusti 2022. Andra säsongen hade premiär i september 2024.

Denna nya säsong består av fyra avsnitt som samtliga är drygt en och en halv timme långa, så det blir som fyra långfilmer. I det första avsnittet hjälper han till att hitta lösningen på ett rån i juvelbutik. En av rånarna grips och det visar sig att det är ung man liksom övriga rånare. Ridley misstänker att det ligger någon mer erfaren kriminell bakom ligan. Han börjar söka efter en ledare högre upp i den kriminella hierarkin. I andra avsnittet
skelettet efter en sedan tio år försvunnen kvinna hittas i ett ihåligt träd
en ung man som är arvtagare skjuts ihjäl på ett nattlig raveparty

en kvinna försvinner från sin man och lille son och polisen kämpar mot klockan för att hitta henne innan det blir för sent

Att lösa brotten i denna serien handlar om mycket mer än att hitta de kriminella. Det är inte någon typisk polis-action-serie utan mycket mer psykologiskt och socialt inriktad som gräver i hur människor mår och hur människor kan ta dumma beslut i jobbiga situationer. Det är bra berättat och handlar om livet som det kan vara. Det går att associera sig till flera av karaktärerna i serien.

Adrian Dunbar är en etablerad duktig brittisk skådespelare som är född i Nordirland. Hans nordirländska dialekt är välkänd från Line of Duty. Han är som klippt och skuren för rollen som Ridley. På rollistan finns flera duktiga brittiska skådespelare, bland Julie Graham som är med i serien Shetland.

Ridley 2 är en bra uppföljare av första säsongen. Den har det där som de bästa Beckfilmerna har där allt inte är svart eller vitt och ingen är perfekt. Det är en polisserie som handlar om hur människor mår och vad som kan ligga bakom olika handlingar.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Adrian Dunbar, Recension av tv-serie, Ridley

Recension av tv-serie: Saknar dig – ännu en lyckad filmatisering av Harlan Coben-thriller

30 december, 2024 by Rosemari Södergren

Saknar dig
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 januari 2025
Regi Nimer Rashed‬‭ och Isher Sahota‬‭
I rollerna Rosalind Eleazar, Jessica Plummer, Richard Armitage,‬‭ Ashley Walters, Sir Lenny Henry,‬ Steve Pemberton, James Nesbitt, Samantha Spiro, Lisa Faulkner, Mary Malone‬
Titel på engelska Missing You

Ännu en lyckad filmatisering av en Harlan Coben-thriller. Saknar dig är en spännande miniserie med fem avsnitt som bygger på en berättelse av Harlan Coben. Som de flesta av Cobens spänningsromaner som blir filmatiserade är det en fängslande historia med
oväntade vändningar och överraskningar.

Kat Donovan (spelas av Rosalind Eleazar) är polis som bär på två sorger. För elva år sedan dog hennes pappa, som också var polis. Pappan mördades men ingen mördare har gripits eller dömts för mordet. Strax efter mordet på pappan försvann Kats fästman Josh spårlöst. Kat har inte hittat någon ny partner sedan dess. Josh var hennes enda och stora kärlek.

En dag blir hon övertalad av en vän att gå med i en datingapp där man paras ihop genom sin musiksmak. Det tar inte många dagar tills hon hittar en profil i appen med foto på Josh, hennes försvunne fästman. Hon blir uppriven och börjar fråga ut alla hon känner om de vet något om Josh. Han har ju varit helt försvunnen i elva år och inte synts till någonstans och inte på något sociala media heller.

I början av serien är Kat ganska blåögd och när hon får reda på något blir hon helvild och kan inte tänka efter i lugn och ro utan rusar iväg och gör än det ena, än det andra och häver ur sig beskyllningar till höger och vänster. Som tittare irriterar jag mig en del på henne och det är nästan svårt att sympatisera med en sådan huvudperson. Men hon mognar något allt eftersom och efter ett tag börjar det bli klaustrofobiskt. Vem kan Kat egentligen lita på?

Kat spelas av Rosalind Eleazar som bland annat har en stor roll i serien Slow Horses. Hon är duktig skådespelare. Serien har en lång rad av duktiga brittiska skådespelare i rollistan, bland annat den fantastiske James Nesbitt som alltid är bra och gör en mindre roll, som han gör helt perfekt.

Fem avsnitt är lagom många. Det är bra att serieskaparna inte drog ut på det till fler avsnitt. Nu hinner karaktärerna och deras relationer fördjupas och intrigen utvecklas och blir laddad och slutet blir överraskande och trovärdigt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Harlan Coben, Netflix

Osannolikt skiftande kvalitet från humortrio med stjärnglans – Anakronisterna på Lorensbergsteatern

30 december, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Christoffer Bendixen och Robert Eldrim

Manus, regi, scenografi och musik: Claes Eriksson, Andreas T Olsson och Per Andersson

Ljusdesign: Annika Tärnström

Ljud: Tomas Alexandersson

Kostym: Ulrika Wassén

Mask & peruk: Tina Bengtsson

Producent: Anne Otto

Musiker och musikarrangemang: Per Johansson

Medverkande: Claes Eriksson, Andreas T Olsson och Per Andersson

Göteborgspremiär 27/12 2024 på Lorensbergsteatern

Spelas till och med 6/1

Minns ett samtal med GP:s kände nöjesjournalist Tore Ljungberg i samband en pressträff inför Galenskaparnas 30-års jubileum. Erkände för honom att jag aldrig sett dem live, bara på tv och film. Berättade att jag däremot bevistade Claes Erikssons egna shower Solo respektive Max i egenskap av publikombud hos Skådebannan. Minns att Ljungberg rankade dessa produktioner högre än någon revy med Galenskaparna och After Shave. Han torde ha tillhört de mest svårflirtade inom sitt skrå. Kommer ihåg ett inslag från dokumentären härom året om Galenskaparnas enormt framgångsrika karriär. Claes Eriksson exemplifierade talande varför han inte hyser något större förtroende för recensenter, särskilt smakdomare från huvudstaden. Minns jag rätt dissade en inflytelserik tyckare totalt deras första uppsättning i Stockholm, blev ändå en publiksuccé. Och när Claes Eriksson och ensemblen återkom med ny föreställning hyllade denne exakt de faktorer han tidigare sågat längs fotknölarna.

Anakronisterna är den första revy där en veteran i revy-Sverige väljer att samarbeta med några utanför inarbetade kretsen han befunnit sig i och skrivit åt, två sjuttiotalister från Mölndal respektive Uddevalla. Den ene så etablerad komiker genom bland annat Grotesco och Diggiloo, att han röstats fram till näst främste invånare när hemstaden firade 100-års jubileum (bevittnades av undertecknad) och varit med i Stjärnorna på slottet. Den andra ingår i Dramatens fasta ensemble och har gjort egna hyllade produktioner som jag tyvärr ännu inte sett.

Denna så kallade oheliga allians växte fram som ett nytt projekt där trion skulle stå för det allra mesta själva. Produktionsbolag har bildats och i våras spelade man på Intiman i Stockholm. Programmet på tjugotre nummer inklusive sammanbindande titelsång genomförs i ett svep på cirka hundranio minuter. Tiden går alls inte långsamt, finns mycket att skratta åt. Blir förresten en kul utvikning om tidsuppfattning på slutet. Hade dock ändå föredragit paus. Fjärde mannen på scen är deras ackompanjatör och kapellmästare. Vid pianot sitter Per Johansson som jag känner från lysande framträdanden på jazzklubbar. Han har samarbetet vid flera tillfällen med Per Andersson.

Efteråt är jag förbluffad över att så få kollegor anmärkt på den hiskeligt ojämna standarden. Ett uppenbart resultat av att inte anlita utomstående regissör. Skulle tippa på att en skicklig sådan skulle behållit ungefär hälften av inslagen, bett manusförfattarna att bearbeta resterande eller strukit, krävt att bättre uppslag skulle sett dagens ljus. Självklart vet den meriterade trion att ”kill your darlings” är en nyttig metod, men de föredrar här i full frihet att inte fästa avseende vid estetiken. Hur många av sketcherna och sångerna är något mer än underhållande i stunden? Vilka har förutsättningar att leva vidare likt det allra mesta i revyer signerade Hasse och Tage? Ligger nära till hands att jämföra med de tre nyårsrevyer av makarna Hagman och deras vänner jag sett på Aftonstjärnan, Tomas von Brömssens sista revy och Jacke Sjödins påkostade Show Show sedd i samma salong som Anakronisterna.

Hade på förhand rimliga förhoppningar om att kunna leverera om inte en hyllning utan reservationer, så en väldigt entusiastisk text. Fick två utmärkta pressbiljetter på sjunde rad till en fullsatt Göteborgs-premiär, hade tillfälligt lyckats pressa tillbaka rethosta och matthet. När jag tar mig ner för trapporna utanför den anrika teater Galenskaparna sålde nyligen, infinner sig istället en halv besvikelse. Å ena sidan präglas uppsättningen av enastående tajming, beundransvärd förmåga att memorera komplexa haranger, fyndiga rim, frapperande goda sångröster och glimtar av genialisk särart. Å andra sidan blir det på tok för många inslag som bara roar för stunden genom flamsig crazy-humor. Vill påstå att ordvrängaren Jacke Sjödin sammantaget höll högre nivå på sitt manus, även om han också emellanåt hamnar i Woke-diket.

Är tämligen övertygad om att kritiker i gemen delar manusförfattarnas synpunkter, även om de inte nödvändigtvis är anhängare av samma enögda lära Därför finns ett behov av att analysera stoffet. Tänker ofrånkomligen på talesättet ”om kartan inte stämmer med terrängen är det terrängen som gäller”. Relevant visdom eftersom orsaken till rådande förhöjda säkerhetsläge förstås inte berörs. Angående fake news som förment rättrogna slår motståndarna i skallen med på ofta mycket lösa grunder, ska påminnas om att gått ett förrädiskt mode i ”lying by omission”. Tidöpartierna förekommer som hastigast liksom kd, Greta Thunberg och Carina Bergfeldt (en av SVT:s mest partiska journalister vars talk show i mina ögon är genomusel). Ibland är de antagligen ironiskt inskrivna, hyllas eller klandras de de. Referenserna fungerar bäst när utrymme för tolkningar ges.

Att poängen i en monolog av Andreas T. Olsson om faktaresistens är att USA valt en president med denna farliga åkomma, är ack så förutsägbart. En anklagelse minst lika giltig för Biden-administration, fast dylik granskning är otänkbar i svensk inskränkt kontext. Aldrig någonsin tas det ställning om det inte är rätt sorts förövare, någon som gynnar deras åskådning. Därför undviks ovälkomna och till synes olösliga problem. Klen tröst i sammanhanget är att man inte explicit kastar skit på riksdagspartiet som inte ingår i sjuklövern, fast det måste ha kliat i fingrarna.

Huruvida parabeln till utskickade skriften Om kriget kommer signerad samma person som ovan, ska betraktas som smart eller naivt plump är förstås en smaksak, en bedömning baserad på praktiskt resonemang och ideologisk hemvist. Att det protesteras mot att vi anslutit oss till ”hemska” fredsbevarande Nato är minst sagt symtomatiskt. Ett hejdlöst nummer som grovt skjuter över målet handlar om den stundande folkräkningen, ett beslut i enlighet med Tidö-samarbetet. Visst blir situationskomiken kul att beskåda med förvirrat nitisk tjänsteman som har Döden (kopierad från Sjunde inseglet) i släptåg. Finns ingen brist på absurda fenomen omkring oss. Men denna högst berättigade åtgärd är inte en av dem. Varför anses det förkastligt att ta reda på hur många som uppehåller sig i Sverige, att försöka få bort ett av alla kryphålen för kriminella att kunna vara skrivna på andras adresser? När jag erinrat mig vad som skaver måste i samma andetag Per Anderssons omvittnade överspel nämnas. Utlevelsen stör allra mest i meningslösa getdressyr-scenen.

Tänker på den skrattlystna publiken vilka nog köper så gott som alla skämt, knappast har intresse av att fundera vidare på eventuella budskap. Och det ska påpekas att åtskilliga rim är väldigt fyndiga. Ska inte förneka att jag har utbyte av en hel del av numren i en revy, vars tema är att vända och vrida på otidsenliga förhållanden, sånt som inte hör hemma i en viss era. ”Inget som är bra får gå till spillo” hävdas det.

En rytmsektion och fler melodiinstrument hade gärna fått ingå i Anakronisterna. Nu vilar ett tungt ansvar på Per Johanssons breda axlar, något han förvaltar utomordentligt väl på sin pianopall. Dessutom trakteras dragspel, trattgrammofon sköts och på slutet förenas han med ensemblen. Man inser att han tvingas vara lyhörd för spontana infall. Vid närmare eftertanke framstår det som exceptionellt att aktörerna inte kommer av sig. Det är snubblande nära ett par gånger, när i synnerhet oberäknelige Per Andersson utmanar övriga. I en avdelning som hyllar Claes Erikssons livsgärning drar han med sig Anders T. Olsson. Enligt föremålet för hyllningen gasas det på långt utanför vad som fastställts i manus.

Vissa av vår tids vansinnigheter kommenteras, ofta med härligt träffsäker finess. Syftar på könstillhörighetsbegrepp med vådliga konsekvenser utifrån något så trivialt som värdering av ett porträtt, friskolors räknemodeller för att frigöra vinst till ägarna, upptagenhet vid ”appearance” symboliserad av Eriksson i sitt esse som hundmodebloggare och dejting via appar gestaltat lika vitsigt som underfundigt av Olsson. Erikssons monolog Dagens fångst sällar sig också till de scener som får revyn att lyfta och påvisar dennes finurliga filosoferande, som inkasserat succéer på löpande band.

Per Andersson förvandlar sig till en hysterisk variant av Papphammar, när han kommunicerades med publiken trasslar in sig i tråd till mobilens lurar. Manifestet som ligger löst i programmet tillhör också ljuspunkterna eftersom det kan tolkas antingen ad notam eller ironiskt. Trygg Teaters sex konkreta hållpunkter har knåpats ihop av spjuvern från Mölndal. Ett klimax uppnås i slutet när Eriksson tagit fram sin gitarr. Frejdigt inventeras katalogen av protestsånger från 60-talet. Samtidigt sjöngs refränger med en desillusionerad ton, värdet av dem ifrågasätts då de näppeligen haft någon bestående effekt. Således mycket även en recensent som samlade på sig ett knippe invändningar kunde ta med sig.

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in