• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

7 februari, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Staffan Valdemar Holm, Teaterkritik, Teaterrecension

Göteborg Filmfestival 2025 – komprimerad fast fyllig redovisning

7 februari, 2025 by Mats Hallberg

När: 23/1 – 2/4 2025

Var: 19 salonger på 8 biografer i Göteborg plus VR Experience i Nordstan, Hotel Draken och Yaki-Da

(Dessutom fanns möjligheten att streama filmer, se delar av utbudet on line i sin bostad, vilket visat sig vara är ett populärt alternativ.)

PRISER

BÄSTA NORDISKA FILM (Dragon Award): från Island When The Light Breaks

HEDERSOMNÄMNANDE: My Eternal Summer från Danmark i regi av Sylvia Le Fanu

PUBLIKPRISET (ingående i Nordic Competition): Före mörkret (Norge)

BEST ACTING (ur samma kategori om nio filmer som ovan): Andrea Broein Hovig för rollen i Kärlek

KRITIKERPRISET (filmer ur samma kategori som ovan): Flickan med nålen (Danmark)

BÄSTA NORDISKA DOKUMENTÄR: Trans Memoria

INGMAR BERGMAN INTERNATIONAL DEBUT AWARD: Harami i regi av Denise Fernandes

PUBLIKPRISET (bästa internationella film): Memoair of a Snail (animerad film från Australien)

Ungdomsjury-pris: Happyend

pressbild – Hanami

DRAKEN FILM AWARD till svensk kortfilm: Familj av Clara Vida

STARTSLADDEN (bästa kortfilm): Viktor Johansson för The Artist

STARTSLADDEN – Publikens pris: Cows av Jakob Márky och Kasper Häggström

SVENSKA KYRKANS FILMPRIS (Angelospriset): Leva lite av Fanny Ovesen

MAI ZETTERLING-STIPENDIET: Dokumentärfilmarna Annika och Jessica Carlsson

HONORARY DRAGON AWARD: Julie Delpy

NORDIC HONORARY DRAGON AWARD: Thomas Vinterberg

Två av deltagarna i Ingmar Bergman International Competion: Belkis Bayrak från Turkiet och Martin Sappia från Argentina intervjuas av Jonas Pedersen Hardebrant

Personlig utvärdering

Hur man än planerar genom att försöka lägga ett optimalt schema brukar efteråt könslan av att röra sig utanför festivalens centrum infinna sig efteråt. Var ändå på invignings-och avslutningsfest, hamnade på mingel med Bergman-veckan, såg några flerfaldigt Oscars-nominerade Hollywood-produktioner i festivalhjärtat Draken vilka blev slutsålda och kunde boka en exklusiv röda mattan-visning där drink ingick. Årets tema var olydnad och motståndets kraft vilket manifesterades i såväl spelfilmer som dokumentärer och i ett seminarium samt i den ironiska vinjett Magnus Krepper övertydligt förkroppsligar. Den ändrar skepnad halvvägs in i festivalen. Värt att nämna att nya konstnärliga ledaren för GFF heter Pia Lundberg. Om ni undrar över vädret var det ofta ganska ogästvänligt, blåsigt och framför allt regnigt.

Insåg för länge sedan att en handfull extraordinära visuella upplevelser är ett rimligt mål , ett mål som lyckligtvis infriades också denna upplaga. Hade tur, fick plats på samtliga visningar jag önskade, pressvisningar kompletterades med ett praktiskt bokningssystem plus en liten kvot för ackrediterade när det var utsålt. Saknade möjligen den där självklara fullpoängaren i år, en film som drabbar lika mycket på ett intellektuellt plan som emotionellt. De halvdussin verk vilka i skrivande stund haft starkast inverkan var storfilmen Brutalisten modellerad efter ett par banbrytande arkitekter, italienskt karga och vackra Vermiglio, dystra obevekligheten i danska My Eternal Summer, Komiska komplexiteten i Meet The Barbarians där Julie Delpy står för manus, regi och gör en huvudroll, osminkade skildringen av ett kompromisslöst och själviskt låtskrivargeni i A Complete Unknown samt skrämmande aktuella Det heliga trädets frukter om slöjupproret i Iran, fruktansvärda responsen från regimen och hur det fatalt påverkar en välbärgad familj med döttrar vars tillvaro slås i spillror med såväl inre som yttre fiender.

En stor eloge ska riktas till organisationen och alla volontärer! Sammanlagd publik på drygt ett par hundratusen personer ska ta sig in och ur biografer, umgås genom att visa hänsyn och gärna bidra till god stämning-. Filmer majoriteten uppskattar belönas med värmande applåder, extra mycket när regissörer/ producenter med flera närvarar. GFF är ett storslaget kollektivt och logistiskt evenemang som verkade fungera utan mankemang. Läste om en obehaglig incident, upplystes på fredagen om att fyra åskådare kollapsat och för eget vidkommande var jag på en pressvisning där ovan maskinist hade problem att få igång ljudet; en detalj i sammanhanget som omgående åtgärdades. Utan att veta i förväg fick vi på sedvanligt manér lyssna till och delta i ett så kallat q & a några gånger. Sådana arrangerades i samband med visningar av ovan nämnda My Eternal Summer, The Last Paradise On Earth (fascinerande socialrealism från Färöarna om hemhörighet) samt i dokumentären om Wilmer X (se föregående krönika).

Producent, regissör och huvudrollsinnehavare från The Last Paradise on earth på Bio Roy

Endast en dag åkte jag hem till Mölndal för att senare återvända. Det inträffade i samband i samband med att jag hade sett cineastiskt fullgångna Vermiglio, fint introducerad i inspelad form av kvinnliga regissören. Berättelsen med sina fullkomligt fantastiska barnskådespelare och betydelsebärande blickar tog började redan 09:45 andra helgens lördag bekvämt nedsjunken på balkongen på Roy. Samtliga övriga dagar tillbringades i Göteborg, antingen i ett GFF-svep eller med andra aktiviteter inlagda. En ibland irriterande omständighet är att de ansvariga för presentationer vilseleder, publicerar påståenden som definitivt bör ifrågasättas jämte alltför diffusa beskrivningar.

. Största niten var den obegripliga sf-parodin Imperiet av Bruno Dumont, vars meningslösa hopkok av groteskt framställda strider med utomjordingar gjorde att jag lämnade uttråkad efter femtio minuter. Att kalla finska, sexfixerade relationskomedin Sudden Outbursts of Emotions charmig måste betraktas som falsk marknadsföring. Manus baserat på en roman av Anna-Lena Härkönen (läst hennes Akvariekärlek som också filmatiserats) har en närmast hysteriskt uppdriven ton, vilket förvisso lockar fram åtskilliga skrattsalvor.

Hade avsevärda problem med att förlika mig med minst sagt destruktiva kärleksspiralen i franska Beating Hearts á la Till sista andetaget. Likaså att förstå den urspårade motivbilden i Book of Joy från samma land, när tjänst hos kyrkan i missriktad iver att hjälpa övergår i att ställa upp på förödande narkotikaaffärer parat med en uppblossande passion.. Kommer bli för innehållsrikt att analysera varje film jag såg. Kan dock konstateras att det råkade bli en hel del historier förmedlade på franska. Två av dessa motsvarade nätt och jämt mina förhoppningar. Dels glansigt vackra filmatiseringen av coming of age-romanen Bonjour Tristesse läst den ”tyngdlösa” 50-tals klassikern ) med ett par kända namn i rollistan i regi av en kanadensisk debutant som också är författare. Dels lite röriga och intensiva Tre väninnor i en anda av Rohmer plus en humoristisk aspekt; trots att filmens kommenterande voice-over uppträder som en gengångare synlig endast för sin forna maka.

Jannike Åhlund håller välkomsttal under Bergman-veckans mingel på Hotel Draken

Andelen drama och thrillers överväger i utbudet fast det går att hitta välgjorda komedier, pärlor genomsyrade av absurdism och lärorika dokumentärer. Gäller att blanda genrer, förhoppningsvis finna exempel på skickligt hantverk representerandes skiftande stilar, gärna från länder utanför västvärlden. Undviker helst engelskspråkiga filmer om de inte redan har distribution och därmed har textats eftersom jag har svårt att uppfatta repliker, särskilt när de levereras i forcerat tempo. Vikten av att åstadkomma ett minnesvärt slut ska kanske inte övervärderas. Vi lämnas i ovisshet i ett antal filmer, medan andra getts ett påklistrat slut, en epilog utan att upplösningens steg redovisas. Är detta en ny estetisk trend?

Att blickar kan säga mer än både förklarande repliker och redogörande monologer ( hanterandet av monologer behärskas mästerligt av Guy Pearce i Brutalisten) bevisades i otaliga scener. Bortsett från enstaka flopp och ett par besvikelser var det ett nöje att med ögon och öron ta emot gedigna verk vilka i flera fall hade stora kvaliteter. Foto, klippning, ljudeffekter, skådespelares övertygande insatser, målmedvetet regiarbete, intelligenta manus och engagerande musik är ingredienser som överlag samverkar i framgångsrika produktioner. Ett verk som skickligt laborerar med flera av dessa komponenter är The Last Showgirl vars febriga rytm och undergångskänsla påminner om intensiteten i actionfilmer. Ödena Pamela Anderson i en rörande paradroll och Jaime Lee Curtis gestaltar griper tag i en.

Fotot med växlingar från avslöjande närbilder till panoramavy var förstklassigt i många verk, liksom hur soundtrack och ljudläggning strök under handlingen eller försatte en i en speciell stämning. En företeelse jag faktiskt stördes av var hur regissörer överexponerade rökning vars tändande av cigaretter på ett ofta fånigt sätt symboliserade en cool trygghetsmarkör. Det var den enskilt mest förekommande aktiviteten i manus, nästan alltid som interaktion emellan protagonister. Ett tema av avgörande betydelse i ett knippe filmer jag såg var drogmissbruk. Antingen centralt eller så förekom problematiken som underström i i The Time It Takes, To A Land Unknown, Book Of Joy, Prescence och Brutalisten.

Av en slump såg jag ett par italienska filmer vars berättelser utspelades i en turbulent politisk tid. Både The Great Ambition om landets framgångsrike ledare för Kommunistpartiet och det också självbiografiskt nerviga far-dotter förhållandet skapat av Francesca Comencini, har med Röda Brigadernas kidnappning och mord på premiärminister Aldo Moro (finns gigantisk artikel på Wikipedia) som en fond för att spegla motsättningarna i landet. Två gedigna filmer!

55 årige fransk-amerikanske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Julie Delpy hade utsetts till årets hederspristagare. Hon har som bekant medverkat i många berömda regissörers projekt sedan ungdomen och på egna meriter nu uppnått stjärnstatus. Missade tyvärr när hon intervjuades. Kunde däremot jämföra hennes agerande för cirka trettio år sedan i romantiska nyckfulla mötet mot Ethan Hawke i Bara en natt, mot det i smarta skildringen av uppståndelsen kring en flyktingfamiljs ankomst till en överlag mycket välvilligt inställd by i Bretagne Men allt är förstås inte rosenskimrande. Där den förra bestod av filosoferande likt en ömsint bagatell, bör Meet The Barbarians klassificeras som ett snillrikt sätt att behandla en av vår tids mest komplexa frågor, den rent av mest brännande. Berättelsen lyfts av så många raffinerade vändningar och vad utmejslade individer har för sig att man baxnar. Roligt och ytterst tänkvärt på samma gång. Vad gäller upptrissad stämning och absurda förvecklingar kan paralleller dras till underhållande dramakomedin Goodrich vars intrig egentligen är tämligen tragisk. Michael Keaton ges rättmätigt epitetet formtoppad. Och den tjej som är hans snart tioåriga dotter är en otrolig talang, utlöser för mig festivalens främsta ögonblick av obetalbar humor.

Regissör, producent och manlig huvudrollsinnehavare i My Eternal Summer

Tanken är att snart sätta punkt. Mitt sista ämne kommer avhandla manligt och framför allt kvinnligt fokus. Maskulin styrka och i andra vågskålen skörhet, egoistisk hänsynslöshet kontra viljan att göra gott och lämna positivt avtryck. Konstruktiva egenskaperna tar överhanden i Brutalisten vars spektakulära och välgjorda resultat har likheter till sitt format med Oppenheimer och dess motsats i rafflande otäcka To A Land Unknown, , vars dramatik äger rum i Aten runt två fixande kusiner från Palestina. Manligt perspektiv i olika generationer utmärker också det raffinerade äventyret i Dog Thief vars miljö är högt belägna huvudstaden i Ecuador. Genom att belysa en föräldralös pojkes öde, hur han på ett udda sätt skaffar sig kontroll i en utsatt position växer en berörande berättelse fram.

I två vitt skilda berättelser som bägge var textade eftersom de har distribution, väger det relativt jämt i förhållandet manligt – kvinnligt. Syftar på Steven Soderberghs surrealistiska thriller Prescence vars utifrån kommande ondska det aldrig ges några nycklar till och den tokroliga skildringen av (vård)krävande mammor och en irländsk författardebutant på randen till genombrott, samt dennes oansvariga homosexuella vänner. Hysteriska tonläget i Four Mothers har gemensamma drag med den finska skabrösa komedin nämnd tidigare. Även om frossandet i kompisarnas Pride-utsvävningar känns onödigt påkletat, finns här många scener vilka fyndigt belyser förhållandet mellan utförare (sonen) och mottagare (mamman drabbad av stroke och de jämnåriga kinkiga kvinnor hon tussats ihop med).

Bra manus brukar ju ofta framhållas som en bristvara. Även om några älsklingar borde ha dödats (dvs alltför många uppslag) är manuset till Främmande språk riktigt bra då det vågar vara komplext. Cannesvinnaren Claire Burger har sammanställt en engagerande drabbning mellan två udda tjejer från Tyskland och Frankrike, konfrontationer som får blodet att svalla genom åtrå, kamp, kulturkrockar och skilda uppfattningar. En ung kvinnas öde är i fokus också i belgiska Julies tystnad, angelägen och kusligt aktuell genom att adressera misstänkt sexuella övergrepp inom elitidrott. Ett tennislöfte spelar övertygande huvudrollen vars knipa i form av lojalitetskonflikt uppenbaras efter hand.

Döttrarnas och deras skolkompisars livsfarliga frihetskamp i Det heliga trädets frukter i den nästan tre timmar långa film som medförde att regissören tvingades fly Iran, förtjänar givetvis uppmärksamhet, alla som menar sig vara feminister, eller ser det självklara i att stötta kvinnliga rättigheter uppmanas att gå och se. Och förhoppningsvis ta ställning mot det hedersförtryck som skamligt nog kunnat breda ut sig i vårt land. Ställde upp för att i somliga scener vara naken gestalta erotisk utlevelse i Hong Kong, gjorde den prisade aktrisen Noémie Merlant i Emmanuelle. Denna liderliga kultrulle från 1974 har gjorts i ett flertal remakes, fast inte tidigare regisserats av en kvinna. Huruvida personerna bakom projektet lyckats ska jag låta vara osagt. Sensualismen och omättliga begäret framställs snarare kyligt kalkylerande än med hetta.

Två kvinnor vilka arbetar på sjukhus i Bombay och bor ihop (läkare respektive sjuksköterska) har det trassligt på det privata planet. All We Imagine As Light är tillsammans med Dog Thief att betrakta som mina mest exotiska val. Den indiska filmen var vacker, växlade äventyrsscener med poetiska inslag och en gåtfull knorr. Dock totalt sett en halv besvikelse, gjorde ett splittrat intryck. Apropå kvinnligt perspektiv vill jag allra sist betona tonåriga livsaptiten som fängslar i ödesmättade Bonjour Tristesse och som fullkomligt tar mig i besittning i sorgliga My Eternal Summer.

Arkiverad under: Film, Krönikor

Recension av tv-serie: Mordet på ön

6 februari, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Graeme Hunter Pictures ©All3media

Mordet på ön
Betyg 3
Premiär på SVT 5 februari 2025
Regi Tom Sullivan

Mordet på ön är en engagerande mordhistoria, en miniserie med fyra avsnitt, som utspelas på ön Lewis and Harris, en del av Yttre Hebriderna, utanför Skottland. Det är en intressant miljö med mycket hav och höga klippor och till stor del av dialogen är på gaeliska.

Huvudpersonen är den unga polisen Kat Crichton (spelas av Sorcha Groundsell) som får uppdraget att följa med på utredningen av ett mord på Mary Maclean, matriarken för den förmögna familjen Maclean på ön Lewis and Harris. Kat Chrichton ska framför allt jobba som anhörigpolis under fallet. Anledningen till att hon får uppdraget trots att hon är ganska ny i jobbet är att hon är från ön Lewis and Harris och hon talar gaeliska.

Innan de åker iväg frågar hennes chef om hon har något outrett med några som är berörda av fallet. Hon svarar nej, förstås. Kat vill förstås få chansen att vara med på en mordutredning. Givetvis talar hon inte sanning när hon nekar. Det var tio år sedan hon satte sin fot på ön men det finns fortfarande konflikter och annat som bubblar mellan henne och en del av öns invånare.

Handlingen pendlar mellan olika tidsperioder, dels nutiden och dels vad som hände tio år tidigare på en fest med händelser som gjorde att Kat lämnade ön och händelser som påverkar nutiden.

Mordhistorien är klurig och som i många kriminalserier pendlar det mellan vem som utredarna och som vi tittare misstänker. Mordoffret, Mary Maclean, har fyra vuxna barn, som tillhör de misstänkta och Kat misstänker också Mary Macleans make, trots att han också blev skjuten i samband med mordet som först verkar vara ett rån.

Det är en mordgåta som framför allt skildrar psykologiska processer, hur människor känner och reagerar på sina känslor. Det är bra att det inte är fler avsnitt, det hade blivit segt då. Den unga polisen Kat Crichton är en intressant person. Hon ger intrycket av att vara lite blyg och försiktig men när det kommer till kritan är hon både framåt och bestämd och envis. Hon lurar nog många med sitt oskuldsfulla utseende. Jag hoppas hon dyker upp i fler tv-serier. Karaktären håller för fler säsonger.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier

Recension av tv-serie: Apple Cider Vinegar – omskakande om bluff inom alternativ medicin

6 februari, 2025 by Rosemari Södergren

Apple Cider Vinegar
Betyg 3
Global premiär på Netflix 6 februari 2025
Regi Jeffrey Walker

En omskakande berättelse som bygger på verkliga händelser där två unga kvinnor i Australien tjänade mycket på och blev kända, hyllade influencer genom att marknadsföra produkter och behandlingar som de påstod botade dödliga sjukdomar. De två kvinnorna var stenhårda konkurrenter och tyckte inte om varandra och båda byggde sin verksamhet på lögner och bluff.

Serien är också en hård granskning av alternativa metoder för att bota sjukdomar, framför allt angrips alternativa behandlingar av cancer. Serien som består av sex avsnitt bygger på verkliga händelser men samtidigt har namnen ändrats på många av personerna medan en del karaktärer som Belle och Chanelle fått behålla sina verkliga namn.

Huvudkaraktären som angrips allra mest är Belle Gibson. Seriens handling kretsar mycket kring henne även om vi också får följa två andra kvinnor, Milla som konkurrerade med Belle och Lucy som hade svår bröstcancer och som beundrade Belle och följde hennes råd. Belle Gibson påstod att hon diagnosticerats med hjärntumör men att hon vunnit över cancern genom sin metod att äta rätt mat. Hon blev jättestor på Instagram och hade många, många följare och hon utvecklade en app, The Whole Pantry, som innehåll recept och råd för att vara frisk och kunna bota farliga sjukdomar. Appen godkändes av Apple och hon fick beröm från Apple.

En annan kvinna var inspirationskälla för Belle. I serien har hon fått namnet Milla. Hon hade hudcancer i sin vänstra arm. De traditionella medicinens läkare ordinerade att armen skulle amputeras och hon skulle genomgå cellgiftsbehandling. Men hon valde att istället följa en alternativ metod som en läkare i Mexico uppfunnit. Den behandlingen handlar bland annat att dricka en mängd juicer dagligen och att göra lavemang med kaffe flera gånger om dagen. Milla påstod att metoden gjorde henne frisk. Till skillnad från Belle hade Milla verkligen cancer men hon bluffade ändå eftersom cancern kom tillbaka i armen och det dolde hon. Milla dog sedan i cancer 2015.

För Belles lilla son måste det ha varit fruktansvärt att växa upp med hotet hängande över huvudet att mamma Belle skulle dö av cancer. Rent privat var det verkligen genom-uselt av Belle Gibson att låtas att hon hade cancer. Dessutom lurade hon många som var sjuka och som följde hennes metoder och lagade mat efter hennes menyer. Men minst lika illa, eller till. och med ännu värre, var att hon lovade att en stor del av hennes försäljning skulle gå till välgörande ändamål. Det allra värsta var den lill pojken som hade en aggressiv hjärntumör och som kanske kunde bli frisk genom en operation, som var dyr. Belle använde honom i sin marknadsföring och samlade in pengar till hans operation. Men han fick inte ett öre av det.

Belle Gibson skildras i serien som en tvättäkta narcissist. Har tycks inte ha många goda sidor och hon manipulerar allt och alla och tycks kunna ljuga om allt. Hon älskar sig son men någon bra mamma verkar hon inte ha varit. Hon var under dessa år som skildras helt fixerad vid sig själv och sina företag och sin framgång.

Serien har fokus på Belle som är den värsta manipulatorn och lögnaren även om Milla också lurade sina följare. Serien visar också att ganska många av karaktärerna är falska på sitt sätt och har sina dolda motiv, också journalisten som avslöjar Belle har sina privat skäl. Hans fru är Lucy, som är svårt sjuk i bröstcancer. Han vill inte att hon ska använda alternativa behandlingar. Han vill att hon ska genomgå cellgiftsbehandling istället.

Tänk att Belle Gibson var så drivkraftig och så övertygande att hon fick Apple att godkänna och berömma hennes app och hon fick sin receptbok utgiven av det etablerade bokförlag Lantern Books, som ingår i Penguin Books.

Serien är skrämmande att se. Det är otäckt att människor kan manipulera så många. Samtidigt kan jag tänka att serien saknar kritik av vad cellgiftsbehandling betyder. Om femtio år har forskare hittat andra metoder att behandla cancer med, får vi verkligen hoppas. För cellgiftsbehandling verkar är ett gissel, det vet alla som fått behandlingen eller har någon anhörig eller vän som genomgått den. Det är inte konstigt att många söker sig till alternativ. Serien fokuserar på framför allt Belle men också Milla och visar hur mycket bluff det kan finnas i alternativa behandlingar och samtidigt visar den hur de som är emot alternativen kan ha sina personliga skäl till sitt ställningstagande, men samtidigt ifrågasätts inte företrädarna för de traditionella metoderna som att amputera kroppsdelar och behandla med cellgift.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Belle Gibson, Cancerbehandling, Cellgiftsbehandling, Cytostatika, Narcissisti, Netflix

Recension av tv-serie: Åremorden – vackra snöiga Jämtland och realistiska brottsfall och trovärdiga karaktärer

6 februari, 2025 by Rosemari Södergren

Åremorden
Betyg 4
Global premiär på Netflix 6 februari 2025
Regi Joakim Eliasson och Alain Darborg
Produktionsbolag SF Studios
Producent Brita Lundqvist
I rollerna bland andra Carla Sehn, Kardo Razzazi och Charlie Gustafsson

Viveca Stens kriminalromaner från Åre med de två poliserna Daniel Lindskog och Hanna Ahlander i centrum har nu kommit som tv-serie i en första säsong med fem avsnitt. Det är underbart att se en tv-serie som utspelas i det snöiga Jämtland med realistiska kriminalfall och trovärdiga karaktärer och duktiga svenska skådespelare.

Hanna Ahlander jobbar egentligen hos Citypolisen i Stockholm men har hamnat i konflikt med kollegor och flyr till Åre för att ladda batterierna. Hon får låna sin systers stuga i Åre. På plats ser hon i de lokala nyheterna att en ung flick försvunnit under en fest. Hanna anmäler sig till Missing People för att hjälpa till att söka efter den försvunna flickan. Hanna börjar så klart att luska kring fallet med den försvunna flickan och får snabbt fram en del bra information. Givetvis kan hon inte hålla sig utan tar kontakt med den lokala polisens chef och vips är hon med och utreder tillsammans med Daniel Lindskog, från den lokala polisen.

Denna första säsong (jag förmodar att det kommer fler säsonger) bygger på de två första böckerna i serien: Offermakaren och Dalskuggan. De första tre avsnitten kommer från Offermakaren där en ung flicka försvinner i samband med en fest. De andra två avsnitten
handlar om ett fall som börjar under sportlovet där ett illa tilltygat lik hittas en bit utanför byn. Det visar sig att offret är en känd idrottspersonlighet och som tycks ha varit mycket uppskattad. Hanna är kvar hos Årepolisen och Daniel Lindskog ska gå på föräldraledighet som slits mellan arbete och familj.

Nära den norska gränsen har en frikyrklig sekt fått fäste och under utredningen av mordet kommer Hanna dit för att ställa några frågor. Hanna som jobbat med våld i nära relationer i Stockholm anar oråd och försöker hjälpa pastorsfrun.

Det är en spännande kriminalhistoria där misstankarna går iväg åt olika håll. För min del tycker att de två sista avsnitten var bättre och var spännande än de första tre avsnitten.

Ett plus för serien är att poliserna visserligen är mänskliga och har problem som alla människor kan ha. Daniel är nybliven pappa men samtidigt är det skönt med en serie där poliserna huvudpersonerna inte är alkoholiserade eller fyllda av ångest. Ett plus är också att det ofta är situationer som är realistiska som ligger bakom brotten.

Att Åremorden kom till beror troligen på coronapandemin. Viveca Sten och hennes man var fast i fjällparadiset Åre på grund av reserestriktioner och då började hon skriva på den första delen, som utkom 2020.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Åremorden, Netflix, Viveca Sten

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in