• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

2 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Första blatten på månen

You’re the Color of Love – Om konsten att leva
En musikalisk scenföreställning av och med Therése Neaimé
Scalateatern, 1 oktober 2026

En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta
Det finns föreställningar som främst vill underhålla. Och så finns det föreställningar som vill något mer – som vill få publiken att känna, minnas och kanske till och med se på sitt eget liv med nya ögon. You’re the Color of Love – Om konsten att leva, med Therése Neaimé, hör definitivt till den senare kategorin.

Föreställningen är en musikalisk teaterberättelse om Neaimés livsresa – en sorts musikalisk memoar där erfarenheter, musik och personliga berättelser vävs samman. Det är en berättelse om ett liv som inte alltid följt den rakaste vägen, utan tagit flera oväntade u-svängar. Men just där finns också föreställningens kanske viktigaste budskap: en krokig väg behöver inte innebära att drömmarna går förlorade.

På Scalateaterns scen möts musik, humor och personliga berättelser i en föreställning som rör sig mellan det nära och det stora. Neaimé använder sitt eget liv som utgångspunkt, men berättelsen stannar inte hos henne. Teman som kärlek, sorg, identitet, mod och drömmar är universella, och det är lätt att känna igen delar av sig själv i det som berättas.

En tydlig röd tråd är betydelsen av att fortsätta drömma – att tro på sig själv och sina drömmar även när livet tar oväntade vägar. Att fortsätta ta stegen framåt också när man inte riktigt vet vart nästa steg leder. Men också att våga stå kvar i sin egen berättelse och inte låta andra människors åsikter, förväntningar eller reaktioner bestämma riktningen på ens liv.

Det är ett budskap som lätt hade kunnat bli övertydligt eller tillrättalagt. Här får det däremot sin förankring i Neaimés egna erfarenheter. Hennes livsresa blir ett slags bevis på att vägen framåt sällan är spikrak – och att det ändå går att nå sina mål och förverkliga sina drömmar, ibland på sätt som går på tvärs mot det förväntade.

Neaimé är dessutom en begåvad scenartist med en påtaglig mångsidighet. Hon rör sig obehindrat mellan musik, sång, berättande och humor och låter uttrycksformerna mötas på ett genreöverskridande sätt. Musiken är central och fungerar inte enbart som illustration till berättelsen, utan som ett eget känslomässigt språk. De egenskrivna låtarna tillför både energi och djup och blir en viktig del av föreställningens identitet.

Den första akten känns däremot stundtals något stel och prövande. Det tar tid innan föreställningen riktigt hittar sin rytm och sceniska självklarhet. I den andra akten händer något. Neaimé blommar ut, närvaron blir starkare och passionen tar större plats. Samtidigt tappar föreställningen något av sin stringens, men det vägs till stor del upp av en större lekfullhet, energi och känslomässig intensitet.

Just växlingen mellan allvar och humor är också en av föreställningens styrkor. Humorn skapar välbehövliga pauser i de mer sårbara partierna och gör att berättelsen aldrig blir enbart tung. När det fungerar som bäst uppstår en fin närhet mellan scen och salong – som om föreställningen för en stund förvandlas från teater till ett samtal om livet.

Titeln You’re the Color of Love pekar mot en av föreställningens centrala tankar: att livet rymmer många färger och inte alltid är enkelt, självklart eller smärtfritt. Att leva handlar också om att våga känna hela registret – glädje, sorg, rädsla, mod, hopp och längtan.

Det är en föreställning som inte ger alla svar, men som ställer frågor som är svåra att värja sig mot. Vad innebär det egentligen att leva fullt ut? Hur hittar man modet efter en förlust? Hur fortsätter man drömma när livet tar en annan riktning än den man tänkt sig? Och hur mycket av sig själv vågar man visa för andra?

När jag lämnar Scalateatern är det därför inte bara musiken jag tar med mig. Jag går hem upplyft, inspirerad och road – men också med tankar om livet. Om drömmar, mod och vikten av att fortsätta ta stegen framåt även när vägen svänger. Om att våga stå för sitt liv och inte låta andras åsikter stympa det vi själva drömmer om.

You’re the Color of Love – Om konsten att leva är en musikalisk och personlig scenberättelse om en livsresa fylld av både motgångar och möjligheter. Therése Neaimé visar att vägen sällan blir exakt som man tänkt sig – men också att en u-sväng inte behöver vara slutet på resan.

Ibland är den bara början på en ny riktning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scalateatern

Ohederlighet, påhitt och sociala koder genererar ohanterliga dilemman – Marsvinshästar på Teater Jaguar

2 oktober, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Lina Ikse

Manus och regi: Amelie Nörgaard

Scenografi och ljus: Torben Kulin

Kostym, attribut och peruk: Karin Agelil

Musik och ljudeffekter: Mårten Holst

Affisch och attribut: Fredrik Simson

På scen: Louise Juliusson, Emil Klingvall och Torben Kulin

Premiär: 25/9 2026 Teater Jaguar i Göteborg

Spelas till och med 11/11

Ålder 9-12 år

Först några faktaupplysningar. Såg inte premiären utan en föreställningen vid lunchtid fyra dagar senare. Var i god tid och träffade förmodligen producenten för Marssvinshästar. I senaste laget dök övrig publik upp som visade sig gå utanför tänkt målgrupp. Elever och lärare kom nämligen från ett så kallat anpassat Gymnasium i stan. Rimligt att anta att dessa elever reagerade annorlunda på pjäsens scener jämfört med barn som går i årskurs tre till sex. Ska också påpekas att jag kikat på frigruppens hemsida. Upptäckte då att flera aktuella produktioner lanseras med bland annat citat ur recension jag skrivit. Ett förpliktigande faktum vilket kan kännas pressande. Hur väl står sig deras färskaste uppsättning i konkurrensen? Teater Jaguar är lyckligt lottade enär de tre på scen blivit enormt sammansvetsade. Gillar uppenbarligen att samarbeta, erhållit tillräckligt stöd och varit disponibla på senare år.

Amelie Nörgaard är en 44-årig välutbildad skåning främst inriktad på barnkultur. Hon titulerar sig manusförfattare, regissör, programledare, skådespelare och konferencier. Det har blivit mycket teve under årens lopp, allt ifrån humorprogram på tv5 till Sommarlovsprogram och Barnkanalen på SVT. Förutom Marsvinshästar är hon aktuell med dramaserie för SVT och Mitt första ligg utgiven på Raben & Sjögren. Hon har skrivit och regisserat för unga i exempelvis Malmö och Örebro och skapat ett par dramaserier för ung målgrupp på SVT. Hos Jaguar har Nörgaard tidigare gjort pjäsen FLEXAPA. På sitt cv finns därutöver att ha spelat Shakespeare.

Ämnet som behandlas denna gång är vår benägenhet att ljuga, vilket är när diplomatiska svar förväntas medan det i andra situationer blir en penibel börda att bära om man påkoms. Båda typer av lögner speglas i Marsvinshästar under dess fyrtio minuter. Vita lögner såväl som förödande former av osanna påståenden. Att skildra människor vilka ägnar ägnar sig åt att bluffa är tacksamt och på köpet kan man låta unga publiken konfronteras med moraliska frågeställningar. Drar vi in närliggande strategier i resonemanget får sägas att domstolars krav på ”sanningen och inget annat än hela sanningen” åsidosätts av människor varje dag, oavsett om det rör sig om politiker, försäljare, agendasättande journalister eller mytomaner. Syftar på när fakta förvrängs, utelämnas och/eller relativiseras. Tänk på förfalskare i konstvärlden, Paulo Macchiarini-skandalen på Karolinska och de som har skaffar sig en mängs identiteter och falska intyg för att undkomma rättvisan. Å andra sidan behövs ibland att vi slirar på sanningen i vårt umgängesliv. Det är en del av det kitt som håller ihop, får oss att funka tillsammans med andra. en slags överenskommelse för att undvika dålig stämning. Blir pinsamt när någon bara stövlar på utan spärrar, även om det i bästa fall kan framstå som uppfriskande.

Louise Juliusson har tilldelats rollen som den skyldige, vars förklaring till att komma försent första dagen på sommarjobbet, gör att Emma trasslar in sig i en allt snårigare härva av oärlighet. När bollen väl satts i rullning uppstår ideligen problem, vilka löses på sämsta tänkbara sätt. Således motsatsen till hur ståndaktigt den dygdige sonen till varuhusdirektören beter sig i Tage Danielssons älskade julsaga. Underrubriken lyder ”och andra lögner” vilket indikerar en kedjereaktion av exceptionellt fantasifulla ljug. Egentligen omöjligt att toppa det första som går ut på att ha räddat livet på en skateboardåkande gumma med handväska. Teater Jaguar vill göra barnen osäkra på bäringen i dessa orimliga förklaringar. Är de i själva verket ett utslag av Emmas fantasi? ”Lögnen som företeelse är ständigt närvarande och något vi måste förhålla oss till och hantera”. Lägg därtill allt skämtande där den utsatta får höra att någon bara skojade, eller kanske drog en vals för att få ökad status.

Scenograf och kostymör har varit påhittiga, brassat på för att engagera i varje tablå, Pjäsens interiörer är bland annat flickrummet med sminkbord, läkarmottagning och frisersalong. Och det spänns en gångbar dramaturgisk båge. Mycket är roligt till den grad att det kan betraktas som crazy och dåraktig humor, särskilt för för medföljande vuxna. Minst en gång ventileras vett och etikett vilket för in en ofrånkomlig nöt. Om sanningen svider när man på begäran ska ge besked gör man då inte klokt i att prioritera svar som gör den andre glad? Teater Jaguar gör oss uppmärksamma på komplexiteten, breddar bilden genom att ta in faktorer som kritiskt tänkande, AI och fake news. Saknas onekligen inte infallsvinklar att diskutera i klassrummen, även om vissa aspekter på hemsidan kan tyckas dra för långt, te sig för avancerade för elever i mellanstadiet.

Väloljade samarbetet i trion är värt beundran. Man vet av erfarenhet exakt hur målgruppens hjärnor ska aktiveras. Kvicka scenbyten tillför konstant nya impulser. Kul att det tagits fasta på den betydelse sociala medier och Iphones fått, något barnen förstås exponerats för. Tik Tok nämns och i högtalarna hörs flera medryckande hits. Utan att kanske tillhöra kategorin braksuccéer (i jämförelse med vad på Teater Jaguar som recenserats), ånyo frejdig, komisk och tänkvärd barnteater.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

1 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Kokuho
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Lee Sang-il

Ett färgsprakande episkt mästerverk. En riktig storfilm, en helkvälls-film på tre timmar. Det är inte många sådana filmer som kommer nu för tiden. Denna japanska film har fått miljontals japaner att vallfärda till biograferna. Den är i hög grad värd att på fyllda salonger i Sverige också. Kärlek, maffia och kabukiteater blandat i ett svindlande vackert, storslaget och djupt berörande epos som blev Oscarsnominerat och är den hittills mest inkomstbringande japanska spelfilmen.

Vi får följa två unga män i en storslagen berättelse som sträcker sig över trettio år. De har samma dröm och önskan: de vill bli inom den japanska teaterformen kabuki. Då kabuki startade i Japan under 1600-talet ansåg det styrande makthavarna i shogunatet att det fanns risk för att invånarna blev omoraliska på grund av kabuki och därför bestämdes att endast män fick uppträda på scen. Män som spelar kvinnoroller i kabuki kallas onnagata.

Föreställningarna i kabuki bygger på traditionella mytiska berättelser. Det är fascinerande att få en inblick i hur mycket träning som ligger bakom att bli en onnagata. Minsta rörelse med en hand eller minsta vickning på huvudet har sin särskilda betydelse. Att bli mästare i kabuki tar tid och kräver mycket träning.

Handlingen börjar i Nagasaki, 1964. Femtonårige Kikuo ser sin far, en yakuzaledare, mördas framför ögonen på sig. Efter ett tag tas en av landets största kabuki-skådespelare hand om honom för att träna honom till en onnagata i kabuki. Kabuki-skådespelarna är en av landets främsta inom den teaterformen och han ser Kikuos stora talang. Kikuo får växa upp sida vid sida med mästarens son som också tränas i alla bli en onnagata i kabuki.

Den två pojkarna kommer från helt olika bakgrund. Den ene är son till en yakuza, en maffialedare, medan den andre är son till en kabuki-mästare, vilket gör att han bär på ett tungt arv att förvalta. Det har ett kluvet förhållande. De förenas i sin kärlek till kabuki och sin dröm och längtar om att bli onnagata, de är både bröder och konkurrenter, de är bundsförvanter och fiender. Det är en berörande och vacker och fascinerande skildring där vi får följa deras benhårda kämpande efter att bli fulländade onnagata.

Kokomo 2

Lee Sang-ils epos hade premiär i Cannes och vann tio priser vid den japanska Oscarsgalan, däribland bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll till Ryo Yoshizawa. Fotad av Sofian El Fani (Blå är den varmaste färgen), med den japanska stjärnskådespelaren Ken Watanabe (Inception, Godzilla, The Creator) i en bärande roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kabuki. Japan

Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

1 oktober, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Tale Hendnes

Av Henrik Ibsen

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman

Scenografi och regi: Örjan Andersson

Originalmusik, bearbetningar och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun

Kostymdesign: Jenny Nordberg

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg

Ensemble: Jonas Sjöqvist, Lisbeth Johansson, Jernej Bizjak (dansare), Jonatan Falk (praktikant), Janine Koertge (dansare), Britan ”Lemo” Rebandi (praktikant), Emin Skarin, Daniel Staaf (dansare), Beda Åsbrink (dansare) och Ludvig Stynsberg

Premiär: 26/9 2026 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 21/11

Borde ha förmått mig till att skriva denna text för länge sedan. Frustrerande att det då och då läser sig, vilket skar ett motstånd som förlamar recensentens tankeprocess och verbala kreativitet. Den djupt respekterade koreografen/ regissören Örjan Andersson tredje uppdrag på forna arbetarrörelseteatern vid Järntorget är ju höstens stora satsning här. Jag såg premiären i lördags och liksom alla andra från två håll av oklar anledning. Noterat att Folkteatern citerat ur eller länkat till fyra ansedda tidningars recensioner. För min del hamnar jag i ett mellanläge, kan ge argument för både hiss och diss, ett brytande av synpunkter vilka rör sig från å ena sidan till å andra sidan. Vad som blivit Norges nationalepos på vers och skrivet för scen, är i den internationellt framgångsrike koreografens händer ett finkulturellt gåtfullt verk kryddat med ironiska tillbehör och tillförseln av kroppars expressivitet.

I kombination med Med Magnus Lindmans finurliga bearbetning har versdramat i fem akter, utkristalliserats till en på samma gång gåtfullt abstrakt och konkret fragmentarisk historia. Låter förvirrande och luddigt, fast det är sådana kontraster den heterogena ensemblen uttrycker. Efteråt när två timmar inklusive paus passerat, konstaterade jag utan större sinnesrörelse eller reaktion att ”det var det”. Vissa inslag stack ut och gick hem hos mig medan andra kändes poänglösa. Lade precis märke till att en kvinnlig kritikers tankar hade getts rubriken ”diffus snabbversion”, vilket är ett adekvat omdöme. Jag vill placera Peer Gynt emellan lyckade Hamlet 2017 och tämligen ointressanta Ett drömspel 2023, Anderssons tidigare produktioner på samma scen. För ett par år sedan gjorde han dessutom ett fantasifullt allkonstverk av Odysséen på Backa med målgrupp från högstadiet och uppåt. Vad man får ut av höstens tänkta långkörare på Folkteatern beror i hög grad på vem man är, ens preferenser. Fågel, fisk eller som i mitt fall mittemellan. Åskådare kan anse att uppsättningen är stor konst eller värsta fall betrakta den som enbart konstig.

Ensemblen på tio personer är som nämnts heterogen. Vi beskådar fem kvinnor och fem män vars kroppars utseende varierar, hälften av dem dansare, hälften skådespelare. De är ljusa eller mörka, storväxta/ muskulösa/ smala samt av olika längd. Samtliga oavsett kön har ekiperats i slitsade klänningar i olika färg. Måste vara en utmaning för dansarna att memorera repliker och i viss mån agera och vice versa för skådespelarna vilka måste lära sig att agera fysiskt på ett sätt de inte är vana vid. Att ingå i en gemensam struktur blir på det stora hela fruktbar symbios . Sammanlänkandet får dock stå tillbaka för att upplösas i en mängd enskilda scener. Monologer levereras med auktoritet, dansare uttrycker med emfas icke-verbala känslor solistiskt eller i grupp och Jonas Sjöqvist som en slags guide och huvudrollsinnehavare driver mycket av handlingen.

Ska påpekas att Andersson jobbat med bägge yrkesgrupperna i sammankopplade projekt vid tidigare tillfällen på Folkteatern. En annan enastående koreograf som med stor framgång använt sig av samma sorts ”hybridensemble” på Folkteatern är som bekant Peter Svenzon. Fascinerats av hans estetik och arbetssätt ända sedan Shortcuts med tre dansare och fyra skådisar gjorde stark intryck på mig för cirka tjugo år sedan.

Litterärt bevandrade har visst hum om Ibsens klassiker. Utgiven 1867 har han hämtat inspiration från sägner, folktro och sagomotiv och bok av folklivsforskare. Jag såg denna uppgörelse med nationalromantiken på Göteborgs Stadsteater 2011vars uppsättning recenserades på ett begränsat utrymme. Här flimrar ett antal figurer och situationer förbi av mer eller mindre ikonisk natur. Syftar på löken som skalas, Vi får höra om eller fragmenterat möta Solveig, Böyg eller Böjgen, Ingrid, troll med flera. Vi påminns om äventyr i Bergakungens sal när Griegs hit tolkas av F E C Orchestra och Stockholm Strings. Återkommande turneras likt ett mantra att Ibsens antihjälte går ut i världen med uppmaningen att vara sig själv, med viktiga tillägget ”nog”. På flyern i A5 som delas ut istället för program består ena guldglänsande sidan av citatet ” Var dig själv nog” . Håller man det mot ansiktet uppstår en självbespeglande 3D-effekt. Superfräckt! Sjöqvist och andra som i omgångar föreställer Peer Gynt upprepar med norskt uttal varianter på pjäsens filosofiska ingång.

Ska inflikas att jag aldrig tog anteckningar, erinrar mig nu fyra dygn efteråt vad som etsade sig fast. Magnus Lindman har i vanlig ordning lekt med manus. Genom hans uppdaterade utvikningar berikas vi, får nya insikter och aspekter. Det redogörs för norsk mentalitet. Hur den på landsbygden okuvligt trotsar extremt kuperad terräng och geografiska hinder som jättelånga avstånd. Rolig överdrift med ett mått av sanning. Det leks lingvistiskt med reflexiva och personliga pronomen och hur de ska uttalas på norska. Detta verkar regissör och ensemblen med Sjöqvist /såg på samma scen redan för drygt tjugo år sedan) i spetsen tycka är otroligt skojigt, varför man brer på dramats ”slogan” in absurdum. Kapitalförvaltning och möjligheten att leva på transaktioner är ett annat lika underhållande inslag satt i nutid.

Varudeklarationen lyder ”en självupptagen historia om att hitta sig själv”. Folkteatern beskriver Peer Gynt som en egotrippad och lögnaktig dagdrömmare, vilket leder tanken till fantastiska skickliga bluffare som ändå till slut avslöjats. Tänk på manipulatörer, förfalskare, spioner, personer som sysslat med avancerade arbeten utan behörighet eller duperat sig förbi säkerhetskontroller likt den gåtfulle Zelig i Woody Allens film. På Folkteatern handlar det om självförverkligande, ansvar, identitet, gränsen mellan fantasi och verklighet och i slutändan frågan om förutsättningar för förlåtelse finns. Den oupphörligen kreative Lindman har jobbat tillsammans med den prisade 62-åringen fyra gånger tidigare. Som framgått är denna produktion vad gäller stoff ömsom väldigt fyndig, ömsom pådallande fragmentarisk. Att avstå från att göra vandringsdramat mer begripligt kan bero på lusten att ge nya infallsvinklar på ett välkänt och omfattande verk. Greppet att låta antihjälten dyka upp och införlivas hos flera ur ensemblen bidrar till gåtfullheten, till olika aspekter på ett emblematiskt väsen.

En märklig omständighet vars anledning jag inte klurat vid det här laget, är att publiken ser ner på scen från två motsatta sidor. Ensemblen spelar växelvis mot båda läktare, befinner sig också utanför den upplysta vita kub som utgör scen. Efter paus byter publiken till samma placering på motsatt sida. Jag satt bekvämare efter paus och något högre jämfört med att sitta längst in. Men vilken var vitsen med dessa dubbla perspektiv och ett arrangemang där man skymtade andra halvan av publiken?

Trolldom, naturmystik och tunna linjen mellan förnuft och att bli förryckt framhävs i uppsättningen. Inledningen fängslade. Rök och skuggor, fågelkvitter och råmande kor, första minuternas hinna till ensemblen i form av genomskinlig plast. Dansare föredrar kala ytor, vilket innebär att scenograf och ljusdesigner Chrisander Brun bortsett från den spektakulära scenlösningen och högen av jord (associerar till Hamsun och Markens gröda) efter paus finns inte någon direkt scenografi att tala om.

Jonas Sjöqvist drar som framskymtat det tyngsta lasset och gör så med besked. Han har stor vana vid liknande uppgifter vilket framgår med önskvärd tydlighet. Den nyligen examinerade Ludvig Stynsberg utstrålar här stadga, blir i sina monologer delvis en motpol till Sjöqvist. Detta framtidslöfte medverkar redan för sjätte gången i uppsättning på Folkteatern. Jonatan Falk har också åtskilliga intensivt framförda monologer. Troll- och modersroller har fördelats till mångsidiga Lisbeth Johansson. Ger välbehövlig relief åt nyckfulla aktioner. En skådespelare som är förvånansvärt tillbakadragen med tanke på vilket uppseendeväckande avtryck hon gjorde i Black Rider och Europa efter regnet av Konst AB är Elin Skarin. Hon ingick förvisso också i den lilla naggande goda ensemblen i 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater. I övrigt vill jag lyfta fram ett solo av dansaren Beda Åsbrink jämte en sinnrik formation av rörelser med trenne dansare.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

30 september, 2026 by Rosemari Södergren

Digger med Tom Cruise

Digger
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alejandro G. Iñárritu
Manus Alejandro G. Iñárritu, Oscarvinnarna Alexander Dinelaris och Nicolás Giacobone samt Sabina Berman

I huvudrollen Tom Cruise, i en roll jag aldrig har sett honom i tidigare. Tom Cruise som nästan alltid spelar ung och vältränad actionhjälte spelar nu Rockwell, en åldrad oljemiljardär som inte har något problem med att riskera människors liv för att låta oljan flöda. Han skyller på att om han stoppar oljeborrningen skulle många bli arbetslösa. Tom Cruise står för en imponerande rolltolkning. Det går nästan inte att känna igen honom, så sminkad och så förändrad spelar han.

Filmen har flera oväntade vändningar och det är till och med så att filmens distributör bett oss filmkritiker att inte avslöja för mycket, för att inte förstöra upplevelsen för publiken. Hur en film slutar brukar vi på Kulturbloggen rätt sällan skriva om i recensioner, men när det gäller den här filmen är det mer än slutet som är viktigt att inte avslöja. Filmen har sina oväntade vändningar.

Tom Cruise spelar Digger Rockwell som är världens rikaste man och därför oändligt mäktig, förstås. Den amerikanske presidenten sitter i stort sett i hans knä och gör allt Rockwell bestämmer. Rockwell enda stora kärlek är hans katt, som är 38 år. Katten är mer död än levande och Rockwell har satsat på att förlänga kattens liv längre än vad som borde vara möjligt. Det ska väl vara ett sätt att berätta att han värnar mer om sin katt som är alldeles för gammal för att leva längre än de människor som riskerar sina liv på grund av problem som uppstår vid borrningen efter oljan.

En av de viktigaste platserna där hans företag borrar efter olja är på Grönland där ett ras inträffat som inte bara dödar många på plats utan också ssätter igång en hotande katastrof, ett stort isberg är på väg mot Europa. Genom att Rockwell låtit borrningen pågå fast det fanns varningar för en stor spricka som då blev massiv och gjorde att metangas läckte från havsbotten. Detta ledde i sin tur till att ett ett enormt stort isflak lossnar och rör sig i riktning mot norra Europa.

Hur ska han agera? Går det att lura massmedier, mata dem med falska uppgifter? Kan isberget lösas upp in det når Europa? När det att bomba sönder isflaket? Idéerna från Rockwell och presidentens stab är många. Men förr eller senare nås världens medborgare av vad som är på väg att hända och Rockwell måste möta en stor publik och få dem att förstå att han är världens räddare. Det är tack vare honom som människor har jobb och som gör att de kan leva bekvämt och ha lön och kan beställa varor och mat online.

Cruise gör en bra prestation i rollen och jag skulle inte bli förvånad om han blir nominerad till en Oscar för rollen. I Digger spelar han mot flera av mina favoriter bland amerikanska skådespelare som Oscarvinnaren John Goodman och Oscarsnominerade Jesse Plemons.

Expressen skriver:
Det är en mörk, satirisk komedi och ett drama som driver med makt, ego, politik och klimatfrågor.

Det är en bra beskrivning. Filmen är absurd, den är rolig men samtidigt skrämmande eftersom den skildrar flera av de stora problemen idag med klimathotet och den stora vänskapskorruptionen bland de mäktigaste. Jag tror ingen går ut efter filmen utan att fundera och tänka kring frågorna som tas upp.

Bakgrundsfakta om filmens produktionsteam:
Bakom kameran återförenas Iñárritu med flera tidigare samarbetspartners, däribland den Oscarbelönade filmfotografen Emmanuel Lubezki, klipparna Conor O’Neill och Oscarvinnaren Stephen Mirrione, den Oscarsnominerade kostymdesignern Jacqueline West, den Oscarbelönade makeup- och hårdesignern Alessandro Bertolazzi samt den Oscarsnominerade castingansvariga Francine Maisler. Teamet inkluderar även den Oscarbelönade scenografen Dennis Gassner och produktionsdesignern Richard Johnson, den Oscarbelönade specialsminkdesignern Kazu Hiro samt kompositören Cosmo Sheldrake.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Digger, Filmkritik, Filmrecension, Tom Cruise

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in