• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Way Out West 2025 – Seun Kuti & Egypt 80

9 augusti, 2025 by Mats Hallberg

8/7 2025

Flaminoscenen i Slottsskogen Göteborg

3

En konsert jag bespetsat mig på och skyndade mig att hinna till med start mitt på eftermiddagen, otacksam placering i schemat. Det är regn i luften kan konstateras och jag får lyckligtvis plats under ett träd förhållandevis nära scen. Slipper bli blöt även om regnet successivt ökar i styrka andra halvan av den timslånga konserten, vilket innebär att stämningen påverkas avsevärt även om huvudpersonen menar att regnet är ett av de sätt våra förfäder gör sig påminda. Seun Kuti är alltså yngste son till stilbildaren och aktivisten Fela Anikulapo Kuti från Lagos. Har sett dokumentär om mannan som initierade afrobeat på 70-talet på liknande sätt som James Brown revolutionerade svart musik i USA. Jag äger ett par vinyler, No Agreements och en dubbel-live fångad när han och bandet var på topp. Som kuriosa kan inflikas att sympatiske ägaren till jazz- och musikkrogen Utopia brukar spela Fela som bakgrund när konserter avslutats. Minns att Femi Kuti ställde in på Clandestino (enda året jag recenserat därifrån) för ett antaö år sedan, ersattes då av Daniel Lemma.

Har letat förgäves efter namnen på medlemmarna i sonens band vars ärende är att hedra fadern/ legendarens arv genom att fortsätta sprida hans karaktäristiska sound. på de sex album Egypt 80 släppt verkar det mest förekomma eget material. Man är nio personer på scen inklusive enda kvinnan som körar och dansar, har självfallet färgglada kläder och Seun själv uppträder i finalen med bar, vältränad överkropp. En av hans saxofonister presenterar sättningen. Uppfattar att två av dem kommer från Paris och två från Martinique i Västindien. Övriga är om jag minns rätt från hjärtat av Afrobeat, det vill säga Lagos i Nigeria. Blåssektionen är frapperande fyra man stark inräknat Seun. Vidare finns keyboardist som ibland blir avlöst av showens stjärna, trumslagare, elbasist, och givetvis gitarrist som riffar lika ihärdigt som fräckt för att färga det lätt identifierade soundet. Från ingenstans i inledande låt river han av ett sprakande vasst solo. Oväntat och kul!

Registrerar lite trevande inledning (kan också vara avsiktligt beteende för att i omgångar bygga upp avsedd stämning). När bandledaren äntrat scen sätts funkiga gunget igång i mediumtempo. Han är som sin far en politiskt medveten aktivist, vilket nog märks i de franska texterna och framskymtar i mellansnack på engelska. Men tack och lov dominerar musiken: glädjen med ös, mjukgung och minst en fin känslosam ballad. Seun Kuti är förtjust i eggande sång och övergår stundtals som väntat till mässande budskap.

Att konserten inte riktigt tänder till beror förmodligen på ogynnsam väderlek och att responsen inte alls är på nivån motsvarande Mavis Staples, även om heterogen publik som trotsat yttre förhållanden absolut gillar vad de lyssnar på. Märks på kroppsspråket. Efter ungefär en kvart tar spelningen fart och de förtjänar efter en stabil insats 3+ . Förvisso skapligt men var i detta fall kräsen och hade högre fordringar. Då ska sägas att jag bara som hastigast sett hur de låter live på Youtube.

Mycket fokus förstås på att etablera ett beat med snarlika variationer. Därför uppskattas när mönstret bryts ett par gånger. Solon från trumpet, trumslagare och andra instrumentalister och en stillsamt vaggande melodi. Just när jag hade antecknat reflektionen om flödet som puttrade på lanseras svepande slingor med feature på sax. I finalen eller möjligen i vad som förebådar den, praktiseras den så gångbara ”call and response-tekniken”. Att exalterande tekniken tryfferar soundet är en väsentlig del av traditionen.

Allra sist överraskar man storligen. I år finns näppeligen några jazziga akter. Men Egypt 80 bränner av en intensiv småstökig finish. En avantgardistisk eskapad som uppvisar likheter med fri jazz. Denna otyglade historia var troligen Emi Aluta. Högst sannolikt att också titlar som Stand Well Well och Love And Revolution förekom jämte Everything Scatter (Fela-cover), då dessa låtar framfördes i Polen fyra dagar tidigare. Märker sålunda att man ibland lämnar vad som utmärker afrobeat, inte är bundna av soundet som kännetecknade hyllningsobjekt. Gediget men inte den omvälvande upplevelse jag hoppades på.

Påpekade för musikredaktören på GP att konserter för mig ofta låter sämre, faller i kvalitet, i ogynnsam väderlek (särskilt ösregn). Undantag som bekräftar utsagan har på WOW varit exempelvis Grace Jones, Thåström och Chic. Kan inte nog understrykas hur svårt det är att bli överväldigad, när man försiktigt rör på fötterna medan man antecknar, stående under ett jättestort lövträd sammanpressad med andra som sökt skydd och ändå träffas av vätan uppifrån och från sidan.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Way Out West 2025 – Bildgalleri dag 2 fredag (andra halvan av foton från vår fotograf)

9 augusti, 2025 by Mats Hallberg

Wet Leg
M J Lenderman & The Wind
MK Gee

OBS Samtliga bilder tagna av vår duktige fotograf Peter Birgerstam

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Toxic Avenger – behållningen ligger i samhällskritiken och humorn

9 augusti, 2025 by Linou Gertz

Toxic Avenger
Betyg 3
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 September 2025
Regi Macon Blair

När Lloyd Kaufman (som även varit med och skrivit detta manus) och Michael Herz etablerade Troma Entertainment i början av 1970-talet var det med målet att göra billiga skräckkomedier med fantastiska praktiska effekter med politiska poänger – och göra det på sina egna villkor i egenproducerade verk. Resultatet blev framförallt ett väldigt framgångsrikt och färgstarkt 1980-tal när de släppte ifrån sig filmer som ”Class of Nuke ’Em High”, ”Tromeo and Juliet” och innan dess The Toxic Avanger-filmerna (som numera finns restaurerade och släppta på såväl blu-ray som 4k UHD via deras hemsida) som ofta bar på antikorporativa budskap som anti-utsläpp och kritik mot atomenergi. Billiga, enkla och resurssnåla blev de ett framgångsrikt koncept som resulterat i det längst levande och verksamma indie-label för film i världshistorien. Och nu är de alltså åter aktuella med en ny film, inte en direkt remake av The Toxic Avanger (trots sin titel) men mer en respektfull omstart av franchisen som både bjuder på igenkänning, humor men också en del nytt.

Med skådespelare som Peter Dinklage, Kevin Bacon och Elijah Wood (som ironiskt nog ser ut som en nedgången Gollum i heavy metal-skrud) och även Julia Davis samt självaste Lloyd Kaufman himself är det en riktigt stor satsning som lever lika mycket på sitt kultiga arv som nya tiders modernisering. Resultatet är ett humoristiskt upplyftande actionkomedi som visserligen hittar sin ton och format men tappar bort sig lite i det moderniserade. Från b-films-estetik till lite väl överproducerat och väl tillrättalagt känns det som mycket av seriens och bolagets själ och stil går förlorad och kvar finns mest ett komiskt skal av väletablerad samhällskritik vi hört mycket om de senaste 51 åren sedan bolaget grundades. Dock är det i många länder och delar av världen fortfarande ett problem, så absolut fortfarande värt att ta upp, men när det estetiska blir alltför tillsnoffsad och uppstyrd går inte bara själen förlorad utan även många av de scener som ska verka slafsiga och komiskt billiga. De ser för bra ut för att kännas som b-film-komedi-skräck vilket gör att många scener skaver i mig. Det känns lite som när de gjorde remake på I Spit on Your Grave, som från början var en billig men sensualistisk skräckfilm, och de filmade den alldeles för snyggt, fint och tillrättalagt för att bibehålla grundfilmens karaktär och estetik. Däri går mycket av upplevelsen och poängen förlorad, precis som här och nu. Tyvärr. Dock fungerar det på sina håll, speciellt när något år ur fokus och svårt att riktigt se, då kommer de ändå undan med det faktiskt.

Sin vana trogen har de ändå antikapitalistisk och integrerad samhällskritik i sina filmer. Som nu, när Dinklage karaktär Winston städar på ett företag och blir sjuk, men företagets sjukförsäkring inte täcker hans sjukhuskostnader. När han letar upp sin chef på en middag, Kevin Bacons karaktär Bob Garbinger, blir han lovad att de ska ta hand om kostnaderna och allting. Tacksam luras han ut från evenemanget av Kissy, Bobs assistent (Julia Davis karaktär) och hela poängen med arbetande amerikaner som måste förlita sig på företagens sjukförsäkringar då många riskerar bli utfattiga och grovt skuldsatta utan dem och ändå täcker de inte många av de sjukdomar och fysiska problem som kan uppstå. Och cheferna sopar det under mattan för att kunna ta ut högre vinster och löner själva. Och sen har vi såklart problemen med utsläpp som Winston också blir lidande utav – eller kanske frälst? Gängvåld och köpt våldskapital ristas också in i filmens karaktär och ger den både spänning och underhållning därefter. Dramat blir aldrig så personligt och drabbande som skaparna tycks önska, men det är i sådan liten dos att det heller inte spelar någon riktig roll. Speciellt inte som det är i humorn och samhällskritiken den stora behållningen ligger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Peter Dinklage, Toxic Avenger

Filmrecension: Sentimental Value – väl värd sitt pris i Cannes

9 augusti, 2025 by Linou Gertz

Sentimental Value
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 september 2025
Regi Joachim Trier

I ”Världens värsta människa” tog Joachim Trier och sin manusförfattande vän Eskil Vogt strypgrepp på filmvärlden med sin emotionellt utmanande och helt unika rom-com som inte liknade något annat ur genren – samtidigt som den make-it-or-brake-it skådespelaren Renate Reinsve fick skjuts ut till storhetens minnesböcker med sitt skådespelarpris i Cannes för sin roll som titelkaraktären. Så när samma trio, samt Anders Danielsen Lie i en mindre roll, återvänder för ett nytt samarbete är det klart att det väcker uppmärksamhet och intresse. Nyfikenhet, rentutav. Renate spelar Nora Borg som också är skådespelare, en emotionellt laddad diva som nästan inte kan ta sig ut på teaterscenen när filmen börjar. Hennes syster, Agnes (spelad av Inga Ibsdotter Lilleaas som må vara ett namn i Norge men nu antagligen får mer internationell uppmärksamhet), har en gång varit barnskådespelare i deras faders, Gustav Borg (spelad av en eminent Stellan Skarsgård som i vanlig ordning är on top of his game) tidigare filmer som visas under en fransk retrospektiv. Där träffar Gustav den amerikanska skådespelaren Rachel Kemp (spelad av Elle Fanning) som han i brist på samarbete med sin egen dotter vill erbjuda rollen till istället.

Huset de båda systrarna växte upp i, tillsammans med de alla saker som står kvar som i ett museum, är på både gott och ont vad som binder dem samman själsligen. Gott för att de växte upp med varandra, mindre bra för att pappan på grund av trauma, sorg och begravning i sitt arbete flydde familjen när det blev tufft. Gustav återvänder med ett filmmanus och vill att Nora ska filma det med honom, men då hon misstar inviten för ett vanligt jobberbjudande istället för dem att dels connecta med varandra igen och dessutom kunna jobba igenom sina känslor och minnen tillsammans så tackar hon nej. Historien tycks väga för tungt för henne för att ens överväga erbjudandet. Dessutom har hon all sin tid och kraft på teatern där hennes jobb främst är nu. Rachel som blivit så väldigt känslomässigt träffad av Gustavs tidigare filmer tackar istället ja till rollen och manuset börjar omarbetas till engelska – men frågan är om minnen, känslor och trauman som måste jobbas på verkligen kan översättas? Eller blir de ”lost in translation”?

Handlingen, eller snarare dess tema, påminner till viss del om Olivier Assayas ”Summer Hours” från 2008 där tre syskon samlas för att bestämma vad de ska göra med familjevillan och alla sakerna däri som de nu ärvt. Mycket historia och känslor att gå igenom i dem. Det är en väldigt vackert skör film vars känslighet går igen även i Sentimental Value – men av någon anledning känner jag aldrig att det lyfter lika mycket som i deras föregående film. Bitvis underhållande och skrattretande visst, men känslomässigt förstoppad på något sätt som stoppar mig från att känna något djupare för någon av systrarna eller deras pappa. Han försöker, men ändå inte, och deras oförmåga att riktigt nå fram till varandra blir mer sökt än drabbande av någon anledning. Men de har ändå sina krig att bekämpa och det blir ändå känsloladdat och personligt, men kanske för jordnära för att verkligen utforska deras känslor, sinnen och uppfattningar av varandra. Det är ändå starkt skildrat men lyckas aldrig riktigt lyfta och bli någonting extraordinärt som sist.

Filmen vann ändå Grand Prix i Cannes tidigare i år, festivalens näst finaste pris, och det kan jag ändå skriva under på att det är den värd. Minnen filmade som en stram Tarkovsky-dröm och en familj som försöker göra upp med sin historia och intrikata känslomässiga fridriveri ger ändå ett starkt slutresultat som ändå landar i någonting vackert och försonande. Det i sig gör detta samarbete nästan lika lyckat som sist. Att de är så pass olika och inte riktigt besläktade är väldigt intressant i sig. Komiken, känslomässiga whiplashen, är kvar men annat är inte mycket sig likt. Vilket mestadels är bra. Det starka systraskapet, där en är i en familj och Nora lite evigt ensam skapar ändå helt andra ingångar till deras skådespeleri och artisteri som berör. Lena Endre syns i en roll som Ingrid som försöker pusha Gustav och hans skådespelare till sina bästa gränser. Kanske hade hon behövt sitta med när filmen skrevs också för att låsa upp något mer. Eller nåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cannes, Filmkritik, Filmrecension, Joachim Trier, Sentimental Value, TriArt

Filmrecension: Kevlarsjäl – känns i hela kroppen och skakar om en

8 augusti, 2025 by Linou Gertz

Kevlarsjäl
Betyg 4
Visas under Way Out West 2025, ordinarie biopremiär 22 augusti 2025
Regi Maria Eriksson-Hecht

Baserad på den smått kultförklarade Hagnesta Hill-låten Kevlarsjäl av Kent, en favorit både på album och live, där en poetisk omskrivning beskriver hur livets hårda kanter längs vägen ibland får oss att behöva gardera våra sköra själar med tålig kevlarväst för att klara av livets utmaningar. Skriven i samarbete med pojkvännen Pelle Rådström som tidigare gjort Skolstartssorg tillsammans – en kortfilm som även den handlar om unga bröder som tvingas agera vuxna och ta hand om varandra och bli varandras förälder. När vi nu landar i Eskilstuna-förorten åker bröderna Alex och Robin moped och den senare har sårat huvud och tappar nästan medvetandet. De får tag på en ambulans och tar honom till sjukhus. Där träffar de fentanyl-testaren Ines som Robin fattar tycke för i ett väldigt kort möte. De tre kommer senare bygga relationer till varandra, men inte på ett sätt som någon av dem, eller publiken, riktigt kan ana. Det är smart skrivet och testar gränserna för hur ungdomlig kärlek kan starta – och urarta – på film. Men det är ändå inte den relationen som testar bröderna mest, utan det är fadern Bo (spelad av veteranen inom svensk film Torkel Petersson) som är alkoholiserad och misslyckad hemmasittare som i blandning av berusning och bitterhet hur hans liv urartat och inte alls blivit som han hoppats skadar och slår sina barn. När han är nykter minns han ingenting utan är väldigt empatisk och omhändertagande. Det är någonting vackert i att karaktärerna bär på smärta, inte är perfekta på något sätt, men aldrig porträtteras som antingen genomgoda eller helt devil on Earth. Men att han säljer av familjeägodelar för att finansiera sin alkoholism gör att mycket talar emot honom – vilket senare vägs upp av redeemande stunder av ömhet, uppgivenhet och försök till att gå vidare och i någon slags nostalgisk rit av att minnas tillbaka sin tid i det militära då han hade ordning på sitt liv och sig själv. Men innan dess måste Alex mycket noggrant navigera sin kommunikation med pappan och väga varje ord på ett högst diplomatiskt vis – men Robin som redan råkat ut för faderns ilska piskar på och provocerar istället. Ändå är det Alex som får ta på sig både mamma- och pappa-rollen och ständigt se till att Robin har det bra och klarar sig. Vilket visar sig vara uttröttande då han är väldigt impulsiv och ofta handlar långt innan han tänker efter. Han har helt enkelt en skjut först fråga sen-orienterad livssyn, vilket ställer till det för dem båda och Alex får städa upp. Oftast.

Ines, spelad av Adja Sise i sin första stora roll (även om hon har en credit i SVT-serien Eagles också), blev övergiven som barn på ett tåg – en besvikelse hon tar ut både på sig själv och sina adoptivföräldrar som hon lever helvete för. Hon är brokig och impulsiv, men tar ändå fördel av de ekonomiska och materiella förutsättningarna de medför för att göra livet spännande och uthärdligt. Hon stjäl för att finansiera resor och bryr sig inte nämnvärt av materiell förstörelse trots personlig koppling och affektivt värde. Helt enkelt en ungdom som vet priset på det mesta men inte riktigt värdet av någonting. Men när Alex har det svårt och hon lyfter ur honom sin situation med en resa blir det ändå någonting vackert och någonting som bygger band dem emellan – ända tills Robin är i knipa och behöver ”räddas” igen – eller bara Alex får känslan av att det är så. Då kommer han till undsättning, oavsett var i världen han befinner sig. Det kan tyckas impulsivt och irrationellt men som uppväxt under knapra förhållanden och ständigt behöva babysitta sin broder istället för att bara växa upp jämte hen under två närvarande föräldrar så blir det deras normala och vad som styr dem såväl intellektuellt som impulsivt. Och som uppväxt i fosterfamilj själv där jag sett många unga i liknande situationer så har jag väldigt god förståelse för dem ändå.

Som om det inte vore kaos-aktigt nog har vi även en annan aktör mitt bland allt detta; Dennis, spelad av den som av de unga kanske har mest erfarenhet i bagaget i såväl serierna Ruset och Vinterviken som Taelgia, Jonay Pineda Skallak, en väldigt hård och våldsam person som inte tycks ha några andra intressen än att slåss och bedriva dogfights där han har sin hund och andras som eggas mot varandra in i det sista. Robin är inte lika hårdhänt utan vill leka och ta hand om hunden som Dennis mest ser som ett verktyg att leva ut sina våldsamma fantasier med. Det är tufft i hans ögon att skada och döda. Ända tills de försöker gå på fest men blir nekade inträde och istället ställer till med förödande skadegörelse. Vi får se dem gå ned genom spiraltrappor ned ut ur huset men det ser ut som en metafor för en spiral ned i Dantes helvetesringar. Vackert och oroväckande alltså. Han försöker rationalisera sina händelser och vad han tvingat Robin att göra. Robin går sönder. Då får även Dennis ett moment av känslighet när han tar hand om sin kompis utan att döma. Återigen är det där paret skiner som manusförfattare; i det allmänmänskliga och personligt sköra, där ingenting är enkelt eller endimensionellt. Eller som Jocke Berg sjunger i titellåten ”I socialstyrelsens folder är allting svart, eller vitt” vilket tycks ha inspirerat det raka motsatta i såväl manusförfattande som regisserandet. Resultatet är inte bara en av årets bästa svenska filmer (antagligen DEN bästa!) utan även den bästa svenska regidebuten sedan ”Fucking Åmål” av Lukas Modysson. Att båda är coming-of-age I svensk småstad är kanske ingen tillfällighet. De båda erbjuder skratt och känslighet, men jag tror faktiskt Kevlarsjäl för mig närmare till tänkandet och tårarna, som när Alex av skam och skuld för någonting han egentligen inte gjort inte vill gå in i kyrkan under begravning, utan inväntar att alla andra lämnar innan han vill gå in och lämna sin blomma till sin avlidna vän. Det känns i hela kroppen och skakar om en, som många andra scener också gör. Det är så vackert och hjärtskärande att det värker i hela kroppen, långt under min kevlarsjäl jag också byggt upp under livets alla motgångar och utmaningar. Därför blir jag så glad när filmen avrundas med titellåten så jag i smyg kan torka tårarna och förbereda mig att återgå till regntunga verkligheten utan att någon annan behövas ta notis.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kevlarsjäl, TriArt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in