8/7 2025
Flaminoscenen i Slottsskogen Göteborg
3
En konsert jag bespetsat mig på och skyndade mig att hinna till med start mitt på eftermiddagen, otacksam placering i schemat. Det är regn i luften kan konstateras och jag får lyckligtvis plats under ett träd förhållandevis nära scen. Slipper bli blöt även om regnet successivt ökar i styrka andra halvan av den timslånga konserten, vilket innebär att stämningen påverkas avsevärt även om huvudpersonen menar att regnet är ett av de sätt våra förfäder gör sig påminda. Seun Kuti är alltså yngste son till stilbildaren och aktivisten Fela Anikulapo Kuti från Lagos. Har sett dokumentär om mannan som initierade afrobeat på 70-talet på liknande sätt som James Brown revolutionerade svart musik i USA. Jag äger ett par vinyler, No Agreements och en dubbel-live fångad när han och bandet var på topp. Som kuriosa kan inflikas att sympatiske ägaren till jazz- och musikkrogen Utopia brukar spela Fela som bakgrund när konserter avslutats. Minns att Femi Kuti ställde in på Clandestino (enda året jag recenserat därifrån) för ett antaö år sedan, ersattes då av Daniel Lemma.
Har letat förgäves efter namnen på medlemmarna i sonens band vars ärende är att hedra fadern/ legendarens arv genom att fortsätta sprida hans karaktäristiska sound. på de sex album Egypt 80 släppt verkar det mest förekomma eget material. Man är nio personer på scen inklusive enda kvinnan som körar och dansar, har självfallet färgglada kläder och Seun själv uppträder i finalen med bar, vältränad överkropp. En av hans saxofonister presenterar sättningen. Uppfattar att två av dem kommer från Paris och två från Martinique i Västindien. Övriga är om jag minns rätt från hjärtat av Afrobeat, det vill säga Lagos i Nigeria. Blåssektionen är frapperande fyra man stark inräknat Seun. Vidare finns keyboardist som ibland blir avlöst av showens stjärna, trumslagare, elbasist, och givetvis gitarrist som riffar lika ihärdigt som fräckt för att färga det lätt identifierade soundet. Från ingenstans i inledande låt river han av ett sprakande vasst solo. Oväntat och kul!
Registrerar lite trevande inledning (kan också vara avsiktligt beteende för att i omgångar bygga upp avsedd stämning). När bandledaren äntrat scen sätts funkiga gunget igång i mediumtempo. Han är som sin far en politiskt medveten aktivist, vilket nog märks i de franska texterna och framskymtar i mellansnack på engelska. Men tack och lov dominerar musiken: glädjen med ös, mjukgung och minst en fin känslosam ballad. Seun Kuti är förtjust i eggande sång och övergår stundtals som väntat till mässande budskap.
Att konserten inte riktigt tänder till beror förmodligen på ogynnsam väderlek och att responsen inte alls är på nivån motsvarande Mavis Staples, även om heterogen publik som trotsat yttre förhållanden absolut gillar vad de lyssnar på. Märks på kroppsspråket. Efter ungefär en kvart tar spelningen fart och de förtjänar efter en stabil insats 3+ . Förvisso skapligt men var i detta fall kräsen och hade högre fordringar. Då ska sägas att jag bara som hastigast sett hur de låter live på Youtube.
Mycket fokus förstås på att etablera ett beat med snarlika variationer. Därför uppskattas när mönstret bryts ett par gånger. Solon från trumpet, trumslagare och andra instrumentalister och en stillsamt vaggande melodi. Just när jag hade antecknat reflektionen om flödet som puttrade på lanseras svepande slingor med feature på sax. I finalen eller möjligen i vad som förebådar den, praktiseras den så gångbara ”call and response-tekniken”. Att exalterande tekniken tryfferar soundet är en väsentlig del av traditionen.
Allra sist överraskar man storligen. I år finns näppeligen några jazziga akter. Men Egypt 80 bränner av en intensiv småstökig finish. En avantgardistisk eskapad som uppvisar likheter med fri jazz. Denna otyglade historia var troligen Emi Aluta. Högst sannolikt att också titlar som Stand Well Well och Love And Revolution förekom jämte Everything Scatter (Fela-cover), då dessa låtar framfördes i Polen fyra dagar tidigare. Märker sålunda att man ibland lämnar vad som utmärker afrobeat, inte är bundna av soundet som kännetecknade hyllningsobjekt. Gediget men inte den omvälvande upplevelse jag hoppades på.
Påpekade för musikredaktören på GP att konserter för mig ofta låter sämre, faller i kvalitet, i ogynnsam väderlek (särskilt ösregn). Undantag som bekräftar utsagan har på WOW varit exempelvis Grace Jones, Thåström och Chic. Kan inte nog understrykas hur svårt det är att bli överväldigad, när man försiktigt rör på fötterna medan man antecknar, stående under ett jättestort lövträd sammanpressad med andra som sökt skydd och ändå träffas av vätan uppifrån och från sidan.