Recension

Warefare
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Alex Garland, Ray Mendoza

Då Warfare har premiär ackompanjeras den av en lyrisk hyllningskör som basunerat ut toppbetyg och utnämnt den till en modern klassiker vad gäller att skildra krigföring. Kritikernas varma mottagande drar automatiska paralleller med den mästerliga The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, en film som också kom från vänster och som tog filmvärlden med storm.

Det finns såklart fler likheter, även Warfare är en film som likt Hurt Loker har Irak-kriget som bakgrund, en konflikt som historiskt blir ytterligare ett amerikanskt militärt misslyckande. Och precis som Bigelows film är det brödraskapet mellan soldaterna och hur de hanterar de omöjliga situationerna – som är aktiv strid, som står i centrum. Dock vill regissören Alex Garland och hans medregissör Ray Mendoza minimera filmens spektra och sätta publikens fokus på den strid som filmen baseras på, helt och hållet utifrån minnen från de soldater som medverkade. Ambitionen är att demonstrera hur modern krigföring och eldstrider ter sig, inte som exalterande underhållning i TV-spel som Call of Duty utan som en nervpirrande och skräckinjagande mardröm.

Det oerhört snäva perspektivet har både styrkor och fördelar. Då filmen mer eller mindre utspelar sig i realtid kan regissörsduon faktiskt demonstrera den fruktansvärda nervositet och spänning som utspelar sig i det tysta. Sekvenserna då evighetslång spaning utspelar sig är mer intensiva och nagelbitande än de flesta skräckfilmer. En klunk vatten blir detsamma som att desarmera en bomb. Vi har att göra med spänning på en obeskrivlig nivå och det hela utförs med briljans. Även David Fincher försökte sig på att visa hur nervpirrande väntan kunde vara i den aningen haltande The Killer, det finns en inneboende styrka i att faktiskt visa på hur väntan på första skottet kan vara mer medryckande än då helvetet bryter loss.

Men samtidigt finns det flera motstridiga ideér och kreativa beslut som hämmar visionen att skapa en hundraprocentigt uppslukande film. Det första är det visuella beslutet att använda digitalakameror. Detta ger filmen ett alltför nutida utseende som gör att sekvenserna liknar en form av filmad teater, inte som något som kan misstas för att vara en dokumentär. Det oerhört kliniska och fläckfria utseendet gör att filmen också saknar behövlig textur vad gäller det visuella. Utöver det finns det också problem i rollbesättningen, inte vad de faktiska skådespelarinsatserna anbelangar utan det faktum att karaktärerna spelas av alltför kända ansikten. Detta gör att den äkthet som Garland och Mendoza strävar efter blir aningen haltande. Will Poulter samt Joseph Quinn är alltför igenkännbara, något som faktiskt distraherar då filmen värnar om att sälja in illusionen om att det vi ser är närmare ett historiskt dokument och inte en dramatisering.

Filmens form, som en sorts tårtbit ur en större konflikt och – per automatik, soldaters liv har också problem vad gäller engagemanget för filmens personer. Även om skådespelet är oerhört kompetent gör filmens mikroskopiska spektra det omöjligt att komma nära någon av soldaterna. Något som inte hade varit särskilt relevant om filmen endast haft striden i centrum, men det finns också en vilja att skildra den mänskliga faktorn. Något som blir än tydligare i filmens eftertexter vilka är en enda lång hyllning till de faktiska soldaterna som deltog i striden. Detta omöjliggörs av filmens rigida format, något som leder till att slutresultatet blir aningen avslaget vad gäller det emotionella.

Och de omtalade krigsscenerna är inte heller tillräckligt för att få publiken att glömma dessa problem. För även om de är en enda lång – och imponerande, fortsättning på det filmskapande vi såg prov på i Garlands Civil War, är de i slutänden gjorda inom en ram för vad som setts förut, trots det ypperliga genomförandet. Det går inte heller att undkomma att det inte finns någonting här som kan mätas med den oförglömliga prickskytts-scenen från The Hurt Locker, som trots en större emfas på mer traditionell dramatisering, ändå förmedlar nerven och det taktiska arbetet bättre.

Warfare kan liknas vid en episk åktur i en berg – och dalbana, det är gränslöst intensivt, högljutt, explosivt men efter upplevelsen lämnar adrenalinet snabbt kroppen. Vad som borde bli ett bestående minne blir istället bara en stund av gastkramande desperation.