• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Uppsättning upplöses i takt med att familjens sönderfall växer bortom kontroll – Tills stjärnorna faller ner på Göteborgs Stadsteater

7 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Beth Steel (översättning Louise Amble Naess)

Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Scenografi & kostymdesign: Sven Haraldsson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Torben Lendorph

Ljuddesign: Tova Östman

I rollerna: Anna Bjelkerud, Ahskan Ghods, Astrid Gislasson, Johan Gry, Lisa Lindgren, Lars Väringer, Josefin Neldén, Johan Karlberg, Jessica Liedberg, Allie Brehmer (barnskådespelare/ Alma Milocco Tamm

Nordenpremiär 23/1 2026 Stora scen

Spelas till och med 21/3

Utgången var i högsta grad oväntad. Att jag skulle bli avtänd och nära nog förnärmad av premiären (som prioriterades istället för filmfestivalens invigningsfilm) förundrade mig. Trodde på den erfarna ensemblen, rutinerade Stefan Larsson som normalt sett levererar förnämliga produktioner och den kvinnliga dramatikerns manus. Pjäsen om en bröllopsdag med tillhörande blöt och vild fest utspelas i arbetarklassmiljö i Nottinghamshire, den stad prisade dramatikern kommer ifrån, gjorde succé i London och har rönt framgång i såväl Tokyo som Athen. Inte utan att förväntningar fanns således.

Har som paroll att avstå att lägga tid på att skriva om vad jag anser inte når upp till godtagbar standard eller om verk jag inte alls kan relatera till, inte begriper mig på. Ingen regel utan undantag. Och Stadsteatern med sina resurser får finna sig i att bli granskade och ifrågasatta. Men eftersom uppsättningen väckte något helt annat än lust hos mig blev jag nästan blockerad, har därför inte förmått att formulera mig i skrift. Har försökt att inte registrera kollegors omdömen. De uppskattande citat från kvinnliga kritiker som ändå noterats är för mig en gåta. Vad är det man uppskattar? För mig blir anrättningen överlag en hysterisk intrig som bryter ut på ett fruktansvärt vulgärt språk med hispiga kvinnor och tafatta frustrerade män helt styrda av impulser. Visar på precis allt och lite till som kan gå snett när ett främmande element, en brudgum från Polen van att ta plats, introduceras i en tajt familj centrerad kring en patriark och hans tre självständiga döttrar. Steel menar att hon ”skrivit en modern komedi om kärlek, klass och tillhörighet”, närmare bestämt en drama-komedi med allvarliga undertoner enligt marknadsföringen.

Steels femte pjäs (uppgift från hemsida) präglas av ofiltrerade replikskiften uttalade av ett bångstyrigt och tilltufsat persongalleri. Den råa men stundtals kärvänliga umgängestonen blir till en mix av feel good- filmer á la Brassed Off och Allt eller inget (The Full Monty), dystra narrativ om kämpande individer från filmmakare som Ken Loach och Mike Leigh samt berättelser skapade av Willy Russell och Harper Regan; vars Sverigepremiär ägde rum på Stadsteatern 2009 med teatern dåvarande konstnärliga ledare (Anna Takanen) i huvudrollen. Uppräkningen av referenser kan kompletteras av diskbänksrealister som Alan Sillitoe, Joe Osbourne med sin moderna klassiker Se dig om i vrede och möjligen Nobelpristagaren Harold Pinter.

Gör inte anspråk på att veta hur engelsk arbetarklass talar i Midlands. Vill ändå hävda efter två terminers studier i landet för över fyrtio år sedan då jag var inneboende i familjer plus ovan anförda exempel, att i manus finns en extremt klyschig jargong, ytterst få tänkvärda förhöjningar i texten. Och slipprigheter grasserar oförblommerat, överträffar den berömde provokatören Lenny Bruce vars göranden och låtanden Claes Malmberg förkroppsligade på samma scen för fyra år sedan.

Inte minst med tanke på meriterna gjorde Stefan Larsson mig gruvligt besviken. Den framstående regissören som också kunnat titulera sig skådespelare, konstnärlig ledare och teaterchef, har genomfört flera turnéer med stjärnspäckad ensemble i populär uppsättning av Dödsdansen och jag har dessutom haft stort utbyte av hans Rickard III med en glänsande Jonas Karlsson på Dramaten jämte amerikanska familjedramat Andra ökenstäder samt Måsen för att ta fram några exempel. Han har helt enkelt varit en hejare på att skildra relationer, kriser och turbulenta förlopp. Han kallas på teaterns hemsida för ”centralgestalt inom svensk scenkonst”.

Vi får lära känna en sammansvetsad familj med gruvarbetaranor. Numera är kolgruvorna i området nedlagda och arbetslösheten ett gissel, vilket under en glättig yta genererar hopplöshet. Överst tronar Tony förkroppsligad av den resliga Lars Väringer, en änkling med tre vuxna döttrar. Antyds att hans fru dött på grund av sjukvårdens slarv. Vi möter systrarna dagen då den yngsta av dem (Josefin Neldén) ska gifta sig. Brudgummen tillhör gruppen av polska invandrare och är en ganska självgod self-made man vars beteende utmanar familjen med respektive. Taggar vänds utåt i eskalerande spiral. Ska det främmande accepteras och i vilken mån bör utifrån kommande kulturer anpassa sig? Viktig frågeställning mot bakgrund av den enorma otrygghet som uppstått i England, en avgörande diskussion för ett fungerande samhälle att ta sig an, som i stort sett schabblas bort i Tills stjärnorna faller ner.

Med på bröllopsfesten är den äldsta dotterns (Lisa Lindgren) två barn, flickor som är fjorton och cirka elva år gamla och de som gör rollerna har osedvanligt många repliker. Den äldre av flickorna råkar hamna i centrum av dramat spelad av en uppskattningsvis uppemot tio år äldre person (Astrid Gislason med teaterutbildning i bagaget). Vidare syns Hazels man John (Johan Gry), en sorglig figur som förgås av frustrerad otrohet vilket leder till ännu en av dramats olösliga konflikter. I rollen som hans oförsonliga bror som anklagar Tony (Väringer) för strejkbryteri beskådas Johan Karlberg och dennes enerverande intrigmakare till hustru (Anna Bjelkerud) vars avslöjande att hon en gång i tiden trånade efter Tony blir än mer bränsle på brasan.

Underligt nog åskådliggörs inte själva vigseln. Öppningsscenen är skvallrigt kvinnlig och och skildrar hur de under ledning av Hazel gör sig vackra, sminkar sig och fixar håret. Det är VÄLDIGT stirrigt under stark tidspress och brudens förberedelser måste ändras i all hast. Scenografin är luftig och består av exteriörer och scenens djup används. Man sitter till bords utomhus. Under rusets inverkan kalas på catering-maten och dansas till Lady Gaga och Prince. Det går att vaska fram ett par förtroliga scener i reflekterande ton med några av de iblandade, exempelvis när systrarna sittande vid scenkanten uttrycker en gemenskap och när morfar grejar med ett barnbarns hår. Men dessa glimtar av välbefinnande drunknar i accelererande kalabalik.

Min huvudinvändning är att det hade räckt mer än väl med ett par av alla de incidenter, groll och oacceptabla handlingar för att teckna bilden av ett ohejdbart inferno. Stryks på med på tok för breda penslar. När individerna förlorar fotfästet och familjen splittras orkar jag inte engagera mig, tappar totalt lusten. Vilken oerhörd skillnad mot Stolthet och fördom och 7 sorters tystnad som är eller nyligen varit aktuella på Stadsteatern. Ett tema i bakgrunden som borde ha fått tydligare konturer rör egenskaperna ansvarstagande visavi egoism, vilka ger upphov till en rad anklagelser. ”Är ingen tävling om vem som jobbat hårdast”. Flera i och runt familjen kämpar mot missbruk och håglöshet medan andra försöker ingjuta framtidstro. Medger att här finns angelägna trådar att nysta i. Men de försvinner i det kaos som uppstår. Och hur den stackars brudens dag spolieras kommer kommer i skymundan av all aggressiv uppståndelse. Underrubriken lyder följdriktigt: ”Ett bröllop där allt kan hända. Och gör det.”

Svårt att säga om uppsättningen fallerar på grund av pjäsen i sig, regin eller överspelet från flera av aktörerna. Troligen en kombination av samverkande faktorer. Lisa Lindgren, Johan Gry och Ashkan Gods i den ordningen hamnar oftast i blickfånget, står för flest svavelosande utfall. Att Jessica Liedberg, Lars Väringer och Josefine Nelldén och de som innehar barnrollerna gör skapligt ifrån sig i mindre framträdande roller förändrar inte helhetsintrycket. Somliga verk fångar direkt medan andra kan växa efterhand. I detta fall bedömer jag det som utsiktslöst att andra tankar kommer rucka på negativ hållning eftersom önskad tonträff tyvärr helt lyser med sin frånvaro. Tumulten blir inte alls trovärdiga, innefattar inte något att ta med sig.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Hopper och murmeldjurets hemlighet

6 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Hopper och murmeldjurets hemlighet
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Benjamin Mosquet

En äventyrsfilm för hela familjen med kyckling-haren Hopper som hjälten. En actionbetonad animerad familjeunderhållning som börjar med full fart och denna fartfyllda action och musik på hög volym tar stort plats i denna familjefilm och när genomgående dominerande i de flesta scenerna. Det gör att jag personligen knappt orkade se hela filmen, det var för mycket action och för lite eftertänksamhet för att passa mig.

Hopper är en korsning av en kyckling och en hare, som när han var liten adopterades av upptäcktsresanden kung Peter. Den svenska biopubliken mötte denna animerade hjälte på bioduken första gången i Hopper och jakten på mörkrets hamster. Även i Hopper och murmeldjurets hemlighet görs hans röst av av Toussaint ”Tusse” Chiza, och som hans bästisar Meg och Abe hör vi Nassim Al Fakir och Ellen Bergström. Andra svenska välkända röster göra avHappy Jankell, Nassim Al Fakir, Lina Hedlund, Claes Ljungmark och Emil och Daniel Norberg.

De allra bästa familjefilmerna är de som barn i alla åldra kan älska och som vuxna får ut små spännande extradetaljer i. Det fungerar halvdant i denna film, tycker jag. Vuxenblinkningar består bland annat av utryck som ohälsosamma relationer och omvänd psykologi. Samtidigt som filmen kör på i hög fart med mycket action och jakt är den väl inte den bästa filmen för hela familjen. De minsta barnen har nog svårt att bli engagerade.

Hopper ger sig ut på äventyr tillsammans med sköldpaddan Abe och skunken Meg. De är på jakt efter att hitta ett mystiskt murmeldjur som enligt legenden håller sig gömd djupt inne i ett hemligt berg. Murmeldjuret sägs ha magiska krafter som skulle kunna rädda Hoppers art för all framtid. Men det finns så klart mindre snälla konkurrenter som också vill hitta murmeldjuret som det listiga lodjuret Crolloq och hennes busiga kameleonter Miggie och Rolf. Det är en tydlig metafor för kampen mot klimathotet och framför allt bott mot en del djurarter.

Filmen har dock en del intressanta poäng och om det är något större barn kan det fungera som familjefilm. Det är inte den gulligaste och snällare barnfilmen men den har en action som något äldre barn kan bli engagerade i.

Hopper samt hans vänner Abe och Meg är baserade på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines penna. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare. Han har skrivit manus till Hopper och murmeldjurets hemlighet tillsammans med Dave Collard. Filmens originaltitel är Hopper et le secret de la marmotte.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Skurkarnas skurk – ett brott mot filmkonsten

6 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Marty Supreme – förföriskt, svart och helt utomordentligt

5 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The secret agent

5 februari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

The secret agent
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Kleber Mendonça Filho 
Rollista (i urval): Wagner Moura  som Armando/Marcelo, Fernando Solimões som den vuxne Fernando, Enzo Nunes som unge Fernando, Tânia Maria som Dona Sebastiana, Robério Diógenes som polischefen Euclides och Luciano Chirolli som Ghirotti.

Secret Agent är en brasiliansk kriminalfilm som utspelas år 1977. Den handlar om teknologiexperten och före detta professorn Armando som återvänder till sin hemstad Recife under den färgsprakande karnevalen. Han hoppas återförenas med sin son Fernando och planerar eventuellt att fly från landet tillsammans med sonen. Fernando bor hos sina morföräldrar eftersom Marcelo är på flykt och eftersom Fernandos mamma, Fatima, har dött under mystiska omständigheter. Även om militärdiktaturen, vid makten mellan 1964 och 1985, inte är direkt synlig i filmen så genomsyras den av politisk oro, våld, korruption, kontroll, förföljelser och mord på oliktänkande. I Recife hyra Armando ett rum hos den 77-åriga anarkisten Dona Sebastiana som hyr ur rum till politiska flyktingar och dissidenter. Här kan de leva i viss trygghet även om hotet om upptäckt hela tiden är närvarande. Armando inser snart att staden inte är den tillflyktsort han försöker hitta. Därför antar han namnet Marcelo för att inte avslöja sin identitet. Genom kontakter med motståndsrörelsen och ett nätverk av dissidenter får Armando, under namnet Marcelo, jobb på identitetskortkontoret. Det gör att han får möjlighet att söka information om sin döda mamma, som han nästan inte minns. Plötsligt dyker den korrupte chefen för civilpolisen, Euclides och hans våldsbenägna söner, upp för att undersöka ett avhugget människoben som har hittats inne i en tigerhajs mage. Handlar det om en utrensning och är det till och med polischefen som ligger bakom det? Euclides, erbjuder oväntad Armando sin vänskap och sitt skydd. Vilket han med stor tvekan accepterar och inte litar på eftersom han tycker att Euclides är en arrogant och korrupt typ. Ganska snabbt blir Marcelos situation alltmer osäker vilket gör att han via motståndsrörelsen försöker skaffa falska pass till sig själv och Fernando. Hans situation har blivit farlig eftersom den inflytelserike och korrupta Ghirotti har anställt en lönnmördare för att döda Armando. Bakgrunden är att Ghirotti några år tidigare stängde ner och beslagtog Armandos forskningsverksamhet och forskningsresultat. Nu blir det alltså uppenbart för åskådaren varför Armando har ett pris på sitt huvud. Armando som person och hans kunskaper om Ghirottis kriminella verksamhet är ett hot som måste avlägsnas. Det första mordförsöket undkommer Armando genom ett listigt utnyttjande av en inte ont anande polischefen. Det leder till att såväl två personer kring den korrupta polischefen som lönnmördaren skjuts till döds.

Nu byter filmen tidsperspektiv till nutid. I det nya politiska klimatet får historikstudenten Flavia möjlighet att studera den motståndsrörelse som Armando varit en del av genom att lyssna på ljudinspelningar med bland annat Armando. Det gör att hon reser till Recife för att träffa Armandos vuxne son Fernado som numera är en medelålders läkare. Fernado var dock inte särskilt intresserad av att ta del av materialet eftersom han helst vill glömma den tiden.

Filmen är oförutsägbar, spännande och underhållande. Den för in åskådaren i en, trots allt sitt mörker, färgsprakande och kaotisk värld av fester, vänskap, solidaritet, kamp och samtidigt politiskt förtryck, förföljelse och rädsla. Det ger en känsla av hur det kan vara att överleva i en värld där minsta antydan till kritik av den rådande ruttna politiska ordning kan leda till förföljelser och till och att man försvinner eller dödas. Filmen belyser en dåtid som tyvärr är nutid i alltför många länder och som mycket väl kan bli en framtid i andra i andra länder. Filmen innehåller många utvikningar och parallella spår vilket gör att den ibland är svår att följa. Men på något sätt hittar man som åskådare ändå tillbaka till huvudspåret.

Rolltolkningarna och de fint utmejslade karaktärerna tillhör filmens styrka. Wagner Moura i huvudrollen är lysande.

Filmen har vunnit fler prestigefyllda priser. Vid filmfestivalen i Cannes år 2025 vann den pris för bästa manliga huvudroll och för bästa regi. Inför 2026 års Oscarsgala är den nominerad till Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa rollbesättning och Bästa internationella långfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brasilien, Cannes, Filmkritik, Filmrecension, The Secret Agent

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in