• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: En säsong i Frankrike – för neutral och berör inte

22 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

En säsong i Frankrike
Betyg 2
Premiär 24 augusti 2018
Regi: Mahamat-Saleh Haroun

Att vänta på asyl, att vänta på bostad och att vänta i kön hos Migrationsverket. Vad innebär det? Oro och hopplöshet blandat med vardagens glädjeämnen. Samtidigt som man väntar skall man försöka etablera sig i det nya landet och glömma minnena från hemlandet.

För Abbas från Centralafrikanska republiken är Frankrike inte främmande. Han har varit lärare i franska och han känner språket. Med sina två barn försöker han bygga upp en ny tillvaro sedan hans maka dödats under flykten. Men livet är inte lätt. Han har ett jobb på en fruktmarknad och han har en tillfällig bostad. Till och med en flickvän har han fått i sin kollega Carole. I 19 månader har han väntat på beslut om att få stanna.

Filmen skildrar Abbas liv och väntan. Att han saknar sin fru och drömmer om henne på nätterna. Barnen går till skolan och drömmer om en fast bostad.

Filmen är som en dokumentärfilm och man vill man veta mer. Vad han tänker om framtiden och varför han flydde. Hur han klarar sig med barnen. Hur de lever sitt vardagsliv. Jag saknar deras tankar och känslor. Filmen blir för neutral och berör inte. Med en historia som är så aktuell i dagens Europa och berör så många människor borde den engagera. Inte ens barnens utsatthet känns riktigt verklig.

Lång och ståtlig i obligatorisk stickad yllemössa och väldigt kontrollerad är Abbas en man att beundra inte att känna medlidande med.

Den starkaste scenen är när alla sitter uppradade hos myndigheten och besluten sedan anslås på väggen. Den nervösa väntan på ett beslut som man inte kan påverka visar den totala utsattheten. Medan byråkratins tjänstemän rör sig upp och ner i verkets trappor.

Filmen visar den kollektiva tragedin i flyktingsituationen men missar att spegla individens utsatthet och det är synd på ett så viktigt ämne.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Videomannen – nja kunde blivit bra

21 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Videomannen
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En film som är tänkt som en hyllning till åttiotalets videokultur och alla de som var besatta av filmer videovåld och för vilka namn som Video Invest och benämningar som italiensk ”giallo” sätter igång nostalgiska minnen. Det fungerar sisådär. Ett problem med filmen är nog den för sötsliskiga förutsägbara romantiska historia som fått bli ett täcke kring berättelsen. Vissa delar av berättelsen fungerar bättre, som jakten på en stulen video och upplösningen av vad som hänt med den försvunna Zombie-filmen, det är rätt roligt.

Stefan Sauk spelar huvudrollen som Ennio, en italienare som kom till Sverige under åttiotalet och blev så fascinerad av video att han byggde upp en av landets bästa videobutiker. Men nu har tiden gått och videobutiker tillhör det förgångna. Ennios dröm är att återigen öppna sin videobutik och det ska han få råd till genom att sälja sin värdefullaste ägodel – en zombiefilm från det ökända videobolaget Video Invest. Men filmen försvinner under mystiska omständigheter och en desperat jakt på en förövare inleds. Denna jakten är lite småkul men ändå känner jag aldrig riktigt den ångest som Ennio borde känna. Det känns för spelat.

Åttiotalets videokultur kan betyda rätt mycket olika. För mig var det inte alls dessa filmer som vi samlades kring. För mig och mina vänner i karate-klubben handlade det om att samlas hos någon som lyckats smuggla in kungfu-filmer med framför allt Bruce Lee. Ett annat videospår för mig var de långa perioder så jag bodde i London och vi tillbringade många kvällar framför videon med vad som väl måste kallas kvalitetsfilmer som aldrig gick upp på svenska biografer. Nu behöver förstås inte en film som är tänkt bli en kultrulle om åttiotalets videoperiod handla om den typ av film som jag och mina vänner och bekanta samlades kring, det är mer en reflektion hos mig att åttiotalets videotid handlar om så mycket mer än just porr, skräck och giallo.

Den del av filmen som jag tycker fungerar sämst är mötet mellan Ennio och Simone, en alkoholiserad kvinna som också är besatt av 1980-talet men samtidigt desperat skickar ut bilder på Instagram och Facebook för att få likes. Skildringen av henne och Ennios kritik av sociala medier blir väldigt klichéartad.

I rollistan har Stefan Sauk sällskap av en rad duktiga skådespelare som Lena Nilsson, Morgan Alling, Martin Wallström, Sven Wollter, Amanda Ooms och Carolin Stoltz, vilket jag hade hoppats hade tillfört extra kvalitetspoäng. Det är något av själva sättet att låta dem agera som känns oäkta. Ingen känns riktigt trovärdig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Domaren med Emma Thompson – fint berättad film som griper tag

21 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Domaren
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 augusti 2018
Regi Richard Eyre

Fiona ( Emma Thompson) är hovrättsdomaren som har att avgöra de svåraste fallen. Fall där rättssystem och livsåskådningar kolliderar och någon måste fatta det de avgörande beslutet. Med stor vältalighet och pondus förklarar hon sina beslut inför domstolen. Beslut som är väl avvägda ställningstaganden och där tillämpning av rättssystem och lagar har fått styra. Respekterad och aktad av kollegor och van att inte ifrågasättas lever hon sitt liv.

Men ett vackert hem och hög status är inte hela bilden. När maken Jack (Stanley Tucci) ifrågasätter deras äktenskap är Fiona kallsinnig. Stumt slår hon igen dörren till hans försök till närhet och samtal. Alltid finns något ärende att fördjupa sig i.

Bland de många svåra rättsfallen dyker Adam (Fionn Whitehead) upp. En 17-årig kille med leukemi som vägrar ta emot det blod som skulle rädda hans liv. Han själv och hans föräldrar tillhör Jehovas vittnen. De anser att blodet är heligt, är själen från Gud och inte skall blandas. För Adam blir Fiona en viktig person och filmen handlar mycket om deras kontakt och brist på kontakt. Fiona berörs av Adams sökande men rationalitet och stumhet kan var svårt att besegra.

Filmen är gjord efter en roman med samma namn av författaren Ian McEwan och han har skrivit filmmanus. Av en bra och skarpsinnig historia har det blivit en intressant film.

Den unge Adams sökande efter livets mening och något att hålla fast vid gestaltas ömsint. Hans vilsenhet och ensamhet utan församlings gemenskap och regler. Att hitta en ny gemenskap är inte lätt. Whitehead utstrålar både sårbarhet och ungdomlig styrka i rollen som Adam.

Thompson är förvisso verbalt stum när det gäller att uttrycka känslor men hennes porträtt av Fiona är lysande. Med skarpt intellekt och ständig kontroll visar hon en kvinna i karriären. När det kontrollerade skalet ibland krackelerar visar det sig mest genom mer effektivitet. Att hon inte saknar medkänsla förstår man men rädslan till närhet tar över. Tucci är relativt anonym i rollen som maken och hans försäkringar att han älskar henne känns tomma. Hon är förvisso en kvinna att respektera och beundra men inte att älska.

Att filmen behandlar svåra etiska beslut med respekt för allas rätt till livsåskådning är en styrka. Men också samhällets dilemma att gripa in. Kanske de rätta besluten inte alltid visar sig var rätt . Frågorna är många och svaren inte självklara. Lika svårt är det att tina upp ett bottenfruset äktenskap där rollerna frusit fast. Då är det lättare att gå till domstolen och fortsätta sitt arbete. Att sköta sina plikter och slippa de svåra valen. En plikttrogenhet som sätter de svåra frågorna åt sidan är nog vanligare än man tror.

En fint berättad film som griper tag genom den verklighetsnära och realistiska historien och genom en lysande Emma Thompson i huvudrollen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Bildgalleri och recension: Roger Waters – storslaget och politiskt

19 augusti, 2018 by Thomas Johansson

Roger Water på Friends arena

Konsert Betyg: 4

Roger Waters har varit ute i över 15 månader med denna konsert. Innan det är färdig ska den spelas upp minst 157 gånger. Troligen den sista turnén för han är född 1943. Född under andra världskriget, och präglad av ett kallt krig och ett dystopiskt samhälle. Nu kanske vi lever i en mörkare version av den dystra samtiden som Pink Floyd speglat i sin musik. Roger Waters gör showen till manifestation för humanism och empati, och det är något som behövs i vår tid, där det finns ett antal så kallade pigs som styr delar av världen.

Redan med de första raderna, sätts tonen för kvällen, ” Don’t be afraid to care”. Samtidigt blir jag chockad, DET GÅR ATT FÅ BRA LJUD PÅ EN KONSERT I FRIENDS ARENA. Varit på så många konserter med uruselt ljud på Friends, med ett stort ”THANK YOU” till teknikerna som styr denna kvälls ljud. Helt underbart, ljudet är det viktigaste på en konsert. Hur det ser ut visuellt, är också viktigt, och detta är en kväll med en del riktigt snygga effekter. Stjärnan bland effekterna är en pyramid gjord av laserstrålar men jag blir nära nog lika imponerad när det rullas upp fabriken från Animals med rök ur skorstenarna.

Mycket kan Roger Waters anklagas för att vara, men subtil är inte en av dessa saker. Showen har skapat rubriker i USA, American Express hoppade av som sponsor, det fanns krav på bojkott av shower och det har hänt att publik lämnar konserten när de får se en massa citat från Donald Trump och texter om att han gör detta för att han har en liten penis. Hans svar på reaktionerna är tydliga. Att de som inte fattat vad musiken handlar om, inte har lyssnat på riktigt. Han har helt enkelt bett att de kan gå, ”Go see Katy Perry or watch the Kardashians. I don’t care” var hand svar till publiken som klagat på budskapet. Efter Sverige rullar showen vidare till Finland för att sen göra två shower i Ryssland. Hur de kommer att tas emot i Ryssland, det blir en spännande fortsättning.

Ryggraden av konserten är Pink Floyd klassiker, som kryddats med fyra låtar från fjolårets soloalbum ”Is this the life we really want?”, hans första på 25 år.

Starkast är Money, another brick in the wall och den sista låten, Comfortably numb. Jag har bara hört Pink Floyd live en gång, men detta är versioner som låter bättre än den gången. Ett ljud som gör mig lycklig och det enda jag ångrar med kvällen att jag inte tog mig fram och samlade ihop lite konfetti, med texten ”resist” på.

 

Tack för showen.

Låtlista på friends:

Breathe
One of These Days
Time
Breathe (Reprise)
The Great Gig in the Sky
Welcome to the Machine
Déjà Vu
The Last Refugee
Picture ThatWish You Were Here
The Happiest Days of Our Lives
Another Brick in the Wall Part 2
Another Brick in the Wall Part 3

Paus

Dogs
Pigs (three different ones)
Money
Us and Them
Smell the Roses
Brain Damage
Eclipse

Tal och beklagan över att han inte lyckats att bjuda in besättningen från Ship to Gaza till kvällens konsert.

Vera
Bring the Boys Back
Comfortably Numb

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Krilon på Stockholms stadsteater

18 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Markus Gårder

Krilon
Efter romantriologin av Eyvind Johnson
Dramatisering av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Premiär 17 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Vad kan mänskligheten göra för motstånd när stöveltrampen från det omänskliga närmar sig? Eyvind Johnsons romantrilogi utspelar sig i Sverige under andra världskriget. Både Danmark och Norge var ockuperade av de tyska nazisterna och Sverige upprätthåll en neutralitetspolitik som stod under stark press. Det är oroväckande hur aktuell situationen känns.

Premiärföreställningen fick stående ovationerna och det var välförtjänst. Trots att föreställningen är nästan fem timmar lång känns det aldrig seg eller för utdragen.

Manusförfattare och regissör har valt att rama in uppsättningen av ytterligare en berättelse: att spela upp föreställningen som om den vore en provföreställningen med en granskningsnämnd närvarande i publiken och att det görs i en tid då censurförhållanden införts i Sverige: en teateruppsättning får inte innehålla något politiskt och nu har skådespelare och övriga scenkonst-arbetare att se till att hålla sig inom rådande riktlinjer. Spelet av berättelsen ur romanen avbryts därför av och till av diskussioner mellan scenarbetare och mitt i alltihop bryts det hela och regissören kallas till teaterledningen.

Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är.

Skådespelarna genomför med bravur denna maratonföreställning som är skrämmande välplacerad i tiden. Att göra scen av en romantrilogi är ingen lätt utmaning. En roman innehåller så mycket – att göra på det här sättet ger ändå berättelsen rättvisa. Vi får följa flera olika livsöden och samtidigt behålls den stora grundfrågan och kulturens motstånd mot diktatur. Scenografin förstärker regissörens val av hur dramat ska förmedlas. Scenbilder är medveten rörig med lättflyttade delar som plakat som blir träd, husfasader, en dörr, en hög med stolar.

Eyvind Johnsons trilogi om mäklaren Johannes Krilon: Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv, bygger på totalt 1-800 sidor. Krilonsviten kallas ofta motståndsromanerna. Eyvind Johnson skrev dem under tidigt 1940-tal, mitt under brinnande världskrig, när inget ännu var avgjort. Nazismen var på frammarsch. Likaså fascismen, och i Sverige svarade man med att föra neutralitetspolitik. Mot allt detta gjorde Eyvind Johnson motstånd genom fastighetsmäklaren Johannes Krilon.

Carolina Frände, regissör säger om uppsättningen i ett pressmeddelande:

– Krilon handlar om hur lätt det är att överge – och vad som krävs för att stå kvar vid – sina demokratiska värderingar när totalitärt språkbruk, manipulation och förtryckarmekanismer normaliseras. Johnsons berättelse blir avstampet för en föreställning som rör sig i ett helt samtida, mycket skrämmande, samhällsklimat. Inför valet 2014 arbetade vi med Ansvaret är vårt/Tingsten. Krilon blir en sorts uppföljande imperativ inför årets val, säger Carolina Frände.

Övrig produktion:
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Elin Hallberg
Ljus Karl Svensson
Mask Erika Nicklasson
Komposition och ljud Patrik Patsy Lassbo
Koreografi Anna Ståhl
Dramaturg Åsa Lindholm

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Krilon Pablo Leiva Wenger
Hovall Angelika Prick
Olesén m.fl Emil Almén
Lydia m.fl Tove Edfeldt
Cedin m.fl Simon Rodriguez
Odenarp m.fl Peter Gardiner
Minning m.fl Anders Johannisson
Verolyg m.fl Astrid Kakuli
Ombudet m.fl Robin Keller
Segel m.fl Eva Rexed
Berättaren Maria Sundbom
Frid m.fl Lotti Törnros
–
Barnstatist Frances Vogel och Noomi Blomme Stahlhammer

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Kulturpolitik, Recension, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 650
  • Sida 651
  • Sida 652
  • Sida 653
  • Sida 654
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in