• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev: Livsbejakande ålderskomplex som rustar dig till att tacka för ditt liv omedelbart

29 september, 2018 by Lotta Altner

Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev
Regi Malin Morgan
Manus Lotta Erikson
Musik Peter Reynolds
Teknik & Ljus Rickard Folke
Kostym Ninni Hasselberg
Ljuddesign Klara Erikson
Teater Barbara
Urpremiär 14 september 2018
Föreställning som recenseras: 28 september 2018

Det är få saker vi människor kan vara helt säkra på här i livet. Jag vill inte vara en ”party pooper” men det är i alla fall säkert att vi blir äldre med tiden och en dag ska vi dö. För ju närmare vi kommer den där livslinjen som kallas livets slut, desto mer aktuellt blir det att lägga i hop pusslet och se om bitarna går ihop och bildar tydliga mönster. Det är inte konstigt att det finns livskriser som gång på gång påminner oss om att, jajamensan snart är det nog dags att sätta näsan i vädret och säga hejdå och goodbye.

Rollkaraktären Caritha sitter i sin lägenhet och gör sin enmansshow. Hon intervjuar sitt inre jag och försöker ställa både smarta frågor och komma med livsbejakande svar. För hur hon än vänder och vrider på sig, så betyder de dryga 50+ att ”nedräkningen har börjat”. Samtidigt slås ju karaktären av att trots att hon är i sin ålder så känns livet ändå som om kompassen är helt borta. För vad hände med alla drömmar om livet och de meningar man trodde att man skulle stöta på?

Föreställningen ger ett trovärdigt försök att bejaka det som en medelålders kvinna kan stå inför. Inledningsvis förbereds publiken dessutom på att frågor kommer att ställas till oss under kvällen. Dessa styrda uttalanden får vi reagera hur vi vill på d.v.s det finns utrymme att tycka högt eller inte alls. Publiken är dock väldigt blygsam (tyvärr) och det kanske kan bero på att skådespelaren är ensam på scen, salongen liten och vi känner oss redan väldigt intima med varandra på gott och ont. Kanske hade publiken kunnat uppmuntras att ta en större del av svaren? Eller så fanns det en poäng i tystnaden som blev efter de obesvarade frågorna? Panik över tystnaden och frånvarande av integration satt mer hos mig än hos skådespelaren på scen ska tilläggas.
Caritha söker fakta i kampen mot klockan och åldrandet. Kunskap kanske kan stoppa den vardagliga tristessen och pressen över att man aldrig blev den där läkaren i Afrika eller den där upptäcktsresande i Brasilien? För en sak är säker om livet, ”det blir sällan som du vill”.

Jingrot lyckas genom sin energi att ge Caritha både det lugn och den panik som rollkaraktären behöver för att verka trovärdig i sin tolkning. Det finns ju bra dagar och mindre bra dagar och ingen människa är enbart det ena i en pågående utvecklingsprocess. Det är också glädjande att nivåer av självkritik och ironi finns hos karaktär och skådespelare som gör att man måste skratta åt sig själv och andra, ”risken är att jag hinner dö innan mitt liv blir spännande”.

När Caritha berättar om sin cancersjuka vän och hur livet verkligen kan utveckla sig, får varje åldersnojig åhörare en stor knäpp på näsan. För i den villervalla vi har som kallas livets vedervärdig så är döden från den betydligt mer hemskt än att faktiskt bli gammal och gråare. Det finns verkligen ett budskap där som skriker att vi ska vara otroligt glada och tacksamma för det liv vi har fått och kan få lov att leva. Det är en gåva och en nåd.

På väggen på scen finns två vita linjer ritade/tejpade. Dit går Caritha vid flera tillfällen. Det ser ut som om hon väntar vid en skiljeväg och att hon aldrig kommer förbi dem. Det ger känslan av att vi kanske inte måste komma vidare fullt så fort som vi förväntar oss. Livets mening går inte att stressa fram och om vi gör det glömmer vi att faktiskt njuta just nu. Caritha verkar trots sina beskymer ganska nöjd med att inte veta allt och ändå trampa på. Livet går inte att fly oavsett innehåll och faktum kvarstår , ”det finns ingen ålder jag vill ha tillbaka”

På scen Carina Jingrot

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teater Barbara, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Mannen som lekte med elden

28 september, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: SF Studio

Mannen som lekte med elden
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 september
Regi: Henrik Georgsson

För de flesta är han känd som författaren bakom kioskvältaren Milleniumtrilogin. Men Stieg Larsson var först och främst en grävande journalist som gjorde allt för att blottlägga den högerextrema rörelsen i Sverige. Det här är hans historia.

Dansk folkeparti som sitter i regeringen har röstat fram en lag som inskränker och förminskar makten hos landets public service-kanaler. I Ungern styr högerextrema Jobbik landet med järnhand och Sverigedemokraterna med nazistiska rötter sitter i svenska riksdagen och kräver politisk inflytande. De högerextrema krafterna är på frammarsch. Mannen som lekte med elden är en varningssignal om faran att släppa fram främlingsfientliga grupper och en påminnelse om ett 90-tal där nazister och skinheads, nu som då, gick på gatorna och skanderade sina hatiska ord. Idag sitter representanter för dessa grupper i parlamentariska rum och bestämmer över riket.

Dokumentären Mannen som lekte med elden lägger stort fokus på antirasistiska tidningen Expo vars uppdrag är att synliggöra högerextrema rörelser, en tidning där Stieg var en av medarbetarna. På slutet av 80-talet var många av de högerextrema grupperna osynliga. De hade hemliga möten i källare och lägenheter. Men Stieg var där med kameran i högsta hugg för att dokumentera minsta lilla detalj. Bit för bit lägger han sitt pussel som blir mer och mer komplext. Han visste allt om de högerextrema strömmningar i Sverige, la varje vaken timme åt att läsa och tillföra ytterligare garn till väven av personer och händelser som kan kopplas till rörelsen. För hans medarbetare var han en krävande person som aldrig slutade upp med att arbeta. Då och då unnade han sig en kopp kaffe och kanske en burgare för att dämpa hungern. Men hungern att få kartlägga de hatiska gruppernas frammarsch var än starkare.

Mannen som lekte med elden målar ett fascinerande porträtt av en journalist som med livet som insats gräver sig allt djupare ner i ett träsk av kriminalitet och hat. Han får på daglig basis hatbrev och hotfulla samtal, men det stoppar inte Stieg. Hans sociala patos och målmedvetenhet var slående och hans minne för detaljer imponerande. Filmen ger oss en gedigen historielektion kring de främlingsfientliga makterna och deras utveckling i 90-talets Sverige och dess fortsatta avancering fram till dags datum.

Till en början är nazismen i Sverige en liten rörelse. Därefter kommer vit makt musiken och Bert Karlsson in i bilden. Med detta tas stora steg i normaliseringen av rasism. I varje högstadieskola hörde man rösten från en arg Jan Thörnblom från vit makt-bandet Ultima Thule skandera ut sitt hatiska budskap i högtalarna. Sverigedemokraterna, partiets som alltid varit tydligt mot så kallad massinvandring även när Sverige hade liten inflyttning, får sitt fotfäste i Sverige runt 1988. Först är det judarna som hotar Sverige. Men runt 2001 i samband med 9/11 ändras strategin och muslimerna blir den nya slagpåsen. Därefter gör partiet en tväromvändning och aktiva medlemmar slutar upp med att raka sina huven och kommer finklädda med Dress Mann-skjorta och slips till jobbet. Nu är målet parlamentarisk påverkan. Kan Ny Demokrati så kan vi. Vi ser resultatet idag då Sverigedemokraterna har 17 procent av alla Sveriges röster. Stieg Larsson följer utvecklingen på nära håll. Han skriver en bok som visar Sverigedemokraternas rätta jag.

Stieg är en legend, en historisk person vars betydelse för journalistiken inte går att mäta. Mannen som lekte med elden är ett spännande personporträtt och en viktig dokumentation över svensk högerextremism på tydlig frammarsch. Är demokratin hotad- frågar en journalist Stieg. Han svarar – “Demokratin är ständigt under attack. Det är ingen självklarhet att vi har ett sånt system. För varje ny generation måste vi vinna striden över de som ser ner på andra. Vi nåste fortsätta kampen om ett samhälle som är till för alla”.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Nothing like a dame – att få komma nära fyra skådisgiganter

28 september, 2018 by Rosemari Södergren

Nothing like a dame
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 september 2018

En helt underbar dokumentär där regissören Roger Michell (som gjort den numera kultförklarade romantiska filmen Notting Hill) samlat fyra av världens och Storbritanniens stora skådespelerskor i ett hus och låtit dem prata och filosofera. En film om filmvärlden, om teatervärlden, om naturalism på scen förr och nu, om att agera på scen med sin make, om att åldras och inte minst om att se sig själv i en dvd eller inte och om den stora skådespelaren Laurence Olivier, som Joan Plowright var gift med från 1961 fram till dennes död 1989.

Maggie Smith avslöjar eller påstår att hon fått hela dvd-boxen med Downtown Abbey men att hon inte tittat på den. ”Jag har inte haft tid” säger hon.

De fyra skådisgiganter är Eileen Atkins, Judi Dench, Joan Plowright och Maggie Smith. Alla fyra är över åttio år nu. De delar med sig av anekdoter och insikter livet gett dem och om deras vänskap som sträckt sig över ett halvt sekel

De sitter i trädgården ibland och de är i olika rum i huset. Ibland pratar de mer fritt och ibland ställer en journalist några frågor. Det är inte världens mest djupa frågor journalisten ställer, ofta ganska förutsägbara om många nybörjare i journalistyrket använder sig av som formulär 1A. Men det gör inget. På det sättet träder journalisten in i bakgrunden och de fyra kvinnorna får stå centrum, som de också bör göra i en dokumentär som denna.

Visst är den spretig ibland och de flinar och skrattar. Men det är precis som livet och det känns som att jag sitter med där i rummet och hör dem tala. Det känns äkta och inte tillgjort.

Det är stort att få se dem samlade så där. De är alla en bra bit upp i åldern. Ett slag mot den svenska åldersdiskrimineringen där de stora medierna som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet aldrig skulle anställa någon som närmar sig 40 års-strecket.

Lite kort från wikipedia.

Dame Margaret Natalie Smith, känd som Maggie Smith, född 28 december 1934 i Ilford, Essex (idag beläget i Redbridge, Greater London), är en brittisk skådespelare.

Dame Judith Olivia ”Judi” Dench, DBE, CH, FRSA, född 9 december 1934 i York i England, är en brittisk skådespelare.

Dame Eileen June Atkins, KStbEmpO1kl, född 16 juni 1934 i Lower Clapton, Hackney, London, är en brittisk skådespelare. Hon skapade tillsammans med Jean Marsh TV-serien Herrskap och tjänstefolk.

Dame Joan Plowright, DBE, född 28 oktober 1929 i Brigg, Lincolnshire, är en brittisk skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: A Simple Favor

28 september, 2018 by Hans Södergren

A Simple Favor
Betyg 3
Regi Paul Feig

En rolig och överraskande thriller av Paul Feig, regissören till Bridesmaids fame. I USA marknadsförs filmen med ”Rating R” som betyder att publiken varnas för att dessa innehåll har nakna människor, personer som använder knark och våld förekommer. Ja så är det. Vilket inte brukar beröra en svensk publik.

Det är en slags komedi för vuxna om unga människor, en mörk förortskomedi, har den kallats för av en del amerikanska kritiker.

Handlingen kretsar kring två unga kvinnor. Stephanie (Anna Kendrick), en mammavloggare som blir vän med den häftiga självsäkra Emily (Blake Lively). Stephanie får snabbt förtroendet att hämta Emilys son på förskolan. Efter några dagar blir detta väldigt mystiskt för Emily är helt försvunnen.

Stephanie försöker avslöja sanningen bakom Emilys försvinnande från deras lilla stad. Där börjar en thriller med den ena oväntade vändningen efter den andra. Spänning och komedi i en salig blandning.
Stephanie försöker finna ut

En hygglig film om svek, hemligheter och avslöjanden, kärlek och lojalitet, mord och hämnd.

I rollerna: Blake Lively, Anna Kendrick, Henry Golding, Andrew Rannells, Linda Cardellini, Jean Smart och Rupert Friend

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Egendomligt konturlös kammarjazz – The Dream Thief av Shai Maestro

27 september, 2018 by Mats Hallberg

Artist: Shai Maestro

Titel: The Dream Thief

Betyg: 3

Producent: Manfred Eicher

Skivbolag: ECM

Inspelad i Lugano Schweiz april 2018

48:12

Releasedatum: 28/9 2018

Jazz är en global genre, inte bara en angelägenhet för anglosaxiska länder.  Shai Maestro bor visserligen i Brooklyn men kommer från Israel.  Han har en landsman på trummor i sin nya pianotrio, medan mångårige partnern – basisten Jorge Roeder – kommer från Peru.  Jag har hört Maestro live i ett annat sammanhang: när han spelade i Göteborg för cirka tio år sedan med basisten Avishai Cohen (även han från Israel). The Dream Thief är den femte fullängdaren med den 31-årige pianisten som anförare för egen trio. Andra samarbeten han är känd för är de med Chris Potter och trumslagaren Mark Guiliana. Medveten om traditionen säger Maestro, att han omfamnar det historiska arvet, samtidigt som pianisten söker sin egen väg , genom dur och moll, ballader och snabba tempon.

Inledningen är ett kontemplativt solostycke på den Steinway-flygel som kallas modell D.  Stycket  har skrivits av israeliske tonsättaren Matti Caspi, en person Maestro träffat och spelat för. Tonerna  kan liknas vid böljande vågor.  Resonansen är superb och musiken andas verkligen, helt i linje med den legendariske producentens intentioner. Förutom nämnd inledning och These Foolish Things, står Maestro som upphovsman till skivans nio spår. Hans klassiska skolning lyser igenom här och var,  Choral är en sådan  komposition där Maestro´s lätta anslag är en stor tillgång. Plattan skiftar i uttryck mellan improvisatorisk, öppen jazzattityd á la Keith Jarrett och kammarmusikaliskt utforskande. Jag blir förvånad över att den som helhet inte får fäste hos mig, att den är anmärkningsvärt ojämn vad beträffar standarden på materialet. Hade förväntat mig mer bestående intryck, ett innehåll präglat av fler bärkraftiga melodier.

Med det sagt när besvikelsen lagt sig, finns förstås ett antal positiva saker att framhålla. Det blir aldrig glättigt och heller inte tråkigt. Titelstyckets har  fascinerande inslag, inte minst i sammanbindande fasen när trummor och bas tar över. Trumslagaren Ofri Nehemya är definitivt ett fynd vars djuplodande rytmiska finesser genererar välbehag.. Han behärskar totalt spel med vispar och adderande av klangrika cymbaler. Albumets absoluta höjdpunkt infaller på New River, New Water, vars euforiska nerv och pulserande hetta förädlar redan fullödig musik. Hade önskat mer av den varan, inte minst för att kemin i trion exponeras på ett glädjande sätt. Här noteras läcker, närmast extatisk komplexitet!  I standardlåten av Strachey / Marvell ges prov på teknisk briljans och lekfullhet. Låten är bitvis omtolkad och utbroderad till oigenkännlighet, för att återkomma med temat i vackra slutackord.

I avrundande stycket slår en suggestiv bas an tonen. En kollega till Maestro hade en dotter som blev offer för en av de otaliga skolmassakrerna i USA (Sandy Hook, Connecticut). Påverkad av den anhöriges tragedi, skrev han en sorgesång  där tal av Barack Obama inkluderats. Den tillbakahållna vreden och den värdiga, elegiska musiken fungerar som tröst och påminnelse. Trion samverkar mästerligt,  kommenterar ofattbar ondska på det hudlösa sätt, som bara seriösa musiker är kapabla till.

Shai Maestro trio kommer spela på Stockholm Jazzfestival lördag 13 oktober i Kulturhuset.

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 640
  • Sida 641
  • Sida 642
  • Sida 643
  • Sida 644
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in