• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Omsorgsfullt tillbakablickande mest via standards – Play Some More av More Than a Pair

2 november, 2018 by Mats Hallberg

Design Mikael Dopico

Artist: More Than a Pair

Titel: Play Some More

Betyg: 4

Inspelad februari 2018 SpinRoad Recording Studio i Lindome

Mixad av Pedro Ferrira

Mastrad av Ade Emsley, Table Of Tone

Prophone Records

45:11

Release september 2018

Andra albumet från jazziga Göteborgsbaserade familjebandet vars medlemmar jag njutit av live, i både denna konstellation och andra. Föregångaren rönte positiv uppmärksamhet i  årskrönika av undertecknad i Kulturbloggen för ett par år sedan. Sextetten är centrerad kring trumpetaren Samuel Olsson, hans hustru Pernilla Andersson Eng vid sångmikrofonen och Samuels bröder William och Edward på saxofon/ träblås respektive trummor.  Tillför ytterligare spetskompetens gör pianisten Stefan Wingefors och nytillskottet Yasuhito Mori på bas.   Samuel ingår sedan ett par decennier  i förnämliga Bohuslän Big Band – ett modernistiskt storband med världsrykte – tillsammans med bland andra Stefan och Yasuhito, medan William spelar het bebop i Windbag och Pernilla ägnar sig åt arty pop/ visor på duo. Beträffande geografiskt ursprung kommer hela fyra av medlemmarna i More Than a Pair  från Sunne i Värmland. Releasekonserten på Nefertiti följdes upp av gig på Valand under vinjetten Classical jazz. Då fanns tillgång till dansgolv.

Gruppen anser  att nya skivan är lika charmigt underhållande som debuten, men djupare, vackrare och coolare. Deras egna omdömen har fog för sig, eftersom man sammanställt en överlag högklassig produktion, med tio listiga arrangemang av Samuel Olsson.  När jag lyssnar noga i stereons hörlurar, märker jag att albumet buktar ut åt flera håll, att vissa låtar laddats med högre densitet än andra.  Vid första  uppspelningen gjord för att få en rudimentär helhetsuppfattning , ska erkännas att jag blev en smula besviken, tyckte musiken var för lättuggad. Den reaktionen har jag sedermera fått anledning att åtskilligt revidera.  Hör ett förädlat  uttryck och ett breddat  register. Avvägningen mellan ensemblespel och features är synnerligen delikat.

Första takterna på inledande Can´t Help Falling In Love sjungs med tillgjord röst, kanske som en blinkning till Elvis. Tack och lov försvinner  stilgreppet omgående. Redan i albumets öppning noteras de genomarbetade läckra arrangemangen, jämte vilket generöst utrymme som bereds för solon av kortare och längre omfång. Och ypperligt anförda av trumpetmannen demonstrerar musikerna sin goda teknik, spelglädje och gemensamma inriktning. Man är sannerligen samspelta. I Thou Swell (Rodgers/ Hart) serveras oklanderlig fjäderlätt sång,  gungande piano och framför allt ett skimrande trumpetsolo, vars förlängning utvecklas till en fräsch dialog med Pernillas röst. Samuel bevisar här och i flera andra sekvenser, varför han kvalar in på tio i topp – listan över  trumpetare i Sverige. Softa fullträffen A Nightingale Sung In Berkeley Square låter som  amerikansk  jazzschlager, av samma sofistikerade  snitt som Lena Horne  exekverade med mästerlig tonsäkerhet. Glimrande inpass inom en given mall, levereras växelvis från ensemblen. Stefan Wingefors ”regndroppsackord” blir en delikatess. Sången är bländande vacker i sin totala avspändhet, får mig att dra paralleller till Linda Ronstadt´s klassiska samarbete med Nelson Riddle Orchestra.

Gruppfoto från hemsida

Nostalgitrippen i form av en egentillverkad svensk sång,  vars syfte stavas Melodifestivalen ( ratades av tävlingens urvalsjury), ser jag mest som en kul bagatell, ett duktigt hantverk som  passerar förbi.  Pernilla har förklarat att deras bidrag handlar om att sprida glädje och inte tappa bort det fina i livet. Tolkningen av I Could Write A Book är fyndig, innehåller en väv av  skiftande mönster. Medryckande  melodislinga garneras med lödiga solon, särskilt från tenorsax och trumset.  Läckra rumbaliknande beats förmedlas av Edward.

Skivans mittpunkt och krön avviker från deras gängse mood, adderar fler dimensioner. Först i form av en avskalad, innerlig version av If I Should Lose You som Nina Simone hade på repertoaren. Fantastisk sång och dito musicerande, vars fulländning mycket väl matchar Isabella Lundgrens inspelning.  Det dröjande soundet öppnar upp. Med oförställd, ren vokalkonst fylld av smeksam frasering och en bottenplatta av följsamt ackompanjemang nås  ett avsevärt djup, vilket gör framförandet till ett popjazzigt tidlöst mästerverk. En låt med  anstrykning  av släpig soul har hämtats från Erykah Badu, vilket funkar hyfsat.  Antar att det varit en stimulerande utmaning att ta sig an en samtida svart innovatör (har haft förmånen att se Badu live).  I framkant på Green Eyes  originellt nog klarinett och kontrabas. Summertime kännetecknas av minimalistisk melodi på piano, känsliga leveranser från blåsarna och en ljuvlig röst med  temperament. Utan att vara sensationell helt klart en mycket lyckad interpretation vars slut tonas ut märkligt abrupt.

A Beautiful Frienship är en trevlig  välgjord bit. Kan definieras i termer av friktionsfri up- tempo som  surfar runt på ytan.Pernillas eminenta tajming sticker ut, liksom pregnanta basgången från baslegendaren Yasuhito Mori. Play Some More avrundas behagligt och smeksamt med Chaplin´s oförargliga Smile. Skivan har som framgått bildligt talat två sidor, den lättsamma auran i den ena vågskålen och i den andra en djupverkande mer komplex inriktning. Beundransvärt att de grejar att kombinera glada och obekymrade tongångar med svärta och eftertänksamhet. Emellanåt kan det bli för polerat, men eftersom de nu är swingorienterade och präglade av sångtexter mestadels rotade i  standards, ligger det inte i konceptet att bete sig lika äventyrligt röjigt som somliga av dem kan göra i andra sammanhang.

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Danskritik: Drone på Riksteatern – Långsamheten blir utmanade meditativt om än något för länge

2 november, 2018 by Lotta Altner

Drone
Koreograf Erik Linghedes
Komposition Eric Sjögren
Scenografi Johanna Mårtensson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Erika Sjödin
Diselverkstaden, stora scen Nacka
Urpremiär 1 november 2018, Riksteatern

I förväg hintar föreställningen om att vi kommer att få se ”dans i vakuum”. Det är naturligtvis spektakulärt i sig eftersom ingen människa kan leva fritt och röra sig i ett utrymme utan syre. Därmed tilldelas vi en utmanande tanke att leka med, hur det skulle kunna vara möjligt att röra sig i luftfrihet om det verkligen var möjligt. Precis som att ”lyssna till bruset i tystnaden”.

Mitt på scen står en trädram med en öppen cirkel. Det lyser i cirkel och det kommer rök bakom. Jag fylls av någon for av urkraft som om vartannat ger eller tar kraft/syre i framträdandet och till dansarna. Kan det vara en annan planet som påverkar eller kan vi eventuellt befinna oss i rymden där det faktiskt lär vara vakuum?

Dansarna bär enbart vita och svarta kläder. De blir två motsatser och två enkelheter i värld där de borde få lov att finnas färgnyanser och tolkningsutrymme. Jag tror dock att färglösheten hjälper till i känslan av att vilja ge rörelse i en värld där man fysiskt inte kan röra en fena. Rymddräkts känslan ligger inte heller helt långt borta.

I små minimalistiska poser som knappt är synliga rör sig inledningsvis två dansare mot hålet, urkraften/balansen/luften. Vid mötet av varandra backar dansarna upp varandra i ett givande och tagande som om det inte finns plats för dem båda i samma positioner. Att vara nära hålet är dock bådas önskan om än inte samtidigt. Under föreställningens gång är det aldrig synkronisering mellan aktörerna utan alltid rörelser i beroende av varandra. Det är som om de inte kan röra sig på liknande frekvenser eller kan ha liknande utgångspunkter ihop.

Efter halva föreställningen känner jag av publikens frustrerande rastlöshet. Människan av idag är inte van vid att under så lång tid uppleva så lite synligt. Ögonen letar i snabba rörelser efter mer att förstå och mer att se. Sinnena hungrar efter mer information att få tugga i sig. Precis som i retreaten är vi rädda för stillheten och inväntan av vad som händer med oss själva när för lite händer runt omkring oss och vi blir själva med våra egna tankar utan yttre påverkan. Så när hastigheten ökar för ett kort ögonblick genom en dansare som glider på en s.k. ORB wheel skrattar stora delar av publiken. Skrattet är nervöst och underlättande, eftersom det äntligen händer något drastiskt på scen. Glädjen är mall placerat men man tager vad man kan få.

Vid två tillfällen riktas scenljuset skarpt mot oss i publiken. Ljuset ändrar också färg på ett sådant vis att vi bländas och inte riktigt vet vad som händer omkring oss. Kanske är det så att våra synintryck ibland behöver den skarpa tillsägelsen, ’ du tittar för mycket och känner för lite’. Jag känner mig avtrubbad och sänker min blick nästan i skam och tänker att det är dags att försöka känna mer genom ögonen.

Rörelserna blir ofta som tyngdlösa statyer och man ges tillräckligt mycket tid för att registrera dess skiftningar. Kanske hade en tydligare story i rörelsemönsterna get mig fler hållhakar att greppa begreppen på. Slutligen blir jag dock trött på ett sätt jag inte vill eftersom mina intryck är mättade på det jag sett den senaste timmen. Konceptet är genomarbeta för min del.

Dansarna svettas mycket trots de långsamma och få rörelserna. Det förvånar mig först, men inser sedan att minimalism kostar på när stora dramatiska rörelser måste frysas. När enbart det lilla ska få råda måste det finnas en kroppslig behärskning. Dansarnas positioner är också ofta obekväma och det är med stor beundran man förstår att det kostar på att inte ta chansen av varaner storslagen. Det är som att kräva mjuk ljuvhet av en vildvuxen kaktus.

Medverkande på scen
Yared Cederlund
Katrine Johansen
Robin Sundberg
Bamban Frost

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Recension, Scenkonst

Teaterkritik: De oroliga på Dramaten – förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år

2 november, 2018 by Rosemari Södergren

De oroliga
Bygger på roman av Linn Ullman
Dramatisering Karen-Maria Bille
Regi Pernilla August
Scenografi Magdalena Åberg
Ljusdesign Mira Svanberg
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär: 1 november 2018, Lilla scenen, Dramaten

Rebecka Hemse

En helt underbar föreställning om minnen, om längtan, om att vara barn till två stora konstnärer, att vara mamma och samtidigt längta till scenen, om kärlekens många former. Pernilla Augusti gör debut om teaterregissör med dramatiseringen av Linn Ullmans roman De oroliga där hon berättar om sin uppväxt med sina två ikoniska föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Premiären fick stående ovationer och det var alla medverkande, både på scen och regissör, scenograf med flera väl värda. Föreställningen tar knappt två timmar och är tack och lov utan paus (en paus hade varit ett störande avbrott) och tiden bara flög iväg. Scenen och skådespelarna sög in mig, det var som att jag var med där. Där fanns inte en sekund då jag tänkte på att jag satt i en stol i en salong.

Pernilla August är en briljant, fokuserad och skicklig skådespelare. När hon nu debuterar som teaterregissör litar hon på sina skådespelare och väljer att göra en uppsättning som är totalt beroende av att skådespelarna är rätt för sina roller. Och det har hon lyckats med. De tre på scen är helt enastående. Rebecka Hemse, Ingela Olsson och Anita Ekström. De går ut och in i olika karaktärer och när Anta Ekström är den gamla fadern, Ingmar Bergman som en gammal man över åttio år är hon denna åldrade man i hela kroppen, i hela utstrålningen. Jag tror detta aldrig hade fungerat lika bra om regissören valt att ha en man i den rollen. Det är något som gör att dessa scener talar till mitt undermedvetna, till olika nivåer inom mig och de handlar både om dessa speciella personligheter men är samtidigt något vi alla kan känna igen från våra liv, om barndom, om att längta efter sin mamma, om att åldras, om att växa upp med föräldrar på olika håll, om föräldrar som är fullt sysselsatta med sina karriärer, pappan som mäter upp en bildruta mellan sina händer när han har samtal med sin yngsta dottern för han måste alltid se på världen som en möjlig film att skapa.

Anita Ekström

Scenen är uppbyggd som en stor vit byrå med en mängd byrålådor. Tre skådespelare ligger och vilar på varsin platå, iklädd pyjamas. För det är under natten timmar, under sömnlösheten, som minnena kan tala som starkast. När minnena också möter drömmarna och de befruktar varandra.

De minnen Linn Ullmans roman berättar om är självbiografiska men också förändrade, påhittade. I programbladet till föreställningen skriver hon:
– Jag har alltid haft ett motstånd i mig mot att tala om mina föräldrar. Men nu har jag alltså skrivit en bok om dem. Det är nog mer självbiografiskt än något jag har skrivit tidigare. Men vad är det självbiografiska, och vad är vara romanförfattare? Även om jag berättar min historia insisterar jag på att det är en roman.

Åren innan Ingmar Bergman gick ur tiden träffades han och hans nionde och yngsta barn, Linn Ullmann mycket då de skulle göra en bok tillsammans om åldrande. Banden från dessa samtal låg länge utan att Linn Ullmann tog tag i dess innehåll. De är en del av romanen och också en del i teateruppsättningen.

Jag erkänner att jag inte läst romanen. Men en vän som var med på premiären hade nyligen läst den och han sade att han tyckte teateruppsättningen är till och med bättre än boken.

De oroliga är vacker, vemodig, sorglig, stark, berörande och förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år. Om minnen, om livet, om åldrandet. Med tre helt suveräna skådespelare som får utrymme att bära föreställningen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Mammarelationen hyllas oreserverat – DNA dansa nära anhörig på Backa Teater

30 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Idé: Tove Sahlin/ Shake It Collaborations

Regi och koreografi: Tove Sahlin (i nära samarbete med konstnärligt team och ensemble)

Intervjuer, idéarbete, dramaturgi: Malin Holgersson

Scenografi: Josefin Hinders

Kostym: Josefin Hinders och Tommie X

Musik: Malin Dahlström från Nikki & The Dove

Med: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Paravaneh, Emelie Strömberg, Britt-Marie Strömberg

Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 14/12 2018

Låt mig direkt deklarera att produktionen är i allra högsta grad sevärd oavsett  vilken vuxen generation du tillhör. Den dokumentära uppsättningen riktar in sig på gymnasieklasser/årskurs nio fast  betydligt äldre  har lika stor behållning, kan lägga in sina perspektiv. Premiären gick av stapeln för en tid sedan då jag var på jazzfestival. Gavs istället möjlighet att titta på nästkommande föreställning 25/10. Har i vanlig ordning legat efter med skrivandet och inte hunnit ta tag i mina reflektioner tidigare. Ovanligt nog har teatern lagt in paus, vilket ändå behövs eftersom speltiden är på cirka två timmar.   Redogör för helhetsintryck och minnesbilder som fastnat.

Fyra skådespelare hemmahörande på teatern har med sig sina mödrar. Deras välformulerade svar på intervjuarens frågor, blir det sätt varpå  väsentliga delar ur mammornas självbiografi avslöjas. Svaren hör  vi i högtalarna. Några gånger, framför allt inledningsvis, är deras utsagor svåra att uppfatta när musik  spelas för högt.  Musiken är förstås en viktig ingrediens i DNA, markerar kulturell tillhörighet och blir en utgångspunkt för  Tove Sahlins infallsrika koreografi. Tongångar från Iran och Grekland, jämte låtar av ELO, Staple Singers och Santana kompletterar den specialskrivna techno-inspirerade dansmusiken. Inrepeterad sinnrik street dance som ett slags danskompani, originellt utformade individuella rörelser och den ömsinta sårbara relationen mor-barn via kroppskontakt. Tillsammans med koreografen har ensemblen fått till ett imponerande resultat, vars pendelrörelse består av hela skalan från finmotoriskt utforskande till kollektiv extas.  Mycket känslor och gemenskap förmedlas ordlöst. Ramtin Parvaneh shakar loss tillsammans med en stolt mamma efter att de suttit intill varandra på publikläktaren. Eleftheria Gerofoka ligger på mammans rygg i en kärleksfull omfamning. Emelie Strömberg tvekar länge om hon ska ta emot handen från fembarnsföräldern Britt-Marie. Några  betydelsebärande detaljer framplockade ur minnet.

Att den erfarna svarta skådespelaren och aktivisten Astrid Assefa med chefsuppdrag på meritlistan, är adoptivmamma för Etiopienfödda Hannah Alem Davidsson var en nyhet för undertecknad. Om de andra biologiska föräldrarna har en naturlig ingång till dans & drama är oklart. Uppenbart är i alla fall att de vill berätta sin historia, historier om sådant som självmord och strapatsrik flykt, och låta sig beskådas. Vasiliki Gerofoka tolkas från grekiska av sin dotter, läser ur barnbok som alla medverkande tar repliker från. Hennes dröm: att studera och inte vara fattig.   Från ömse håll kommuniceras energiströmmar av kärlek, vilket görs extra påtagligt på slutet. Då dansar nämligen mammorna klädda i svart i grupp medan deras barn betraktar dem. Effekten förstärks av att Black Magic Woman spelas.  Det första uttalandet jag snappar upp handlar om  ordet mamma, vars definition står för något omslutande, mestadels varmt.

Intervjuerna kretsar kring ämnen som mod och rädsla, umbäranden och trygghet, skuld samt den laddade frågeställningen om mammorna fått offra mycket för att deras avkomma ska få optimala förutsättningar. Intressant med sådan introspektion!  Den flashiga scenografin och ljussättningen ändrar skepnad i andra akten, när kläder och lakan i ljusa färger inramar. Och mammorna får fördjupa sitt berättande om sig själva och relationen till sina skådespelande barn. Har teorier om kön och etnicitet vad beträffar en av Sveriges absolut ledande scener för barn och ungdomar, en generalisering som ofta stämmer med gjorda iakttagelser. Skådespelare med bakgrund i annan kulturell identitet känner sig hemma här, följdriktigt faller sjuttiofem procent av skådespelarna in i en sådan kategori. En annan lika märkbar, men självfallet högst subjektiv, observation som bekräftas av DNA dansa nära anhörig, rör det förhållandet att det på scen mest är kvinnor som visar framfötterna.  Jag som för inte länge sedan bjöd med min 85-åriga mamma på premiär hos Backa Teater, kan verkligen rekommendera en uppriktig redovisning i ord och rörelser om ett livslångt lidelsefullt  förhållande.

Ola Kjelbye

Ola Kjelbye

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Kombinationen av buskis och skräckis haltar betänkligt – Kung Lear på Göteborgs Stadsteater

29 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Foto Aorta

Av William Shakespeare

Översättning: Britt G. Hallqvist

Regi, scenografi, bearbetning: Pontus Stenshäll

Scenografi, kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Max Mitle

Musik: Simon Steensland

I rollerna: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Carlone Söderström, Jesper Söderblom och Per-Anders Ericsson plus gycklare och statister.

Premiär 27/10 2018

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 31/1 2019

 

Begreppet maktgalen har sällan åskådliggjorts mer övertydligt än i Kung Lear, en minst sagt brutal och blodig tragedi vars transportsträckor innehåller åtskilliga lustifikationer. 1600-tals pjäsen om den engelske kungen som bestämmer sig för att dela upp riket i tre delar till sina döttrar av vilka den som betygar honom störst kärlek ska bli rikligast belönad, sattes för några år sedan upp på Stockholms Stadsteater med Sven Wolter i huvudrollen. Vid en jämförelse var det en konventionell uppsättning. Som regissör verkar Pontus Stenshäll stimuleras av fantasifulla upptåg, att ifrågasätta gränsen mellan fiktion och liveögonblick jämte en salig blandning av skoj och seriositet. Inte konstigt  att han därför ger sig i kast med denna mångbottnade Shakespearepjäs.  Blir en utdragen process av preludier, innan positivhalaren och introduktören Per-Anders Ericsson kan inviga publiken i det dramatiska skeendet – en syssla hans rollfigur har också i öppnandet av andra akten. Gycklare uppträder off stage, folk kommer avsiktligt sent och inspicientens kommando hörs i högtalare. Det händer mycket! Under föreställningens gång redovisas i två runda gluggar ovanför dekoren vad som försiggår i sminklogen.  Och minst två medverkande rusar ner för salongens ena trappa för att ta sig upp på scen.

Som sig bör har avdelningarna för scenografi och kostym jobbat för högtryck och den tekniska personalen har mycket att bestyra. Rökmaskiner går på högvarv, nedhissad ljusrigg tas i anspråk och kungens entré är magnifik.  Således finns mycket ögongodis att beskåda. Men alla infall gör samtidigt att laddningen pyser ut ur flera scener. Regissören kräver för mycket av publiken, när han låter teaterleken flöda istället för att strama upp intrigen. Har man inte läst på blir det besvärligt att följa med. Ett bekymmer är ju att regissör och konstnärlig ledare är samma person. Om konstnärligt bollplank ändå funnits, är det en funktion som inte framgår. Blinkningarna till publiken och det medvetet teatrala draget är tacksamma grepp, fast de blir dessvärre tilltag som efteråt framkallar en känsla av trötthet. Blev inte upplivad eller tog med mig tänkvärda resonemang.

I paus reflekterar jag över frånvaron av obönhörlig tragik, ett tomrum som förstås fylls med råge i andra akten, ju mer dramat tätnar i och utanför scenens dimridåer. Vansinne och egocentriskt beteende går hand i hand. Michalis Koutsogiannakis (känd från Det nya landet och en mängd andra filmroller) bemästrar väl att spela förvirrad kung, vars  despotiska läggning och nyckfulla framtoning blir hans fall. Melina Tranulis gestaltar hysteri och psykos, med manér som bara hon kan driva till motsvarande spets. Johan Karlberg är lika skicklig på att vara imposant som ömklig. En som excellerar i flera festliga stilbrott är Mattias Nordkvist – aktuell i Vår tid är nu – med sina trubadurposer  á la Lundell och sitt ohämmade kurtiserande. Väldigt roligt, men återigen borde Stenshäll inte ha strösslat så mycket med avledande humor. Något som hade störande inverkan på pjäsens utformning var den bristfälliga artikulationen från flera skådespelare. Inser att det kan vara knepigt med intonationen i tempofyllda sekvenser, men ibland var det häpnadsväckande undermåligt.  Ett föredöme som andra borde ta lärdom av är Caroline Söderström som spelar mellansystern. Repliker och agerande från henne är alltid omsorgsfullt utförda. En annan observation hämtad ur manus har att göra med manliga och kvinnliga egenskaper. Kvinnorna i Kung Lear (enligt vissa källor finns en dokumentär bakgrund) är listiga och dominanta, medan männen framstår som mjäkiga förlorare.

1 2 3 Schtunk – frigruppen som ägnar sig åt Commedia dell´arte – har gjort en kortversion av Kung Lear (minns inte om jag sett, däremot sett ett collage av crazytolkningar på Shakespeare). Relevant att nämna eftersom två ledande skådespelare därifrån förekommer i  uppsättningen på Stadsteatern. Dels Bortas Josefine Andersson vars roll består i att vara den äldsta systern, vilket görs oklanderligt. Dels Lasse Beischer som tilldelats ett prima köttstycke att glufsa i sig, eftersom han får husera som narr, i och vid sidan av manus i ett utdraget solostycke. Vidare återkommer han med giftiga stickrepliker och förvandlas på slutet till någon annan. Han räddar inte pjäsen på egen hand, är ändå en stor del av behållningen. Beischer begår en skrattframkallande balansakt. Likt den historiska hovnarren är han immun,  kommer  undan med  oförskämda påhopp på personer längst fram (möjligen vidtalade),  påtalar upprepade gånger  att 42 publikplatser slopats, för att skådespelarna  lättare ska kunna etablera publikkontakt, likaså spinner han på eventuell premiärnervositet Humoristen beter sig som en inspirerad jazzimprovisatör, med den skillnaden att vad han gör bygger på spetsfundig kommunikation.

Ola Kjelbye

Ola Kjelbye

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 630
  • Sida 631
  • Sida 632
  • Sida 633
  • Sida 634
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in