• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Doldis visar sitt breda register – Home Boy av Jan Eriksson

14 februari, 2019 by Mats Hallberg

foto och layout Srecko Rijetkovic

Artist: Jan Eriksson

Titel: Home Boy

Betyg: 4

Inspelad och mixad i Kultivator Studio av Jonas Olofsson

Kultivator Records

43:47

Releasedatum: 30/1 2019

Med oregelbundna mellanrum känns sammanställandet och spridandet av skivrecensioner extra meningsfullt. Detta är just en sådan tilldragelse. Vet inte om aktuella albumet försiggåtts av fler från pedal steel-experten Jan Eriksson, knappt heller något om hans biografi. Vad jag känner till är att Eriksson ingår i Hannah Svenssons delikata pop-jazz band. Vid ett par tillfällen live, har han då framstått som en spännande musiker, oftast sysselsatt med att färga bakgrunder, vars bedrifter jag önskat få höra mer av i helfigur. Därför försummade jag inte chansen när tillfället dök upp.

Eriksson är frilansare, har gått på Kungliga musikhögskolan och medverkat på inspelningar med bland andra Mats Bergström och Johan Berke. Att indiepopduon Taxi Taxi sjunger på ett spår på Home Boy har sin naturliga förklaring. Tvillingsystrarna med en drygt tioårig karriär i ryggen är gitarristen och pedal steel – musikerns döttrar.

Plattan är utformad som ett slags panorama, en provkarta över stilar och influenser. Den gemensamma plattformen stavas jazzig improvisation, enligt honom själv. Av tio kompositioner har Eriksson skrivit merparten. Därutöver hörs två örhängen jämte en romantisk sak som Eagles spelade in på 90-talet. Vad som beskrivs som en resa inifrån och ut i rymden, startar lovande med dröjande ”klagande” klanger från pedal steel. Intelligent ambient påverkad av Daniel Lanois, som låter mottagaren fylla på med egna bilder. Titellåten skrider långsamt fram i 6/8. Avlöses nästan chockartat av vräkiga riff, vars ursprung återfinns på en låt av Stefan Nilsson (märkligt nog har jag lp:n (-83) den hämtats från) som då spetsades med solon av herrar Schaffer och Ronander. Låter inte alls pjåkigt i Jan Erikssons tappning, tvärtom faktiskt. Den intensiva melodin framförs med öppna spjäll.

Four Tops är en avspänd dänga där snygga licks utvinns i vag James Browns anda, som det verkar helt utan ansträngning. Några medmusiker tillför väsentliga bidrag. Tänker i första hand på trumslagaren Mårgan Höglund (förekommer annars mer i kommersiella sammanhang så som Electric Banana Band,  Carola  och Brolle), vars följsamma lediga teknik är en stor tillgång. Med mjuka handleder behålls  disciplinerat låtarnas struktur och ändå sätter rytmläggaren sin signatur. Stefan Jernståhl på hammondorgel gör också skillnad, lägger in upplyftande grundfärger på ett par spår. Att han grejar  grymma grooves, är inget att förvånas över då han lirat med hippa Blacknuss-gänget. Okomplicerat ösiga Shuffle blir till en stampa-takten-låt som ger positiva vibbar.

Den riviga avdelningen balanseras med flera jazziga ballader och melodier med lägre puls.  En njutning att höra Eriksson  spela akustiskt vare sig det är en homage till John Scofield i 7/8 takt, eller subtilt gung som aldrig överarbetas. Ackorden tas ut med omsorg i samklang med trummor och Jonas Olofssons basspel. Uppskattar mycket det ofiltrerade ljudet och bassolot på Blue Field. Associerar till bortglömda hjältar som Kenny Burrell och Doug Raney. Tolkningen av Moon River är en skinande diamant med döttrarna Johanna och Miriam på ljuvlig stämsång införlivad i harmoniken, jämte raffinerad samverkan pedal steel och akustisk gitarr. Detsamma gäller för Smile i avskalad instrumental variant, framförd på nyköpt telecaster. Med sitt varsamma småskaliga format, signalerar den ett filantropiskt credo.

Tyvärr klarar jag inte av Jan Johansens skrovligt inställsamma röst, varför  den cover han frontar går bort trots  Jonas Olofssons  violin. Sparkle å andra sidan präglas av fulländad tajming, en vacker komposition framförd av ”strängbändaren” själv som fick sin upprinnelse på piano.

Jan Eriksson gör avtryck med en synnerligen varierad platta som påvisar hans gedigna kunnande. Utdelar dessutom en eloge till hans vänner som också medverkat på resan.  Alla låtar äger inte riktigt samma tyngd, vilket man näppeligen heller kan begära. Har för mig att det i USA vid prisceremonier inom jazz finns en kategori ”deserves wider recognition.” Detta är musik som definitivt platsar i en sådan kategori.

Foto Leif Johansson

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Stockholm – spännande och roligt om Stockholmssyndromet

13 februari, 2019 by Redaktionen

Stockholm
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Robert Budreau
Stjärnor Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Beau Santos, Thorbjörn Harr

En både spännande och rolig film, ett fascinerande katt- och råtta- spel om det välkända syndromet som Stockholm gett sitt namn: Stockholmssyndromet.
Stockholmssyndromet, att en gisslan utvecklar en psykologisk allians med sina tillfångatagare som en överlevnadsstrategi under fångenskap.

År 1973 tog Jan-Erik Olsson, som frisläppts efter en vistelse på fängelse, fyra anställda i banken som gisslan (tre kvinnor och en man) under ett misslyckat bankrån i Kreditbanken, en av de största bankerna i Stockholm.

Jan-Erik Olsson förhandlade om att det svenska fängelset skulle släppa hans vän Clark Olofsson från fängelset. Gisslan hölls fången i sex dagar (23-28 augusti) i ett av bankens valv. När gisslan släpptes, ville ingen av dem vittna mot de som tagit dem som gisslan.

Det har varit andra liknande fall vilket gjorde att psykologer gav detta beteende ett namn: Stockholmssyndromet. Andra som varit fångade och som uppvisat liknande beteende som gisslan i Stockholm är till exempel Mary McElroy och Natascha Kampusch. De fattade sympati för dem som tagit dem till fånga.

Mary McElroy har sagt: ”Mina fyra kidnappare är förmodligen de enda människorna på jorden som inte anser mig vara en fullständig idiot.”

Det finns flera olika teorier som försöker förklara hur de som tar någon till fånga manipulerar och hjärntvättar sina fångar för att få deras sympati, men att utveckla dessa resonemang finns inte utrymme för i en filmrecension.

Stockholm av Robert Budreau är en film som inspireras av vad som hänt i Kreditbanken 1973 och filmen skildrar inte verkligheten exakt.

Filmen börjar när Lars Nystrom (Ethan Hawke) kammar färg genom sin mustasch, tar på sig en peruk och läderbyxor och glider in i Stockholms största bank med ett maskingevär i sin väska. Han sätter en liten radio på bankräknaren, skjuter i taket, och visar tydligt att en rån har startat. När Bianca Lind säger att hon har informerat polisstationen, ler Lars och säger: Det är bra.

En utbildad manipulator kunde knappast göra ett bättre jobb genom att försöka skapa skräckstämning och sedan lugna de närvarande. Lars Nyström har som syfte att tvinga den lokala polischefen Mattsson (Christopher Heyerdahl) att släppa Gunnar Sorensson (Mark Strong) ur fängelset. Gunnar Sorensson är en bankrånare och kompis till Nyström. Att få chefen att leverera Sorensson är överraskande lätt. Att komma ut ur banken med gisslan i släp är inte lätt.

Lars Nyström förhandlar med Mattsson och statsminister Olof Palme (Shanti Roney), som är porträtterade som karikatyrer av skandinavisk byråkratisk likgiltighet.

Bianca börjar känna sympati för Lars Nyström, för hon känner det som att samhället inte försöker rädda gisslan.

Filmen är en väldigt rolig men har inte lika hög kvalitet som Dog Day Afternoon 1975 av Sidney Lumet, ett mästerverk i samma genre.

Hawke (Born to be blue) är enastående som alltid och Rapace (Lizbeth Salander) har avlägsnat sin kalla och gåtfulla karaktär för att bli mer feminin och romantisk medan hon samtidigt förmedlar sin styrka.
Mark Strong är mycket bra i sin roll.

Stockholmsyndromet är tacksamt ämne för en bra film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Stockholmssyndromet

Filmrecension: Draktränaren 3 – lär bli årets sportlovsfilm

13 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Draktränaren 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019

Draktränaren (originaltitel How to Train Your Dragon) är en amerikansk animerad film. Film nummer ett kom 2010 i regi av Chris Sanders och Dean DeBlois. Filmen är baserad på Cressida Cowells bokserie How to Train Your Dragon.

Filmen nominerades för en Oscar för Bästa animerade film och Bästa filmmusik under Oscarsgalan 2011, men förlorade till Toy Story 3 respektive Social Network. Filmen vann också tio Annie Awards, för bland annat ”Bästa animerade film”. Filmen visas som serie på Cartoon Network och Netflix. Uppföljaren, Draktränaren 2, kom 2014. Nu fem år senare kommer Draktränaren 3.

För den som älskar karaktärerna är det ett kärt återseende. Handlingen utspelar sig i en fantasitid då vikingar levde samtidigt med drakar. Huvudpersonen är den unge Hicke, som är son till en vikingahövding men långt ifrån den muskelbyggare och manhaftiga personen som en person i hans position förväntas vara. I den första i filmen får vi se hur Hicke ska bevisa sin manlighet genom att döda en drake, som en tradition i hans bygd. Istället för att döda en drake blir han vän med drakar och han visar att vikingar och drakar kan leva tillsammans och ha nytta och glädje av varandra.

Ett vackert budskap som är lätt att föra över till dagens värld där mänskligheten måste leva med naturen och inte förstöra natur, klimat och miljö.

Draktränare 3 ska vara den sista och avslutande delen. Den fungerar mycket bra som en avslutande del. Den fungerar också fristående. För den som sett de två tidigare filmerna och tv-serien är det förstås fylld av trevliga återseenden men det går alldeles utmärkt att se och förstå utan att ha sett någon av de tidigare filmerna eller tv-serien.

Men jag kan bli trött på att lösningen på konflikter i barn- ocn familjefilmer så ofta är någon slags våldsam strid. Där finns en elak person som vill onda hemskheter och där finns de goda som ofta har en ledare som är lite udda och långt ifrån någon traditionell machotyp. De goda som förstås är i underläge måste kämpa allt det kan och i slutet är det en stor slutstrid. Det är samma upplägg i film på film. Det kan jag bli lite trött på. Draktränare 3 följer samma gamla upplägg. Där finns två parallella romantiska spår också och givetvis är de kvinnliga ljusa och vackra och de manliga klumpiga.

Men animeringen är fantastiskt välgjord, den har utvecklats starkt sedan första filmen. Musiken och ljudet jättebra och rösterna i originalversionen är enastående, som vi kan förvänta oss av stjärnskådespelare som Cate Blanchett och Kit Harington. Draktränare 3 lär bli årets film under sportlovsveckorna.

Filmen är regisserad av Dead DeBlois. Röster i originalversionen: Gerard Butler, Cate Blanchett, Kristen Wiig, Kit Harington, Jonah Hill, America Ferrera m fl.
Svenska röster: Hicke: Jesper Adefelt, Astrid: Norea Sjöquist, Grimmel: Niklas Falk, Valka: Susanne Barklund, Tryggvåld: Johan Hedenberg, Eret: Björn Bengtsson m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Draktränaren 3, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ben is back

12 februari, 2019 by Redaktionen

Ben is back
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari
Författare och regissör: Peter Hedges
Stjärnor: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton, Rachel Bay Jones, David Zaldivar

När Holly Burns (Julia Roberts), en medelålders kvinna förbereder sig för julafton dyker hennes drogberoende son Ben Burns plötsligt upp efter att ha varit på rehab i 78 dagar.

Hans närvaro tas inte emot med öppna armar av alla i familjen. Hans syster Ivy (Kathryn Newton) och hans styvfar, Neal (Courtney B. Vance) Hollys andra make, är inte särskilt positiva till att han dyker upp.

Det kan dessutom vara farligt för honom att hålla sig borta från rehab. Holly hamnar i kläm i en svår situation där hon försöker balansera i sitt liv som mor för fyra barn och ha tid för sin man, hon sitter fast mellan valen. Är moderskänslor alltid de viktigaste? Hon har en svår sits.

Filmen skildrar en hängiven mor och hennes kamp för att rädda sin heroinberoende son när alla andra tror att det inte finns något hopp. Holly offrar allt för att ge en ny chans till Ben, oavsett vad som krävs.

Filmens tragiska drama börjar på en dag som övergår till en lång skräckfylld natt när någon stjäl familjens älskade hund, Ponce, för att hämnas på Ben på grund av hans tidigare drogaffärer. Ben ställs inför en utmaning att hitta Ponce.

Peter Hedges (What’s eating Gilbert Grape) som regissör och författare har bevisat att han har ett djupt intresse av att skildra mänskliga problem i sina tidigare verk och han kommer tillbaka starkare än tidigare i Ben is back. Han behärskar att ända in i minsta detalj skildra även de enklaste mänskliga relationerna psykoanalytiskt. Han har förmågan att utveckla och berätta om människor och deras känslor. Hans son, Lucas Hedges (Boy, erased) spelar Bens roll väldigt vackert. Han är bara 22 år men han har redan gjort många roller i stora filmer som Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, Manchester by the Sea och Lady Bird.

Julia Roberts lyser som den stjärna hon är i denna roll som en djupt plågad mamma. De andra stjärnorna är också bra.

Filmens handling utspelas i New York men har ett universellt budskap till hela världen eftersom missbruk har smärtsamma konsekvenser för missbrukarna och deras släktingar överallt.

Jag uppmanar dig att ta dina tonåringars händer och ta med dem för att titta på den här filmen men glöm inte att ta med servetter för att torka dina tårar.

En citat ur filmen: Om du vore svart, skulle du inte hamna i rehab. Du skulle vara i fängelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Julia Roberts, Recension, Scen

Peter Bjorn and John Pop-poeter och Indiehjältar på Debaser

9 februari, 2019 by Thomas Johansson

Peter Bjorn and John på Debaser

Betyg: 4

Med den nya skivan, Darker days i bagaget ger sig Peter Bjorn and John sig ut på en turne. Det är popenergi, indiehjältarna Peter Bjorn and John borde denna kväll heta något annat. Trummisen John Eriksson är ersatt på grund av sjukdom, men det är inget som märks på spelningen. Sångaren och gitarristen Peter Moren är en duracellkanin på scenen, med energi för att driva några kärnkraftverk. En energi som smittar av sig på publiken, och mitt i all denna energi, står Björn Yttling med sin bas och är coolare än en isbjörn.

Gut feeling och Wrapped around the axle är två av de sex låtar som spelas från den nya skivan Darker days. Skivan som sägs vara en massa olika grader av mörker, men live, är dessa två låtar riktiga poppärlor. Peter Bjorn and John live är lika delar pop, indie och rock and roll, spetsat med kärlek och glädje. Det är helt omöjligt att stå emot när Peter Moren när han gör sina utflykter över golvet för att få fler att känna sig nära. Att det kostar en bruten kabel är det lilla priset som är värt att betala.

Det här är en klassisk uppsättning, tre män, trummor, elbas och elgitarr (förstärkta med percussion vid några tillfällen). Björn och Peter står långt fram på scenen, och trummorna ganska långt bak. Det innebär att det finns ett ganska stort utrymme däremellan, ett utrymme som används framförallt av Peter. Det hoppas, dansas och poseras. Peter Moren på scenen har inga begräsningar, han går all-in och det är helt underbart. Låtarna får en ny energi och låter så mycket mer än på skiva. Jag upptäcker inte en enda bakgrund, eller något annat som kan kännas som fusk. Det som sker, är live och sker framför oss. Att visslingen på Breakin’ Point och Young folks inte låter som på skivan gör inget, det är bättre att det är live som det är nu.

En man kommer fram till mig efter spelningen och bara måste berätta att detta var hans första spelning med Peter Bjorn and John och att den är topp tre av hans konserter han upplevt i hela sitt liv. Det sammanfattar väldigt bra hur det ärm att gå på en konsert med trion, det är inte något du går och tittar på. Det är något du upplever.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 608
  • Sida 609
  • Sida 610
  • Sida 611
  • Sida 612
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in