Artist: Jan Eriksson
Titel: Home Boy
Betyg: 4
Inspelad och mixad i Kultivator Studio av Jonas Olofsson
Kultivator Records
43:47
Releasedatum: 30/1 2019
Med oregelbundna mellanrum känns sammanställandet och spridandet av skivrecensioner extra meningsfullt. Detta är just en sådan tilldragelse. Vet inte om aktuella albumet försiggåtts av fler från pedal steel-experten Jan Eriksson, knappt heller något om hans biografi. Vad jag känner till är att Eriksson ingår i Hannah Svenssons delikata pop-jazz band. Vid ett par tillfällen live, har han då framstått som en spännande musiker, oftast sysselsatt med att färga bakgrunder, vars bedrifter jag önskat få höra mer av i helfigur. Därför försummade jag inte chansen när tillfället dök upp.
Eriksson är frilansare, har gått på Kungliga musikhögskolan och medverkat på inspelningar med bland andra Mats Bergström och Johan Berke. Att indiepopduon Taxi Taxi sjunger på ett spår på Home Boy har sin naturliga förklaring. Tvillingsystrarna med en drygt tioårig karriär i ryggen är gitarristen och pedal steel – musikerns döttrar.
Plattan är utformad som ett slags panorama, en provkarta över stilar och influenser. Den gemensamma plattformen stavas jazzig improvisation, enligt honom själv. Av tio kompositioner har Eriksson skrivit merparten. Därutöver hörs två örhängen jämte en romantisk sak som Eagles spelade in på 90-talet. Vad som beskrivs som en resa inifrån och ut i rymden, startar lovande med dröjande ”klagande” klanger från pedal steel. Intelligent ambient påverkad av Daniel Lanois, som låter mottagaren fylla på med egna bilder. Titellåten skrider långsamt fram i 6/8. Avlöses nästan chockartat av vräkiga riff, vars ursprung återfinns på en låt av Stefan Nilsson (märkligt nog har jag lp:n (-83) den hämtats från) som då spetsades med solon av herrar Schaffer och Ronander. Låter inte alls pjåkigt i Jan Erikssons tappning, tvärtom faktiskt. Den intensiva melodin framförs med öppna spjäll.
Four Tops är en avspänd dänga där snygga licks utvinns i vag James Browns anda, som det verkar helt utan ansträngning. Några medmusiker tillför väsentliga bidrag. Tänker i första hand på trumslagaren Mårgan Höglund (förekommer annars mer i kommersiella sammanhang så som Electric Banana Band, Carola och Brolle), vars följsamma lediga teknik är en stor tillgång. Med mjuka handleder behålls disciplinerat låtarnas struktur och ändå sätter rytmläggaren sin signatur. Stefan Jernståhl på hammondorgel gör också skillnad, lägger in upplyftande grundfärger på ett par spår. Att han grejar grymma grooves, är inget att förvånas över då han lirat med hippa Blacknuss-gänget. Okomplicerat ösiga Shuffle blir till en stampa-takten-låt som ger positiva vibbar.
Den riviga avdelningen balanseras med flera jazziga ballader och melodier med lägre puls. En njutning att höra Eriksson spela akustiskt vare sig det är en homage till John Scofield i 7/8 takt, eller subtilt gung som aldrig överarbetas. Ackorden tas ut med omsorg i samklang med trummor och Jonas Olofssons basspel. Uppskattar mycket det ofiltrerade ljudet och bassolot på Blue Field. Associerar till bortglömda hjältar som Kenny Burrell och Doug Raney. Tolkningen av Moon River är en skinande diamant med döttrarna Johanna och Miriam på ljuvlig stämsång införlivad i harmoniken, jämte raffinerad samverkan pedal steel och akustisk gitarr. Detsamma gäller för Smile i avskalad instrumental variant, framförd på nyköpt telecaster. Med sitt varsamma småskaliga format, signalerar den ett filantropiskt credo.
Tyvärr klarar jag inte av Jan Johansens skrovligt inställsamma röst, varför den cover han frontar går bort trots Jonas Olofssons violin. Sparkle å andra sidan präglas av fulländad tajming, en vacker komposition framförd av ”strängbändaren” själv som fick sin upprinnelse på piano.
Jan Eriksson gör avtryck med en synnerligen varierad platta som påvisar hans gedigna kunnande. Utdelar dessutom en eloge till hans vänner som också medverkat på resan. Alla låtar äger inte riktigt samma tyngd, vilket man näppeligen heller kan begära. Har för mig att det i USA vid prisceremonier inom jazz finns en kategori ”deserves wider recognition.” Detta är musik som definitivt platsar i en sådan kategori.
