• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Ohämmad korsbefruktning gör sensationellt avtryck – wake us up av Långbacka/ Bådagård

26 mars, 2019 by Mats Hallberg

foto Johannes Ferm Winkler

Långbacka/ Bådagård

wake us up

4

Inspelad och mixad i Sound Habits Studios, Stockholm 2017

Mixad av Jerker Eklund

Mastrad av Claes Persson, CRP Mastering

Produktion: Maja långbacka & Matilda Bådagård

Playing With Music

34:12

Release: 28/9 2018

Varför så sen på bollen? Jo, det beror på att jag för ett tag sedan fick ett knippe cd, från det skivbolag som Willemark/ Knutsson/ Öberg ligger på. Min entusiastiska recension av dem nyligen, fick således bolaget att vädra morgonluft. Av de plattor jag fick stod denna ut markant. Tvådelade öppningen med gemensamt sound golvade mig. Tar till mig en debut av en minst sagt kraftfull duo vars rötter finns på olika håll. Matilda Bådagård kommer från jazz- /popsvängen medan Maja Långbacka varit etablerad i traditionell folkmusik, skådespelat och skrivit musik åt Circus Cirkör. Deras instrument, olika modeller av violiner jämte piano, bildar ramverket för deras vokala språngbräda, ofta hörs raffinerad stämsång. Angående sättning ska framhållas att på tre spår förstärker Andreas Ekstedt med slagverk plus dito melodiinstrument som kan vara marimba och klockspel.

Artistduon har beskrivits inte bara som produktionskollektiv utan som ett systerskap. Urban modernistisk folkmusik övergår i arty pop, vilket enligt initierad källa medfört problem att uppnå acceptans hos folkmusikpurister. Förhoppningsvis upptäcks de av lyssnare med vidsynta öron, eftersom denna ”pop-möter-folk” duo har något alldeles extra att erbjuda. Man turnerade på nordisk könsblandad kvartett i höstas och är i skrivande stund på resande fot som duo. Referenser har duggat tätt! Spontant tänkte jag Hedningarna och deras massiva urladdning Kaksi med två finska sångerskor, det album från andra folkmusikvågen som tidskriften Lira ansåg vara viktigaste svenska någonsin. Dock, i längden haltar jämförelsen. Associationer som mer korrekt nämnts för wake us up är bland andra Regina Spector (som jag fallit för på WOW), Susanne Sundför, Emmylou Harris, Ane Brun samt självklart First Aid Kit. Sist nämnda storheters påverkan märks i exempelvis Jolie plus den undersköna, sorgsamma Worries.

Taktfast energisk början genom hejdundrande schwung. Texterna närmast skanderas fram med orubbligt patos till hypnotiskt beat. Ingen tvekan råder om tilltron till orden, i sånger som gärna blandar in social kritik. Engelskspråkiga poetiska texterna håller hög kvalitet.Titellåten framfördes tydligen i samband med #metoo manifestation i höstas. Fräckt och hett musicerande pockar på oreserverad uppmärksamhet. Hos lyssnaren väcks ett begär att träda in i deras kreativa, stämningsmättade universum. Bombastiska rytmer och svindlande klanger öppnar upp. Bortsett från en kortare koral och en improvisation baserad på Hildegard von Bingen, har duon skrivit allt material själva.

Låg puls råder i somliga låtar, som siktar hängivet på mottagarens själ och hjärta. Skivan är en omvälvande palett av stilar och tempon. Först efter ett antal låtar registrerar man de stråkinstrument Långbacka/ Bådagård lirar på. Piece Of Heart med sitt lyriska pianospel jämte drömskt ”gnissel” är arty pop av ädlaste valör. Ego har potential att bli hit, en dänga som skulle kunna ha kommit från Tove Lo eller Linnea Henriksson. Med sin eggande essens av rytmer befinner den sig i begåvade popmakares domäner. De vet sannerligen hur man får till slagkraftiga refränger. I sin utforskande prägel påminner Koral om asiatiska tongångar. Pianospelet är en välgörande byggsten, ger en fint sammanhållande nerv i ett flertal låtar.

I pressutskick har plattan katalogiserats under diffusa begreppet Nordic noir, vilket inte alls är missvisande. Resan multiinstrumentalisterna gjort är förunderligt mångfasetterad, sprött och smaskande om vartannat. Konstnärligt och samtidigt ”flirtande” med raka popbeats. Och att viljan att söka en egen väg lyckades, måste betecknas som stordåd. Enormt imponerande att de låter som inga andra. Nyfiken på att höra duon live.

Arkiverad under: Bokrecension

Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

25 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Sherlock Holmes- Det vita hjärtat        Scen: skärholmen
Längd: 2 h 30 min
Skådespelare: Maria Sundbom, Christopher Lehmann,
Astrid Kakuli, Simon Rodriguez, Per Öhagen, Daniel Nyström, Ulrika Nilsson
Manus: Joakim Sten
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Mask: Johanna Ruben                            Musik: Per Öhagen

Opiumdimman duggar tät över Baker Street, London, England. Regnet piskar den våta gatstenen. Och vid detektivbyrån för Sherlock Holmes knackar det på dörren. In kommer en genomvått och mycket skärrad handelsman. Han berättar om den gummihand han fått hem i brevlådan. Vad betyder detta kryptiska meddelande? Sherlocks som vanligtvis utreder äktenskapskriser och småbrottslighet blir triggad att ta sig an fallet. Färden tar Sherlock och hans ständigt trogna kompanjon Watson djupt ner i Londons kloaksystem. Sherlock Holmes – Det vita hjärtat är ett mustigt äventyr fylld med bestialliska mord, kluriga gåtor och oväntade vändningar. Men pjäsen är mer än så.

I Joakim Stens händer blir den klassiska historien om den klipske detektiven ett drama med politisk udd om slavhandel, kolonialism och rasism. Gummiindustrin I England på 1800-talet var ett globalt jättemaskineri som innebar omfattande handel men också stora orättvisor. Under Leopolds II styre av belgiska Kongo halverades folkmängden under våldsamma omständigheter. Svarta personer utnyttjas av britter som slavar. De fick stränga befallningar och lydde man inte sin överordnades befallningar blev straffet en avhuggen hand.

De är ett genidrag att med Doyles berättelse som fond låta den politiskt laddade historien om England och nationens rasistiska förflutna få veckla ut sig. Dessutom varvar dramatikern Joakim Sten in i berättelsen om temat kring genikulter och människans oförståelse gentemot andra. Genom att låta Watson ha sitt ursprung I Kongo som legosoldat läggs grunden för en diskussion om “den vita mannen” och hans historiska skuld. För detektiv Sherlock dras mattan av under hans fötter. Istället är det Watson som [Läs mer…] om Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

25 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes ”Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Konst, Recension, Scen, Vincent van Gogh

Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Teater, Teaterecension, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 595
  • Sida 596
  • Sida 597
  • Sida 598
  • Sida 599
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in