• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Innovativa tonsättningar präglas av överväldigande sång – Röst är det som återstår av Aida Jabbari

17 april, 2019 by Mats Hallberg

foto Miki Anagrius

Aida Jabbari

Röst är det som återstår

3

Inspelad under 2018 av Göran Stegborn i Kapellet Produktion

Master Tomas Eberger Stockholm Mastering

Producent Aida Jabbari

egen utgivning

36:20

Releasedatum: 29/3 2019

80-talisten Jabbari är absolut inte eklektiker. Däremot någon som konstnärligt arbetar i flera genrer och för in vad hon påverkats av musikaliskt på debuten. Ett utmanande förhållningssätt, lika spännande som det är vanskligt. Röst åt det som återstår består av sju sånger, vars texter är skrivna av Forough Farrokhzad och Karin Boye. Aida Jabbari står för tonsättningarna, medan Elias Lousseief gjort de sinnrika arrangemangen. Sättningen är piano, kontrabas och stråkkvartett. Det är inte första gången poeterna med så olikartade bakgrund sammanförs. Gemensamma beröringspunkter avtäcktes i en volym med deras dikter (också på originalspråk) som utkom för drygt tjugo år sedan.

Såväl Boyes som frihetsaposteln och filmaren Farrokhzads biografi har drag av mystik över sig. Och deras gärning under alltför korta liv har avsatt bestående avtryck. Om den senares existens hade jag bara vag aning, tills jag nyligen recenserade utomordentliga Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater. Beträffande Karin Boye har jag exempelvis läst Jessica Kolterjahns litterära fantasi jämte vad Johan Svedjedahl redogör för i monografin om tidskriften/ förlaget Spektrum. Dessutom måste framhållas Stjärnornas tröst på ovan nämnda stadsteater ett par år tidigare, en formidabel fullträff med författarens lyrik framförd i ord och ton. Parentetiskt kan nämnas att Jabbari känner till dessa separata produktioner. Hon ser symbiosen mellan sina objekt, fast kvinnan som tog sitt liv i närheten av Alingsås skulle, enligt mig, kunna betraktas som den introverta.

Den 32-åriga debutanten har iranskt påbrå. Föräldrarna som träffades i Indien, flydde till Sverige på 80-talet. Konstnärligt utövande fanns rikligt i släkten. Aida blev redan i förskoleåldern uppslukad av sång och musik, tog pianolektioner, en färdighet hon använder sig av när hon komponerar och underhåller som barpianist. Hon har genomgått Studiomusikerutbildningen i Piteå, vilket tagit henne till Musicans Institute i L.A. Dessutom är hon utbildad arbetsterapeut, vilket blivit en försörjningskälla. Angående influenser är hon bred, alltifrån r&b till opera. I det digra pressutskicket florerar namn som Kate Bush, Mary J Blige och Lauryn Hill. Framgår att rösten som berörde mest från början tillhör Whitney Houston, vilket definitivt lyser igenom här.

Vokalt är inget inlindat eller otillräckligt, snarare tvärtom. Jabbari har i sitt dna en utstrålning likt Piaf, vågar sjunga ut, förlänga toner som om dessa vore livsavgörande. Det är passionerat osvenskt! Attityden motsatsen till varsamt utforskande. I första eldiga visan Svalornas ouvertyr flätas farsi ihop med svenska, poesi från 60-talets Iran med poesi från Sverige flera decennier tidigare. Vad som inledningsvis fungerar förträffligt, blir däremot komplicerat när Karin Boye tolkas. Genom sin hängivna satsning konkurrerar Jabbari emellanåt med de mångdimensionella dikterna, vilket är olyckligt. Trots föredömlig artikulation föreligger en risk att lyssnaren inte införlivar poemens budskap. Psykologiska bråddjup utvinns av en otrolig röst, vars bärighet har anstrykning av en wailande Whitney. Hade önskat att hon hållit igen emellanåt.

Pianisten Gustav Afsahi är en ypperlig ackompanjatör med utmärkta intron och dito melodiskt anslag, stråkkvartetten – Andreas Forsman (violin I), Hanna Wiklund (violin II), Erik Holm (viola) samt Jessie Langhard (cello) – fyller i snyggt genom dramatiska svängningar, medan jazzbasisten Arvid Jullander spelar homogent, lite i skymundan. I Världens hjärta sipprar influenser från r&b-alster igenom och Vägen hem är melodramatisk så det förslår. Successiv stegring är ett emblematiskt grepp i flertalet tonsättningar, liksom därpå stillsammare partier. Musiken formas till en hybrid av visa, kammarmusik, soulpop harmonier och några stänk jazz. I vissa sekvenser förekommer omkväden på så maximal inlevelse, att det resulterar i en hudlös attack, svårsmält för lyssnaren. När förtvivlan och kamplystnad belyses, uppstår stundom en slags överladdning.

Vill poängtera att stråkarna firar triumfer ett flertal gånger, allra mest i avslutande Man az To Mimordam (Farrokhzad). Flera explosiva arr bränner till. Den rytmiska hettan går inte att ta miste på. Ingen kan med hedern i behåll påstå att patos och pitch saknas, när inlevelsen går långt utanför mainstreammallen. Tekniska förmågan är förbluffande hög, i paritet med den enastående känslomässiga översköljningen. Men för mig drunknar Boye stundtals i detta högintensiva idiom. Nästa år är det tänkt att tonsättningarna ska utgöra stommen i ett scenkonstverk.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Skimrande vacker underhållning men med avsaknad av åtråvärd passion på Stadsteatern

14 april, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Teaterkritik Shakespeare in love . Skimrande vacker underhållning men med avsaknad av åtråvärd passion

Shakespeare in love
Nypremiär på Dansens Hus den 13 april 2019 i Kulturhuset Stadsteaterns regi
Baserad på ett filmmanus av Marc Norman och Stoppard
Bearbetad för scen av Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition och musikalisk ledning Martin Östergren, Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann-Sofi Nyberg
Mask Karin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson

Det finns alltid små fallgropar i en nypremiär. Det är som en vänskapsmatch i fotboll när du redan veta att du gått vidare sedan förut och är en hyllad champion. Att ladda om och försöka starta från noll utan att luta sig mot gamla meriter och känna sig lite bekväm i det, är väldigt svårt. Kvällens föreställning startade lite i det spåret, som att man hade dunkat varann i ryggen före start och spelade lite på rutin. Jag tror att skådespelarna kände av det själv och precis som vilket lag som helst ryckte de upp sig och gjorde en hel del fiffiga dribblingar och gjorde flera schyssta mål.

Att ha en huvudroll i en föreställning ger en många och långa stunder att påvisa hur man tolkat sin karaktär. Man kan till och med då kosta på sig att spela mindre bra i vissa stunder, och ändå komma helskinnad ut på andra sidan. När man har en roll som Amma (Gunilla Röör) och har en mindre talroll, men en betydelsefull sådan, måste man ta till vara på varenda sekund att kunna leva ut sin rollkaraktär. Röör gjorde en briljerande insats och var enastående bedårande i sin roll. Hon vara inte bara rolig och fyndig i sin karaktär, utan hade roande mimik och kroppsspråk. Likaså var det med rollkaraktären Sam (Victor Morell) som också tog till vara på sina tillfällen och var kvällens stora ”comic relief” varje gång han stod på scen.

Scenografin, rekvisitan och musiken gav varje inbiten anglofil och 1600-tals historiker en aha-upplevelse. I allt vackert, pompöst och majestätiskt, föll mina ögon ändå mest på ljusens skimmer och kandelabrarna som gav hela scenen sin grundstämning. Färgnyanserna på scen var mestadels tidstypiska och snitten på kläderna likaså. Dessutom lyckades man skapa många scenbyten på exemplariska vis utan att förstör illusionerna eller ta för mycket tid. Sängkammar scenernas intimitet hade genialiska lösningar och gav tillräcklig ömhet, men nödvändig diskretion.  

Även om det i programmet står att föreställningen är baserad på ett filmmanus, kändes det som att man gärna hade velat att det på något vis hade betonats tydligare. För de jämförelser som görs under kvällen, är enbart sammanställande kring filmen och inte med forskningen kring en mer verklig tolkning av Shakespeare. Kanske är det för att Shakespeare är lite helig för en dramatiker som det skaver i mig. Vi såg inte en biografi kring Shakespeares liv även om vissa saker överensstämde med hans liv. Kanske har det ingen betydelse att exempelvis William faktiskt inte ansågs som speciellt attraktiv som man för sin tid. Kvinnorna/Männen drogs inte till honom av den anledningen. Däremot uppvisar man en vacker man både i filmen och i kvällens föreställning. Inget ont om det, men det är en försköning av en man som förförde mer med ord an med anletsdrag. Något i mig ville skrika ”…så där attans snygg var han inte”.  

Kärlekshistorien mellan Shakespeare och De Lesseps är en vacker och fin tolkning av kärlekens möjligheter och hinder i ett 1600-talets England. En tid då man inte kunde ge sig hän till vem man ville och kvinnor inte ägde sin egen kropp. Trots att två vackra och begåvade skådespelare återgav en kärlekshistoria om ömsesidig kärlek, var det något som fattades dem emellan i kväll. Jag kände inte tillräcklig passion och jag fann inte de modiga besluten i att våga, att trots allt ge sig hän till något som var totalt förbjudet, skamlöst och farligt ( exempelvis var det straffbart att bedriva otukt utanför äktenskap och inte vara oskuld som kvinna vid äktenskap). Jag hade behövt en större känsla av att det inte gick att motstå, kärleken dem emellan, i ett virrvarr av större busighet.

Jag kan förstå om man tyckte att antalet betydelsefulla karaktärer kändes för många på scen i kväll. Har man inte sett filmen och om man inte känner till alla dessa hovmän, teaterledare, skådespelare, författare, dramatiker och poeter som fanns under Shakespeares tid, blev det lite mycket. Det var för många ilskna och väl uppsatta män som kom inspringandes och var viktiga en kort stund. Jag tror att man hade tjänat på att vara mer tydlig med vad karaktären hade för betydelse i handlingen, snarare än att enbart satsa på kraftfulla entréer gång på gång. 

Man är glad i kropp och själ när man lämnar föreställningen. Man har fått en förälskad William att ta med sig hem i tanken. Möjliga uppslag i föreställningen till Shakespeares andra verk gör att jag definitivt kommer att vilja läsa hans Trettondagsafton mycket omgående. Shakespeare kan man aldrig bli mått på och kan man läsa hans originaltexter så ska man göra det.

Rollista Alexander Karim, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Christer Fant, Robin Keller, Shelby Niavarani, Gerhard Hoberstorfer, Gunilla Röör, Katarina Ewerlöf, Johan H:son Kjellgren, Jan Mybrand, Martin Redhe Nord, Kardo Mirza, Victor Morell, Anders Johannisson, Magnus Borén, Kerstin Steinbach, Tove Edfeldt, Mats Qvistström, James Lund, Tim Dillman, Odile Nunes, Anette Belander.

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Intelligent omskakande iscensättning – Ensam galning av Göteborgs Stadsteater

14 april, 2019 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson

Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud

Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren

På scen: Alexandra Nordberg

En examensproduktion med studenter från Stockholms konstnärliga högskola som görs i samarbete med Göteborgs Stadsteater

Spelas I Slakthuset Gamlestaden i Göteborg till och med 16/5

Urpremiär 12/4 2019

Lyckas gå vilse, frågar mig fram. Är som tur är ute i god tid. När man kommer in i korridorerna finns en utställning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, något man borde upplyst om i förväg. Hann ändå suga i mig en del relevant kunskap. Känner inte igen några kollegor. Visar sig efteråt att knappt någon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), är utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. Känns därför högtidligt exklusivt att vara här, under dessa omständigheter på en närmast upphaussad premiär.

Spelstället är tillfälligt och helt nytt, valt med största omsorg. Uppsättningen har ett mantra som lyder: Så länge det finns slakthus kommer det att finns slagfält (citat från Leo Tolstoy). Vi får instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av vår ciceron, till ett verk som har underrubriken ”en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och önskan om att förstå eller klassificera dem.” Det rymliga rummet är indelat i stationer likt gymnastikens cirkelträning. Med och ett par gånger utan plaststolar, förflyttar vi oss på vänlig anmodan till olika skådeplatserna.

Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare på Göteborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inlägg om den manliga blicken. (I höst är hon aktuell med ett relationsdrama på Folkteatern i Göteborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig för det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. För ett år sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-årig aktivist, vegan och videokonstnär, vars raseri 3 april i fjol på företagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. Därpå sköt hon sig själv. Dramatikerns fallstudie tillkom för att media, i motsats till manliga förövare, inte brydde sig om att ta reda på vem hon var, ville inte leta förklaringar. I sitt underlag har Liljegren använt sig av böcker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med övervikt för Den sårade divan av den sistnämnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad väv av ingredienser.

I processen har en viktig beståndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och lögn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt ägnade hon sig åt excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, något Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspråk. Att skådespelaren som 2018 examinerades från Teaterhögskolan i Malmö, påstår sig vara performancekonstnär med behov att gå in i en undersökning som ledde fram till Ensam galning, är så skickligt planterat att det är lätt att svälja betet. Lika skickligt planterat är monologens Tjechov-variant av teaser, det vill säga det inlindade innehållet i den genomskinliga plastpåse Nordberg bär med sig under föreställningens drygt 100 minuter. I två omgångar redogör hon för kända fakta om själva gärningen, när publiken intar rollen som offer eller vittne. Det är ett hiskeligt effektivt berättande!

Finns en tät treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medför lysande teater i det lilla formatet. Tiden går förhållandevis snabbt, delvis beroende på våra förflyttningar jämte en genialisk interaktiv övning där monologen gör halt. Vi får chans att begrunda biografin som presenterats plus se på videoklipp.

Väl valda fragment undersöker ett psyke, vars utlopp för frustration ofattbart enkelt detonerar, något som sker gång på gång i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avgörande problem att försörja sig när webbplatsen ändrade policy. Parallellt fanns störningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj/ fadern, osunt bekräftelsebehov, konspirationstankar, fetischism för djur och i synnerhet kaniner samt enormt begär efter att påverka omgivningen.

Förvånar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man på scen duperar och ändå framstår som förtroendeingivande. Skådespelaren i vitt kommenterar och vägleder, ger oss däremellan skärvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, förklädnader och utplacerad dekor förstärker kusliga intryck. Men ansvaret att upprätthålla illusionen, såväl som att bryta den, vilar helt på Alexandra Nordberg. Hela vägen fram till ett annorlunda slut, är hon lidelsefullt närvarande. Det är en storartad gestaltning!

Se till att skaffa biljett om ni är förtjusta i omvälvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning har förutsättningar att bli årets snackis på Västkusten.


Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik : Modig träffsäkerhet och behövlig självrannsakan av skådespelarvärlden, av skådespelarna själva, på Teater Giljotin

13 april, 2019 by Lotta Altner

Fotograf:Martin Hellström

Teaterkritik Backstage, Teater Giljotin: Modig träffsäkerhet och behövlig självrannsakan av skådespelarvälden, av skådespelarna själva

Backstage, Urpremiär den 12 april 2019
Av Emersson Berglund, Inger Edenfeldt och Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi och Kostym Youlian Tabakov
Rekvisita och Kostym Helen Falk
Musik Rikard Borggård
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Mask Andrea Engström

Det finns en fascination för oss dödliga, som varit publik någon gång och därmed undrat hur de har det bakom scen. Vi vill ju veta vad skådespeleri och dess skådespelare egentligen bär i sitt sköte. Man undrar också hur de som jobbar på scenen är privata utanför sitt arbete. Är de sådär härligt spontana eller mörksinta som karaktärerna de spelar, när skådespelaren kliver av och går hem? Kvällens föreställning ger raka puckar, om priset de betalar och för hur det kan vara att vara försäljare av så kallad ”Showbusiness”. Vi får se vad som kan ske bakom draperierna, på repetitionerna och bakom sceniska framgångar. Skådespelare behöver använda sina kroppar och sina egna känslor i sitt jobb och allt för att underhålla oss i tjänst. Det kostar och det smakar.

I kvällens urpremiär släpps vi in i en repetition av Shakespeares Rickard III:e. Skådespelare glider en efter en in i handlingen och presenterar vem de är. Publiken får glasklar insyn i vilka de är, deras drömmar och det liv som krävs av dem för att lyckas i en bransch där många vill stå i blickfånget med rungande applåder. Det blir en föreställning om en förställnings svårigheter, så kallad teater i/med teater. Dessutom låter uppsättningen några av oss att sitta på stolar på scen och komma dem väldigt nära i deras spel. Jag tror att det var ett medvetet val av uppsättningen att låta publiken få känna på hur nära ett samarbete måste vara mellan skådespelare för att de ska kunna framföra sina verk.

Jag tog chansen att sitta sådär nära och det gav en medkänsla och en inblick som berikade min förståelse för den utsatthet en skådespelare kan uppleva när de faktiskt måste ta i varandra oavsett personkemi. Förställningen tar en djupdykning i de roller och maktstrukturer som kan förekommer bakom scen. Det blir också ett enormt utelämnande av skådespelarkonsten, om hur tuff deras arbetsplats kan vara men också om hur dåligt de faktiskt tar hand om varandra. Lampljusets sken är inte tillräckligt starkt för dem alla och man anser sig behöva se om sitt eget hus först för att kunna legitimera sina framgångar. 

Den omtalade ärketypen av regissör, med stort manligt ego och med sexualiteten som drivkraft, får under kvällen många skratt. Kanske för att publiken vill kunna slå sig för brösten och vara politiskt korrekta i sin vetskap om denna ökända typ. Jag är dock mer orolig över att de enbart ser honom som en lustig liten människa och inte ser den otäckt djupa satiriska tolkningen av honom som jag starkt upplever. En uppfattning som inte gav ett enda leende på mina läppar. Rollkaraktären Alex (Jacob Ericksson), spelas knivskarpt och ger en mycket obehaglig manlighet av ett geni som kan tafsa och styra med orubblig hand. Det hemska är att har man satt sin fot i teaterbranschen, om än bara i dess ytterkanter, så finns det tio stycken sådana maktfullkomliga gubbar på ett dussin. Han är inte det minsta lustig och skratten från publiken måste vara någon form av försvarsmekanism (hoppas jag på).

Naturligtvis får vi i meetoo-anda möta den anklagade manliga skådespelaren och hans kvinnliga offer. På ett snyggt sätt balanseras det mellan skuld, skam och ord mot ord. Mannen verkar verkligen inte tycka att han gjort något fel i det berusade tillståndet på efterfesten där de träffades. Kvinnan vågar inte sätta ord på vad som hänt och törs inte direkt påstå att de rörde sig om en våldtäkt även om hon reagerar med posttraumatisk stress. För båda parter står det så mycket på spel och i en bransch där alla är beroende av varandra är det inte lätt att missa sina chanser genom anklagelser. Karaktären Inga (Åsa Widéen) spelas magstarkt trovärdigt. Eftersom jag sitter så nära henne under föreställningen känner jag av hennes hyperventilering och hjärtklappningar. Vid ett tillfälle rycks jag med och vill jag erbjuda henne min hand för att ge henne lite ro. Men man ska ju inte ta i människor hur som helst.

Det otäckaste med föreställningen är just den tystnadskultur som redan beskrivits i pressen om teatervärlden. Det här att folk inte vill veta sanningar om eventuella övergrepp för att det skulle förstöra deras egna chanser att lyckas i branschen. Man tiger och låtsas som att det inte finns problem eller är så fokuserad på sig själv att man medvetet satt på sig skygglappar för att kunna köra vidare på sina egna spår utan att stoppas. Dessa slätstrukna fegisar kliver över lik och kan alltid skylla på att de inte såg något. Föreställningens slätstrukna ledare är Hanna (Angela Kovács) som teaterchef. Kovács ger oss en fåfäng chef som inte vill ta i problem och tycker att offer måste finnas för konstnärlig framgång. Jag hade gärna sett Hanna som ännu mer hårt drivande och tyvärr upplevs hon för sympatisk för att verkligen genomdriva de avsked som sker. Jag vet inte om Kovács var nervös eller om rollkaraktären i sig var för slätstruken för hennes smak. Jag hoppas på en mer nyanserad teaterchef vid nästa föreställning.  

Alla obehagliga sammanhang finner sina offer – någon måste bära hundhuvud. En syndabock hittas och man tar den som vågar säga en och annan sanning högt, i en tystnadskultur. Naturligtvis får det bli den arma regiassistenten (Julia Marko-Nord) som inte är hemma i gruppen från början som inte kan vara tyst. Hon har varit ute på andra uppdrag när hon kommer försenad till repetitionen. Men den yngre kvinnan tar plats och står på sig och tror att sanningar kan levereras rakt på. Den konstruktiva kritiken ska leda till någon form av förlossning i gruppen tror hon. Självklart blir det inte så eftersom rannsakning eller självkritik är något som inte direkt praktiseras i den spelade teatergruppen. Rollkaraktären känns något för slängig i kroppen och aggressionerna kommer för snabbt. Assistenten upplevs inte stå övriga teamet så nära, vilket gör att hennes reaktionstid skulle ha behövt varit lite mer långdragen och eventuellt lite mer slipad. Hon blir lite för pubertal och man har svårt att sympatisera med henne, även om hon i sina anklagandes har helt rätt i sak.

Självklart får vi också en klassisk tuppfight med ord mellan två manliga skådespelare. Båda vill ha rollen som Rickard i föreställningen. Båda anser sig dessutom förtjäna rollen och båda deras självupptagenhet speglar en typ av självklarhet som stjärnglans skapar. Det mest magstarka med den här tolkningen var att männen bokstavligen tyckte att de var gåvor till mänskligheten. Man undrar hur det är möjligt att bli så upptagen av sig att man inte ser hur andra har det runt omkring. Jag vill inte tro de är representativa för manliga skådespelare.

Många tror att det där med framgång mäts i hur starkt rampljus du får lov att stå i och hur många som ser dig där på scen. Borde man inte veta att lycka och ett härligt liv mäts med helt andra mått när det inte finns några garantier för hur vår morgondag kan se ut. Våga släcka lampan och var tyst och ensam med dig själv en stund.

I rollerna Jacob Ericksson (Alex), Angelica Kovács (Hanna), Åsa Widéen (Inga), Josef Säterhagen (George), Björn Wahlberg (Martin), Julia Marko-Nord (Kim)

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Välkommen på en mystisk resa som förstörs av girighet och arrogans

13 april, 2019 by Redaktionen

Birds of Passage 2018
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april

Regissörer: Cristina Gallego, Ciro Guerra
Författare: Maria Camila Arias, Jacques Toulemonde Vidal
Stjärnorna: Carmiña Martínez, José Acosta, Natalia Reyes

Rapayet (José Acosta) bestämmer sig för att gifta sig med en ung flicka från en högre klass – Zaida (Natalia Reyes) som kommer från en klan som kontrolleras av matriarken Ursulla (Carmiña Martínez).

När han måste ge en dyr hemgift till Zaidas familj, blir han och hans familj involverad i ett krig. Ett krig för att styra verksamheten men som till slut förstör sina liv och kultur. Ett krig som pågår mellan 60-talet till 80-talet.

Berättelsen är baserad på en andlig ”Gudfader” berättelse. ”Birds of passage” är en omrörande historia om colombiansk brottslighet som visar hur värderingar och traditioner för familj och samhälle förstörs när de är inblandade i droger och pengar.

Filmen är mer baserad på incidenter än huvudpersoner som händer i en klan som heter Wayuu i norra Colombia. En klan som överlevs i de moderna förändringarna för att ha sitt eget språk, kläder och traditioner. Birds of passage representeras av en blind homerisk gammal person i Wayuu modersmål, mystisk och religiös. Filmen är inte som andra narkotikakartell-historier. Det är en mycket träffsäker film utan klichéer.

Birds of passage tar oss till en resa till en mystisk kultur som förstörs av girighet och arrogans, en film full av fascinerande scener av ritualer. Och vad är bättre än namnet på filmen, Birds of passage?

De colombianska fåglarna är symbolen för förändringar. De kommer en dag och lämnar en annan dag. I en effektiv scen när Rapayet och hans familj befinner sig i sin dyra herrgård som är byggd i en karg öken (tecken på absurditet) marscherar den colombianska fågeln i herrgården.  När Rapayet måste möta sin egen död i en stuga mellan öknen , den colombianska fågeln lämnar stugan för att gå sin väg.

De colombianska regissörerna (Cristina Gallego, Ciro Guerra), som de hade en annan bra film i sin arbetsbok, har fått många priser för sina filmer. Om du är intresserad av något annorlunda, nånting nytt, så föreslår jag dig den här filmen.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 590
  • Sida 591
  • Sida 592
  • Sida 593
  • Sida 594
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in