Aida Jabbari
Röst är det som återstår
3
Inspelad under 2018 av Göran Stegborn i Kapellet Produktion
Master Tomas Eberger Stockholm Mastering
Producent Aida Jabbari
egen utgivning
36:20
Releasedatum: 29/3 2019
80-talisten Jabbari är absolut inte eklektiker. Däremot någon som konstnärligt arbetar i flera genrer och för in vad hon påverkats av musikaliskt på debuten. Ett utmanande förhållningssätt, lika spännande som det är vanskligt. Röst åt det som återstår består av sju sånger, vars texter är skrivna av Forough Farrokhzad och Karin Boye. Aida Jabbari står för tonsättningarna, medan Elias Lousseief gjort de sinnrika arrangemangen. Sättningen är piano, kontrabas och stråkkvartett. Det är inte första gången poeterna med så olikartade bakgrund sammanförs. Gemensamma beröringspunkter avtäcktes i en volym med deras dikter (också på originalspråk) som utkom för drygt tjugo år sedan.
Såväl Boyes som frihetsaposteln och filmaren Farrokhzads biografi har drag av mystik över sig. Och deras gärning under alltför korta liv har avsatt bestående avtryck. Om den senares existens hade jag bara vag aning, tills jag nyligen recenserade utomordentliga Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater. Beträffande Karin Boye har jag exempelvis läst Jessica Kolterjahns litterära fantasi jämte vad Johan Svedjedahl redogör för i monografin om tidskriften/ förlaget Spektrum. Dessutom måste framhållas Stjärnornas tröst på ovan nämnda stadsteater ett par år tidigare, en formidabel fullträff med författarens lyrik framförd i ord och ton. Parentetiskt kan nämnas att Jabbari känner till dessa separata produktioner. Hon ser symbiosen mellan sina objekt, fast kvinnan som tog sitt liv i närheten av Alingsås skulle, enligt mig, kunna betraktas som den introverta.
Den 32-åriga debutanten har iranskt påbrå. Föräldrarna som träffades i Indien, flydde till Sverige på 80-talet. Konstnärligt utövande fanns rikligt i släkten. Aida blev redan i förskoleåldern uppslukad av sång och musik, tog pianolektioner, en färdighet hon använder sig av när hon komponerar och underhåller som barpianist. Hon har genomgått Studiomusikerutbildningen i Piteå, vilket tagit henne till Musicans Institute i L.A. Dessutom är hon utbildad arbetsterapeut, vilket blivit en försörjningskälla. Angående influenser är hon bred, alltifrån r&b till opera. I det digra pressutskicket florerar namn som Kate Bush, Mary J Blige och Lauryn Hill. Framgår att rösten som berörde mest från början tillhör Whitney Houston, vilket definitivt lyser igenom här.
Vokalt är inget inlindat eller otillräckligt, snarare tvärtom. Jabbari har i sitt dna en utstrålning likt Piaf, vågar sjunga ut, förlänga toner som om dessa vore livsavgörande. Det är passionerat osvenskt! Attityden motsatsen till varsamt utforskande. I första eldiga visan Svalornas ouvertyr flätas farsi ihop med svenska, poesi från 60-talets Iran med poesi från Sverige flera decennier tidigare. Vad som inledningsvis fungerar förträffligt, blir däremot komplicerat när Karin Boye tolkas. Genom sin hängivna satsning konkurrerar Jabbari emellanåt med de mångdimensionella dikterna, vilket är olyckligt. Trots föredömlig artikulation föreligger en risk att lyssnaren inte införlivar poemens budskap. Psykologiska bråddjup utvinns av en otrolig röst, vars bärighet har anstrykning av en wailande Whitney. Hade önskat att hon hållit igen emellanåt.
Pianisten Gustav Afsahi är en ypperlig ackompanjatör med utmärkta intron och dito melodiskt anslag, stråkkvartetten – Andreas Forsman (violin I), Hanna Wiklund (violin II), Erik Holm (viola) samt Jessie Langhard (cello) – fyller i snyggt genom dramatiska svängningar, medan jazzbasisten Arvid Jullander spelar homogent, lite i skymundan. I Världens hjärta sipprar influenser från r&b-alster igenom och Vägen hem är melodramatisk så det förslår. Successiv stegring är ett emblematiskt grepp i flertalet tonsättningar, liksom därpå stillsammare partier. Musiken formas till en hybrid av visa, kammarmusik, soulpop harmonier och några stänk jazz. I vissa sekvenser förekommer omkväden på så maximal inlevelse, att det resulterar i en hudlös attack, svårsmält för lyssnaren. När förtvivlan och kamplystnad belyses, uppstår stundom en slags överladdning.
Vill poängtera att stråkarna firar triumfer ett flertal gånger, allra mest i avslutande Man az To Mimordam (Farrokhzad). Flera explosiva arr bränner till. Den rytmiska hettan går inte att ta miste på. Ingen kan med hedern i behåll påstå att patos och pitch saknas, när inlevelsen går långt utanför mainstreammallen. Tekniska förmågan är förbluffande hög, i paritet med den enastående känslomässiga översköljningen. Men för mig drunknar Boye stundtals i detta högintensiva idiom. Nästa år är det tänkt att tonsättningarna ska utgöra stommen i ett scenkonstverk.