• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Prince Originals – visar vem som är mästaren

9 juni, 2019 by Thomas Johansson

Artist: Prince
Titel: Originals
Betyg: 5

Manic Monday, Prince version av låten som gjorde att The Bangles fick någon sorts karriär, är helt fantastisk. Att han inte gav ut den själv och istället gav bort är en gåta. Det är en klockren hit och skulle toppat många listor runt om i världen.

Det är en av femton låtar på Originals som visar att Prince spridde poppärlor till många andra artister.

Detta är demos, men en demo av Prince är väldigt nära ett färdigt resultat. Detta är inte skisser, utan snarare färdiga ritningar som andra artister kunde plocka upp och bara lägga på en röst eller två och sen ge ut som sin egen musik. Denna gång har samlingen koncentrerats på låtar Prince gjorde till andra. Frågan blir då vilka andra skatter finns det i de lila arkiven med inspelningar med Prince.

Nothing compares 2 U skrevs till ett av alla projekt Prince hade för att ge ut sin musik. Blev ingen större hit för the Family, utan är känd i versionen som Sinéad O’Connor gjorde och skapade en hel karriär runt. Det finns många exempel på en låt som Prince skrev som skapade en karriär för en artist. Den avslutar The originals och hade Prince släppt den under sitt eget namn, hade Purple rain fått en utmanare till sista låt på hans konserter.

LåttitelSläpptes först av (Artist: Album – år)År Prince originalinspelning
1. Sex ShooterApollonia 6: Apollonia 6 – 19841983
2. Jungle LoveThe Time: Ice Cream Castle – 19841983
3. Manic MondayThe Bangles: Different Light – 19851984
4. Noon RendezvousSheila E.: The Glamorous Life – 19841984
5. Make-UpVanity 6: Vanity 6 – 19821981
6. 100 MPHMazarati: Mazarati – 19861984
7. You’re My LoveKenny Rogers: They Don’t Make Them Like They Used To – 19861982
8. Holly RockSheila E.: Krush Groove (OST) – 19851985
9. Baby, You’re a TripJill Jones: Jill Jones – 19871982
10. The Glamorous LifeSheila E.: The Glamorous Life – 19841983
11. Gigolos Get Lonely TooThe Time: What Time Is It? – 19821982
12. Love… Thy Will Be DoneMartika: Martika’s Kitchen – 19911991
13. Dear MichaelangeloSheila E.: Romance 1600 – 19851985
14. Wouldn’t You Love to Love Me?Taja Sevelle: Taja Sevelle – 19871981
15. Nothing Compares 2 UThe Family: The Family – 19851984

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Äventyrliga förgreningar – Arvoles av Avishai Cohen

8 juni, 2019 by Mats Hallberg

Ora Cohen

Avishai Cohen

Arvoles

4

Inspelad i Nilento Studio utanför Göteborg i februari – mars 2019

Inspelning, mixning och mastring av Lars Nilsson

Producent: Avishai Cohen och Lars Nilsson

Razdaz (Avishai Cohens egen etikett)

41:26

Releasedatum: 7/6 2019

Sjuttonde(!) skivsläppet från en jazzvisionär, framröstad som en av de hundra mest inflytelserika basisterna under 1900-talet. Avishai Cohen började spela bas i 14-års åldern inspirerad av Jaco Pastorius Han växte upp på kibbutz i Israel. Flyttade i unga år till New York för att förkovra sig musikaliskt. För mig är han mest känd för att ha spelat ett antal år med Chock Corea och därifrån utvecklat sitt eget tonspråk, en mix av Mellanöstern, Östeuropa och den afrikansk-amerikanska jazztraditionen. För att ge en uppfattning om hans vida referensramar kan nämnas samarbeten med Bobby McFerrin, Roy Hargrove, Alicia Keys, Danilo Perez och London Symphony Orchestra. Såg hans fascinerande trio för ungefär tio år sedan på Nefertiti.

I likhet med landsmannen Shai Maestro – som värvades till trion i tonåren -hyser Cohen väldigt varma känslor för Sverige. Här är favoritstudion belägen ( min hemkommun) och här fick han sitt internationella genombrott. På Arvoles (betyder träd) framför han nio egna original jämte ett arr, tillsammans med pianisten Eichin Shirinov från Azerbaijan och Noam David på trummor. Kompletterar med blås på hälften av låtarna gör Björn Samuelsson (trombon) och Anders Hagberg (flöjt). Låtarna uppges vara så förknippade med kompositören, att de säga härstamma från hans dna, hans hjärtslag.

Tror det var Andres Lokko som nyligen hävdade hur svårt det är att skriva om musik. Ett avgörande skäl: finns ingen handling att relatera till (konceptalbum med begripliga texter undantagna). Skönjer ingen sammanhängande tråd hos Cohen, istället den tredelade mix som anges i första stycket av denna recension. I en noga planlagd anda av kreativ glädje rör sig den intrikata musiken. Blir nyfiken på att höra hur låtarna ter sig live. Kan mycket väl vara så att de då faller på plats, vilket inträffade med Shai Maestros senaste utgåva, när den blandades med andra alster.

I öppningsspåren en Mingus-liknade attack i introt, därpå en rullande takt fast förankrad i botten. I ett ystert uppfriskande tema hörs fängslande interaktion mellan pianisten och blåsarna från Västkusten. Inspelningen har genomförts med anmärkningsvärt djup och rymd, en förklaring till att Cohen söker sig till studion i Kållered. En paradox att soundet på samma gång är tätt och luftigt.

Låtskrivaren verkar roas av att bygga konstruktioner med suggestiva slingor, vars rytm han utgår från när han bereder plats åt improvisation/ solopartier. Gesture #2 är en avspänd ballad med lätt anslag, där trombon och flöjt finstämt understryker temat. Basisten tillåter sig många features, några av dem framförs med stråke. Childhood (for Carmel) är ett av de mest lyckade exemplen. En strålande komposition med glimrande spel från Samuelsson & Hagberg. Gesture#1 består av olika faser, antagligen den mest avancerade kompositionen. Märks tydligt att 49-årige israelen har en förkärlek för suggestiv, närmast hypnotisk rytmik, sprunget ur den minimalistiska skolan. Ovanpå fyller han genom lösa tyglar på med snärtiga melodistämmor. Avslutande Wings är en svängig historia, särskilt när Shirinov släpper loss med fräcka löpningar.

På grund av sin knixiga polyrytmik kräver flertalet låtar mycket av trumslagaren, vilket förstås Noam David fixar. Den lyriskt inriktade pianisten befinner sig ofta i framkant. Absolut en mycket hörvärd ny upptäckt! Den svenska gästande duon imponerar. Avishai Cohen själv vidmakthåller sin höga standard. Skjuter dock in två smärre invändningar. Alla låtar håller inte lika hög klass, vilket gör att man efterlyser fler låtskrivare. Dessutom hade jag om jag vore producent reducerat antalet bassolon.

Har lyssnat noga ett halvdussin gånger. Uppskattar det superba samspelet, individuella skickligheten och flera låtars spännande struktur. Men albumet som helhet är besvärligt att få grepp om. Ur ett intellektuellt perspektiv kan Arvoles avnjutas som konstverk. Tyvärr hänger inte hjärtat med i motsvarande grad. Taktbyten och skiften av stämningar resulterar i snudd på överbelastning, en alltför brokig bukett av idéer. Känns ofta kliniskt, ibland undflyende, långt ifrån tillräckligt märgfullt. Tekniskt sett oklanderligt och spelet moget från samtligas sida, varför betyget efter viss vända ändå blir högt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Amazing Grace med Aretha Franklin – njae

5 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Amazing Grace
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Två kvällar konsert med Aretha Franklin från 1972 är förstås en stor händelse för alla hennes fans. Men som film, nja.

De två konserterna spelades in i baptistkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Aretha Franklin var då en av soulmusikens främsta namn med elva raka listettor och hon ville spela in ett album med gospelmusik, som är hennes musikaliska rötter, uppväxt som dotter till en predikant.

Hon valde att spela in gospelalbumet, som blev hennes legendariska livealbum Amazing Grace, i en kyrka med publik istället för i en studio. Albumet må vara stort och legendariskt men som film når det inte samma höjd. De två konserterna spelades av ingen mindre än Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack som var anlitad att fånga konserterna på film.

Först nu, 47 år senare, kommer resultatet i en film. Och jag förstår varför det inte blev någon film direkt. Där är många löjliga missar där man ser kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen. Det gör dock inte så mycket, det har sin charm.

Filmkvaliteten är inte av någon större kvalitet. Det blir lite för många täta närbilder där jag ser varenda svettdroppe på Aretha Franklin och övriga musiker. Det tillför liksom inget, det berättar inget.

Bra dokumentärer berättar någon om tidsepoken, om samhällets utveckling eller något annat mer än att skildra en person. När filmbolaget ändå väntat i 47 år kunde de väl ha ansträngt sig och tagit med klipp och fakta från annat håll och berättat något mer. Nu blir det tyvärr bara en rätt tafflig inspelning av två konserter som finns på ett berömt album.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Två kvällars konsertmagi som ska förevigas i hennes legendariska livealbum Amazing Grace. På plats finns även Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack, anlitad att fånga konserterna på film. Men sedan dess har dessa magiska kvällar förblivit osedda, och först nu – 47 år senare, får de se dagens ljus. Amazing Grace är en upplyftande, atmosfärisk upplevelse som tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor – en omistlig lisa för själen.
Jag förstår att många som älskar gospel kommer att gå man ur huse för att se filmen och de får säkert ut mer av den, eftersom det är deras specialintresse. Men som film tycker jag inte den håller något högre kvalitet. Tyvärr.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Aretha Franklin, Flmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Why Are We Creative?

5 juni, 2019 by Redaktionen

Hermann Vaske
har hunnit med att intervjua många artister

Why Are We Creative?
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 7 juni 2019
Regi: Hermann Vaske
Medverkande: David Bowie, David Lynch, Angelina Jolie, Björk, Bono, Nick Cave, Quentin Tarantino, Stephen Hawkings och Nelson Mandela.

Det första som skiljer oss från djur är kreativitet. Hermann Vaske, den polske regissören till Why Are We Creative: The Centipede’s Dilemma ​​har löst delat upp intervjuerna med svarets art. Så kastar filmen sig mellan diskussioner med människor som ser kreativitet som en politisk handling med personer som ser samma yttring som något högst mänskligt. Picasso beskriver det väl: ”Varje barn är en konstnär; problemet är hur man förblir en konstnär när vi växer upp”. Det här följs upp av arkitekten Zaha Hadids säg:
” Tänk inte att du är född med den; du måste jobba hårt. ”

Regissören Vaske intervjuar framförallt artister, filmregissörer, politiker – som alla ger sina svar kring kreativitet byggt på trettio års lång erfarenhet.
Det är ett enkelt koncept som fungerar på grund av att han får av sina respondenter olika svar. Genom att citera Jungian teorier om hjärnans olika delar talar Game of Thrones-författaren George R.R Martin om kreativitet. Den brittiska konstnären Damien Hirst gör en barnslig ritning medan Jim Jarmusch vänder huvudet likt en hund för att se alternativa perspektiv.

Jim Jarmusch ser världen ut en hunds perspektiv

Självklart finns det inget slutgiltigt svar kring vad kreativitet är. Skönheten ligger i tvetydigheten och utbudet av tillgängliga svar. Vaske är aldrig intresserad av att skapa sin egen hypotes genom att använda de samlade svaren. Under hans flera år långa arbete med att intervjua kändisar lyckas Vaske tala med storheter som David Bowie, Angelina Jolie, Dalai Lama, Marina Abramovic, Marjaneh Satrapi, Bono, Stephen Hawking och Nelson Mandela med flera. Resultatet är många typer av svar.

”Det är mycket bättre att resa förhoppningsvis än att anlända”, Stephen Hawking.

Jag vet att filmen inte var tänkt som en färdig planritning över kreativitetens art. Eftersom några intervjuer har varit omedelbara och andra väl planerade har resultatet blivit därefter. Men jag förväntade mig ändå att se på något som var mer kreativt kring det ämnet än det här!
Musiken och animationen som används för att slutföra filmen kan till och med upplevas som mer kreativ än själva dokumentären. Hermann Vaske har hittils genom åren arbetat som filmfotograf, regissör, ​​författare och producent. Han är framförallt känd för sina tidigare dokumentärer – Dennis Hopper: Uneasy Rider från 2016 och Balkan Spirit från 2013.

Varför är vi kreativa? är en Emotional Network-produktion i samarbete med ZDF / 3sat. Den internationella försäljningen hanteras av Celluloid Dreams.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Rött kort – hugger tag i mig totalt

4 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Rött kort
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2019
Regi Soheil Beiiraghi

En film om kvinnors ofrihet i länder som Iran som utspelar sig kring några kvinnliga iranska fotbollsspelare. Jag inte tror någon kan se den och förbli oberörd. Jag har svårt att skaka den av mig, jag blir både arg och ledsen över kvinnors situation i detta land som är så styrt av patriarkatet.

Afrooz är huvudpersonen. Hon är stjärnan i ett damfotbollslag i Iran och efter många års hårt arbete blir hennes dröm sann: laget är i final i slutspelen i Malaysia. Redan när tjejerna i laget är på väg ut till den match som tog dem till slutspelen ser vi en kvinna, som slags lagledare, träda in i omklädningsrummet och ge stränga order inför matchen: slöjorna måste täcka helt, inte ett hårstrå för synas, ingen tatuering får synas och de får inte visa överdrivna känslor på plan. Och innan de går ut på plan samlas det för en kort bön till Allah.

Laget vinner och går till slutspelen, tack vare Afrooz. Men när hon tillsammans med lagledare och övriga laget, ska checka in på planet blir hon stoppad. Hon får inte resa för hennes man har dragit tillbaka hennes resetillstånd. I Iran får kvinnor inte resa utomlands om deras män inte skriver under ett tillstånd för dem. Kvinnor får inte ta ett arbete heller utan att ha ett underskrivet intyg av sin make.

Flera kvinnor ger henne sitt stöd och ge henne rådet att vara snäll och underdånig för att få mannen att skriva under. Det är emot Afrooz personlighet men hon gör ett seriöst försök att vara snäll mot sin man. Hon vill egentligen skilja sig men då han vägrar gå med på skilsmässa kan hon inte bli skild.

Filmen visar på så många sätt hur ett så patriarkaliskt samhälle påverkar medborgare, hur många kvinnor lär sig att fjäska för männen och vi ser också att en del kvinnor tycker att det är Afrooz eget fel då hon inte är tillräckligt ödmjuk och underdånig.

Afrooz har stöd av en kvinnlig advokat som kämpar för kvinnors rättigheter. Då lagen är stenhård och tydlig måste advokaten och Afrooz försöka påverka genom att få fram situationen i traditionella medier och i sociala medier. Afrooz får stort stöd på twitter och instragram bland annat, men lagen är som den är och om hennes man inte skriver under intyget får hon inte åka.

En styrka i filmen är att den inte säger allt rent ut heller. Det finns flera scener i filmen som kan tolkas på lite olika sätt, det är upp till betraktaren. Filmen är så stark och så berörande att jag helt glömmer att jag sitter i en biosalong och jag känner med Afrooz och jag blir så arg på hennes man och hans ego. Jag blir så engagerad att jag inte lägger märke till om fotot är bra eller inte, om ljudet är bra eller. Berättelsen hugger tag i mig totalt.

Det är deprimerande att så många kvinnor runt om i världen lever under ett sådant mansförtryck – och att så lite görs för att ge kvinnor stöd i sin kamp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 582
  • Sida 583
  • Sida 584
  • Sida 585
  • Sida 586
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in