• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Text & Stil : om konsten att berätta med vetenskap av Magnus Linton

1 september, 2019 by Rosemari Södergren

Text & Stil: om konsten att berätta med vetenskap
Författare Magnus Linton
Utgivningsdatum 2019-05-11
Förlag Natur & Kultur
ISBN: 9789127823938

En underbar bok som jag önskar varenda lärare på svenska universitet var tvungna att läsa innan de får betygsätta en enda skriven uppgift av studenterna. Det är väldigt sorgligt att ju mindre levande, ju mer tillkrånglad och svårbegriplig en text är, desto mer hyllas den av universitetens lärare. Ofta är det så. Väldigt få akademiker är självständiga nog att kunna genomskåda det akademiska byråkratspråken med substantivsjuka och passiva satser.

Om du har flyt i att skriva, om du har förmågan att berätta saker så det känns för läsaren som om texten bara flyter på, då har du ofta arbetat igenom texten många gånger. Mästare känns igen genom att det de skapar upplevs av åskådaren som så omedelbart, så rakt på, så enkelt och okomplicerat.

Det går för en akademiker att gömma sig bakom krångliga ord och genom att gödsla med referenser. Eftersom universitetens studenter och forskare producerar så ofantligt mycket text skulle det vara positivt för samhället om texterna vore tillgängliga utanför universitetens databaser och var skrivna på ett sätt som går att ta till sig.

Magnus Linton skriver helt underbart, tycker jag. Han visar att han behärskar ett mer vetenskapligt akademiskt språk men ändå är det spänst och begripligt.

En del råd som Magnus Linton har kan nog tyvärr många studenter på svenska universitet inte använda sig av. Läraren som ska bedöma texterna är inte tillräckligt kunniga i att läsa texter för att kunna förstå att en text som har flyt är bättre än en tillkrånglad text.

Men boken lämpar sig lika bra för alla som vill skriva något längre texter. Där finns flera riktigt handfasta råd som kommer ur erfarenhet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Recension

Bokrecension: Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar och ett fascinerande litterärt verk

31 augusti, 2019 by Anastasia Bark

Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2

Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?

Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?

Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.

Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Bokrecension: Kniv av Jo Nesbø – nja

31 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Kniv

Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2019-06
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789100179076
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Harry Hole (del 12)
Antal sidor: 582 Vikt: 858 gram

Jo Nesbø sticker ut och går sin egen väg bland deckarförfattare, det är helt klart. Jag tror inte någon kan lista ut vem som är mördaren i den här historien.Kniv, deckare nummer tolv i serien om den norska polismannen Harry Hole är en vidlyftig historia som kändes spretig och med den ena vändningen av berättelsen efter den andre. Den är, förstås, rätt våldsam emellanåt. Nesbø har gärna med sjukt våldsamma karaktärer.

Jag var på väg att sluta läsa flera gånger. Dels för att jag upplevde att den var väldigt spretig. Men allt hörde ihop, Nesbø har filat ihop en tjock bok, 582 sidor, men allt får sin förklaring. Klurigt och skickligt.

Om du gillar Jo Nesbø och hans sätt att skriva där det så tydligt är hans egna åsikter om musik, kultur, politik och livet i allmänhet och Oslo i synnerhet då kommer du att gilla den här också. Själv är jag rätt trött på karaktären Harry Hole. Dessa män som super som om de vill begå självmord med alkohol för att en kvinna lämnat dem då han varit otrogen – dessa män har jag svårt att engagera mig i.

Bokförlaget beskriver boken:
Harry Hole har förlorat allt. Han har blivit utkastad av Rakel, förlorat jobbet som utredare och dricker nu hårdare än någonsin. Bottenkänningen är redan ett faktum. Men när Harry vaknar en dag, kraftigt bakfull och med händerna och lakanen indränkta i blod, inser han att han ännu har en bit kvar att sjunka. De följande dagarnas händelser tvingar ut honom på en gastkramande jakt – inte bara på en ökänd gammal fiende, utan även på den mörka hemlighet som ligger dold i en natt han inte kan minnas. ”Kniv” – den tolfte boken i serien – tar vid där förra boken ”Törst” slutade.

Ja mer går knappt att säga, för att inte avslöja något. Spännande är det om du gillar Harry Hole-serien. Har du som jag något börjat tröttna, då finns det andra böcker att ägna den tiden åt att läsa.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Deckare, Kriminalroman, Recension

Filmrecension: Edie – en film som behövs i dagens åldersdiskriminerande Sverige

30 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Edie
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 augusti 2019

En mycket vacker film med fantastiska vyer över det skotska höglandet och ett viktigt budskap som borde höras mer och oftare. Filmen berättar om en kvinna som är över 80 år och som förverkligar en av sina livsdrömmar, att bestiga det mäktiga berget Mount Suilven i Skottland.

Berättelsen handlar om 83-åriga Edie som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att passa upp sin argsinta make som efter en stroke varken kunde gå eller tala. När hon tänker på sitt liv känner hon att den enda perioden hon var lycklig var då hon var ung och tillsammans med sin pappa åkte ut på äventyr. Sedan hon gifte blev livet instängt och hennes make vaktade svartsjukt på henne.

När maken nu dött vill dottern att Edie ska flytta till ålderdomshem. Edie inser att hon inte är redo för att placeras på ålderdomshemmet utan packar sin vandringsryggsäck och ger sig ut på det äventyr hon aldrig tog sig för – att besegra Mount Suilven i Skottland.

En av filmens styrkor är att hon inte är någon superatlet till gammal tant utan en ganska vanlig äldre dam. Och förresten: vanlig? Varje människa är unik och det är ett stort fel i vårt samhälle att packa ihop alla äldre människor i ett fack.

Filmen är vacker och det är flera varma scener där hon blir vän med en ung man som ger henne stöd i hennes dröm att bestiga berget.

Men rent dramaturgiskt blir filmen ändå lite för utdragen och handlingen känns av och till lite krystat, handlingen räckte inte riktigt till en långfilm.

Filmdistributören skriver om filmen:
En härlig film om att ta vara på den tid man har, och göra det mesta av den. Fantastiska vyer, starka karaktärer och en vandring som faktiskt åstadkom det filmen i sig utgav sig för att handla om när skådespelerskan Sheila Hancock också blev den äldsta personen att bestiga Mount Suilven – på riktigt!

Det är ett budskap som behöver höras i dagens samhälle och i det åldersdiskriminerande Sverige i synnerhet där arbetsgivare ofta sorterar bort arbetssökande som fyllt 43 år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Once Upon A Time in Hollywood – Tarantino sviker

25 augusti, 2019 by Redaktionen

Once Upon A Time in Hollywood
Betyg 2
Regi Quentin Tarantino

I och omkring Los Angeles och Manson-familjen finns mycket historia och myter. Där bor, verkar och jobbar mycket av den skådespelar- och filmskapar-elit som resten av, åtminstone väst, världen beundrar. Men som ett mörkt moln på himmelen infiltrerade Manson flertalet av de fina festerna som tog plats där. Visserligen oönskad, men ändå för skräckinjagande för att skickas iväg. Som oaktad utböling utanför branschen sågs han mestadels som ett irritationsmoment, men nog skulle han, eller snarare den så kallade Manson-familjen, komma att göra starkt intryck på dem senare. Och resten av alla (som höll ögonen på underhållningsindustrin). Med dödligt våld.

Ganska precis på datumet, 8-9 Augusti 1969, 50 år efter de mest uppmärksammade morden av Manson-familjen är intresset kring den kult Charles Manson byggt upp allt annat än avsvalnad. TV-serien Aquarius, med Arkiv X- och Californication-stjärnan David Duchovny, skildrade för bara några år sedan hur kulten sakta men säkert byggdes upp, och under vilka sociologiska förutsättningar. Något som Tarantino knappt utforskar över huvud taget. Tyvärr. För nog finns där mer att berätta om de unga kvinnor som drevs till vansinnesdåd än att Manson ”fick dem till det” (eftersom det bara är en del av sanningen). Där fanns mycket socioekonomiska faktorer som är värda att utforska mer än i ett par dialogutbyten. Med mer nyliga filmer som The Haunting of Sharon Tate och Charlie Says (från regissören som gett oss I Killed Andy Warhol, American Psycho och tv-serien Alias Grace) ges andra visioner och versioner av vad som hände. Men vad har då Tarantino själv att tillägga i berättelsen om de hemska morden i änglarnas stad? Absolut ingenting, visar det sig. Faktum är att Tate i sig själv, visserligen helt underbart gestaltad av Margot Robbie, mest är en bikaraktär genom filmen och inte alls någon bärande gestalt.

För den, liksom undertecknad, läser titeln som en lika delar homage till klassiska filmer som … in the West och … America (om än kanske mer till den förre) som en hänvisan till ett berättande om en stor händelse i filmindustrins mecka. Men även där sviker Tarantino. För att istället låta bygga upp en berättelse om en skådespelare och hans stuntdubbel som tragglar med sina karriärer i fritt fall. Visst, Tarantino är känd för att vara ”ett vandrande cineast-bibliotek med kunskap”, men dessa fiktiva skådespelare roar mer än engagerar – och känns så oangelägna när det finns så historiskt relevanta människor att skildra – även om de möter riktiga människor som Bruce Lee och ofta förekommer i referenser till gamla western-filmer och serier som branschen mer eller mindre levde på way back. Frågan är bara vem, förutom gamla gubbar i whiskey-förljugen nostalgi, som på allvar ska få ut mer av berättelsen om ett Hollywood som inte längre finns än av någonting som hänt och fortfarande påverkar såväl samhällsstrukturer som populärkultur. Hade fokus varit tvärtom, typ 90% Manson och Tate och resten tramsigt retro-runkande, hade det varit ett mycket aktuellare och talande verk. Nu? Mest någonting för regissörer att nicka förstående åt.

Redan från början, med sin Reservoir Dogs (som skapades när Tarantino fortfarande var så pass okänd att när han ansökte om att få stänga av en gata för att spela in den inledande bilflykten nekades att göra så – och tvingades spela in medan det var grönt ljus på vägarna), har han gjort sig känd för sina kvickheter och övervåld. Faktum är att han haft en sådan pass personlig stil och estetik att det helt klart är befogat att prata om ett auteur-skap. Fram tills nu. Redan i förra filmen, The Hateful Eight, tyckte jag han började dala men nu känner jag knappt igen honom alls. Faktum är att Once Upon A Time… mycket väl hade kunnat vara regisserad av vilken regissör som rör sig över medelmåttan som helst. Den ton, i såväl estetik som språk och våld, är som bortblåst. Liksom den varma personligheten som varit hans signum sedan Pulp Fiction. Kvar är namedroppandet och intetsägande förljugenhet utan något som helst fokus eller relevans.

Om inte detta förfall vore nog har Tarantino även i press uttalat sig väldigt megalomaniskt, att han efter tio filmer (detta är den nionde) ska dra sig tillbaka och bli ihågkommen som historiens bästa regissör. Någonsin. Vilken som blir hans sista är inte riktigt klart ännu. Kanske blir det en Star Trek-film, kanske en uppföljare till Django som ska baseras på en serietidning Tarantino producerade efter Unchained – där huvudpersonen slår ihop sig med legenden Zorro. Oavsett kunde jag inte bry mig mindre. Han är en has been som inte alls är i nivå med varken Tarkovsky eller Stanley Kubrick – som är kända för sina få, men så otroligt stora, filmgärningar. Förhoppningsvis finner han ro i familjelivet, då han väntar barn med sin fru, och att skriva teatermanus. Kanske kan hans storhetsvansinne balanseras mer väl där i sitt privatliv. Förhoppningsvis brinner han också ut i mer vågade verk snarare än långsamt slocknar i ett utdraget gäspande som han riskerar nu. Kanske blir det en framtida film till och med. Så några få kan minnas vad som var men aldrig blev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 568
  • Sida 569
  • Sida 570
  • Sida 571
  • Sida 572
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in