• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vass och berörande monolog problematiserar bekräftelsebehov – #WRU av GEST

2 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Manus och regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi, ljus- och kostymdesign: Neon Lodge

Regiassistent, tekniker och inspelad röst: Zahra Ahmadi

Koreografi: Moa Sobelius

Ljuddesign: Karl Wassholm

På scen: Aviva Wrede

Spelas hos Gothenburg English Studio Theatre (GEST) vid Chapmans torg i Göteborg till och med 18/10, därefter tillgänglig för turné i skolor (målgrupp: 10-15 år)

Premiär: 30/9 2019

Av vad jag recenserat från enda engelskspråkiga teatern i Västsverige, har flera pjäser kretsat kring hur unga människans tillvaro styrs av internet och i synnerhet sociala medier. Tacksamt ämne och dito berättarknep, när skolelever ska bli engagerade och på köpet genomgå en rafflande språklektion. Att GEST gärna fokuserar på den virtuella interaktion som exploderat senaste åren, visar att de har näsa för vad som gäller. Efter hemkomst från premiären tittar jag på SVT Aktuellt. En nyhet handlar om ett accelererande fenomen: Privatpersoner som drar in annonsintäkter på bloggar och filmklipp. Redaktionen hade gjort ett inslag om en barnfamilj, som på egen Youtube kanal dokumenterar sitt vardagsliv.

#WRU är en nyskriven monolog vars titel hämtats från SMS-språk. Syftet är att belysa sådana saker som skärmtid, isolering, identitet, nättrakasserier samt hur dysfunktionell en familj kan bli i ett akut läge.. Under cirka 45 minuter möter vi Roija, en ensam tjej i nedre tonåren som beskrivs som en wannabe YouTuber.

Hon drar igång en kanal inriktad på att berätta om storasyster, som inledningsvis betecknas som cool och driftig. Sanningen är istället att föräldrarna oroas av storasysterns tillstånd, inte klarar att bry sig om något annat. Undan för undan rullas en alltmer smärtsam historia upp, när den grymma verkligheten i dubbel upplaga hinner i fatt huvudpersonen. Avslöjas mer om förloppet är det risk för spoilervarning. Roija är avundsjuk, trött på att känna sig försummad och kämpar för att skaffa sig status. Därför stannar hon inne på sitt rum, helt absorberad av att sända egengjorda filmklipp, trotsar gång på gång mammas förmaningar om att andra göromål måste uträttas. En med skärpa och emfas otålig röst framställd av Zahra Ahmadi, en skådespelare med otroligt omfattande cv.

Till viss del är storasysterns belägenhet en förevändning för flickan (döpt efter ett vin) att producera klipp på Youtube. Roija brinner nämligen för att mata tittare med tips på hur man kan förkovra sig, få massor av prenumeranter, likes och delningar. Aviva Wrede går all in, demonstrerar diverse, enligt Roija, framgångsrika metoder genom att dråpligt leka med olika tillvägagångssätt. Mitt i det sorgliga och otäcka som tornar upp sig, tillför flodvågen av instruktioner befriande humor. Utgår från att elever insatta i olika Youtubers egenheter, kommer skratta igenkännande.

Blir smått chockad av första repliken från en lovande tjugoåring som nyligen examinerats från Nordiska Teaterskolan. Varför? Jo, den uttalas på svenska. Några ytterligare gånger hörs svenska meningar. Att rollfiguren inte bara pratar engelska i irriterad ton till sin engelska mamma, utan också till alla potentiella tittare på nätet, förklarar hon vara en förutsättning för att kunna nå ut internationellt. Roija bjuder på sig själv inne i den kub hon sänder ifrån. Koreografin har ”instant appeal”, blir lustig med hängivet dansande, till låtar som skulle kunna vara hits av Zara Larsson. Det påstått pedagogiska kroppsspråket är lika underhållande. Mimiken hos Wrede växlar sinnrikt, övergår till att känslomässigt skildra jaget bakom den tillrättalagda fasaden. Imponerande skådespeleri! I flera sekvenser kan man påstå, att hon spelar mot en anonym twittrare. Mycket trovärdigt får publiken följa svängningar mellan eufori och motsatsen.

Brändén Whitaker (en av teaterns två konstnärliga ledare) har skrivit en rapp och tankeväckande monolog, väjer inte för den stress, de faror och mobbingtendenser som nätet kan orsaka. Tänker på Aschberg och hans trolljägare och fega människor som skadar i lönndom. Vår tids besatthet av yta, egofixering och kändishysteri vidrörs. Problematik som säkerligen dryftas av elever efter att ha sett föreställningen. Alla vill och behöver bli sedda. Men manin att jaga bekräftelse på Instagram och Facebook finns som en våt filt över oss IRL, något manus tar fasta på. Attention-seekers som den tjej #WRU skildrar, löper överhängande risk att bli besvikna.

Regissör och skådespelare biter med gemensamma krafter i det saftiga äpple, som flerdimensionella dramat utgör. Att se Aviva Wrede agera var en fröjd. Hon har studerat in rollen med precision. Hittat rätt tilltal som fängslar genom humörsvängningar, yviga gester, lidelse och energipåslag. Tajming och rytm sitter, med naturligt inlagda pauser, för att händelser ska få sjunka in i åskådarna. Och kontentan av gedigen regi, är bland annat att lika mycket sägs med ansikte/ kropp som med munnen. Snacka om att vara åskådlig! Och engelskan är , så vitt jag kan bedöma, både begriplig och lätt att uppfatta.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Joker – fascinerande, kryper under huden, stark

1 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Joker
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 oktober 2019
Regi Todd Phillips

Filmbolaget skrev om Joker så här:
JOKER är höstens mest omtalade och emotsedda film och belönades med Guldlejonet för Bästa film vid årets filmfestival i Venedig.

Jag har inte sett konkurrenterna på filmfestivalen i Venedig, men Joker lär vara en mycket välförtjänt vinnare. Det skulle förvåna mig mycket om inte Joaquin Phoenix blir nominerad till både en Oscar och andra filmpriser för sin roll som Arthur Fleck, Joker. Joaquin Phoenix som Oscarnominerats tre gånger bör vara en stark kandidat för att få en Oscar denna rolltolkning.

Filmen Joker är snygg och välgjord på alla plan, en stark berättelse. Musiken, ljudet, de murriga Gotham-miljöerna, en berättelse utan en död sekund och med en mängd överraskande vändningar. Allt är perfekt och dessutom har filmen en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix gör kanske sitt livs bästa roll. Robert de Niro är överraskande perfekt i rollen som komikern Murray. Givetvis finns det en hel del symbolik i att det är just Robert de Niro i rollen som Murray, med tanke på de Niros roll i Taxidriver, som helt säkert måste ha varit en inspirationskälla för regissören.

Vi får möta Arthur Fleck, en fattig man som bor med sin mamma i en risig lägenhet i ett nedslitet, sopigt område. Han försörjer dem genom att arbeta som clown medan har på kvällar försöker lyckas som standup-komiker. Det går inte så bra för honom, han möts av grymhet, förakt, hån och våld tills det en exploderar. Allt utspelas i Gotham med Bruce Wayne, som en dag ska bli Batman, är en liten pojke.

Det är en fascinerande berättelse som kryper under huden. Handlingen kan ses och tolkas på flera sätt och har en mängd paralleller till vår tid, eller till mänsklighetens historia. Klassklyftorna är stora i Gotham och de rika och välbesuttna har bara förakt för de fattiga och utslagna. Den stenrike affärsmannen Thomas Wayne, den man som var far till Bruce Wayne, sprider samma budskap som sprids än idag från de välbärgade: är du fattig, sjuk och utslagen – ta dig i kragen – kunde jag så kan du.

Handlingen utspelas i ett Gotham City där sopbergen och råttorna växer eftersom soparbetarna strejkar. De nedtryckta och fattiga höjer sina röster och demonstrerar. Våldet ökar. Eliten med makten släpper inte ifrån sig sin position och sitt överflöd i första taget, det blir en våldsspiral med upplopp och våldsamheter, något vi känner igen från mänsklighetens historia. I princip är väl de flesta emot våld, men om människor lever under ett förtryck som inte går att bli av med på annat sätt än uppror med våld? Givetvis finns det ingen ursäkt för våld, men förtryck av människor kan få den effekten.

Filmens regissör Todd Phillips som också varit med och utformat manus låter oss se historien om hur Batmans ärkefiende Jokern blir den han blir och han gör det begripligt, så vi känner med honom. Han är en symbol för alla de som har mental ohälsa. Det går att känna raseri och hopplöshet inför hans och många andras situation. I de flesta superhjälte-filmer och berättelser är bovarna bara onda rakt av. Hjältarna däremot kan skildras med fler skikt och som mänskliga med båda svagheter och styrkor, men bovarna är alltid nattsvarta. Det är så befriande med Joker som vänder på begreppen och låter oss se saker ur en mer komplicerad synvinkel, där allt inte är svart eller vitt.

För mig kommer Joker att räknas bland de bästa filmerna inom Batman-kategorin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Batman, Filmkritik, Filmrecension, Recension, Scen

Avantgardet på Öland

30 september, 2019 by Thomas Johansson

Avantgardet
I en maskinhall på Robertsson Blommor och bär
Betyg: 5

Ta ett band från Nybro, och sätt dom i en maskinhall på en bondgård på Öland, och du har receptet för årets roligaste konsert. Det är Avantgardet som tackar för lånet av lada till inspelningen av den fjärde skivan. Uppmaningen innan konserten var, alla är välkomna. Alla får plats. Ingen åldersgräns. Scenen består av ett antal lastpallar, stöttade på en plywoodskiva. Min bil kom från Stockholm. Jag pratade med folk från Halmstad, västkusten och Malmö. Dessutom många ölandsbor som fick ett ovanligt inslag i skördehelgen som pågick samtidigt.

När basen börjar rulla, så kliver bandet in efter varandra, och sist kommer sångaren Rasmus. Han börjar med sin vanliga kramrunda till de som står längst fram. Det är en början på en över två timmar lång konsert, detta trots att man skippar den sista låten som stod på setlisten. Det blev ingen Napoleon som sista låt, men kanske lika bra, för jag är inte säker på att varken Rasmus eller publiken har orkat med den. Avantgardet har ryktet om sig att vara ett av Sveriges bästa liveband, och detta trots att många av låtarna handlar om missbruk och ångest. Ändå finns det en kärlek och livsglädje i låtarna. Att även en missbrukare är människa.

En spelning med Avantgardet ska upplevas. Känslan där är svår att beskriva i ord. Det är eufori, tårar, skratt och en jäkla massa sång. Rasmus Arvidsson är den som leder hela showen. När han ligger på golvet framför scenen, är det helt självklart att det är så det ska vara. En show med Avantgardet är inte ett band som uppträder framför en publik. Det är en gemensam sak vi gör och energin studsar mellan scenen och publiken. Det känns helt naturligt att publiken vägrar att sluta sjunga på horsepundarpop. Det är lika många låtar denna kväll, som senast på trädgården i Stockholm, men det tog 15 minuter längre tid att spela dom.  Det är rock and roll. Det är skitigt, vackert och helt enkelt underbart. Det går helt enkelt inte ha roligare när du inte druckit något starkare än en apelsinläsk.

Känslan som sitter kvar i kroppen efter att musiken tystnat är fantastik. Jag går runt och sjunger, ”ja,ja,ja,nej,nej,nej, vi får se”. Rasmus går en sväng till runt bland publiken och tackar för att vi kommit.

Se hela kvällen på youtube.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Beroende tema i fullödig ”bioplay” – Nakna som foster och gudar på Folkteatern i Göteborg

30 september, 2019 by Mats Hallberg

foton Markus Gårder

Av Isabel Cruz Liljegren

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi: Mats Sahlström

Kostym: Elin Hallberg

Ljusdesign: Jörgen Haimanas

Ljuddesign och komposition: Cecily Irvine

Videodesign: Johannes Ferm Winkler

Medverkande: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson.

Spelas till och med 30/11 på Folkteaterns stora scen plus på turné.

Urpremiär: 28/9 2019

I samarbete med Riksteatern

Inom filmvärlden frodas en populär genre kallad biopc, termen definierar spelfilmer baserade på en människas, oftast en känd person, faktiska levnadsomständigheter. Ibland uppstår en diskussion om huruvida konstnärlig frihet gjort så mycket våld på sanningen att man betett sig omoraliskt. Monica Z är ett omtalat exempel. Senaste uppståndelsen om gränsen mellan fakta och fiktion, blossade upp i och med 438 dagar.

Paret Cruz Liljegren / Cruz Sandström har ett uttalat syfte. Vill lansera en annan bild än den gängse av Karin Boye, vars mytomspunna alltför korta liv blev händelserikt. Utgår från att de hämtat stoff från såväl Johan Svedjedals biografi som Jessica Kolterjahns litterära fantasi (läst med stor behållning) om tiden i Berlin. Den intellektuella giganten, poet, översättare med mera, framställs som lättsinnig, självupptagen, på språng, som en kvinna som bejakar sina begär. Återkommande depressioner antyds bara.

foto Markus Gårder

Frustande Boye speglas i flashbacks genom judinnan Margot Hanel, livskamraten sista sju åren. De sammanstrålade sista natten på queerklubb i ett allt farligare Berlin. Hanels oro, självvalda isolering maniska beteende och anemiska uppenbarelse är pjäsens epicentrum. Manusförfattaren Isabel Cruz Liljegren har gjort En fullt rimlig, realistisk rekapitulation av vad som kan ha hänt. Det är ett välskrivet manus. om att leva tillsammans på ojämlika villkor.

Dialoger från Berlinvistelsens uppbrott korsklipps med scener från lägenheten på Gärdet 1941, inledningsvis en smula förvirrande. Dock, ett raffinerat grepp att belysa ett då och nu. Scenografin över två akter är densamma, ett funktionellt vardagsrum i grått med telefon och radio som enda kommunikation med omvärlden. Resultatet: så fulländat att jag lämnar teatern uppfylld. Eftersom sorgligt facit finns att tillgå, har Cruz Liljegren (vars iscensättning av En ensam galning knockade mig) planterat återkommande, dubbla markörer. Fast vi vet, kryper sig ändå obehaget inpå.

Ser tre skådespelare vars utmärkta insatser är lika med debut på denna scen. Sara Turpin strålar av livsberusning, självtillit och några stygn irritation i paradrollen som den andra Karin Boye. Hon ger oss ingen hjältinna, utan en godhjärtad individ, som dominerar i förhållandet med Hanel och har begränsad empatisk förmåga (kanske för att hon varit innesluten i sitt skapande långa perioder).

Till skillnad från den komplexa Boye-karaktären, ter sig gemensamma flärdfulla väninnan Kajsa som rationellt rättrådig och fullt ut omtänksam och sympatisk. Hon som – om jag uppfattar skeendet rätt – tilldelats två roller (även Margots syster) heter Lovisa Onnermark. En förträfflig birollsinnehavare som når ut ända till tjugonde raden. I fallet Maria Zakrisson Mortensson måste framhållas hur kusligt väl, hon överensstämmer med bilden av den traumatiserade späda Margot. Hon är ganska färsk som professionell skådespelare. Vet inte om hon brukar få agera ut i motsvarande roller. Vet bara att prestationen i Nakna som foster och gudar är häpnadsväckande stark.

Till dramats höjdpunkter hör konfrontationerna mellan Margot/ Kajsa och Karin Boyes integritetskränkande mamma. Folkteatern-veteranen Lena B Nilsson i tillknäppt förpackning firar triumfer. Är till stor belåtenhet i vad hon företar sig genom sin uppvisning av gammaldags kristen moral, sarkasmer och ihärdigt upprätthållande av fasaden. Tajmingen hos ensemblen sitter perfekt, vilket regin bidrar till. Och samtliga är utrustade med genomträngande diktion. Tacksamt att lyssna på skådespelare som månar om replikers valörer.

I dialogernas mellanrum deklameras bland annat dikten, varur pjäsens titel hämtats Andra aktens inledande koreografi i soffan är en sinnlig markering (tog mig ett par sekunder att begripa). Att telefonluren saknar sladd skulle kunna betraktas som magisk realism, är nog mest ett led i det samförstånd med publiken som teamet som jobbat utifrån. Samma sak med två dansinslag i skiftande tempo, där i ena fallet en 80-tals ballad med Kim Carnes används. Invirad omkring den ångesten och mer prosaiska inslag, existerar en mäktig poetisk dimension. Videoprojektioner med molnformationer, dansande kroppar och ett upphetsat mansansikte (enda referensen till manliga delen av mänskligheten).

Folkteatern framstår numera som ett gångbart alternativ till stadens stora teater vid Götaplatsen. Istället för vad som varit av samhällsskildringar med underifrån-perspektiv och naturlig koppling till ägarna i arbetarrörelsen. Hur som helst, Nakna som foster och gudar, är något annat och något mer än ett feministiskt manifest med förvecklingar. Av alla uppsättningar jag bevittnat innevarande år, befinner sig denna på absolut toppnivå. Dags att ta fram klyschan ”Gå och se”!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Uppfriskande ironisk attacklusta – Antigone på Göteborgs Stadsteater

29 september, 2019 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Sofokles i nyöversättning av Anne Carson

Svensk översättning: Kristina Hagström – Ståhl

Regi, scenografi, kostym: Kristina Hagström – Ståhl

Ljus, scenografi: Tobias Hagström Ståhl

Komposition: Mikael Sundin (även musikalisk ledning och instudering)

Filmsekvenser: Kristina Hagström – Ståhl

Medverkande: Karin De Frumerie, Mia Höglund – Melin, Johan Karlberg, Carina M Johansson och Ramtin Parvaneh

Föreställningen genomförs i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/10

Svensk urpremiär 27/9 2019

Monologer i grekiska tragedier må vara sedelärande, innehålla filosofiskt tankegods och tillkomna parallellt med demokratins födelse. Icke förty blir det tradigt att höra för många sådana efter varandra. När recensenten läste delkurs i litteraturvetenskap, om grekiska antika dramat med Ingrid Elam som lärare (en kuriös detalj är att hon var på premiären), då tog det stopp. Med facit i hand borde Lars Norén i sin första uppsättning på Folkteatern, beskurit ordmassorna i Orestien. Man kan också förhålla sig annorlunda till den dödligt betingade vrede och sorg, som präglar ett av teaterhistoriens pionjärverk. Med fördel kan gravallvar blandas upp med radikalt andra infallsvinklar, kompletteras med andra uttrycksmedel.

Precis vad som sker i Kristina Hagströms – Ståhls tappning av Antigone med Nobelpriskandidaten Ann Carons nya språkdräkt. I mellanrummen underhållande uppdaterad med kommentarer som ”fine”, ”socialpolitik” och ”dåligt omdöme”. Multitaskande regissörens drivkraft har enligt uppgift, varit att koncentrera sig på Antigones överlevande syster Ismene. Fast egentligen bryr hon sig inte om att nagla fast publiken med de fatala uppgörelser, som ingår i den Thebanska sagocykeln. Hastiga omsvängningar inträffar förstås. Men vem som dräps och vem som besitter makten i kungafamiljen och hur siaren Theresias ingriper; är moment man kan släppa. Vill man ändå ha koll på avgörande händelser i Antigone rekommenderas programmet. Hållningen är tragikomisk, inte oväntat en kombination av drift och respekt gentemot intrigen.

När ridån dras åt sidan noteras att scenen liknar en replokal utan sidoväggar, belamrad med instrument och tvådelade boxar försedda med spotlights. Skådespelarna är utplacerade vid klaviaturinstrument, bortsett från Parvaneh sittandes bakom trumsetet. Bakom kvintetten när de framför minimalistiska, ödesmättade toner videoprojektioner i svartvitt. I övrigt ingen framträdande rekvisita, förutom en stol med grön stoppning (metafor för en kungatron). Vågor mot strand, abstrakta formationer och suddiga ansikten dyker upp i filmsekvenser.

Under halvannan timme varvar ensemblen musicerande med melodramatiskt agerande, bygger på överenskommelsen med publiken om att illusionen bryts och återtas, på samma sätt som när ett rum i mörker tänds upp. Ljusansvarige Tobias Hagström – Ståhl står förresten för en ”bländande” bedrift, har väsentlig del i framgången.

Tror inte att samma svartklädda kvintett spelat mot varandra tidigare, en kvintett jag uppskattat i drösvis av roller. Mia Höglund-Melin i huvudrollen spelar ut hela sitt rika register, anger tonen. Karin De Frumerie, den i gruppen som mest musicerat jämte Carina M Johansson, är frilansare som spelat i flera uppsättningar på Folkteatern, medan Ramtin Parvaneh hör hemma på Backa Teater. Ensemblen lyckas utomordentligt väl, genom att vara lyhörda ligger de oupphörligen i fas. Den tragikomiska mixen behärskas suveränt, förstärks av utställda mikrofoner. Används både för sång och repliker. Och visst är det frapperande att det sammansvetsade gänget lärt sig framställa fascinerande, långsamma melodier och stämningar. Mikael Sundin måste betraktas inte bara som en intressant kompositör, utan också som en rasande skicklig pedagog.

Just för att åskådarna inte behöver engagera sig när tragedin i omgångar avsiktligt desarmeras, ligger det nära till hands att kalla uppsättningen välspelad bagatell. Kan också beskrivas som ett smart och nyskapande allkonstverk, med glimten i ögat. Det är elegiskt och dråpligt, poetiskt och fantasifullt. Kristina Hagström -Ståhls version av Antigone är teatergodis!

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 559
  • Sida 560
  • Sida 561
  • Sida 562
  • Sida 563
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in