• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Det sprakande och subtila kompletteras med humoristiska anekdoter – Svante möter Beppe Wolgers på Stora Teatern

16 november, 2019 by Mats Hallberg

foto Anna Huerta – från Stora Teaterns facebooksida

Svante Thuresson och Claes Crona trio

Svante möter Beppe Wolgers

5

Stora Teatern i Göteborg

14/11 2019

I samarbete med Riksteatern

För några år sedan införskaffades på rea den mycket läsvärda och vackert utformade biografin kort och gott betitlad Beppe. I bokhyllor står också diktsamlingen Röster från Vattudalen och postumt utgivna memoarerna Cabaret. På bibliotek lånades de två tidigare delarna i Beppe Wolgers (1928 – 1986) memoarer. Mest känd blev han ju som textleverantör till låtar och scen, mysiga Godnattstunden och utskällda Skäggen i teve.

I den föreställning som getts 48(!) gånger idkar Svante Thuresson högläsning ur inledande bandet, om Beppes stapplande tid som lätt misslyckad yngling under utbildning. Det blir fenomenalt skickligt när tragikomiska nerättelser återges i jag-form. Thuresson, med sin mer än halvsekellånga vana vid krogshower, ikläder sig sömlöst rollen som tillbakablickande, självironisk berättare. Han är en strålande uppläsare som sprider värme omkring sig. Säger till publiken på närmare 400 personer att han sittande med läsglasögonen på är Beppe Wolgers. Det handlar om hur bristfälliga anlag kamoufleras, lyckan i att insupa USA, övervikt, stamning och tillkortakommande med motsatta könet. Vid ett tillfälle signalerar sångaren att han kliver ur sin position. Sätter då som hastigast in legendaren Wolgers i sitt sammanhang. Tillerkänner honom dennes enorma kvalitativa produktion för teve, radio, skivinspelningar och scen. Vi är med om ett äreminne, nostalgi av bästa sort.

Ska framhållas att ljudet var exceptionellt fördelaktigt. Claes Crona trio är sannerligen på hugget, väldigt inkörda och sensibla. Deras vitala samspel utgör förutsättningen för elegant tolkade låttexter signerade Bertil Beppe Wolgers. Inspirerade oldtimern Crona anför ledigt på en flygel modell mindre. Anslag och löpningar mycket väl avvägda. Hans Andersson som ryggrad på kontrabas imponerar storligen, inte bara för sina cirka fyra solon. De två har jag hört tillsammans live åtskilliga gånger. Varje gång gör sig deras makalösa musikalitet påmind. Tredje länken hade nyligen svetsats in till pågående turné. Daniel Fredriksson har jag hört och uppskattat live så pass ofta, att jag redan för tio år sedan inkluderade honom i en serie trumslagarporträtt för LO-tidningen. Oavsiktligt roade han publiken när en cymbal lossnade, medan han ytterst medvetet underhöll när han svingade loss i solo på I New York.

Man börjar lite försiktigt genom att etablera behaglig stämning. Men dröjer inte länge innan det blir världens ös i Va´e´de´där. Med små medel svänger det kopiöst. Och sången sitter perfekt. Thuresson dirigerar musikerna med gester, markerar hur länge han bestämt att hålla tonen. Jazzsångaren vars Beppe-album Jag är hip baby (-95) jag vårdar ömt, gjorde en utmärkt insats i fjol på tribut till Monica Zetterlund under Stockholm jazzfestival. Flertalet succémelodier på repertoaren är sådana man förknippar med oförlikneliga Monica Z. Perspektivet vidgades genom att också mindre kända texter tolkas. Up – tempo nummer blandas föredömligt med ballader. Refrängen ur Sakta vi gå genom stan avslutar ett mycket lyckat event i ord och ton, där vi tidigare fått en annorlunda upphottad version av samma låt. På slutet framförs två visor från långvariga samarbetet med Olle Adolphson, vilka förtjänar beröm en masse. Låter oerhört subtilt!

Vi får två avdelningar plus ett förband, i form av sympatiskt klingande duon Blue House. I pausen säljer kapellmästare Crona sin vana trogen egna skivor. Jag passar på att köpa en alldeles färsk cd hans trio spelat in med Svante, vars röst befinner sig i anmärkningsvärt gott skick även bortom 80-års strecket. Omfånget må vara begränsat. Det primära är att han textar föredömligt, jämte att en osviklig känsla för rytmik bibehållits sedan tidiga trumperioden.. Dessutom är han fortfarande en hejare på scat. Föga förvånande rankar han fina kärlekssången Monicas vals (Bill Evans) högst av alla låttexter Wolgers skrev. Hyllas extra genom en hisnande vokal slutton. Att Farfars vals och Vinter i skärgår´n klaffar optimalt är inte att undra på. De har funnit med länge på repertoaren och spelades in på nämnda album från 1995. Ytterligare ett par höjdare från aftonen bör offentliggöras. Fastnar för Det är vårt öde att dooa, (en text för vokalgruppen Gals and Pals på Duke Ellingtons Satin Doll) och Sången vars virtuosa explosivitet river ner applåder.

Ömsint porträtt av ett geni såväl som musikaliskt raffinemang. Beppe Wolgers sångtexter förmedlas på bästa tänkbara sätt av Svante och Claes Crona trio. Låt mig kalla showen, inklusive berättandet inifrån och utifrån, för en komplett konsert.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: The Report – Fängslande men torrt om CIAs tvivelaktiga förhörsmetoder

14 november, 2019 by Petter Stjernstedt

The Report
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november
Regi Scott Z Burns
Medverkande Adam Driver, Jon Hamm Michael C. Hall, Maura Tierney och Annette Bening.

Politiskt drama blandas med konspirationsthriller i den kittlande ”The Report”, Steven Soderberghs ständiga följeslagare Scott Z Burns debutverk. Efter 9/11 var USA desperata. Omvärlden krävde en syndabock att skylla det omänskliga brottet på. Och i sökandet använde sig CIA av brutala och högst ovetenskapliga förhörsmetoder för att nå ”Sanningen.
I uppdrag av senator Dianne Feinstein får idealisten Dan i uppgift att utreda CIAs agerande och tvivelaktiga förhörsmetoder av misstänkta. I berget av information och offentliga dokument finner han oroväckande fakta som pekar mot att CIA använt tortyr som redskap med förödande konsekvenser.

“The Report” är en fängslande och något torr skildring av den utdragna process på tiotalet år som ligger som grogrund till att Obama runt 2015 valde att förbjuda specifika tortyrverktyg som förhörsmetod av misstänkta. Specifikt handlar det om waterboarding – att dränka en annan människa genom att hälla vatten över dennes huvud som täckts med en tygpåse eller med hjälp av elstötar få den häktade att krevera. Scott Z Burns lyckas med konststycket att omvandla byråkratiskt dokumentationsarbete till en fängslande och moralisk berättelse om rätt och fel och gråzonerna däremellan och om det ansvar som vilar på Amerikas tunga axlar i en svår politiskt situation. Adam Driver som den något torre Dan är bra. Likaså gör Annette Bening i rollen som den övertygade demokraten Dianne en stark insats. Överlag håller skådespelet hög nivå, men samtliga arbetar i motvind med ett tunt dialogmanus och fattiga karaktärsbeskrivningar. Något fylligare karaktärsporträtt hade inte skadat, sen att vissa gestalter presenteras för att sedan i ena halvan av filmen försvinna helt känns inte som det klokaste regissörsbeslutet. Men det fråntar inte filmen från att vara en spännande thriller som når fram med att berätta något viktigt om vår samtid och också uppmärksammar en historisk händelse som fåtalet har kännedom om  i detalj. Däri fyller filmen sitt syfte. Och att närma sig det här ämnet och därmed tvingas mäta sig med giganter i genren som “Alla presidentens män” och nutida exempel som “Spotlight” är ett djärvt beslut. Scott Z Burns når inte hela vägen. Det fattas färgstarka karaktärer och ett upptrissat tempo för att nå målet. Även dramer som Stephen Spielbergs “The Post” är bättre på att ge en djupare förståelse för hur arbetet hos ett utredarteamet kan te sig. I ”The Report” redovisas mycket rakt upp och ned utan en mänsklig dimension. Vilka är dessa karaktärer vi ser framför oss? Till det ger filmen noll svar. Kanske är det aldrig syftet, men det blir något blodfattigt. Men med Scott Z Burns vid rodret känns två timmar på Park som ingenting. “The Report” är en väl researchad och underhållande bagatell till film med en Adam Driver som växer för var roll han tar sig an.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: I Lost My Body – Jeremy tar tecknad film till nya höjder

11 november, 2019 by Petter Stjernstedt

I Lost My Body
Betyg 4
Svensk biopremiär  29 november på Netflix
Visas på Stockholm filmfestival
Regi Jérémy Clapin
Medverkande: Alia Shawkat, Alia Shawkat och George Wendt

Fransmännen kan det här med animation. Från baguetternas förlovade land har vi fått filmpärlor som ”Trion från Belleville”, ”Illusionisten” och ”April And the Extraordinary World” som alla delvis eller helt är handmålade och 3d-animerade. ”I Lost My Body” är den senaste i mängden välgjorda animerade storverk, en film som fått stående ovationer i Cannes. Varje bildruta känns minutiöst genomtänkt och tempot och ljudläggning gör också sitt till den starka filmupplevelsen.

”I Lost My Body” handlar om Naofel som av misstag sågar av sin ena hand. Strax därefter vaknar högerhanden upp. Han är inlåst i ett kylskåp och är inplastad i en genomskinlig svårgenomtränglig plastpåse. Nu börjar handens jakt efter Naofel och den tillhörande kroppen. Handens äventyr tar oss till mörka tunnelbaneuppgångar med glupska råttor som hotar runt varje hörn, skyhöga hopp över skyskrapor och trafikerade motorvägar. Och hungriga, lekfulla hundar som älskar att smaska på ett finger eller två finns det gott av i stadsdelen. Samtidigt får vi tillbakablickar till Naofel tidigare liv,hur han och hans hand växer upp och tillsammans och upplever avgörande ögonblick, första greppet om en annan människa, första omfamningen, första gången en vidrör varm sand och låter den glida genom fingrarna och första handgreppet runt cykelstyret. Trauman från förr tynger Naofel och gör det svårt för honom att kunna gå vidare. Men så en dag stöter han på en person som helt ändrar riktning på Naofels kompassnål bort från en vilsen, planlös tillvaro och mot mera klarhet och uppriktighet.

Detaljrikedomen och ljudanläggningen imponerar stort på mig. Varje liten ljusglimt eller hårstrå från håriga råttor känns uttänkt. Detta är ett verk för kommande animatörer att ta lärdom av. Samtidigt är storyn en svindlande färd genom Naofels barndom och handens strapatser som leder hen fram till livshotande situationer. En om du så vill – actionfilm för animationsnörden i oss alla. Regissör Jérémy Clapin fångar det stora i det lilla och gör förhöjd dramatik av de enkla sakerna i livet. Hans pensel är vass och fylld av kulörer av alla tänkbara nyanser. Detta är Jeremys debut som animatör inom långsfilmsgenren. Och så mycket vågar jag nog säga – vi har knappast hör det sista från honom.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Bildgalleri: Yungblud på Fryshuset

10 november, 2019 by Thomas Johansson

Yungblud
Klubben/Fryshuset
Betyg: 5

Han kom, på ett strålande humör, och bjöd på en show ingen av oss som var där kommer att glömma.

Klubben på fryshuset var bastuvarm och svetten rann från väggarna. Vakterna fick langa mycket vatten till publiken, och fick lyfta över ovanligt många över kravallstaketet som inte mådde så bra.

Detta var nog sista gången Yungblud spelade på en lokal i Klubbens storlek. Varit slutsålt hur länge som helst, och alla vi som var där kommer vilja se honom igen. Det syntes också på kön till Merchen, ovanligt lång,

Yungblud live är en blandning av punk, emo, rock och pop. Levererat med massor av energi och spelningen på Fryshuset var inget undantag. Publiken är med från första ackordet. På scenen har han bara med sig en gitarrist och en trummis, men det funkar ändå.

Det är kärlek från publiken och det är kärlek från scenen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Främmande från Kiseldalen – lockar till självkritiska skratt och öppnar upp för nya tankemönster

9 november, 2019 by Lotta Altner

Främmande från Kiseldalen
Manus David Book
Regis, scenografi, teknik Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane
Premiär av Parterren på Ö2 Scenkonst den 8 november 2019

Temat mänsklighetens undergång är inte något någon av oss i dagsläget är omedvetna om. Vågar man bara ta till sig vetenskaplig fakta och inte som strutsen stoppar huvudet i sanden, eller lurar sig själv med falska nyheter i amerikansk stil, så vet vi att det inte står så bra till med moder jord. Både etiskt och moraliskt kan vi dränka och oss själva med massor av skam och skuld i hur mänskligheten valt att missbruka våra resurser. Jag var lite orolig att kvällens föreställning skulle hoppa på det miljövänliga tåget och försöka ge oss den s.k. miljöångesten.

Jag tror på allvaret i miljödebatten även om jag inte tror på de känslomässiga utpressningarna genom mediala jippon. Därför var det så enormt befriande att ensemblen hade funnit en konstform att leverera sin samhällskritik, ironi och budskap på. För det är viktigt att ställa sig frågan, ”vad ska det bli av oss” utan att försöka koppla de enklaste skamgreppen som vi bara blockerar. För vi vill väll finna lösningar och det görs inte med påhopp eller att lägga huvudet på sne och tycka syn om oss själva. Det finns något förlösande och nyskapande i oss, om svåra budskap, levereras med självkritik, sarkasm och ironi. Det är som att berättelsen finner nyare vägar om belastningen ger utrymme åt att vi måste få skratta och le åt eländet. Publiken ges verkligen chansen att hånskratta åt eländet och jag kommer på mig själv med att småle i mjugg under nästa hela föreställningen på 75 minuter. Det är den spexartade farskänslan som håller mig allert och mottaglig. Det är då de kan kosta på sig att våga säga ”ni människor har alltid vetat vad ni gjort men fortsatt göra det i alla fall” och jag tar på mig det.

Inledningsvis får vi i kvällens föreställning se våra förfäder funderar kring hur de i bibliskt Noa- mönster planerar kring om två människor kan räddas och bli ledande för en helt ny generation. Dagen mönster och tillvägagångssätt kommer ju att förinta oss och det är lika bra att vi kort och gott räknar med att vi kommer att gå under. Valet av tidsålder och dess karaktärer och syften, upplevdes inte som helt självklara. Efter ett par minuter kunde man urskilja en fornnordisk gudomlig familj vars uppdrag var att finna nya patriarker till den nya jorden. Det gjorde inte så mycket att det var otydligt eftersom replikerna dem emellan var rappa och intressanta.

Förfäderna väljer ut ett sambopar i Årsta som de tror på som de som kan rädda mänskligheten. De skickar sin son att luska fram om de finns önskningar till att reproducera och att de verkligen är villiga ”att strida för sin kärlek”. Det är viktigt att de ”härdas” för jordens- och den mänskliga artens skull. Självklart uppstår de komplikationer och förväxlingar som triggar till missförstånd.

Sveriges frihetsbegrepp och tvåsamhet kritiseras och skrattas också åt i uppsättningen. Kritiken är mycket slående och uppskattad. Vi ska ju vara så fria från fördomar och män och kvinnor ska få utvecklas och ta ansvar för vad de vill. Trots det så imponeras vi i alla fall av pengar och makt och materiella saker, även om det går helt emot grundtankarna om att ingen ska få äga oss. Det är ju till och med så att vi rationaliserar bort kärleken i våra liv, om den anses för tidskrävande, opraktiskt och för dyrbar.

Ensemblen Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 549
  • Sida 550
  • Sida 551
  • Sida 552
  • Sida 553
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in