Svante Thuresson och Claes Crona trio
Svante möter Beppe Wolgers
5
Stora Teatern i Göteborg
14/11 2019
I samarbete med Riksteatern
För några år sedan införskaffades på rea den mycket läsvärda och vackert utformade biografin kort och gott betitlad Beppe. I bokhyllor står också diktsamlingen Röster från Vattudalen och postumt utgivna memoarerna Cabaret. På bibliotek lånades de två tidigare delarna i Beppe Wolgers (1928 – 1986) memoarer. Mest känd blev han ju som textleverantör till låtar och scen, mysiga Godnattstunden och utskällda Skäggen i teve.
I den föreställning som getts 48(!) gånger idkar Svante Thuresson högläsning ur inledande bandet, om Beppes stapplande tid som lätt misslyckad yngling under utbildning. Det blir fenomenalt skickligt när tragikomiska nerättelser återges i jag-form. Thuresson, med sin mer än halvsekellånga vana vid krogshower, ikläder sig sömlöst rollen som tillbakablickande, självironisk berättare. Han är en strålande uppläsare som sprider värme omkring sig. Säger till publiken på närmare 400 personer att han sittande med läsglasögonen på är Beppe Wolgers. Det handlar om hur bristfälliga anlag kamoufleras, lyckan i att insupa USA, övervikt, stamning och tillkortakommande med motsatta könet. Vid ett tillfälle signalerar sångaren att han kliver ur sin position. Sätter då som hastigast in legendaren Wolgers i sitt sammanhang. Tillerkänner honom dennes enorma kvalitativa produktion för teve, radio, skivinspelningar och scen. Vi är med om ett äreminne, nostalgi av bästa sort.
Ska framhållas att ljudet var exceptionellt fördelaktigt. Claes Crona trio är sannerligen på hugget, väldigt inkörda och sensibla. Deras vitala samspel utgör förutsättningen för elegant tolkade låttexter signerade Bertil Beppe Wolgers. Inspirerade oldtimern Crona anför ledigt på en flygel modell mindre. Anslag och löpningar mycket väl avvägda. Hans Andersson som ryggrad på kontrabas imponerar storligen, inte bara för sina cirka fyra solon. De två har jag hört tillsammans live åtskilliga gånger. Varje gång gör sig deras makalösa musikalitet påmind. Tredje länken hade nyligen svetsats in till pågående turné. Daniel Fredriksson har jag hört och uppskattat live så pass ofta, att jag redan för tio år sedan inkluderade honom i en serie trumslagarporträtt för LO-tidningen. Oavsiktligt roade han publiken när en cymbal lossnade, medan han ytterst medvetet underhöll när han svingade loss i solo på I New York.
Man börjar lite försiktigt genom att etablera behaglig stämning. Men dröjer inte länge innan det blir världens ös i Va´e´de´där. Med små medel svänger det kopiöst. Och sången sitter perfekt. Thuresson dirigerar musikerna med gester, markerar hur länge han bestämt att hålla tonen. Jazzsångaren vars Beppe-album Jag är hip baby (-95) jag vårdar ömt, gjorde en utmärkt insats i fjol på tribut till Monica Zetterlund under Stockholm jazzfestival. Flertalet succémelodier på repertoaren är sådana man förknippar med oförlikneliga Monica Z. Perspektivet vidgades genom att också mindre kända texter tolkas. Up – tempo nummer blandas föredömligt med ballader. Refrängen ur Sakta vi gå genom stan avslutar ett mycket lyckat event i ord och ton, där vi tidigare fått en annorlunda upphottad version av samma låt. På slutet framförs två visor från långvariga samarbetet med Olle Adolphson, vilka förtjänar beröm en masse. Låter oerhört subtilt!
Vi får två avdelningar plus ett förband, i form av sympatiskt klingande duon Blue House. I pausen säljer kapellmästare Crona sin vana trogen egna skivor. Jag passar på att köpa en alldeles färsk cd hans trio spelat in med Svante, vars röst befinner sig i anmärkningsvärt gott skick även bortom 80-års strecket. Omfånget må vara begränsat. Det primära är att han textar föredömligt, jämte att en osviklig känsla för rytmik bibehållits sedan tidiga trumperioden.. Dessutom är han fortfarande en hejare på scat. Föga förvånande rankar han fina kärlekssången Monicas vals (Bill Evans) högst av alla låttexter Wolgers skrev. Hyllas extra genom en hisnande vokal slutton. Att Farfars vals och Vinter i skärgår´n klaffar optimalt är inte att undra på. De har funnit med länge på repertoaren och spelades in på nämnda album från 1995. Ytterligare ett par höjdare från aftonen bör offentliggöras. Fastnar för Det är vårt öde att dooa, (en text för vokalgruppen Gals and Pals på Duke Ellingtons Satin Doll) och Sången vars virtuosa explosivitet river ner applåder.
Ömsint porträtt av ett geni såväl som musikaliskt raffinemang. Beppe Wolgers sångtexter förmedlas på bästa tänkbara sätt av Svante och Claes Crona trio. Låt mig kalla showen, inklusive berättandet inifrån och utifrån, för en komplett konsert.