Främmande från Kiseldalen
Manus David Book
Regis, scenografi, teknik Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane
Premiär av Parterren på Ö2 Scenkonst den 8 november 2019
Temat mänsklighetens undergång är inte något någon av oss i dagsläget är omedvetna om. Vågar man bara ta till sig vetenskaplig fakta och inte som strutsen stoppar huvudet i sanden, eller lurar sig själv med falska nyheter i amerikansk stil, så vet vi att det inte står så bra till med moder jord. Både etiskt och moraliskt kan vi dränka och oss själva med massor av skam och skuld i hur mänskligheten valt att missbruka våra resurser. Jag var lite orolig att kvällens föreställning skulle hoppa på det miljövänliga tåget och försöka ge oss den s.k. miljöångesten.
Jag tror på allvaret i miljödebatten även om jag inte tror på de känslomässiga utpressningarna genom mediala jippon. Därför var det så enormt befriande att ensemblen hade funnit en konstform att leverera sin samhällskritik, ironi och budskap på. För det är viktigt att ställa sig frågan, ”vad ska det bli av oss” utan att försöka koppla de enklaste skamgreppen som vi bara blockerar. För vi vill väll finna lösningar och det görs inte med påhopp eller att lägga huvudet på sne och tycka syn om oss själva. Det finns något förlösande och nyskapande i oss, om svåra budskap, levereras med självkritik, sarkasm och ironi. Det är som att berättelsen finner nyare vägar om belastningen ger utrymme åt att vi måste få skratta och le åt eländet. Publiken ges verkligen chansen att hånskratta åt eländet och jag kommer på mig själv med att småle i mjugg under nästa hela föreställningen på 75 minuter. Det är den spexartade farskänslan som håller mig allert och mottaglig. Det är då de kan kosta på sig att våga säga ”ni människor har alltid vetat vad ni gjort men fortsatt göra det i alla fall” och jag tar på mig det.
Inledningsvis får vi i kvällens föreställning se våra förfäder funderar kring hur de i bibliskt Noa- mönster planerar kring om två människor kan räddas och bli ledande för en helt ny generation. Dagen mönster och tillvägagångssätt kommer ju att förinta oss och det är lika bra att vi kort och gott räknar med att vi kommer att gå under. Valet av tidsålder och dess karaktärer och syften, upplevdes inte som helt självklara. Efter ett par minuter kunde man urskilja en fornnordisk gudomlig familj vars uppdrag var att finna nya patriarker till den nya jorden. Det gjorde inte så mycket att det var otydligt eftersom replikerna dem emellan var rappa och intressanta.
Förfäderna väljer ut ett sambopar i Årsta som de tror på som de som kan rädda mänskligheten. De skickar sin son att luska fram om de finns önskningar till att reproducera och att de verkligen är villiga ”att strida för sin kärlek”. Det är viktigt att de ”härdas” för jordens- och den mänskliga artens skull. Självklart uppstår de komplikationer och förväxlingar som triggar till missförstånd.
Sveriges frihetsbegrepp och tvåsamhet kritiseras och skrattas också åt i uppsättningen. Kritiken är mycket slående och uppskattad. Vi ska ju vara så fria från fördomar och män och kvinnor ska få utvecklas och ta ansvar för vad de vill. Trots det så imponeras vi i alla fall av pengar och makt och materiella saker, även om det går helt emot grundtankarna om att ingen ska få äga oss. Det är ju till och med så att vi rationaliserar bort kärleken i våra liv, om den anses för tidskrävande, opraktiskt och för dyrbar.
Ensemblen Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane