• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Cyrano och jag – en värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero

4 december, 2019 by Birgitta Komaki

Cyrano och jag
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 december 2019
Regi Alexis Michalik

En film om konsten att skriva ett mästerverk på tre veckor.

Året är 1897 i Paris. Edmond Rostand (Thomas Solivérès) är en ung pjäsförfattare med ekonomiska problem och en familj att försörja. Efter en misslyckad pjäs för den berömda aktrisen Sarah Bernhardt har inspirationen övergivet honom. När han en dag kontaktas av den store Constant Coquelin (Oliver Gourmet) som vill ha huvudrollen i hans nästa pjäs tänds hoppet. Problemet är bara att pjäsen måste ha premiär om tre veckor och att allt som är klart är titeln, Cyrano de Bergerac. Men naturligtvis accepterar han och han skapar ett mästerverk som har blivit en av fransk teaters mest spelade pjäser. En klassiker med fem akter på rimmad vers (som alexandrinen) och med en ordrik huvudroll som många skådespelare sedan tagit sig an. En pjäs som blivit förlaga till många andra verk, både på opera och film.

Cyrano och jag skildrar hur Edmond skriver sin pjäs vecka för vecka inspirerad av sin förälskade väns kärleksproblem. I en desperat kamp mot klockan och påhejad av Coquelin och hela ensemblen skapar han akt efter akt. Medan arbetet fortskrider dyker hela tiden nya problem och förvecklingar upp. Allt från scenkläder, obetalda skulder, ovilliga skådespelare och en svartsjuk hustru ställer till problem. Ja, ända fram till premiären då salongen endast är glest besatt och det förväntas att en premiär skall vara fullsatt. Men alla problem är till för att lösas.

Filmen är en fantasifull historia och den skildrar tillblivelsen av pjäsen om Cyrano med humor och värme. Det är en charmig skildring av 1897 och Paris teatervärld. Det är en komedi mer än ett drama och många olika karaktärer bidrar till att roa. Att skildra människor från sekelskiftet till vår tid är inte helt lätt. Det som var normalt då kan kännas väldigt förlegat i vår tid, till exempel kvinnornas roll. Bortsett från det är den trassliga intrigen i och utanför scenen engagerande och skådespelarna är fantastiska. Fantasin och flytet håller filmen igenom. Däremot visar den inte någon djupare bild av en författares arbete. Författarens bekymmer skildras mer som praktiska problem att lösa än att skapa text och drama i historien. Eftersom bristen på verklighetsskildring när det gäller författarskap är så tydlig saknar man djupet. Det är annars en riktigt fransk film med kulturen i högsätet omringad av kärlek och hjältedåd. En film som roar och intresserar och får mig att småskratta nästan hela tiden. En värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Invisible Heroes

3 december, 2019 by Rosemari Södergren

Invisible Heroes
Betyg 4
Visas på SVT Play

Invisible Heroes från finska Yle har utsetts till årets bästa europeiska dramaserie på Prix Europa-festivalen i Tyskland. På IMDB, Internationella Filmdatabasen, har den fått högt betyg. Det är en stark film som troligen inte lämnar någon oberörd.

Tv-serien bygger på verkliga händelser och människor, framför allt några finländska diplomater, Tapani Brotherus och Ilkka Jaamala, som kastades in i händelsernas centrum och räddade livet på många i samband med militärkuppen i Chile 1973. I några avsnitt finns också den svenska hjältediplomaten Harald Edelstam med som inte var rädd för att sticka ut hakan och ta ställning mot militärernas förtryck. Edelstam räddade många chilenare från att bli mördade av militärjuntan.

Den utspelas i Chile i början av 1970-talet då Pinochet med militären tog makten i en militärkupp och mördade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Allende var till sitt yrke läkare och som politiker ville han införa ett samhälle liknande det svenska socialdemokratiska, vilket starka högerkrafter, med amerikanskt stöd var livrädda för. USA var rädd för att få ett socialistiskt land som gick i Kubas fotspår i Sydamerika.

Militärkuppen var vidrigt grym och tusentals chilenare mördades för att de misstänktes vara emot militärjuntan. Tv-serien visar hur fruktansvärt det kan gå till när en grupp tar makten med vapen och instiftar en diktatur.

Vi får också se hur de två finska diplomaterna slits mellan förväntningar från sina chefer att hålla sig neutrala och till och med sluta handelsavtal med den nya diktatoriska regeringen. Sakta börjar dock världens protester göra sig hörda och Finlands president ryter äntligen till och säger upp alla diplomatiska förbindelser mellan Finland och Chile, vilket betyder att ambassaden ska läggas ned. Men vad händer då med alla de flyktingar som har skydd på ambassaden?

Tv-serien är oerhört stark och karaktärerna skildras mycket mänskliga och trovärdiga. Vi får se hur de hjältemodiga diplomaterna och deras familj pendlar mellan att hjälpa till och ge upp och tänka på sig själv – och vi får se ärliga skildringar av de olika människorna som är på flykt.

Serien är viktig på många sätt i dagens värld där högerextremismen sprider misstänksamhet mot flyktingar. I serien skildras hur svårt det kan vara för människor att överge sitt land. Tv-serien behövs idag.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: SVT Play, TV-serie

Filmrecension: Porträtt av en kvinna i brand – oändligt vacker men så seg

3 december, 2019 by Rosemari Södergren

Porträtt av en kvinna i brand
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2019

Filmen är oerhört snyggt fotat med duktiga skådespelare. Den är modigt filmad där skådespelarnas ansikten ofta är i närbild och mycket små rörelser berättar mycket. Filmen är hyllad av många, i huvudtävlan i Cannes 2019 belönades den med priset för Bästa manus och regissören Céline Sciamma tilldelades Stockholm Filmfestivals Visionary Award 2019. Varför jag då trots detta inte ger högre betyg är betyg 2 beror på att den är mycket seg. Den är vacker och jag uppskattar ofta filmer som vågar ha ett eftertänksamt, långsamt tempo. Men också i det som går långsamt ska det finnas något som drar in mig i filmen. Efter en och en halv timme kände jag mest att jag längtade att filmen skulle ta slut och då var det drygt en halvtimme kvar, eftersom filmen är drygt två timmar.

Handlingen utspelar sig i Frankrike i Bretagne 1760. Konstnären Marianne har fått i uppdrag att göra ett porträtt av Héloïse, en ung kvinna som just lämnat klostret. Héloïse ska giftas bort och den presumtiva brudgummen vill se hur hon ser ut. Men Héloïse, vill inte gifta sig och Marianne måste måla henne i smyg. Hon iakttar Héloïse om dagen och målar henne i hemlighet på natten.

Sakta men men säkert växer en gemenskap fram mellan de två unga kvinnorna. Redan tidigt ser vi som publik vad som ska hända. Det är uppenbart att de blir förälskade. Där finns också en unga kvinna som arbetar som tjänsteflicka. Dessa tre unga kvinnor med så skilda bakgrund och förutsättningar blir nära vänner och denna skildring av deras olika situationer berättar mycket om kvinnors utsatthet under det patriarkala samhället. Det är en av filmens egentligen starkaste sidor och som jag gärna hade sett utvecklats mer.

Marianne skapande är en annan del i filmen som är snyggt filmad. Det finns mycket symbolik i målningarna.

Jag önskar att jag kunde ge filmen högre betyg, men jag fick tvinga mig själv att se klart den – och då känns det som fel att ge högt betyg enbart för att den är så visuellt vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Paranoia dominerande drag i omskakande hörspel – Vi är den här platsen eller tillståndet

2 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Sara Lindquist

Text och regi: Johanna Gustavsson

Klippning, ljudgestaltning och regi: Malin Holgersson

Kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir

Mixning, mastering och trummor: Linus Andersson

Skådespelare: Karin Lycke och Alejandra Goic Albornoz

Gästspel till och med 7/12 2019 i lägenhet i Bergsjön, ingår i Folkteaterns satsning på ny och experimentell scenkonst

I samarbete med Statens Konstråd och Familjebostäder

Mycket är speciellt kring den här föreställningen. Finns flera företeelser att notera. Först av allt valet av plats. Scenen är förlagd till en 2:a på femte våningen byggd 1970 i Göteborgs, i konkurrens med Biskopsgården, mest ökända förort. Fick nu anledning att ta mig till ett område jag aldrig besökt i vuxen ålder. Krångel med spårvagnen och att hitta löste sig som tur var. På kuperade gångbanor behövde man gå försiktigt för att inte halka säsongens första vinterdag. Av praktiska orsaker är publikkapaciteten extremt begränsad. Har tidigare varit med om att ha ingått i skara på cirka tjugo personer. I den lägenhet som konstnärsparet Gustavsson & Holgersson fått disponera, spelas varje föreställning för åtta(!) personer. Vidare torde det vara premiär för min del att ta del av hörspel live. Vi utrustas med hörlurar och sändare. På sätt och vis som att lyssna på radioteater i hörlurar, fast med fler dimensioner.

Manus är en förkortad version av Johanna Gustavssons roman med samma titel, vars redaktör var Malin Holgersson. Holgersson är bland annat dramatiker, ljudkonstnär och radioproducent. Jobbar gärna med dokumentärt material, vilket hon gjort för Backa Teater flera gånger. Recenserade i positiva ordalag hennes DNA -dansa nära anhörig på nämnda ungdomsscen. Gustavsson är utbildad både i New York och Göteborg, jobbar som konstnär och pedagog. Arbetar parallellt i teater- och konstvärlden med teman som kropp och klass.

Under cirka en timme ledsagas vi runt i lägenheten. Start och finish sker vid köksbordet, dukat med glas och en skål clementiner. Vi utsätts för vad binaural inspelningsteknik kan åstadkomma, vilket ger tredimensionell effekt. Ett par gånger är jag frestad att ta av mig lurarna, för att förvissa mig om att inslungande ljud tillhör verket och inte uppstått i rummet. Bevisar att Malin Holgersson håller högsta klass, när hon förvillar ett av våra mest vitala sinnen vi är beroende av. Associerar till hallucinationer. Ytterligt avancerat stimuleras hörseln, genom känslan av att vara hos huvudpersonerna Simone och Johanna. De som försatt sig i en ohållbar situation på grund av sitt narkotikaberoende.

Som om de högläste ur dagböcker förmedlas destruktiva tankar, olustiga anekdoter och omgivningens skoningslösa blickar. De kallas sprutluder och kommer inte undan blickarna på deras kroppar. Tjejerna känner sig bevakade, lägger enormt mycket energi på att försöka ha koll. Människors önskan att bli sedda framhålls ideligen. I föreliggande fall råder det omvända perspektivet, eftersom kvinnorna tar in och uppförstorar stirrande omgivning, nedvärderande blickar.

foto Sara Lindquist

Av de två skådespelarna, dolda för publiken så länge föreställningen pågår, har Karin Lycke burit flera tidigare uppsättningar (Breaking The Waves med flera). Eftersom de bara hörs lyckas jag inte urskilja dem. Konstaterar helt enkelt att duon är ruggigt vältajmad. Ångesten sipprar ut via exakt rätt betoningar och tonfall. Pauser i en berättelse av domedagskaraktär har lagts in för att information ska kunna sjunka in. Musiken är en funktionell fullträff bestående mest av spöklik ambient och en gnutta hoppfulla tongångar. Men också fragment av metal, punk, house och dataspelsmusik.

Att förflytta sig i lägenheten formar upplevelsen, vare sig en sitter med andra i vinkelsoffa och skådar mot flyttkartonger och tämligen kal bokhylla, eller på plaststol och tittar ut över höjden och in i annan lägenhet. För att vara knarkarkvart är interiören inte överdrivet sunkig, även om det är kalt inrett. Johanna Gustavsson använder performance som ett medel i sin yrkesutövning, vilket vi får ett okomplicerat smart prov på.

Det kreativa paret har lyckats i sina ambitioner, vilka handlat om att överskrida tid och rum genom att hamna i någon annans disharmoniska vardag. Som om läget inte redan vore tillräckligt miserabelt och i bästa fall banalt; har gotiska skräckreferenser inympats: Scarface, kickers, infekterade sår, tänder och naglar som lossnar. Som ett klarsynt tecken på fortskridande marginalisering, hävdar Simone(?) ”för att vara utförsäkrad måste man ha varit försäkrad.” I sin mardrömstillvaro är de sammanboende trasiga kvinnorna inriktade på att lindra lidandet. Någon problemlösning är de inte kapabla till på egen hand, även om de intalar sig att de äger gatorna i orten. De vet att livet inte måste vara enbart sorgligt och tragiskt, fyllt med människor som hela tiden markerar avståndstagande. Frustrerade lämnar vi dem åt sitt öde. En stark och dyster iscensättning!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Jazziga grooves, ömsom fräscha ömsom mastiga -Roots av Beat Funktion

30 november, 2019 by Mats Hallberg

Cover art Felicia Iversen

Beat Funktion

Roots

3

Inspelat 18-19/8 2018 i Valley Sound Studios i Borlänge

Mixning: Daniel Lantz

Mastring: Tobias Carlsson

Producent: Daniel Lantz

65:06

Releasedatum: 29/11

Tänker på en aktuell dokumentär i flera delar på SVT betitlad Det svenska popundret. Vad är det som gör att somlig svenskproducerad musik slår utomlands? Slump, exotism, framgångsrik marknadsföring, uppfyllelse av behov? För mig är det obegripligt att exempelvis Europe, Roxette och Ace of Base blev så stora internationellt. Beträffande Beat Funktion som jag svävat i okunnighet om (vilket bevisar att det finns så många yttringar som går även en musikskribent förbi) är jag snarare förvånad. Förvånad över att de är det första svenska jazzbandet som flera gånger toppat radiolistor i både USA och Kanada och varit det nionde mest spelade bandet i USA. Dessutom har de blivit utgivna i Japan och inhöstat överväldigande kritik runt om i världen. Nu släpps deras sjunde skiva samtidigt som de drar ut på releaseturné i Europa.

Flertalet av gruppens medlemmar saknar jag kunskap om. Deras ledare heter Daniel Lantz, skivbolagsdirektör på Do Music Records tillsammans med saxofonisten Olle Thunström. Att Lantz präglar deras sound hörs från första takt, varför det inte kommer som en överraskning att han står för samtliga arrangemang och kompositioner. I övrigt består Beat Funktion av Karl Olanderson på trumpet, Johan Öijen på gitarr och i det massiva fundamentet till komp finns trumslagaren Jon Eriksson jämte basisten Pal Johnson. Kompletterar på slagverk som gästmusiker gör Ola Botzén. Av dessa män är det gudabenådade Karl Olanderson jag tämligen ofta hört live plus vid ett par tillfällen nämnde slagverkare.

Skivan innehåller nio låtar, flera av dem utsträckta i tid med avlösande solon. Speltiden är så pass väl tilltagen att plattan ges ut både som cd och limiterad dubbelvinyl. Som rubriken indikerar gör man klokt i att dela upp lyssningen, undvika att slurpa i sig allt i ett svep. Om inte är risken stor att man storknar, trots att variationer förekommer. En majoritet av låtarna kan lämpa sig för träningspass, förfest eller möjligen dansanta övningar. Enligt pressutskick gör de musik med 70-tals stämpel. I mina öron övergår deras jazzfunk ofta till en slags fusion. På föregående album samarbetade man med åtskilliga namnkunniga vokalister. Nu återvänder gruppen som titeln antyder till sina rötter. Konsekvent med inlagd ljudmatta som kännetecken.

Vill flika in att hårdsvängande musik ligger mig varmt om hjärtat. Har lyssnat mycket på the real thing, vilket är en avgörande orsak till mitt relativt ljumma mottagande. Är nog väldigt bortskämd! Har en hög plattor med funkens mästare som jag i flera fall hört live: James Brown, Prince, George Clinton/ Parliament, Rufus, Nile Rodgers, Alexander O´Neal med flera. Är förtjust i rytmiska mästerverk av Jimmy Jam & Terri Lewis, Bill Laswell, The Meters, Undisputed Truth och Sly & Family Stone. Fortsätter jag namndroppandet till våra breddgrader ska Stonefunkers respektive Per Cussion All Stars framhållas (har sett banden live i extatiska spelningar). Beat Funktion befinner sig alltför sällan på samma nivå. I sina ljusaste stunder påminner de om svenska kultgruppen Splash, EGBA eller Yellow Jackets. Men överlag låter de som olika versioner av Spyro Gyra eller David Sanborn, bortsett från solon där det satsas hängivet.

foto Palli Kristmundsson

Första intrycket ger vid handen programmering av syntar och trumbeats, noterar en lager på lager – teknik. Ett sound som styrs av basgångar, betoning av takt samt klanger från keyboards. Ovanpå läggs solon av blåsarna var för sig och en kvidande expanderande elgitarr. Inledningsvis låter det som Jon Eriksson tar fram exakta rytmer som om han spelade efter metronom. I jämförelse med de akter jag listat är låtarna ofta tämligen statiska, rent av mekaniska. Min främsta invändning handlar om att duktiga musiker tvingas tampas med flera ganska tråkiga alster. En melodi på uppemot tolv(!) minuter illustrerar precis vad jag menar. Kompet maler oförtrutet på medan solister breder ut sig. Saknar hookar och bryggor, blir istället statiskt och stelt. Svängfaktorns utfall alldeles för lågt. Det är djärvt att förlita sig helt på original. Tyvärr håller långt ifrån alla låtarna av Daniel Lantz måttet, om jag tillåter mig att generalisera.

Eftersom den samlade bedömningen ger dem godkänt, finns ändå en hel del enskildheter värda åtskillig uppskattning. Big Chang har ett snyggt tema och Lord Summerisle för oss tillbaka till slickad jazzfusion á la George Benson och Groover Washington Jr. Meanderthal är en fräsig ballad där saxofonisten släpper loss å det vildaste, blir avlöst av en makalöst inspirerad trumpetare. Låten filtreras genom reverb/ delay jämte en trumslagare i framkant i beundransvärd Ginger Baker – style. Ett av de mest lyckade spåren! Apropå solister: Alltid en fröjd att höra trumpetfantomen Karl Olandersson.

Går vi vidare till den andra lp:n framträder basen skarpare, vilket blir en tillgång i deras sound. Hacienda är en släpig sak vars pumpande bas och fender rhodes slingrar sig fast hos lyssnaren. Bryter mönstret ganska radikalt gör följande komposition, framstår som Roots självklara kulmination. Den närmast tassar fram i skönt tillbakalutad stil med Karl Olandersson i förarsätet. Trevligt att instrument här har separerats i olika kanaler. Långsamt framväxande Leave Me avrundar i en luftigare båge. Inramningen lika attraktiv som sympatiskt!

Stundom tänder det som sagt till och flera solon är ruggigt skickligt utförda- Men jag är förhållandevis oförstående till att gruppen höjts till skyarna av amerikanska bedömare.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 544
  • Sida 545
  • Sida 546
  • Sida 547
  • Sida 548
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in