Beat Funktion
Roots
3
Inspelat 18-19/8 2018 i Valley Sound Studios i Borlänge
Mixning: Daniel Lantz
Mastring: Tobias Carlsson
Producent: Daniel Lantz
65:06
Releasedatum: 29/11
Tänker på en aktuell dokumentär i flera delar på SVT betitlad Det svenska popundret. Vad är det som gör att somlig svenskproducerad musik slår utomlands? Slump, exotism, framgångsrik marknadsföring, uppfyllelse av behov? För mig är det obegripligt att exempelvis Europe, Roxette och Ace of Base blev så stora internationellt. Beträffande Beat Funktion som jag svävat i okunnighet om (vilket bevisar att det finns så många yttringar som går även en musikskribent förbi) är jag snarare förvånad. Förvånad över att de är det första svenska jazzbandet som flera gånger toppat radiolistor i både USA och Kanada och varit det nionde mest spelade bandet i USA. Dessutom har de blivit utgivna i Japan och inhöstat överväldigande kritik runt om i världen. Nu släpps deras sjunde skiva samtidigt som de drar ut på releaseturné i Europa.
Flertalet av gruppens medlemmar saknar jag kunskap om. Deras ledare heter Daniel Lantz, skivbolagsdirektör på Do Music Records tillsammans med saxofonisten Olle Thunström. Att Lantz präglar deras sound hörs från första takt, varför det inte kommer som en överraskning att han står för samtliga arrangemang och kompositioner. I övrigt består Beat Funktion av Karl Olanderson på trumpet, Johan Öijen på gitarr och i det massiva fundamentet till komp finns trumslagaren Jon Eriksson jämte basisten Pal Johnson. Kompletterar på slagverk som gästmusiker gör Ola Botzén. Av dessa män är det gudabenådade Karl Olanderson jag tämligen ofta hört live plus vid ett par tillfällen nämnde slagverkare.
Skivan innehåller nio låtar, flera av dem utsträckta i tid med avlösande solon. Speltiden är så pass väl tilltagen att plattan ges ut både som cd och limiterad dubbelvinyl. Som rubriken indikerar gör man klokt i att dela upp lyssningen, undvika att slurpa i sig allt i ett svep. Om inte är risken stor att man storknar, trots att variationer förekommer. En majoritet av låtarna kan lämpa sig för träningspass, förfest eller möjligen dansanta övningar. Enligt pressutskick gör de musik med 70-tals stämpel. I mina öron övergår deras jazzfunk ofta till en slags fusion. På föregående album samarbetade man med åtskilliga namnkunniga vokalister. Nu återvänder gruppen som titeln antyder till sina rötter. Konsekvent med inlagd ljudmatta som kännetecken.
Vill flika in att hårdsvängande musik ligger mig varmt om hjärtat. Har lyssnat mycket på the real thing, vilket är en avgörande orsak till mitt relativt ljumma mottagande. Är nog väldigt bortskämd! Har en hög plattor med funkens mästare som jag i flera fall hört live: James Brown, Prince, George Clinton/ Parliament, Rufus, Nile Rodgers, Alexander O´Neal med flera. Är förtjust i rytmiska mästerverk av Jimmy Jam & Terri Lewis, Bill Laswell, The Meters, Undisputed Truth och Sly & Family Stone. Fortsätter jag namndroppandet till våra breddgrader ska Stonefunkers respektive Per Cussion All Stars framhållas (har sett banden live i extatiska spelningar). Beat Funktion befinner sig alltför sällan på samma nivå. I sina ljusaste stunder påminner de om svenska kultgruppen Splash, EGBA eller Yellow Jackets. Men överlag låter de som olika versioner av Spyro Gyra eller David Sanborn, bortsett från solon där det satsas hängivet.
Första intrycket ger vid handen programmering av syntar och trumbeats, noterar en lager på lager – teknik. Ett sound som styrs av basgångar, betoning av takt samt klanger från keyboards. Ovanpå läggs solon av blåsarna var för sig och en kvidande expanderande elgitarr. Inledningsvis låter det som Jon Eriksson tar fram exakta rytmer som om han spelade efter metronom. I jämförelse med de akter jag listat är låtarna ofta tämligen statiska, rent av mekaniska. Min främsta invändning handlar om att duktiga musiker tvingas tampas med flera ganska tråkiga alster. En melodi på uppemot tolv(!) minuter illustrerar precis vad jag menar. Kompet maler oförtrutet på medan solister breder ut sig. Saknar hookar och bryggor, blir istället statiskt och stelt. Svängfaktorns utfall alldeles för lågt. Det är djärvt att förlita sig helt på original. Tyvärr håller långt ifrån alla låtarna av Daniel Lantz måttet, om jag tillåter mig att generalisera.
Eftersom den samlade bedömningen ger dem godkänt, finns ändå en hel del enskildheter värda åtskillig uppskattning. Big Chang har ett snyggt tema och Lord Summerisle för oss tillbaka till slickad jazzfusion á la George Benson och Groover Washington Jr. Meanderthal är en fräsig ballad där saxofonisten släpper loss å det vildaste, blir avlöst av en makalöst inspirerad trumpetare. Låten filtreras genom reverb/ delay jämte en trumslagare i framkant i beundransvärd Ginger Baker – style. Ett av de mest lyckade spåren! Apropå solister: Alltid en fröjd att höra trumpetfantomen Karl Olandersson.
Går vi vidare till den andra lp:n framträder basen skarpare, vilket blir en tillgång i deras sound. Hacienda är en släpig sak vars pumpande bas och fender rhodes slingrar sig fast hos lyssnaren. Bryter mönstret ganska radikalt gör följande komposition, framstår som Roots självklara kulmination. Den närmast tassar fram i skönt tillbakalutad stil med Karl Olandersson i förarsätet. Trevligt att instrument här har separerats i olika kanaler. Långsamt framväxande Leave Me avrundar i en luftigare båge. Inramningen lika attraktiv som sympatiskt!
Stundom tänder det som sagt till och flera solon är ruggigt skickligt utförda- Men jag är förhållandevis oförstående till att gruppen höjts till skyarna av amerikanska bedömare.