Porträtt av en kvinna i brand
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2019
Filmen är oerhört snyggt fotat med duktiga skådespelare. Den är modigt filmad där skådespelarnas ansikten ofta är i närbild och mycket små rörelser berättar mycket. Filmen är hyllad av många, i huvudtävlan i Cannes 2019 belönades den med priset för Bästa manus och regissören Céline Sciamma tilldelades Stockholm Filmfestivals Visionary Award 2019. Varför jag då trots detta inte ger högre betyg är betyg 2 beror på att den är mycket seg. Den är vacker och jag uppskattar ofta filmer som vågar ha ett eftertänksamt, långsamt tempo. Men också i det som går långsamt ska det finnas något som drar in mig i filmen. Efter en och en halv timme kände jag mest att jag längtade att filmen skulle ta slut och då var det drygt en halvtimme kvar, eftersom filmen är drygt två timmar.
Handlingen utspelar sig i Frankrike i Bretagne 1760. Konstnären Marianne har fått i uppdrag att göra ett porträtt av Héloïse, en ung kvinna som just lämnat klostret. Héloïse ska giftas bort och den presumtiva brudgummen vill se hur hon ser ut. Men Héloïse, vill inte gifta sig och Marianne måste måla henne i smyg. Hon iakttar Héloïse om dagen och målar henne i hemlighet på natten.
Sakta men men säkert växer en gemenskap fram mellan de två unga kvinnorna. Redan tidigt ser vi som publik vad som ska hända. Det är uppenbart att de blir förälskade. Där finns också en unga kvinna som arbetar som tjänsteflicka. Dessa tre unga kvinnor med så skilda bakgrund och förutsättningar blir nära vänner och denna skildring av deras olika situationer berättar mycket om kvinnors utsatthet under det patriarkala samhället. Det är en av filmens egentligen starkaste sidor och som jag gärna hade sett utvecklats mer.
Marianne skapande är en annan del i filmen som är snyggt filmad. Det finns mycket symbolik i målningarna.
Jag önskar att jag kunde ge filmen högre betyg, men jag fick tvinga mig själv att se klart den – och då känns det som fel att ge högt betyg enbart för att den är så visuellt vacker.