• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Diamanter med olika slipning definierar storheten – Portraying av Caecilie Norby

28 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Stephen Freiheit

Caecilie Norby

Portraying

5

Kompilator och curator: Marco Ostrowski

Mastrad av Klaus Scheuermann

ACT

67:43

Releasedatum: 28/2 2020

Caecilie Norby var den första danska artisten att bli kontrakterad av ärevördiga Blue Note. My Corner Of The Sky har jag i min ägo. Hon har fått ett flertal priser, gjort tolv album i eget namn och sålt närmare en halv miljon skivor. Caecilie för på sitt sätt arvet vidare från sin komponerande far och operasjungande mor. Tyngdpunkten hos den karismatiska sångerskan finns dock i jazzens frihet, med förgreningar till arty pop och soul. 55-åringen är gift med den svenske basisten Lars Danielsson som hon helst av alla samarbetar med, live och i studio.

I fjol utgjorde hon en av deltagarna i Toppen av Poppen, en sorts dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Kan tänka mig att ACT därmed såg en ny marknad öppna sig. Sammanställningen som spänner över tidig karriär till idag, innehåller två låtar från nämnda tv-show. I övrigt standards, original och en tonvikt på respekterade låtskrivare inom olika popkulturella genrer. Syftar på namn som Paul Simon, John Fogerty, Joni Mitchell, Dolly Parton, Neil Young med flera. För samlare ska framhållas att sex låtar tagits med, som tidigare inte förekommit på cd.

Backar jag ett par år i tiden var Caecilie Norby för mig en i raden av lysande artister. Därefter har jag haft förmånen att höra henne live sju(!) gånger. Därmed fått en nära relation till den överväldigande artistens musicerande. Har berikats av intensiteten, den kreativa lekfullheten och seriositeten. Utan att göra avkall på lusten till experiment, demonstrerar hon en gränslös seriositet som saknar motstycke på våra breddgrader. Nämnda egenskaper präglar Portraying. Här urskiljs knappt ett slätstruket arr, istället hisnande omväxlande mönster. Någon enstaka gång hajar jag till för undantaget, som bekräftar regeln om spännande lyssning. Tänker att ambitionen är en vidgad målgrupp. Märks att varje sättning och solist är maximalt närvarande. De verkar sporras av en formidabel röstkonstnär. Norby sjunger djupt själfullt, med fulländning sätter hon sin tonala stämpel på sångerna, behärskar fullständigt vad hon än tar sig för. Hennes förmåga att frasera är förbluffande, liksom konsten att få fram nyanser.

Och omgivningen är som sagt superb, ett påstående som verifieras ideligen. Omgående förförs vi av Leszek Mozdzers taktila pianospel på Andy Warhol (Bowie), där han har sällskap av bland andra eminente trumslagaren Robert Ikiz. Den polske pianisten återkommer flera gånger, har samma starka inverkan vid varje tillfälle. Ett antal blåssolister gör bländande insatser. Marius Neset vars medverkan förhöjer flera spår känns som en självskriven stjärna. Andra giganter är trumpetveteranen Randy Brecker och instrumentkollegan Hildegunn Öiseth med sitt hjärtskärande vackra sound. Saxofonisterna Hans Ulrik respektive Nicole Johänntgen förgyller andra låtar med gracila solon. Ogörligt att lyfta fram alla fantastiska musiker som förekommer. På Portraying hittas guldkorn från exempelvis Ulf Wakenius, Rita Marcotulli, Bugge Wesseltoft samt Nguyên Lê

Pressfoto ACT/ Jens Söderström

Lars Danielssons betydelse för samlings-cd:n kan näppeligen överskattas. Han är lika ”amazing”, efterfrågad och mångsidig som sin äkta hälft. Visar mästartakter i åtskilliga partier, både på bas och cello. Parets magiska livefavorit Hallelujah som inbjuder till improvisatoriska inslag, har lagts allra sist. Där utgör Lars fingerspel på cello enda ackompanjemang. Och i Both Sides Now ombesörjer han ensam den pregnanta melodistämman, vilken sammanflätas sömlöst med slingrande sång. I andra sammanhang utgör hans harmoniska basgångar bottenplatta. I hustruns Slow Fruit har han transformerat rytmiken till uppseendeväckande svängig R&B. Hur fräckt och stilsäkert som helst. Hör honom till och med lira akustisk gitarr med bravur. Parets samarbeten har hämtats från albumen Just The Two Of Us, Silent Ways, Arabesque samt en komposition från Libera Me. I sina karriärer har duon sporrat varandra till extravaganta bedrifter. En njutning att få ta del av samarbetet.

Somliga melodier sveper iväg, genomsyras av en utforskande inställning. Andra är av mer avskalat snitt eller rent av konventionellt sammanfogade. Frapperande hur brett helhetsgrepp som förmedlas, antagligen i linje med Toppen av Poppen. Här förekommer alster jag inte skulle tippat på, vara ur den prisade danskans repertoar. Urvalet bevisar såväl hennes spetskompetens som svindlande vokala omfång. I vissa sekvenser hörs tekniker jag inte uppfattat tidigare. Klyschan att hon tillhör de få som kan sjunga allt möjligt med trovärdighet stämmer. Hennes stämband kan förvandla en popbagatell, ge den oanade dimensioner. Ett par låtar sjungs helt eller delvis på modersmålet, vilket är sällsynt när det gäller Caecilie Norby.

Vilka är mina personliga favoriter? Det frustande äventyret betitlat Slow Fruit, ta-i-från-tårna utlevelsen i Sittin´ In A Window med tangodoft i rockatmosfär, grooviga versionen av Bei Mir Bist Du Schoen, den lättsamma duetten med Curtis Stigers, kvinnliga kollektivets kraft i Easy Money (Rickie Lee Jones) av Sisters In Jazz och absolut balladen The Windmills Of Your Mind (Legrand). Att gå på upptäcktsfärd bland denna härligt spretande sammanställning, är väl investerad tid. Finns överhängande ”risk” att man blir beroende. Skulle inte bli förvånad om den kommer betraktas som en milstolpe inom kontemporär musik.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Fabulös spelglädje från giganter i finurliga låtar – The Bäst Band Lajv av Mikael Ramel Band

27 februari, 2020 by Mats Hallberg

Mikael Ramel Band Till Dej

The Bäst Band Lajv 2019

5

Inspelad i april 2019 På Musikens Hus i Göteborg och Skottvångs grufva I Mariefred

Bearbetning och mix: Lennart Östlund, Mungo Studio

Master: Claes Persson, Mastring CRP Studio

Skivbolag: Peter Holmstedt/ Paraply/ Hemifrån

56:16 / 57:46

Releasedatum: 14/2 2020

Första gången jag på allvar via stereoanläggning kommer i närkontakt med Mikael Ramels låtar, bortsett från konsert i Tonkraft (P3). Har av outgrundlig anledning aldrig införskaffat något ur hans katalog. Nu drogs jag till honom tack vare hajpen och de superproffs som utgör hans turnéband. Den första cd:n är lika med Ramels kultförklarade debut Till dej från 1972, nu i fräscht omdanade liveversioner med nästan identisk låtordning. Andra cd:n – också andra set i konsertupplägget – ett brokigt urval format till ett tvärsnitt ur karriären.. Består av egna låtar, samarbeten med W. Crafoord och Klas Qvist samt en försvenskad Chuck Berry-klassiker.

Det psykedeliska sound som kännetecknar fullängdsdebuten draperas i en skräddarsydd, fräsig och rymlig kostym. The Bäst Band låter kanon, inte undra på när tungviktare med mästarbälten är på humör. Ibland hörs gladlynt boogie, ibland tydliga influenser från stilbildare i den virtuosa skolan. Noterar inledningsvis vad som skulle kunna bli ett bekymmer. Nämligen att jag behöver vänja mig vid en röst i ljusa tonlägen. Ramel kan självfallet hålla tonen. Ändå är sången inte hans främsta tillgång, vilket medför att jag blir en smula ängslig för att den ska stöta bort mig. Efterhand upphör lyckligtvis mina dubier nästan helt.

Texterna har ansenliga kvaliteter, blandar det pillemariskt lekfulla i naivismens tecken med filosofiskt tankegods och naturromantik. Ett par gånger tangerar textrader det puerila, vilket lockar till skratt. Att de är egensinniga är ett understatement. Mikael Ramel ifrågasätter och funderar. Korsar kloka tankar med skojiga formuleringar, civilisationskritik med fredsappeller.

Nå då så drar iväg oemotståndligt. Kenny Håkansson ges möjlighet att uttrycka sig, vilket den känslige gitarrveteranen bejakar till fullo. Att folkmusik hade ett avsevärt inflytande på populärmusik i Sverige första halvan av 70-talet, märks i åtskilliga sekvenser. Hörs övertygande i exempelvis en monumental hit som Pengar, med Benna Sörman i framkant på cajun.

Från Mikael Ramels hemsida

Hög tid att presentera hela bandet. I framskjuten position hörs en offensiv kraft på trummor. Han heter Benna Sörman (Strix Q). En för mig ny bekantskap, vars utomordentliga bedrifter därför överraskar kolossalt. Resterande tre mannar har jag diggat (antikt ord som bekant odödliggjort av Povel) massvis av gånger. Geniet Mats Öberg på klaviaturer håller igång med fler upptåg än jag någonsin hört från hans sida. Oj vilken kreativitet! Elbasisten Göran Lagerberg assisterar föredömligt, får det att svänga kopiöst. Kenny Håkansson har alltid varit en personlig favorit, vars gitarrlir förmår beröra alla oss hängivna fans. Ända sedan deras gemensamma tid i Kebnekajse, representerar Göran och Kenny den Sverigebästa nivån.

Basgångarna på Femtaktarn är hypnotiska och Öbergs melodisnickrande förtjusande. Utan att veta säkert anar jag att låtarna förlängts live, garneringar som tillför mervärde. Blir lycksalig av utvikningar i form av högklassiga solon. Fint spel på akustiskt gitarr från Mikael i introt till Långt in i naturen, där Lagerberg ånyo regerar. Han utgör länken i övergången från yster visa till härligt utflippad fusion. Slagdängan om erfarenheterna av narkotika Artificiell Prana, rusar fram med oförminskad styrka i tretton minuter. Den medryckande slingan inbjuder till utflykter. Samtliga är ”on fire”, träder växelvis fram i rampljuset. Och Sörman hamnar i ett flow. Man vill utbrista ”hade önskat att jag var på plats”. ( såg lyckligtvis releasegiget på Nef, recension i Kulturbloggen). Hör ett makalöst inlägg från Håkansson, vars nedtonade utvidgning låter helt ljuvligt. Gåshudsframkallande tillstånd!

Från Mikael Ramels hemsida

Skiva nummer två inleds av titelmelodin från en kritiserad uppföljare, supernovan Extra Vagansa. Inte underligt att Kenny Håkansson ornamenterar med osviklig precision och därför får mig att jubla. Han var med när den flummiga plattan spelades in. Fantastisk låt med ett sjusärdeles tryck i refrängen.. En humoristisk låt om våra vokaler med prickar blir en udda grej, faller ur ramen en smula. Jag hade fel komponerad av vännen Wille Crafoord har ett skönt häng i sitt beat, vilket framkallar må-bra-vibbar. Uppfinningsrike Öberg etablerar ett mysigt sound.

Några låtar har hämtats från ett album Ramel tillverkade härom året tillsammans med Klas Qvist. En av dem som sticker ut är en ballad om att få dödsbesked, featuring Öberg på munspel. Musiken har inte riktigt samma grepp om mig hela tiden på cd 2. Dock, ytterst stimulerande att man botaniserar inom olika stilar. Och det framgår tydligt att friherren från Stockholm skrivit ett antal slagkraftiga melodier. Ett underhållande segment refererar hejdlöst till Frank Zappa (inspirationskällan omnämns diskret på omslaget) och hans likar. Tänker på King Crimson, Gentle Giant, Samla Mammas Manna, Gong och liknande progressiv rock. Excentriskt så det förslår. Fordrar maximalt kunnande av ett sammansvetsat gäng, en kombo som självklart lyckas leverera. Frontmannen fixar galant snabba ordvrängeriet i extranumret Små partiklar i min Pernod (Berry).

Vissa marginella invändningar överskuggar inte det faktum att här finns en lång radda höjdpunkter. Genomgående bra låtar framförda av glimrande musiker med otrolig energi och spelglädje. Resulterar i sällsamma äventyr i tillfredsställande ljud. Varje bidrag från män med medelålder på sextiofem år kan urskiljas. Därav högsta betyg!

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Fatalt sanningssökande i sevärd parabel – Misantroperna på Folkteatern

24 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Manus och regi: Jens Ohlin

Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Mask och perukdesign: Susanne Åberg

Medverkande: Nina Haber, Amed Bozan, Sara Shirpey, Emma Österlöf, Susanna Hultman, Lena B Nilsson, Sara Wikström, Benjamin Moliner, Jonas Sjöqvist och Andrea Edwards

Spelas till och med 23/4 2020

Urpremiär 15/2 på Folkteaterns Stora scen i Göteborg

Underrubriken på dramat lyder ”det farligaste som finns är att säga sanningen. Tänker att sanning långt ifrån alltid är ett absolut begrepp. Den kan vara relativ istället för entydig. Andra perspektiv kan ge motbilder, eller rent av kullkasta tidigare rådande uppfattning.. Är tämligen säker på att jag i egenskap av facklig redaktör, varit den ende som intervjuat den grävande reporter på Uppdrag granskning i SVT, som i flera program delgav tittarna de (mut)skandaler där (S) hade yttersta ansvaret i Göteborg.

I förra veckan publicerade AB en nyhetsartikel där en person dömd för avancerat grovt bedrägeri utmålades som offer, vilket ledde till att man tvingades pudla. Förhållandet offer – förövare och vem som egentligen är vad, går som en underström genom Misantroperna. Sanningsanspråk måste vid minsta tveksamhet undersökas och ifrågasättas. Dan Josefsson är en ledstjärna för sådan självklar journalistisk etik. De chockerande avslöjandena om de så kallade apatiska barnen, illustrerar hur illa det kan gå, när endast en ståndpunkt tillåts. Antar att de som gjorde uppsättningen på Folkteatern 2011, känner sig lika grundlurade av Gellert Tamas, Barnläkarföreningen och media, som oss recensenter.

Jens Ohlin, som tillsammans med bland andra Susanna Hedin rönte stor framgång med Marie Antoinette på Folkteatern, lär ha sagt att hans nya pjäs bara påminner om 1600-talsklassikern till titeln. Utan att ha exakt kännedom om Misantropen, märker jag ändå väsentliga gemensamma drag. Fem (sex om huvudpersonen Alice ska inkluderas trots) av rollfigurerna heter likadant som hos Moliere. Och den tiohövdade ensemblen gestaltar i lika hög grad dubbelnaturer. Liksom hos den franske mästaren får vi replikerna på rimmad vers. Tyvärr är flera av de yngre skådespelarna inte tillräckligt hörbara, varför man går miste om en del av dessa flödande alexandriner. Ett tacksamt undantag utgörs av Sara Shirpey, vars släpiga överklassuttal roar.. Ibland överges greppet att tala på vers. Först ut att tillfälligt få avbörda sig oket är Sara Wikströms rollfigur.

foto Mats Bäcker

Bevittnar föreställning nummer två (20/2) som är långt ifrån slutsåld. ”Auteuren” Ohlin har skapat ett märkligt drama om en kommun med mörka hemligheter i en icke angiven tid, utspelas möjligen i ett småskaligt 50-tal. Verket den rutinerade dramatikern också regisserar, har marknadsförts som ”utflippad slarvsylta på Moliere” / ”diskussionsteater förklädd till saga i grådaskig skräckfilmstappning”. Skådespelare gör entré och sorti i samma statiska scenografi: en sinnrik trappkonstruktion á la Spanska trappan i Rom eller den ikoniska trappan från Pansarkryssaren Potemkin. Filmreferensen är berättigad eftersom varje scenövergång, markeras genom vinjettfanfaren från filmbolaget 20th Century Fox. Max Richter förekommer ofta, men bäst minns jag Smile jämte ett stycke av R. Sakamoto.

Alice ( en storartad Nina Haber) är storasyster till oskuldsfulla Philente, vars tröst är konversationen med sin nallebjörn. Syskonens mamma lever inte. Under en fernissa av civilisation – egendomliga poesitävlingar med mera – frodas hyckleriet, något missnöjda Alice rotar i. Rebellens obekväma letande efter sanningen får ringar på vattnet. Systrarna utmanas av två jämnåriga flickor i identiska kläder och frisyrer, vilka mest umgås med varandra (nämnde Shirpey och Emma Österlöf) Vidare märks Amed Bozan som brådmogen analytiker av ”dramaturgins process”. Hans motpol Benjamin Moliner klampar runt i grotesk freakframställning. Vuxenvärlden är ganska frånvarande. Representeras av en ängsligt tafatt far (Jonas Sjöqvist) och ett komiskt tandempar, i form av den veliga, onyktra ordföranden (Sara Wikström) i sällskap med en skenhelig mentor (Lena B Nilsson) med bildningsideal. Viljan att bli omtyckt ligger dem i fatet, de som anklagas för att ha bildat ”kommunala förljugenhetens slutstation”.Är de i maskopi?

foto Mats Bäcker

Vad som utlöser en spiral av vedergällning och skuldkänslor, är huruvida övergrepp skett, övergrepp att beteckna som pedofili. Har någon försökt agera visselblåsare? Har en förövare tidigare i sin tur varit utsatt för övergrepp i denna upp och nervända värld? Obönhörliga svar levereras med skarp ammunition.. Vi får veta att kommunen med sin värdegrund, ändå saknar själslig dimension. Förödande konsekvenser uppstår.

Mitt i andra akten är dynamiken på väg att erodera, blir för många bollar i luften. Sedan samlar Jonas Sjöqvist ihop trådarna, som han kunnat göra under årens lopp i åtskilliga uppsättningar på Folkteatern. Misantroperna är en intellektuellt sett stimulerande, kvick iscensättning, om en liten kommun som kapsejsar. Alice och övriga som hänger på utkräver ansvar, vilket gör henne till både hjälte och medveten om outforskad läggning. Ensemblens erfarna garde Sjöqvist, Wikström och Nilsson infriar högt ställda förväntningar. Av de yngre skådespelarna ska förutom Haber, Emma Österlöf, Sara Shirpey samt Amed Bozan (känd från Kalifat i SVT) framhållas.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Vakten vid Rhen – vad händer när kriget flyttar in i våra vardagsrum?

23 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Vakten vid Rhen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Peruk och mask: Moa Hedberg, Melanie Åberg
Koreografi: Catharina Allvin
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Medverkande
Anise – Mia Benson
David – David Book
Marthe – Rakel Benér Gajdusek
Sara – Melinda Kinnaman
Fanny – Marika Lindström
Kurt – Alexej Manvelov
Teck – Andreas Rothlin Svensson
Bodo – Ira Lipsker/Alexander Jernberg
Babette – Juni Helander/Kerstin Linden
Joshua – Rufus Vårdstedt/Olle Frelin
Sverigepremiär 22 februari 2020, Lilla scenen, Dramaten

Vad händer om gästfria, trevliga människor som lever lugna liv utan större bråk plötsligt hamnar mitt i ett krig? Eller när detta krig hamnar mitt i deras vardagsrum? Vakten vid Rhen av den amerikanska dramatikern Lillian Hellman hade urpremiär 1941 i New York, inte så långt innan USA gick in i andra världskriget. Att den är lika aktuell nu blev jag tydligt påmind om när jag såg huvudartikeln på Dagens Nyheters förstasida idag om barn som varit på flykt undan krig i sitt eget land i sju år, i Syrien. Att barn drabbas av krigen är lika obevekligt sant då som nu.

Denna dramakomedi som utspelar sig i en trygg borgerlig miljö, visar på hur klarsynt Hellman var kring vad som hände i Europa då och den har tydliga paralleller till vår tid. Jag uppskattar att regissören, Jenny Andreasson, låtit handlingen utspelas sig under andra världskriget och överlåter till publiken att själv tänka kring likheterna kring vår tid.

Lillian Hellman är en mycket intressant dramatiker och författare. I programbladet till föreställningen skriver Anneli Dufva att Hellman har en plats i den amerikanska kulturkanon som en av 1900-talets stora dramatiker i sin generation, vid sidan av namn som Tennessee Willams och Arthur Miller. Hon hade stor framgång med flera av sina draman men då hon starkt engagerade sig i den tidens anti-fascistiska rörelser och inte var rädd för att debattera hamnade hon i onåd under Mc Carthy-eran. Hon blev svartlistad under tio år, innan hon fick skriva igen. Under den tiden försörjde hon sig bland annat som expedit på ett varuhus.

Handlingen utspelar sig i ett hus på den amerikanska landsbygden hos en välbeställd familj med matriarken Fanny (spelas av Marika Lindström) i centrum. Fanny är nervös då hennes dotter Sara (Melinda Kinnaman) ska komma hem med sin man Kurt (Alexej Manvelov) och tre barn efter att ha bott tjugo år i Europa. I det stora huset finns redan två gäster från Europa, den rumänska greven Teck och hans fru Marthe. Under dramats gång förstår vi att både greven och Saras familj och speciellt hennes man Kurt är flyktingar från Europa, men av olika skäl, en är antifascist och en är fascist. De hyggliga, välmenande liberala och välmående amerikanarna hamnar i en situation där de tvingas ta ställning.

Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).

Ett stort plus får föreställningens scenlösning som är oerhört elegant. Mitt på scenen står en gigantisk bur inom vars metallstänger alla är infångade och alla agerar.  Musiken av bland annat Steve Angello, Radiohead, Lana Del Rey och Niels Frahm förstärker dramat. Bland skådespelarna ger jag extra plus åt Marika Lindström som är helt rätt i rollen som familjens överhuvud, godhjärtad men blind för en hel del, och Andreas Rothlin Svensson som fullständigt äger scenen som greve Teck.

Sara och Kurt är på flykt på grund av sin kamp mot fascism och då handlar det inte om att någon fredlig, pacifistisk kamp med att skriva debattartiklar utan om attentat och våldshandlingar. I första delen är både Sara och Kurt väldigt timida och nästan mesiga. Jag vet inte om det är medveten regi, att de två för att överleva håller en mycket låg profil? Jag skulle önska att det åtminstone under ytan hade bubblat lite mer av deras motstånd. När det exploderar en bit in i dramat efter paus hinner explosionen knappt byggas upp trovärdigt. Jag skulle vilja att det kändes mer obehagligt inför den stora sammanstötningen. Det kanske blir bättre efter några föreställningar.

Även om jag har blandade intryck kring föreställningen är det långt ifrån någon tråkig uppsättning. Tiden går snabbt. Att dramat är nästan tre timmar känns inte alls.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andreas Rothlin Svensson, Dramaten, Lillian Hellman, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Fantasifull fullträff om okuvliga pionjärer – De Vågade på Teater Jaguar

23 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Louise Juliusson & Emil Klingvall

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Teknik & ljus: Torben Signelius Kulin

Spelas på Teater Jaguar , Storgatan 3 i Göteborg till och med 3/4 2020

Premiär: 22/2

En collageföreställning vars främsta målgrupp utgörs av elever i mellanstadiet. Det är en rapsodisk hyllning till exceptionella människor, vars epokgörande insatser gjort outplånliga avtryck. Publiken kan med fördel tillgodogöra sig De vågade på olika nivåer, beroende på mognad och förkunskaper. Ytterst framgångsrikt infrias credot i Ett Drömspel: ”Allt kan ske, är möjligt och sannolikt”. Vad som krävs för att upprätthålla ett sådant synsätt, är förstås en överenskommelse med publiken. Varje gång man träffar på anmärkningsvärda skådespel blir man varm om hjärtat. Hyllningen till upptäckare och banbrytare träffar mitt i prick.

Att manus sömlöst sammanlänkats med agerandet på scen nedanför mig, har sin naturliga förklaring. Skådespelarna Emil Klingvall och Louise Juliusson har själva skrivit texten, valt ut vilka de vill berätta om. De kallar dem superhjältar och frågar inkluderande i programbladet, om åskådaren har någon superkraft som hen vågar avslöja.

Kavalkaden startar med Selma Lagerlöf och avrundas genom en inblick i genialiske Stephen Hawking´s biografi. Föga förvånande introduceras i korta episoder, ett radband av orubbliga och extremt begåvade kvinnor. Drastiskt och dråpligt förmedlas essensen ur storartade gärningar begångna av Rosa Parks, Marie Curie, Frida Kahlo, Amelia Earhart, Mary Shelley samt Malala. Storytelling som funkar fantastiskt väl. I sina nedslag väjer de inte för motståndet hjältarna stötte på. Förtryck, rasism, ondska, olyckor och död. Publiken ska inte invaggas i någon falsk trygghet, samtidigt få vetskap om vad personerna varit med om och uträttat.

foto Lina Ikse

Exposén av tematiskt sammanbundna förvandlingsnummer sker genom minimal rekvisita. En griffeltavla med formler, en flygarmössa etcetera. Inser att tonen är avpassad för receptiva femteklassare. Många repliker upprepas åtskilliga gånger, vilket för tankarna till sitcoms. Och roliga moment uppstår när ny scen tar vid. Då munhuggs skådespelarna om vem de ska gestalta. Smarta knep för att undvika korvstoppning! Belysande ordväxlingar och dramatiska händelser fogas samman förnämligt av regissören. Menande blickar och pauser, vitalt kroppsspråk ( ett fullgott substitut till den ringa scenografin), diskret stämningsskapande musik och subtila förändringar utseendemässigt. Tekniker och hjälpmedel som under en trekvart ledsagar oss in i episoder och öden som gått till historien. Publiken påminns framför allt om kvinnliga föregångare, första kvinna att…

Skådespelarduon förtjänar verkligen rungande applåder, märks att de passar idealiskt tillsammans, förmedlar gigantiskt mervärde. Ska ånyo betonas vilken hög kvalitet deras manus håller, med sin raffinerade mix av upplysning och underhållning. Hävdar bestämt att den sexårige(?) pojk som utbrast att det var långtråkigt hade fel, fullkomligt fel. Teater när den är som bäst för det uppväxande släktet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 528
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in