Mikael Ramel Band Till Dej
The Bäst Band Lajv 2019
5
Inspelad i april 2019 På Musikens Hus i Göteborg och Skottvångs grufva I Mariefred
Bearbetning och mix: Lennart Östlund, Mungo Studio
Master: Claes Persson, Mastring CRP Studio
Skivbolag: Peter Holmstedt/ Paraply/ Hemifrån
56:16 / 57:46
Releasedatum: 14/2 2020
Första gången jag på allvar via stereoanläggning kommer i närkontakt med Mikael Ramels låtar, bortsett från konsert i Tonkraft (P3). Har av outgrundlig anledning aldrig införskaffat något ur hans katalog. Nu drogs jag till honom tack vare hajpen och de superproffs som utgör hans turnéband. Den första cd:n är lika med Ramels kultförklarade debut Till dej från 1972, nu i fräscht omdanade liveversioner med nästan identisk låtordning. Andra cd:n – också andra set i konsertupplägget – ett brokigt urval format till ett tvärsnitt ur karriären.. Består av egna låtar, samarbeten med W. Crafoord och Klas Qvist samt en försvenskad Chuck Berry-klassiker.
Det psykedeliska sound som kännetecknar fullängdsdebuten draperas i en skräddarsydd, fräsig och rymlig kostym. The Bäst Band låter kanon, inte undra på när tungviktare med mästarbälten är på humör. Ibland hörs gladlynt boogie, ibland tydliga influenser från stilbildare i den virtuosa skolan. Noterar inledningsvis vad som skulle kunna bli ett bekymmer. Nämligen att jag behöver vänja mig vid en röst i ljusa tonlägen. Ramel kan självfallet hålla tonen. Ändå är sången inte hans främsta tillgång, vilket medför att jag blir en smula ängslig för att den ska stöta bort mig. Efterhand upphör lyckligtvis mina dubier nästan helt.
Texterna har ansenliga kvaliteter, blandar det pillemariskt lekfulla i naivismens tecken med filosofiskt tankegods och naturromantik. Ett par gånger tangerar textrader det puerila, vilket lockar till skratt. Att de är egensinniga är ett understatement. Mikael Ramel ifrågasätter och funderar. Korsar kloka tankar med skojiga formuleringar, civilisationskritik med fredsappeller.
Nå då så drar iväg oemotståndligt. Kenny Håkansson ges möjlighet att uttrycka sig, vilket den känslige gitarrveteranen bejakar till fullo. Att folkmusik hade ett avsevärt inflytande på populärmusik i Sverige första halvan av 70-talet, märks i åtskilliga sekvenser. Hörs övertygande i exempelvis en monumental hit som Pengar, med Benna Sörman i framkant på cajun.
Hög tid att presentera hela bandet. I framskjuten position hörs en offensiv kraft på trummor. Han heter Benna Sörman (Strix Q). En för mig ny bekantskap, vars utomordentliga bedrifter därför överraskar kolossalt. Resterande tre mannar har jag diggat (antikt ord som bekant odödliggjort av Povel) massvis av gånger. Geniet Mats Öberg på klaviaturer håller igång med fler upptåg än jag någonsin hört från hans sida. Oj vilken kreativitet! Elbasisten Göran Lagerberg assisterar föredömligt, får det att svänga kopiöst. Kenny Håkansson har alltid varit en personlig favorit, vars gitarrlir förmår beröra alla oss hängivna fans. Ända sedan deras gemensamma tid i Kebnekajse, representerar Göran och Kenny den Sverigebästa nivån.
Basgångarna på Femtaktarn är hypnotiska och Öbergs melodisnickrande förtjusande. Utan att veta säkert anar jag att låtarna förlängts live, garneringar som tillför mervärde. Blir lycksalig av utvikningar i form av högklassiga solon. Fint spel på akustiskt gitarr från Mikael i introt till Långt in i naturen, där Lagerberg ånyo regerar. Han utgör länken i övergången från yster visa till härligt utflippad fusion. Slagdängan om erfarenheterna av narkotika Artificiell Prana, rusar fram med oförminskad styrka i tretton minuter. Den medryckande slingan inbjuder till utflykter. Samtliga är “on fire”, träder växelvis fram i rampljuset. Och Sörman hamnar i ett flow. Man vill utbrista “hade önskat att jag var på plats”. ( såg lyckligtvis releasegiget på Nef, recension i Kulturbloggen). Hör ett makalöst inlägg från Håkansson, vars nedtonade utvidgning låter helt ljuvligt. Gåshudsframkallande tillstånd!
Skiva nummer två inleds av titelmelodin från en kritiserad uppföljare, supernovan Extra Vagansa. Inte underligt att Kenny Håkansson ornamenterar med osviklig precision och därför får mig att jubla. Han var med när den flummiga plattan spelades in. Fantastisk låt med ett sjusärdeles tryck i refrängen.. En humoristisk låt om våra vokaler med prickar blir en udda grej, faller ur ramen en smula. Jag hade fel komponerad av vännen Wille Crafoord har ett skönt häng i sitt beat, vilket framkallar må-bra-vibbar. Uppfinningsrike Öberg etablerar ett mysigt sound.
Några låtar har hämtats från ett album Ramel tillverkade härom året tillsammans med Klas Qvist. En av dem som sticker ut är en ballad om att få dödsbesked, featuring Öberg på munspel. Musiken har inte riktigt samma grepp om mig hela tiden på cd 2. Dock, ytterst stimulerande att man botaniserar inom olika stilar. Och det framgår tydligt att friherren från Stockholm skrivit ett antal slagkraftiga melodier. Ett underhållande segment refererar hejdlöst till Frank Zappa (inspirationskällan omnämns diskret på omslaget) och hans likar. Tänker på King Crimson, Gentle Giant, Samla Mammas Manna, Gong och liknande progressiv rock. Excentriskt så det förslår. Fordrar maximalt kunnande av ett sammansvetsat gäng, en kombo som självklart lyckas leverera. Frontmannen fixar galant snabba ordvrängeriet i extranumret Små partiklar i min Pernod (Berry).
Vissa marginella invändningar överskuggar inte det faktum att här finns en lång radda höjdpunkter. Genomgående bra låtar framförda av glimrande musiker med otrolig energi och spelglädje. Resulterar i sällsamma äventyr i tillfredsställande ljud. Varje bidrag från män med medelålder på sextiofem år kan urskiljas. Därav högsta betyg!