• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Summerwar – chockartat om gemenskap och drillning under nasseflaggans glans

7 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

Tempo dukumentärfilmfestival

Summerwar
Betyg 4
Svensk biopremiär
Visas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi Moritz Schultz

Vad är det hos en tolvåring som får den att lockas av vapen och militärutrustning, att sommar efter sommar återvända till lägret Azov Regiment för Ukraniapatrioter? Svaret är tudelat. Det är personligt och varierar från ungdom till ungdom. Någon söker gemenskap. Medan nån annan ser det som en chans att få briljera och inför andra få känna sig duktig på något.

Jasmin och Jastrip har varit på lägret ett otal antal gånger. Där på militärläger för barn drillas tio- till femtonåringar av sin överman. De
tränar på att hålla i ett vapen och springer kilometer efter kilometer i lera, regn och rusk. Tuffa tag med skrubbfyllda fötter och trötta ben är vanligt förekommande. Men i stort signalerar lägret gemenskap, enighet och kompisar. Det är här man umgås med sina nära. Här man får göra spännande, coola saker som går långt utöver den vanliga grådastika ukrainska verkligheten. Att få skjuta Kalashnikov och få träna på gruppbaserade attacker mot fienden är kittlande upplevelser som har en väldoft av makt.

Det är just detta som gör Summerwar så bra. Hur dokumentärfilmaren Moritz Schultz lyckas måla en bild över campet med en färgrik pensel, hur han visar på komplexiteten i grundfrågan om varför man väljer nåt liknande över religiöst eller scoutsommarläger. Sånger om nazismens framtåg och högerextrema symboler återkommer som inslag på lägret. Men här i dokumentären antyds bara dessa emblem. Kanske är det för att lägerledarna gett strikta order till ungarna om att inte vifta med dessa signalföremål framför dokumentärfilmarna.

Summerwar är en chockartad filmupplevelse som borde vara ett walk up call för alla de som tror idéer från andra världskriget och Hitlers regim är ett minne blott. Militärläger för barn är ett utbrett fenomen i både Ukraina, Ryssland och USA. Och det är av högsta vikt att dokumentärer som denna visas så vi får se sanningen i vitögat. Hur barn i tidig ålder radikaliseras. När Jimmie åker till Greklands gräns för att upplysa flyktingar om att Sverige är fullt patrullerar tolvåriga barn på andra sidan sjön i uniform med Kalashnikov runt axeln, förbereds långsiktigt att möta fienden. Frågan är – Vad är värst. Pest eller kolera? Eller är det bara två sidor av samma fenomen? Högernationalismens fula ansikte har aldrig känts mer lockande när barn i mångfald färdas mot lägren. En sommar fylld av äventyr, vänskap också lite nassesång på det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Den svenska sonen – Humor och uppriktighet om adoption och svensk identitet

5 mars, 2020 by Redaktionen

Den svenska sonen
Riksteatern i samarbete med Unga klara.
Regi och manus: Joel Mauricio Isabel Ortiz
Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg
Musik: Shida Shahabi
Ljus: Johan Sundén
Mask: Eva Rizell
Premiär 2 mars 2020

Det är en familjemiddag. I det klumpiga blomsterklädda trämöblemanget på altanen sitter Jo med sina föräldrar Carina och Kenneth. Eller är det verkligen Jos föräldrar? Vem som fött Jo har Jo aldrig egentligen fått veta. Adoptionspapperna, ”Var är papperna” frågar Jo. Grannen har en BMW, ”hur fan har han råd med det” utbrister Carina.

I Den svenska sonen leker Joel Mauricio Isabel Ortiz med villa-vardagen. Med lättsamt men träffsäkert gjorda karikatyrer får ensemblen oss i publiken att skratta ohejdat åt dem och åt oss själva. Eva Johansson som spelar Carina, Jos mamma, ger en tonsäker gestaltning av en apotekare som inte kan låta bli att ta fram den stora skin-lotion-burken när Jo, som spelas av Christopher Lehman, kliar sig nervöst kring örat. Småstaden och storstaden möts i en kontrast som både roar och avslöjar.

Det händer dock att karaktärerna inte ger rum för den dramaturgiska utvecklingen. Konflikterna blir emellanåt lite repetitiva och intetsägande men det vägs upp av skådespelarnas trovärdiga gestaltningar. Mot slutet står de ansikte mot ansikte med oss i publiken och berättar vad som händer när ”pengar byter händer och barn byter länder” som Jo formulerar det. En kamp som uppstår.

Medverkande:
Eva Johansson
Christopher Lehmann
Carlos Romero Cruz
Mats Blomgren

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Margaret Atwood – A word after a word after a word is power – svindlande om en av vår tids verkligt stora tänkare

5 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

IDFA

Margaret Atwood – A word after a word after a word is power
Betyg 3
Svensk biopremiär Våren 2020
VIsas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Nancy Lang

”Jag planerade aldrig att bli en populär författare men en skicklig sådan”. Margaret Atwood är kanadensaren, den dystopiska sci-fi-författaren som flera gånger om omtalats för nobelpris och som på senare tid i och med filmatiseringen av tv-serien The Handmaid’s tale med Elisabeth Moss i huvudrollen vunnit nya fans och byggt ny mark för sina dystopiska berättelser.

Som barn växer hon upp tillsammans med lilla-syster Ruth och broder Harold. Av en engagerad moder skolas de hårt där hemma. Barnen mer eller mindre tvångsmatas med böcker, som medicin för allt. För vissa biter det lite extra. På universitet är Margaret utstickaren. Hon säger det hon tänker och ber aldrig om ursäkt. Som kvinna är hon förbjuden att vistas i skolans bibliotek där man förvarar verk av de stora manliga poeterna. Hon kommer från en tid då kvinnors rättigheter var högst begränsade och det återkommande mantrat var att kvinnans plats var i hemmet. Som kvinna finns det fem yrken att välja på – sekreterare, hemekonom, sjuksköterska, lärarinna eller textilarbetare. Margaret väljer endera. Hon vill bli författare och få skriva böcker som kan förändra världen. Idag ligger hon bakom storverk som Alias Grace, Oryx och Crake och Tjänarinnans berättelse, böcker som var långt före sin tid, som lyckades spå in i framtiden. I Tjänarinnans berättelse (Boken som The Handsmaid Tale baseras på) beskriver Margaret ett samhälle där kvinnor enbart fungerar som surrogater. Enligt Margaret handlar det inte om sci-fi. Hon hittar aldrig på, utan skriver om det som faktiskt sker runt ikring henne, om Ronald Reagan, Trump och den våg av högerextremism som vi ser svalla över Europa. Feministiska värden har idag åsidosatts, menar hon, med inskränkt aborträtt och HBTQ-personer vars existens ifrågasätts i flera länder världen över.

Idealisering är en farlig sak. I fel händer kunde detta blivit platt fall, en dokumentär som enbart hyllar en legend och plikttroget i kronologisk ordning redovisar för hennes bravader. Men i och med smart regi undviker man de värsta fallgroparna. Framförallt stavas förtjänsten Margaret Atwood. Hon är en älskvärd dam med hundra strängar på lyran. Förutom författarskapet är hon en engagerad aktivist som kämpar för alla kvinnors rättigheter. Hon är komikern som drar roliga anekdoter och som syrligt skrattar åt de morbida sätt flickor behandlades på förr i tiden. En i publiken frågar hur det kommer sig att hon kan tala om allt detta så lättvindigt. “Jag är gammal, säger Margaret. Så här är hon Margaret. Alltid svar på tal och alltid en smart tanke att dela med sig om hur saker och ting hänger samman, en riktig mansplainer, men en älskvärd och omtänksam mansplainer som förtjänar all credd i världen.

Filmiskt är detta inget extraordinärt. Regissören kämpar i bakvatten med ett manus med för många teman och kronologiskt väl redovisande narrativ. Men det är njutningsfullt på alla plan att få lyssna till en av vår tids verkligt stora tänkare, en siare som skänker hopp om att en bättre värld är möjlig och ett måste. Bara motkrafterna är nog bastanta kommer alltid Revolution att vara ett faktum och längst fram i ledet ser vi den snart 82-åriga Margaret. Vem sa att pensionärer inte kaunde kicka ass?!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Teaterkritik: Furstinnan av Amalfi – tragedi eller komedi eller överdådigt studentspex?

1 mars, 2020 by Hans Lindberg

Furstinnan av Amalfi
Av: John Webster
Regi: Suzanne Osten
Översättning och bearbetning: Per Lysander
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
Sverigepremiär 29 februari 2020, Stora scenen på Dramaten

Furstinnan av Amalfi av John Webster är en fyrahundraårig brittisk klassiker. Tack vare en lysande översättning av Per Lysander har språket smidigt anpassats till vår tid.

Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).

Föreställningen är lång, drygt tre och en halv timme, och det är inte helt någon fördel. Föreställningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite svårt att hänga med. Den frapperande scenografin tog också emellanåt överhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt före och efter paus hade föreställningen sina svackor.

Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.

Suzanne Osten berättar i ett pressmeddelande om varför hon ville sätta upp just Furstinnan av Amalfi:
Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste Furstinnan av Amalfi. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska idéer.

Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.

Suzanne Osten och Per Lysander träffades på Lunds universitets studentteater för 55 år sedan. Under många år arbetade de tillsammans på Unga Klara där de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete är spännande och det ser jag gärna mer av, men kanske något mindre överdådiga slutresultat. Nu är föreställningen något för lång, då den har svackor och emellanåt känns den mer som ett överdådigt studentspex. På gott och ont.

Medverkande:
David Arnesen
Maia Hansson Bergqvist
Siri Hamari
Hamadi Khemiri
Elin Klinga
Rasmus Luthander
Simon Norrthon
Razmus Nyström
Kristina Törnqvist
Pierre Wilkner

Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij
Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Suzanne Osten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Rörande finlir av sammansvetsat team – Kontrabasen på Göteborgs Stadsteater

29 februari, 2020 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Patrick Süskind – i översättning av Hans Axel Holm

Bearbetning & regi: Eva Bergman

Scenografi & Kostym: Tofte Lamberg

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad/ Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg

I rollen: Tomas von Brömssen

Premiär: 28/2 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/4 2020

Patrick Süskind är berömd främst för sin filmatiserade bästsäljare Parfymen (läst i lustläsarcirkel). Fler romaner har han inte skrivit. Hans enda pjäs Kontrabasen, har blivit känd i Sverige genom Henric Holmbergs försorg. Monologen skrevs ursprungligen för radioteater, varifrån jag minns denna tragikomiska berättelse om längtan efter ett annat liv. Enligt den tyske författaren ligger egna erfarenheter till grund för den ensamme musikerns tankar och tillvaro. Typiskt då att eremiten Süskind synes vara lika skygg som J.D Salinger på sin tid. Oönskad ensamhet, kanske vårt lands mest förrädiska folksjukdom, är den klangbotten berättandet utgår från.

En stund in i Tomas von Brömssens manövrerande uppstår tvivel hos mig. Har Eva Bergman tagit sig vatten över huvudet? Stora scenen i princip renons på scenografi,tyckts alltför stor för en radioteatermonolog. Utrymmet upptas av den sammansvetsade lilla orkestern jämte deras instrument. Inledningsvis intar de en avvaktande position, bevittnar istället hur kontrabasisten, livstidsanställd i operadiket, lägger ut texten med ett fyrverkeri av svindlande paradoxer. Utläggningar där han demonstrerar sitt instrument, dess förhållande i relation till orkesterfamiljen och ger tvärsäkra omdömen om tonsättare.

Tvivlen skingras allt eftersom musikerna involveras och publikkontakten etableras. I känslosamma svallvågor gestaltas en kufisk, tragikomisk individ. Han engagerar ju mer han låter det sippra ut om sin belägenhet, sitt miserabla privatliv. Framstår som en tämligen osympatisk man, vars obesvarade kärlek till sopranen riskerar göra honom desperat. I övrigt utgör kluvenheten inför arbetsredskapet det komiska fundament, liksom alla anspelningar på tyska. Till sist känner vi med berättaren och hans längtan, vilket måste betecknas som en enastående prestation av Tomas von Brömssen. Märks hur noggrant han tagit in rollen och utmaningen att som ensam skådespelare äga scenen.

Den 76-årige veteranen förlitar sig på publikdragande knep från tiden som legendarisk revymakare och clown, en tacksam fatabur. Utvinner attityd till porträttet också från milstolpar på scen: Peer Gynt, Påklädaren, Pygmalion och Karl Gerhard. De tre sist nämnda uppsättningarna gjorda i nutid på samma scen med samma regissör och i fler fall samma musiker. Att man känner varandra så väl har gynnat uppsättningen. Den vibrerar av liv förmedlat av en uppblåst, skör enstöring som finner mycket djupt orättvist. Publikmagneten Brömssen har lyckats igen. När man tror att han snubblar i manus, är det sannolikt så att överenskommelse slutits med sufflösen. Det beskäftiga och det ängsliga i hans rollfigur, förkroppsligas i genialt medvetet kroppsspråk.

Har överseende med kvinnligt underskott i den sexhövdade orkestern. Med kapellmästare Bernt Andersson vid osynligt roder exponeras kunnandet. Ofantlig kapacitet resulterar i välljud i skiftande genrer.(Andersson, Stefan Sandberg och Michael Krönlein har undertecknad njutit av ett otal gånger i skilda sammanhang också utanför teatervärlden.) Smakproven från klassiska kompositörer i all ära. Den rytmiska musik kontrabasisten ratar är den som får publiken att glädjas mest. Släpande swing, tysk schlager med huvudpersonen själv på charmig sång samt en höjdarversion av Haitian Fight Song (Mingus). Roligt att se dem tillåta sig hyss, som vore bannlysta i en orkester där maestro heter Claudio Abbado. Att fler kontrabasar förekommer än det finns behov av, är en kul idé.

Bernt Andersson river ner oplanerade applåder ett par gånger, när berättaren är på väg att huvudstupa kasta sig in en ny redogörelse. Hör en nordisk juniormästare i dragspel ta sig an stycken av Bernard Herrmann respektive Astor Piazzolla. Magiska moment! Sandberg och Ekborg ska också harangeras för svidande vackert spel tillsammans på sina blåsinstrument. Emotionellt stark kontrast uppstår när en ömklig besserwissers infall kantas av sällsamt sköna toner. Melankoliska pauser i ordflödet som var ljuvliga.

Patrick Süskinds text från 1981 fascinerar. Kombinerar jagets nördiga docerande, med sinnrik belysning av å ena sidan hierarki och kollektivt tänkande, å andra sidan störningar från vardagen som tränger sig på. (från essä av Magnus Haglund). Kvinna hos frigrupp avslöjade för mig härförleden att hon ansåg Eva Bergman vara förutsägbar. Man vet vad man får”. Delar inte uppfattningen. Blev mycket nöjd och sammantaget lika berörd som en kunnat förutspå.

Betänk rollfigurens credo. ”Människor kan ha universum i sig, men inte få det ur sig.” Den enormt erfarna regissören, lika garvade orkestern och fenomenalt känsligt strängade Tomas von Brömssen hade inte bara intentionerna, utan fick med råge ut vad de ha för avsikt att leverera.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 527
  • Sida 528
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Sida 531
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in