• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Erfaren debutant uppvisar bredd och raffinemang – Arrival av Svante Söderqvist

20 maj, 2020 by Mats Hallberg

  • omslag Jonas Holmberg

Svante Söderqvist

Arrival

4

Inspelad i maj och september 2019 KMH Studio i Stockholm

Mixning: Pål Svenre/ Unit 7

Producerad av Svante Söderqvist, Adam Forkelid och Calle Rasmusson

Prophone Records/ Naxos

59:32

Releasedatum: 20/3 2020

Då och då upptäcker jag musiker ”behäftade” med extraordinär kvalitet, även när de befinner sig i bakgrunden. Detta hände i fallet Svante Söderqvist för några år sedan. Har hört honom med bland andra pianisten Mathias Algotsson och Stockholm Voices. Kan flika in att basisten dessutom samarbetat med bland andra Nils Landgren, Claes Janson, Magnus Lindgren och Rigmor Gustafsson. Lägg därtill anställning respektive engagemang i musikteateruppsättningar i Jämtland och vid Sergels Torg. 39-åringen som genomgått masterutbildning i jazzimprovisation på KMH är i botten cellist. Efter femton år i yrket tar han klivet fram och släpper första skivan med egna trion. Kontrabasisten och cellisten står som ensam låtskrivare, bortsett från en Stevie Wonder-komposition från 1973. Trion han bildade för ett par år sedan består av Adam Forkelid på piano jämte trumslagaren Calle Rasmusson. Två musiker med enormt omfattande produktion bakom sig, som också lirar tillsammans i Soundscape Orchestra (hört på YSJF). På två låtar adderas ekvilibristiskt violinspel av Adam Baldych från Polen.

Vi får de vittomfamnande influenserna förklarade för oss i häftet som medföljer skivan. Stråk av arabiska tongångar och Armenien, svensk folkmusik, frejdig swing, bröllopssång, doft av blues, kammarmusik jämte inslag av gospel. Svante och hans medmusiker bemästrar således skiftande stilar, utan att för den skull göra avkall på melodisk och rytmisk pregnans. Tuggar i mig åtskilliga godbitar ur ett sparsmakat orkestrerat (förhållandevis få instrument) smörgåsbord. Uppbådar inte fullt ut samma mått av entusiasm inför samtliga titlar, vilket vore att begära det fullständigt orimliga. Dock, flertalet låtar äger anmärkningsvärd lyster och tyngd.

Är mycket förtjust i Söderqvist mjukt rundade ton och avvägda hantering av sina instrument. Joakim Milder framhåller i sina liner notes Söderqvists sjungande bassound, vilket på Arrival sammanfaller med ordlös sång från den samme på över hälften av albumets tio spår. Oväntad utsmyckning som fungerar fint. Distinkt stråkföring på cello och mjuka basgångar ligger, logiskt nog, långt fram i mixen. Även om trions ledare avhåller sig från utförliga solon á la Mingus eller Avishai Cohen, präglar hans exceptionella begåvning introt till Bofara Jazz, nämnda enda cover och Vandringen.

Vore förstås egendomligt i en pianotrio om inte Adam Forkelids fingrar i övrigt intar en dominant ställning, varför lyssnarna får fröjdas åt delikata ackordföljder på flygel. Tredje huvudkomponenten får absolut inte negligeras. Calle Rasmusson ansvarar superbt för finstilt rytmiska valörer, särskilt medelst vispar. Vilken lycka att höra honom prioritera ömsint handlag med finess, som en underbar motpol till bombastiskt okänsliga hantverkare. (Konstigt nog har jag ytterst sällan hört herrarna live på Västkusten.)

  • pressfoto Miki Anagrius

Suggestiv, böljande fullträff inleder. Musikernas intuitiva samspel frodas. Vid vissa sekvenser kan paralleller till och med skönjas, till legendariska e.s.t och deras magnetiska formel. Grundkonceptet på Arrival – optimistisk och rytmiskt accentuerad kammarjazz – har inom sin ram tillförts andra genrer, för kompositören vägvinnande inspirationskällor.

Ett utmärkt exempel på kreativa kontraster märks i övergången mellan virvlande sluttakterna i The Hill och det rogivande anslaget i Vandringen. Helt plötsligt uppstår musikalisk fulländning, tillståndet gåshud gör sig gällande . Adam Forkelid sveper oss med i ett makalöst läckert solo i The Hill.

I vad som sägs vara enda swing-baserade melodin, går jag igång på aviga vändningar signerade pionjären Thelonious Monk ( harmonikens upphov enligt mina öron). Ett vackert spelat stycke har hämtat sin elegiska ton från svensk natur i nedre Norrland, hade på idéstadiet text av skalden Carl Snoilsky. Att vokalisten Maria Winter medverkar här går jag bet på att uppfatta.

Istället för trumpet broderar Svante på kontrabas i en långsamt rullande blues, genom att använda stråke över strängarna. Originellt grepp som följs upp med nynnande, snarlikt Jojje Wadenius. I avslutande He´s Misstra Know-It-All är trion samfällt på tårna, som om de lirade extranummer på ett bejublat gig. Forkelid är ånyo formidabel.

Någon gång kan jag sakna blåsinstrument. Samexistensen i sättningen är ändå förbluffande. Tillfredsställs av en häpnadsväckande brokig blandning nyskrivna låtar, sammanhållna och destillerade ur ett framgångsrikt koncept. Instrumentalisternas färdigheter imponerar i varje dynamiskt alster. Och vilken överraskning att få lära känna Svante Söderqvists stora talang för komponerande.

obs Albumet tillägnas Greta Thunberg och andra som kämpar för jordens långsiktiga överlevnad. För konsultation och konstnärlig inspiration tackas i första hand Oskar Schönning ( en man undertecknad träffade nyligen på jazzklubb).

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Così fan tutte, får inte enbart kvinnor att också få bli otrogna, de gör dem till människor

18 maj, 2020 by Lotta Altner

Così fan tutte
Filmad generalrepetition på Göteborgs Opera med nätpremiär den 17 maj 2020
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Text med utgångspunkt från Lorenzo da Ponte
Musikalisk ledning Joakim Kallhed
Regi Mattias Ermedal
Scenografi och kostymdesignern Gunnar Ekman
Ljusdesign Joakim Brink
Orkestern: Kerstin Andersson (Cello), Rosa Campoy-Espin (Klarinett), Joakim Kallhed (piano), Dieter Schönnings (Violin), Gunnar Vallin (Flöjt)

Föreställningens italienska titel syftar på att ”alla gör det” och med det sista ordets ”e” finns det stor tolkning för att det är kvinnor man betonar, eftersom böjningen är i feminum. Föreställningens undertext var i originalet ”la scuola degi amanti” (de älskandes skola), vilket återspeglar den franska klassicismens fader Jean-Baptiste P Molières metoder att alltid lägga in en pekpinne och riktning, att det kommer att finnas ett budskap att lära och följa, för att få uppnå ett bättre liv. Uppsättningen är tänkt som en s.k Opera Buffa (enbart sång och musik), men jag gläder mig mycket åt att det förekommer en och annan berättande replik i föreställningen . För även om musiken är fantastisk i Così fan tutte är det ibland svårt att höra vad de sjunger. Handlingen är därmed inte lätt att följa om man inte är påläst.

Att se en föreställning som är regisserad för scenkonst och inte för film är något som är bra att ta med sig i tanken, innan man börjar titta på föreställningen på nätet. Scenbilden blir mycket komprimerad och ger naturligtvis inte föreställningen en rättvis bedömning. Däremot finns det närbilder och vinklar vi nu får se skådespelet i som vi annars aldrig ens hade kunnat ana att där fanns. Jag tyckte mycket om just dessa närbilder som påvisade god närvaro i scenerna.

Utgångspunkten för föreställningen är att en av tre vänner (Don Alfonso) vill bevisa att kvinnor är lika bra/dåliga, på otrohet, som män är. För varför ska man tro något annat om kvinnor, de är ju också människor? De två andra männnen (Guglielmo och Fernando) skrattar åt detta och menar att deras två fästmöer aldrig någonsin skulle kunna bedra dem. De tre mannen slår vad med varandra. De mest intressanta med männen och vadslagningen i föreställningen, är inte att männen med kvinnor i sina liv, tror så gott om dem, utan att de själva upplever sig som oersättliga och gudomliga, därför kommer inga kvinnor att bedra dem. Självklart är det mycket cyniskt och manipulativt att Don Alfonso att anstränga sig mycket för att få dem alla på fall, för att bevisa att ”otrohet är mänskligt”. Men det är ju det som anses som det komiska i hela upplägget.

Jag var mycket imponerad av den sensibilitet som kärleksscenerna hade i föreställningen. Det är nog bara operasångare som kan sjunga om kärlek och längtan i samma andetag som man kysser varann. Det är en konstform som väldigt få behärskar. Att sjunga om sina känslor tragikomiskt som om det vore det mest naturliga, att man brutit ut i sång och sedan avbryta med kraftig mimik kräver tydliga kunskaper om spelstilar.

Scenografin för föreställningen är en blandning mellan praktiskt mjuka linnekläder i 1700-tals stil, till att komiskt ersätta den tidens stil med något annat lite halvgalet. Det mest ögonfallande var kvinnornas frisyrer som påminde om Marges (i Simsons) frisyr, om dock inte i blått. Kvinnornas kläder var också öppet puffiga klänningar, där de hade långbyxor under. När scenerna innebar mycket golvsittande förstod jag bättre dess syfte. Dessutom gav det mig tankar kring hur klädkoderna utjämnades genom att kvinnorna bar både byxa och kjol. I efterhand förstod jag att operan var tänkt att ge sig ut på turné, vilket också förklarar scenografins komprimering och småskalighet. Den ger en kabaré känsla jag inte hade förväntat mig, men fungerar om man vet att föreställningen är turnéburen.

Operasångare
Matilda Storbyn (Fiordiligi), Ann-Kristin Jones (Dorabella), Hannes Öberg(Guglielmo), Per Lindström (Fernando), Frida Engström (Despina), Sami Yousri (Don Alfonso)

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Hisnande metaforik i fyllig biografi om musikpionjär – Gilbert Holmström: Jazzmusiker av Claes Reit

12 maj, 2020 by Mats Hallberg

  • foto Hans Wretling

Titel: Gilbert Holmström: Jazzmusiker

Författare: Claes Reit

Utgivningsdatum: 2020-05-11

Förlag: Tid&Rum

ISBN 789187 755149

Inom loppet av ett dygn har jag slukat boken, vilket på sätt och vis är ett mått på dess attraktionskraft. Vill omgående tala om att jag träffat den 83-årige musikern, vars gärning porträtteras genom att musikskapandet sätts i mycket upplysande kontext. Har lyssnat på Gilbert Holmström ett tiotal gånger live (framför allt efter millennieskiftet), äger ett par skivor och recenserat konserter några gånger. På den ofullständiga genomgång av Göteborgarens bedrifter som återges på Wikipedia, finns recension av undertecknad medtagen som en referens. Viss kunskap om vad den visionäre jazzsaxofonisten åstadkommit, bidrog givetvis till mitt förhandsintresse.

Tror man behöver vara mer eller mindre frälst på modernistisk jazz, för att fullt ut uppskatta biografin. Ska dock fastslås att föremålet för biografin definitivt är värd dylikt erkännande. Så sent som ifjol hedrades Holmström med utmärkelsen ”Lifetime achievement” av organisationen Svensk Jazz. Varje gång någon förtjänt konstnär uppmärksammas medan han ännu är verksam, finns anledning att jubla.

De 235 sidorna har ett läsvänligt typsnitt illustrerat med förnämligt bildmaterial. Diskografin över alla inspelningar där Holmström medverkar är en stor tillgång för samlare, liksom den ansenliga mängd citat och recensionsurval som publiceras i löpande text. Om jag räknar rätt består livsteckningen av nio kapitel med olika längd, plus förspel och epilog.

Claes Reit tituleras professor emeritus, fast märkligt nog vid Odontologiska institutionen på Göteborgs universitet (Sahlgrenska). Till CV:et kan tillfogas amatörmusiker och dokumentärfilmare. Ursprungsplanen, innan stoffet svällde, var att göra en film. Reits research är kolossalt imponerande. De många intervjuerna har transformerats genom en allvetande berättare, som återger vad han fått reda på av sina källor. Förekommer inga direkta citat från Gilbert Holmström. Berättelsen kompletteras med författarens egna, exceptionellt noggranna analyser av låtskrivarens kompositioner.

  • Från Jazzriksdagen i Ystad 2019 – foto från Svensk Jazz facebooksida

Holmström växte upp i ett musikaliskt hem i Johanneberg med en sju år äldre bror, som han 1979 sammanstrålar med på skiva. Efter studentexamen på Hvitfeldtska nära hemmet, bar det av till Tandläkarhögskolan i Malmö. Parallellt med utbildningen ägnade han sig åt att spela jazz. Tillbaka i Göteborg fördelade han tiden mellan att vara praktiserande tandläkare (där han ni kopplingen till bokens författare), utforskare av ny jazz samt nybliven make. Medan Charlie Parker blir en övernaturlig öronöppnare, inhämtas sedermera influenser från bland andra Jackie McLean, Ornette Coleman, Albert Ayler, John Coltrane, Archie Schepp, Peter Brötzman och Lee Konitz. Med sist nämnde altsaxofonist uppstår efter flera USA-resor personlig vänskap. Vetgirige Gilbert tar lektioner (fanns då ingen jazzlinje på högskolenivå) , testar instrument, hittar medmusiker och övar idogt, helst två timmar per dag.

Epokgörande Utan Misstankar från 1965 (undertecknad var med vid 50-års jubiléet på Nef) kom tvåa i omröstningen om Gyllene Skivan. Samma placering nådde vår kapellmästare några år senare i tävling i Montreux. På 70-talet basade han för fyra upplagor av jazzrockigt experimenterande Mount Everest. Sammanlagt har saxofonisten släppt ett dussintal skivor i eget namn eller som bandledare, plus medverkat på åtskilliga fler. På 2000-talet blir denne passionerade frontman för växelbruket frijazz – sångbara melodier, upptäckt av en yngre generation; med skivbolagsdirektören och instrumentkollegan Jonas Kullhammar i spetsen.

Under läsningen frapperas man över vilken föregångsman Holmström varit. I uppskattningsvis femton är bedrev han sina fruktbara forskningsresor tillsammans med likasinnade konstnärssjälar, utan att det verkar ha funnits någon likvärdig konkurrens, framför allt inte på Västkusten. Ett lustfyllt, utvecklande beteende, vilket gjort honom stor i impro-kretsar världen över, men en gång i Spekeröd Folkets Park ville ingen alls lyssna.

Att få till ett hanterbart format är avgjort en utmaning. Ett avsnitt om formupplösning (utgår från Ornette Coleman) och dess konsekvenser, innehåller mer information än nödvändigt, bortom Holmströms egen person. Biografins främsta behållning står att finna i den utförliga redovisningen av en helt annan tid. Reit fungerar som charmant vägvisare och rapportör.! 2000-talets karriär borde emellertid fått väsentligt mer utrymme! Hade gärna fått kompletteras av intryck från konserter.

Vidare saknar jag en för biografiers vidkommande vital beståndsdel, nämligen kommentarer från vänner. Vad utmärker Holmström som människa och musiker? (Flera av personerna som nämnts råkar jag ha träffat, vilket gör läsningen spännande.) Saknar absolut synpunkter och förmodade lovord från dem. Reit är ytterst sparsam med negativa omdömen om musik, musik som floppar eller orsakat besvikelse.. De få gånger det sker hajar man till.

Vad jag kunnat utröna suverän korrekturläsning, På ett par ställen störde att ”han” fick inleda första meningen efter rubrik, även om en inte tvekar om syftning. Och någon enstaka bildtext har missats.

Vore ”tjänstefel” om jag inte tog upp författarens märkvärdiga språkbruk, vars vändningar och blommiga beskrivningar går utanpå det mesta i den vägen, vilket är synnerligen anmärkningsvärt. Inte minst när jag betraktar mina egna desperata försök att förnya mig vid recensioner, påstår jag att aldrig har jag kommit i kontakt med lika ymniga, uppfinningsrika fraser. Inte utan att ett styng av avundsjuka gör sig påmint. Varianterna tyckts mig så omfattande att de saknar motstycke! Ofta funkar Reits bildspråk, vare sig det inriktas på kommunikation, naturreferenser eller andra ämnen. Stundom trasslar han dock in sig i en snårskog av metaforer. Kanske har musiker en större mottaglighet, känner sig mer hemma med Reits terminologi. Anser att biografen här vid lag är lika mycket banbrytare, som Holmström varit när han musikaliskt odlat nya grödor (mitt klumpiga försök).

Beträffande stilnivå har jag både läst och intervjuat en professor (numera emeritus) i musikvetenskap. Han skriver inte tillnärmelsevis lika utförligt teoretiskt när han förklarar hur låtar är konstruerade. Claes Reits prestation i detta fall är häpnadsväckande, rent av osannolikt styv för att vara amatörmusiker. Återigen tänker jag att branschfolk nog har störst aptit på dessa komplicerade utläggningar. Måste tillstå att jag skummade igenom några extremt vidlyftiga analyser.

En smula förvånad över att ha dryftat så pass mycket invändningar i en genomgående läsvärd biografi jag sträckläste (utan passande musik i bakgrunden). Hoppas få höra mer av den innovative och högst njutbare spelmannen på andra sidan Corona-pandemin. Sympatiske Gilbert Holmström rör sig ledigt genremässigt, har i olika utsträckning lirat exempelvis: Bebop, fri form, standards, cool jazz, swing, teatermusik, ballader latin, visa, funk, jazzrock… När jag nyligen fick vetskap om boken blev jag glatt överraskad. Indirekt uppmanar den till vidare lyssning på the one and only Gilbert!

Arkiverad under: Bokrecension

Episkt när liveformatet sveper över åhörarna – Klockan två på natten, öppet fönster av Thåström

11 maj, 2020 by Mats Hallberg

foto Greger Ulf Nilsson

Thåström

Klockan två på natten, öppet fönster

5

Inspelat under 2017-18 års turné i Göteborg, Stockholm och Malmö av Svenska Grammofonstudion Mobile

Mixad av Sankan Sandqvist i Toytown Studios, Palma Music Studios samt Mxm Studios.

Producerad av Thåström Management

Razzia Records (Sony Music)

Release: 15/5 2020

Måste bekänna att Thåströms larmiga kompromisslösa musik är något av ett stickspår för mig. Har sett honom ett antal gånger sedan 1982, men inte bemödat mig om att skaffa några soloskivor. Peace, Love & Pitbulls och dess efterdyningar avskräckte, vilket medförde att högst gedigna album missades. På senare år har jag delvis tagit igen skadan. Har antagit erbjudanden om att vid tre tillfällen i Kulturbloggen, liverecensera Sveriges mest framstående rockstjärna (enligt somliga vår enda riktiga stjärna). En av gångerna råkar vara starten på turnén 2017-18, vars premiär ägde rum i numera rivna Lisebergshallen i Göteborg. Blev en alltför massiv konsert vars brutala ljudvägg, fick till följd att jag för en gångs skull inte utdelade maxbetyg. Lyckligtvis ingen obalans på livealbumet. Nyanser gynnas. Trumhinnorna noterar istället bästa tänkbara tillförsel av bas och diskant, varför mixaren ska harangeras extra. Materialet från turnén 2017-18 har spelats in på Cirkus i Stockholm, Malmö Arena samt i Slottsskogen på WOW.

En del av publikens applåder har fått slinka med. I vanlig ordning varken presentationer eller mellansnack. Alla som är förtrogna med Joakim Thåströms scennärvaro vet att kroppen lever sig in i musiken, fast han i övrigt nästan beter sig som en Bob Dylan. Ett par gladlynta applådtack utgör undantaget. Ändå befinner sig 63-åringen från Högdalen och hans rutinerade band, på ett märkligt sätt i oavbruten förbindelse med mottagarna, som bombarderas av melodramatiska melodier.

  • foto Peter Birgerstam

Omsluts av ett mäktigt livealbum!. Det gnisslar och dånar av en ruggigt vass repertoar, för att stundom bromsa in i ett par avskalade, hudlösa ballader. Fullträffar som ödesmättade hymnen Kom med mig, en självbiografisk skildring som för tankarna till en vindlande Lundell, jämte andäktiga elegin över Dan Andersson (Om Black Jim). Ofantligt suggestiva melodier kopplar greppet, tar oss in i ett annat universum, ett tillstånd bortom vardagen. Frontmannen och bandet har uppnått ikonstatus, ändå lyckas de lansera ett underifrån-perspektiv.

I allt vad enormt samspelta musiker och betvingande sångare företar sig, märks en superseriös inställning. Anspänningen skulle lätt kunnat bli pålågsamt pretentiös, då avväpnande självironi eller showmanship lyser med sin frånvaro. Fallgropen undviks via förmedlandet av ett böljande hav av sårbarhet, lika trovärdig som uppriktig hållning. Attityden aldrig påklistrad, däremot autentisk, vilket också gäller för de centrallyriska textsjoken. Fragmentariska betraktelser som inkluderar lyssnaren i en slags outsidergemenskap, delvis en motvikt till den tidigare agitatoriske rebellen. Text och musik frodas i effektiv symbios.

  • foto Peter Birgerstam

Hör ett svindlande sound vars avtryck utan pardon, får mitt hjärta att pumpa snabbare Bandet besitter monumental integritet, utför sitt uppdrag med briljans i en för publiken överväldigande anda.

Samtliga på scen bidrar till ett genialisk helhet. Syntar, elektronik och vackert urskiljbara pianotangenter från Mikael Nilzén respektive Niklas Hellberg färglägger. Ovanpå eller vid sidan om identifieras den egensinnigt spelande Pelle Ossler (cirka sju soloskivor) med sin arsenal av effektboxar. Utan att hänge sig åt traditionella solon eller riffande, utgör feedback och andra finesser en omistlig ingrediens. Delikat omgivning i form av pådrivande komp: garvade trumslagare Anders Hernestam (Weeping Willows) och produktive basisten/ syntskötaren Ulf ”Rockis” Ivarsson kompletterar bilden. Män som vet exakt vart man ska ta sig och hur man förverkligar sin målsättning.

  • foto Peter Birgerstam

Upptäcker nya saker vid varje genomlyssning av Klockan två på natten, öppet fönster. Stick i stäv med annan gotiskt präglad industrirock med drag av ”shoegazing”, är musiken befriad från allt vad harvande och malande heter. Låtarna, musikerna och Thåström själv befinner sig på en nivå skyhögt över liknande konstellationer. Hade utlandet erövrats om sången varit på engelska?

Att några livefavoriter saknas beror på att de funnits representerade på tidigare liveproduktioner, exempelvis Som jordgubbarna smakade (2012). Av nio spår är endast tre från den då nysläppta Centralmassivet, lika många från Den morronen, två alster hämtas från Skebokvarnsvägen 209 samt att mitt i låtlistan har Det enda du behöver placerats. En av få melodier med rakt, röjigt beat som hämtats från tjugo år gammal cd-singel.

  • foto Peter Birgerstam

Varje vistelse i detta landskap är lika fascinerande, varje låt lika imponerande. Den tar lyssnaren i besittning. Jag blir uppfylld av mörker och livsglädje. Hör en övertygande attack i uttrycket, som även bereder plats åt nedtonade, vackert formulerade tongångar.

Thåströms röst flödar nästan över av patos, således ingen skillnad mot hur det brukar låta. När han tar i från tårna i sina refränger hörs rosslande stämband ( punkperioden har inte gått spårlöst förbi), mer explicit än på studioinspelningar. Hans lätt igenkännbara stämma befäster en pockande nerv. Det är gripande, omvälvande och auran omkring honom är intakt. I två melodier lanserar han vältajmade kontraster, genom att anföra på akustisk gitarr.

Som nämnts noteras tillfredställande ljud. Vill dock poängtera att jag endast kunna lyssna via länk på datorn, ett allt vanligare förfarande – standard hos de stora bolagen tyvärr – jag så gott som alltid vägrar godta. Har således inte kunnat se skivans design och dessutom fått stå ut med långt ifrån optimal ljudåtergivning. (Tror det är andra gången jag gör avsteg från min högst rimliga princip.)

  • foto Peter Birgerstam

Varje vistelse i denna potenta och lite skrämmande värld är lika lockande, varje låt lika imponerande självklar. Blir uppfylld av livsglädje och mörker. Den råa kärnan draperas av omvälvande, sofistikerade lager. Oavsett om du såg turnén eller ej, tas du förmodligen i besittning. Svenska musikscenen vore avsevärt fattigare utan tyngden, energin och skönheten hos Thåström live.

obs Fotografierna från Lisebergshallen har tidigare publicerats i Kulturbloggen 12/10 2017.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: De förbannade åren – en film som helt enkelt måste ses

11 maj, 2020 by Rosemari Södergren

De förbannade åren
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2020
Regi Anders Refn
Manus Anders Refn och Flemming Quist Møller
Originaltitel: De forbandede år

En storartad film om livet för en dans familj under de första åren av tysk ockupation av deras land under världskriget. En mycket mänsklig film där det känns som att jag är nära karaktärerna, kan känna med dem och förstår dem även om jag inte håller med dem alla gånger. Filmens handling ställer viktiga frågor om vad som är rätt och fel och om hur stort ansvar har en enskild människa.

I centrum för handlingen. står den framgångsrike fabrikören Skov. När Tyskland ockuperar Danmark förändras tillvaron för honom och hans familj. En väninna till hans fru dyker upp med sin man, på flykt från Nazi-Tyskland, då de är judar. De ber om skydd och aningslöst säger fabrikör Skov att han ska prata med sin vän polischefen för att kunna hjälpa dem.

Fabrikör Skov, tror jag, är en mycket typisk människotyp. Hans fru vill att de ska vägra ha med nazisterna att göra. Men fabrikören vill inte tro att det verkligen är så illa att människor blir dödade. När hans företag går dåligt börjar han motvilligt producera på uppdrag för den tyska marknaden, ett beslut som ivrigt stöds av många i hans omgivning. Alla tror att tyskarna kommer att vinna kriget och ta över allt. De bara anpassar sig och ser till att få bra ekonomi i en värld som oundvikligt är på väg att bli nazistisk. Hur lätt är det inte att förklara bort sitt ansvar? Eller har vi ansvar för något mer än våra närmaste? Och vad kan vi göra om det är med livet som insats?

Givetvis har fabrikören barn, de fem barnen Michael, Aksel, Knud, Valdemar och Helene som går olika vägar. Michael ansluter sig till tyskvänliga Frikorps Danmark, medan Aksel går med i den danska motståndsrörelsen. De sorglösa jazzfansen Knud och Valdemar fortsätter att roa sig, samtidigt som dottern Helene förälskar sig i en tysk ubåtsofficer. Upplagt för konflikter i en familj där fabrikören helst vill tro gott om alla. Filmen är så bra och värd att ses av många. Hoppas corona-krisen försvinner snabbt så människor kan gå till biograferna igen. Denna film är värd att ses på stor duk, fast den går bra att se hemma också, förstås. Ses bör den oavsett.

Att ens land plötsligt blir ockuperat är en kris, en händelse, som påverkar livet och samhället på otaliga sätt. Det finns fortfarande några äldre danskar som upplevt detta, även om de var barn då. I Sverige finns människor som flytt till vårt land från krigsdrabbade länder men den som har sina rötter sedan flera generationer tillbaka i Sverige har varken själv upplevt detta eller någon fått höra något anhörig berätta om sådana upplevelser. Rent existentiellt har Sverige och en del andra västländer under ett par decennier varit i en slags skyddad bubbla där inget riktigt farligt verkat kunna hända, med undantag av några djupa tragedier som tsunamin och Estonia. Just nu när Sverige och en stor del av världen lever i corona-krisen börjar vi kanske att inse att stora kriser kan inträffa som förändrar samhället i stort. Därför känns det som att det är oerhört väl tidsmässigt synkat med premiär av denna film nu.

Filmen grep tag i mig och trots att den är längre än normallängd skulle den gärna fått vara ännu något längre. Den är två och en halv timme och det märktes att filmskaparen hade mycket mer att berätta för ibland, speciellt under sista halvtimmen, var berättelsen ibland för snabbt berättad. Händelser som skulle behövts vara med var bortklippta. Att det kändes som att filmen ibland saknade några scener är ett av skälen till att den inte får ännu högra betyg. Det andra skälet är att tyskarna inte skildrades lika trovärdigt. Deras karaktärer var lite för grovs tillyxade och byggde för mycket på klichéer. Men i övrigt är film helt fantastisk. Snyggt filmad, duktiga skådespelare och en fängslande berättelse. Och glädjande nog verkar det komma en fortsättning. Refn, som tillsammans med Flemming Quist Møller även skrivit manus, planerar nu del två i filmberättelsen om familjen Skov. Fast, kanske det skulle fungera ännu bättre som tv-serie där karaktärerna kan fördjupas än mer?

Filmdistributören berättar om filmen: De förbannade åren, som skildrar andra världskrigets grepp om en dansk familj under de första ockupationsåren 1940-1943, blev en succé på danska biografer. Guldbaggebelönade Jesper Christensen och Bodil Jørgensen från Badhotellet har huvudrollerna i Anders Refns film, som hittills setts av nästan 400 000 personer i hemlandet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in