omslag Jonas Holmberg
Svante Söderqvist
Arrival
4
Inspelad i maj och september 2019 KMH Studio i Stockholm
Mixning: Pål Svenre/ Unit 7
Producerad av Svante Söderqvist, Adam Forkelid och Calle Rasmusson
Prophone Records/ Naxos
59:32
Releasedatum: 20/3 2020
Då och då upptäcker jag musiker ”behäftade” med extraordinär kvalitet, även när de befinner sig i bakgrunden. Detta hände i fallet Svante Söderqvist för några år sedan. Har hört honom med bland andra pianisten Mathias Algotsson och Stockholm Voices. Kan flika in att basisten dessutom samarbetat med bland andra Nils Landgren, Claes Janson, Magnus Lindgren och Rigmor Gustafsson. Lägg därtill anställning respektive engagemang i musikteateruppsättningar i Jämtland och vid Sergels Torg. 39-åringen som genomgått masterutbildning i jazzimprovisation på KMH är i botten cellist. Efter femton år i yrket tar han klivet fram och släpper första skivan med egna trion. Kontrabasisten och cellisten står som ensam låtskrivare, bortsett från en Stevie Wonder-komposition från 1973. Trion han bildade för ett par år sedan består av Adam Forkelid på piano jämte trumslagaren Calle Rasmusson. Två musiker med enormt omfattande produktion bakom sig, som också lirar tillsammans i Soundscape Orchestra (hört på YSJF). På två låtar adderas ekvilibristiskt violinspel av Adam Baldych från Polen.
Vi får de vittomfamnande influenserna förklarade för oss i häftet som medföljer skivan. Stråk av arabiska tongångar och Armenien, svensk folkmusik, frejdig swing, bröllopssång, doft av blues, kammarmusik jämte inslag av gospel. Svante och hans medmusiker bemästrar således skiftande stilar, utan att för den skull göra avkall på melodisk och rytmisk pregnans. Tuggar i mig åtskilliga godbitar ur ett sparsmakat orkestrerat (förhållandevis få instrument) smörgåsbord. Uppbådar inte fullt ut samma mått av entusiasm inför samtliga titlar, vilket vore att begära det fullständigt orimliga. Dock, flertalet låtar äger anmärkningsvärd lyster och tyngd.
Är mycket förtjust i Söderqvist mjukt rundade ton och avvägda hantering av sina instrument. Joakim Milder framhåller i sina liner notes Söderqvists sjungande bassound, vilket på Arrival sammanfaller med ordlös sång från den samme på över hälften av albumets tio spår. Oväntad utsmyckning som fungerar fint. Distinkt stråkföring på cello och mjuka basgångar ligger, logiskt nog, långt fram i mixen. Även om trions ledare avhåller sig från utförliga solon á la Mingus eller Avishai Cohen, präglar hans exceptionella begåvning introt till Bofara Jazz, nämnda enda cover och Vandringen.
Vore förstås egendomligt i en pianotrio om inte Adam Forkelids fingrar i övrigt intar en dominant ställning, varför lyssnarna får fröjdas åt delikata ackordföljder på flygel. Tredje huvudkomponenten får absolut inte negligeras. Calle Rasmusson ansvarar superbt för finstilt rytmiska valörer, särskilt medelst vispar. Vilken lycka att höra honom prioritera ömsint handlag med finess, som en underbar motpol till bombastiskt okänsliga hantverkare. (Konstigt nog har jag ytterst sällan hört herrarna live på Västkusten.)
pressfoto Miki Anagrius
Suggestiv, böljande fullträff inleder. Musikernas intuitiva samspel frodas. Vid vissa sekvenser kan paralleller till och med skönjas, till legendariska e.s.t och deras magnetiska formel. Grundkonceptet på Arrival – optimistisk och rytmiskt accentuerad kammarjazz – har inom sin ram tillförts andra genrer, för kompositören vägvinnande inspirationskällor.
Ett utmärkt exempel på kreativa kontraster märks i övergången mellan virvlande sluttakterna i The Hill och det rogivande anslaget i Vandringen. Helt plötsligt uppstår musikalisk fulländning, tillståndet gåshud gör sig gällande . Adam Forkelid sveper oss med i ett makalöst läckert solo i The Hill.
I vad som sägs vara enda swing-baserade melodin, går jag igång på aviga vändningar signerade pionjären Thelonious Monk ( harmonikens upphov enligt mina öron). Ett vackert spelat stycke har hämtat sin elegiska ton från svensk natur i nedre Norrland, hade på idéstadiet text av skalden Carl Snoilsky. Att vokalisten Maria Winter medverkar här går jag bet på att uppfatta.
Istället för trumpet broderar Svante på kontrabas i en långsamt rullande blues, genom att använda stråke över strängarna. Originellt grepp som följs upp med nynnande, snarlikt Jojje Wadenius. I avslutande He´s Misstra Know-It-All är trion samfällt på tårna, som om de lirade extranummer på ett bejublat gig. Forkelid är ånyo formidabel.
Någon gång kan jag sakna blåsinstrument. Samexistensen i sättningen är ändå förbluffande. Tillfredsställs av en häpnadsväckande brokig blandning nyskrivna låtar, sammanhållna och destillerade ur ett framgångsrikt koncept. Instrumentalisternas färdigheter imponerar i varje dynamiskt alster. Och vilken överraskning att få lära känna Svante Söderqvists stora talang för komponerande.
obs Albumet tillägnas Greta Thunberg och andra som kämpar för jordens långsiktiga överlevnad. För konsultation och konstnärlig inspiration tackas i första hand Oskar Schönning ( en man undertecknad träffade nyligen på jazzklubb).