
Thåström
Klockan två på natten, öppet fönster
5
Inspelat under 2017-18 års turné i Göteborg, Stockholm och Malmö av Svenska Grammofonstudion Mobile
Mixad av Sankan Sandqvist i Toytown Studios, Palma Music Studios samt Mxm Studios.
Producerad av Thåström Management
Razzia Records (Sony Music)
Release: 15/5 2020
Måste bekänna att Thåströms larmiga kompromisslösa musik är något av ett stickspår för mig. Har sett honom ett antal gånger sedan 1982, men inte bemödat mig om att skaffa några soloskivor. Peace, Love & Pitbulls och dess efterdyningar avskräckte, vilket medförde att högst gedigna album missades. På senare år har jag delvis tagit igen skadan. Har antagit erbjudanden om att vid tre tillfällen i Kulturbloggen, liverecensera Sveriges mest framstående rockstjärna (enligt somliga vår enda riktiga stjärna). En av gångerna råkar vara starten på turnén 2017-18, vars premiär ägde rum i numera rivna Lisebergshallen i Göteborg. Blev en alltför massiv konsert vars brutala ljudvägg, fick till följd att jag för en gångs skull inte utdelade maxbetyg. Lyckligtvis ingen obalans på livealbumet. Nyanser gynnas. Trumhinnorna noterar istället bästa tänkbara tillförsel av bas och diskant, varför mixaren ska harangeras extra. Materialet från turnén 2017-18 har spelats in på Cirkus i Stockholm, Malmö Arena samt i Slottsskogen på WOW.
En del av publikens applåder har fått slinka med. I vanlig ordning varken presentationer eller mellansnack. Alla som är förtrogna med Joakim Thåströms scennärvaro vet att kroppen lever sig in i musiken, fast han i övrigt nästan beter sig som en Bob Dylan. Ett par gladlynta applådtack utgör undantaget. Ändå befinner sig 63-åringen från Högdalen och hans rutinerade band, på ett märkligt sätt i oavbruten förbindelse med mottagarna, som bombarderas av melodramatiska melodier.
foto Peter Birgerstam
Omsluts av ett mäktigt livealbum!. Det gnisslar och dånar av en ruggigt vass repertoar, för att stundom bromsa in i ett par avskalade, hudlösa ballader. Fullträffar som ödesmättade hymnen Kom med mig, en självbiografisk skildring som för tankarna till en vindlande Lundell, jämte andäktiga elegin över Dan Andersson (Om Black Jim). Ofantligt suggestiva melodier kopplar greppet, tar oss in i ett annat universum, ett tillstånd bortom vardagen. Frontmannen och bandet har uppnått ikonstatus, ändå lyckas de lansera ett underifrån-perspektiv.
I allt vad enormt samspelta musiker och betvingande sångare företar sig, märks en superseriös inställning. Anspänningen skulle lätt kunnat bli pålågsamt pretentiös, då avväpnande självironi eller showmanship lyser med sin frånvaro. Fallgropen undviks via förmedlandet av ett böljande hav av sårbarhet, lika trovärdig som uppriktig hållning. Attityden aldrig påklistrad, däremot autentisk, vilket också gäller för de centrallyriska textsjoken. Fragmentariska betraktelser som inkluderar lyssnaren i en slags outsidergemenskap, delvis en motvikt till den tidigare agitatoriske rebellen. Text och musik frodas i effektiv symbios.
foto Peter Birgerstam
Hör ett svindlande sound vars avtryck utan pardon, får mitt hjärta att pumpa snabbare Bandet besitter monumental integritet, utför sitt uppdrag med briljans i en för publiken överväldigande anda.
Samtliga på scen bidrar till ett genialisk helhet. Syntar, elektronik och vackert urskiljbara pianotangenter från Mikael Nilzén respektive Niklas Hellberg färglägger. Ovanpå eller vid sidan om identifieras den egensinnigt spelande Pelle Ossler (cirka sju soloskivor) med sin arsenal av effektboxar. Utan att hänge sig åt traditionella solon eller riffande, utgör feedback och andra finesser en omistlig ingrediens. Delikat omgivning i form av pådrivande komp: garvade trumslagare Anders Hernestam (Weeping Willows) och produktive basisten/ syntskötaren Ulf ”Rockis” Ivarsson kompletterar bilden. Män som vet exakt vart man ska ta sig och hur man förverkligar sin målsättning.
foto Peter Birgerstam
Upptäcker nya saker vid varje genomlyssning av Klockan två på natten, öppet fönster. Stick i stäv med annan gotiskt präglad industrirock med drag av ”shoegazing”, är musiken befriad från allt vad harvande och malande heter. Låtarna, musikerna och Thåström själv befinner sig på en nivå skyhögt över liknande konstellationer. Hade utlandet erövrats om sången varit på engelska?
Att några livefavoriter saknas beror på att de funnits representerade på tidigare liveproduktioner, exempelvis Som jordgubbarna smakade (2012). Av nio spår är endast tre från den då nysläppta Centralmassivet, lika många från Den morronen, två alster hämtas från Skebokvarnsvägen 209 samt att mitt i låtlistan har Det enda du behöver placerats. En av få melodier med rakt, röjigt beat som hämtats från tjugo år gammal cd-singel.
foto Peter Birgerstam
Varje vistelse i detta landskap är lika fascinerande, varje låt lika imponerande. Den tar lyssnaren i besittning. Jag blir uppfylld av mörker och livsglädje. Hör en övertygande attack i uttrycket, som även bereder plats åt nedtonade, vackert formulerade tongångar.
Thåströms röst flödar nästan över av patos, således ingen skillnad mot hur det brukar låta. När han tar i från tårna i sina refränger hörs rosslande stämband ( punkperioden har inte gått spårlöst förbi), mer explicit än på studioinspelningar. Hans lätt igenkännbara stämma befäster en pockande nerv. Det är gripande, omvälvande och auran omkring honom är intakt. I två melodier lanserar han vältajmade kontraster, genom att anföra på akustisk gitarr.
Som nämnts noteras tillfredställande ljud. Vill dock poängtera att jag endast kunna lyssna via länk på datorn, ett allt vanligare förfarande – standard hos de stora bolagen tyvärr – jag så gott som alltid vägrar godta. Har således inte kunnat se skivans design och dessutom fått stå ut med långt ifrån optimal ljudåtergivning. (Tror det är andra gången jag gör avsteg från min högst rimliga princip.)
foto Peter Birgerstam
Varje vistelse i denna potenta och lite skrämmande värld är lika lockande, varje låt lika imponerande självklar. Blir uppfylld av livsglädje och mörker. Den råa kärnan draperas av omvälvande, sofistikerade lager. Oavsett om du såg turnén eller ej, tas du förmodligen i besittning. Svenska musikscenen vore avsevärt fattigare utan tyngden, energin och skönheten hos Thåström live.
obs Fotografierna från Lisebergshallen har tidigare publicerats i Kulturbloggen 12/10 2017.