foto Hans Wretling
Titel: Gilbert Holmström: Jazzmusiker
Författare: Claes Reit
Utgivningsdatum: 2020-05-11
Förlag: Tid&Rum
ISBN 789187 755149
Inom loppet av ett dygn har jag slukat boken, vilket på sätt och vis är ett mått på dess attraktionskraft. Vill omgående tala om att jag träffat den 83-årige musikern, vars gärning porträtteras genom att musikskapandet sätts i mycket upplysande kontext. Har lyssnat på Gilbert Holmström ett tiotal gånger live (framför allt efter millennieskiftet), äger ett par skivor och recenserat konserter några gånger. På den ofullständiga genomgång av Göteborgarens bedrifter som återges på Wikipedia, finns recension av undertecknad medtagen som en referens. Viss kunskap om vad den visionäre jazzsaxofonisten åstadkommit, bidrog givetvis till mitt förhandsintresse.
Tror man behöver vara mer eller mindre frälst på modernistisk jazz, för att fullt ut uppskatta biografin. Ska dock fastslås att föremålet för biografin definitivt är värd dylikt erkännande. Så sent som ifjol hedrades Holmström med utmärkelsen ”Lifetime achievement” av organisationen Svensk Jazz. Varje gång någon förtjänt konstnär uppmärksammas medan han ännu är verksam, finns anledning att jubla.
De 235 sidorna har ett läsvänligt typsnitt illustrerat med förnämligt bildmaterial. Diskografin över alla inspelningar där Holmström medverkar är en stor tillgång för samlare, liksom den ansenliga mängd citat och recensionsurval som publiceras i löpande text. Om jag räknar rätt består livsteckningen av nio kapitel med olika längd, plus förspel och epilog.
Claes Reit tituleras professor emeritus, fast märkligt nog vid Odontologiska institutionen på Göteborgs universitet (Sahlgrenska). Till CV:et kan tillfogas amatörmusiker och dokumentärfilmare. Ursprungsplanen, innan stoffet svällde, var att göra en film. Reits research är kolossalt imponerande. De många intervjuerna har transformerats genom en allvetande berättare, som återger vad han fått reda på av sina källor. Förekommer inga direkta citat från Gilbert Holmström. Berättelsen kompletteras med författarens egna, exceptionellt noggranna analyser av låtskrivarens kompositioner.
Från Jazzriksdagen i Ystad 2019 – foto från Svensk Jazz facebooksida
Holmström växte upp i ett musikaliskt hem i Johanneberg med en sju år äldre bror, som han 1979 sammanstrålar med på skiva. Efter studentexamen på Hvitfeldtska nära hemmet, bar det av till Tandläkarhögskolan i Malmö. Parallellt med utbildningen ägnade han sig åt att spela jazz. Tillbaka i Göteborg fördelade han tiden mellan att vara praktiserande tandläkare (där han ni kopplingen till bokens författare), utforskare av ny jazz samt nybliven make. Medan Charlie Parker blir en övernaturlig öronöppnare, inhämtas sedermera influenser från bland andra Jackie McLean, Ornette Coleman, Albert Ayler, John Coltrane, Archie Schepp, Peter Brötzman och Lee Konitz. Med sist nämnde altsaxofonist uppstår efter flera USA-resor personlig vänskap. Vetgirige Gilbert tar lektioner (fanns då ingen jazzlinje på högskolenivå) , testar instrument, hittar medmusiker och övar idogt, helst två timmar per dag.
Epokgörande Utan Misstankar från 1965 (undertecknad var med vid 50-års jubiléet på Nef) kom tvåa i omröstningen om Gyllene Skivan. Samma placering nådde vår kapellmästare några år senare i tävling i Montreux. På 70-talet basade han för fyra upplagor av jazzrockigt experimenterande Mount Everest. Sammanlagt har saxofonisten släppt ett dussintal skivor i eget namn eller som bandledare, plus medverkat på åtskilliga fler. På 2000-talet blir denne passionerade frontman för växelbruket frijazz – sångbara melodier, upptäckt av en yngre generation; med skivbolagsdirektören och instrumentkollegan Jonas Kullhammar i spetsen.
Under läsningen frapperas man över vilken föregångsman Holmström varit. I uppskattningsvis femton är bedrev han sina fruktbara forskningsresor tillsammans med likasinnade konstnärssjälar, utan att det verkar ha funnits någon likvärdig konkurrens, framför allt inte på Västkusten. Ett lustfyllt, utvecklande beteende, vilket gjort honom stor i impro-kretsar världen över, men en gång i Spekeröd Folkets Park ville ingen alls lyssna.
Att få till ett hanterbart format är avgjort en utmaning. Ett avsnitt om formupplösning (utgår från Ornette Coleman) och dess konsekvenser, innehåller mer information än nödvändigt, bortom Holmströms egen person. Biografins främsta behållning står att finna i den utförliga redovisningen av en helt annan tid. Reit fungerar som charmant vägvisare och rapportör.! 2000-talets karriär borde emellertid fått väsentligt mer utrymme! Hade gärna fått kompletteras av intryck från konserter.
Vidare saknar jag en för biografiers vidkommande vital beståndsdel, nämligen kommentarer från vänner. Vad utmärker Holmström som människa och musiker? (Flera av personerna som nämnts råkar jag ha träffat, vilket gör läsningen spännande.) Saknar absolut synpunkter och förmodade lovord från dem. Reit är ytterst sparsam med negativa omdömen om musik, musik som floppar eller orsakat besvikelse.. De få gånger det sker hajar man till.
Vad jag kunnat utröna suverän korrekturläsning, På ett par ställen störde att ”han” fick inleda första meningen efter rubrik, även om en inte tvekar om syftning. Och någon enstaka bildtext har missats.
Vore ”tjänstefel” om jag inte tog upp författarens märkvärdiga språkbruk, vars vändningar och blommiga beskrivningar går utanpå det mesta i den vägen, vilket är synnerligen anmärkningsvärt. Inte minst när jag betraktar mina egna desperata försök att förnya mig vid recensioner, påstår jag att aldrig har jag kommit i kontakt med lika ymniga, uppfinningsrika fraser. Inte utan att ett styng av avundsjuka gör sig påmint. Varianterna tyckts mig så omfattande att de saknar motstycke! Ofta funkar Reits bildspråk, vare sig det inriktas på kommunikation, naturreferenser eller andra ämnen. Stundom trasslar han dock in sig i en snårskog av metaforer. Kanske har musiker en större mottaglighet, känner sig mer hemma med Reits terminologi. Anser att biografen här vid lag är lika mycket banbrytare, som Holmström varit när han musikaliskt odlat nya grödor (mitt klumpiga försök).
Beträffande stilnivå har jag både läst och intervjuat en professor (numera emeritus) i musikvetenskap. Han skriver inte tillnärmelsevis lika utförligt teoretiskt när han förklarar hur låtar är konstruerade. Claes Reits prestation i detta fall är häpnadsväckande, rent av osannolikt styv för att vara amatörmusiker. Återigen tänker jag att branschfolk nog har störst aptit på dessa komplicerade utläggningar. Måste tillstå att jag skummade igenom några extremt vidlyftiga analyser.
En smula förvånad över att ha dryftat så pass mycket invändningar i en genomgående läsvärd biografi jag sträckläste (utan passande musik i bakgrunden). Hoppas få höra mer av den innovative och högst njutbare spelmannen på andra sidan Corona-pandemin. Sympatiske Gilbert Holmström rör sig ledigt genremässigt, har i olika utsträckning lirat exempelvis: Bebop, fri form, standards, cool jazz, swing, teatermusik, ballader latin, visa, funk, jazzrock… När jag nyligen fick vetskap om boken blev jag glatt överraskad. Indirekt uppmanar den till vidare lyssning på the one and only Gilbert!