• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Ödesmark av Stina Jackson – kan inte slita mig från att läsa den

26 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Ödesmark
Författare Stina Jackson
Utgivningsdatum 2020-04-09
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100178222

”Ödesmark” är nominerad till Årets bok 2020. Ska författaren ta hem den utmärkelsen två år i rad? 2019 vann Stina Jacksons roman Silvervägen Årets bok, det bokpris som röstas fram av läsarna.

Jag tror chansen finns att boken kan vinna, fast konkurrensen är hård, det är många läsarvänliga böcker med kvalitet som är nominerade. Jag tyckte mycket om Silvervägen (här är min recension av den.

Ödesmark utspelas också i ödsliga områden i Norrland och är liksom Silvervägen är spänningsroman, en psykologisk thriller. Ödesmark utspelar sig framför allt under vårvintern i Ödesmark som är en liten by utanför Arvidsjaur. Lika kyligt och klimathärjat som bygden är har också människorna svårt att tina upp och släppa in kärlek eller medkänsla.

Handlingen kretsar kring två olika personer, båda utsatta och illa behandlade av sina pappor. Liv som bor med sin gamla pappa Vidar och sin tonårige son Simon och Liam som är en ung man som tar hans om sin lilla dotter ensam då mamman är svår missbrukare. Liam har en bror, Gabriel, och tillsammans med honom är han något av bygdens värsting då de säljer droger och gör inbrott. Liam och Gabriel och deras mamma var misshandlade av deras pappa. Nu har pappan dött i cancer men Gabriel är på många sätt en usel kopia av den misshandlande pappan.

Det är mörkt och dystert på många sätt. Liv hatar livet med sin pappa. Hennes mamma dog när hon var baby och hela sitt liv har hon känt att det är hennes fel att mamman dog. Hennes pappa, Vidar, kan inte visa känslor men håller ändå både Liv och sonsonen i ett järngrepp. De är fast med honom i en ödslig gård.

Det är hemskt och deprimerande egentligen, att människor kan vara så fast i sjuka relationer och skadliga sammanhang, att de inte orkar ge sig av och inte klarar att bryta det destruktiva.

Stina Jackson är skicklig författare. Miljöerna har hon en suverän förmåga att skildra så det känns som att jag är där. Vilka talande detaljer hon fångar in. Och med miljöbeskrivningarna berättar hon så mycket om människorna. Flera av personerna känns också väldigt levande och trovärdiga. Det blir begripligt hur de känner och varför de agerar som de gör. Ibland är det oerhört sorgligt hur människor kan fastna i en stor sorg, för det är ju vad Livs pappa Vidar har gjort och det är vad flera andra karaktärer i romanen har gjort.

Ödesmark är en välskriven psykologisk thriller/roman som griper tag i mig och jag bara inte kan slita mig ifrån att läsa och läsa. För mig är den lika bra som Silvervägen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Avskalade standards fint fångade – Time After Time av Boson/ Jardemark/ Bergström

26 maj, 2020 by Mats Hallberg

  • foto Magnus Bergström

Boson Jardemark Bergström

Time After Time

4

Inspelad i Moonstream studio i Stenkullen setember 2019

Mixning/ mastring: Magnus Bergström

Bearflag Records

32:21

Release: 26/5 2020 / releasekonsert äger rum i Dergårdsteatern 26 maj i Lerum (streamas förstås)

Göteborgsbaserade trion bildades ifjol. Ep:n i cd-format blir deras debut, fast live har jag redan haft förmånen att höra dem. Trumpetaren och sångaren Anders Boson upptäckte gemensamma referenser med gitarristen Rolf Jardemark, under ett jam på Nefertiti. När beslut hade tagits om samarbete knöt man kontrabasisten Magnus Bergström till sig.

Boson har ett par kritikerrosade album på meritlistan, ingick ett tag i soulpop-bandet Fibes, Oh Fibes. Av Jardemark äger jag några skivor och har sett honom spela ett otal gånger sedan tidigt 90-tal. Bland alla sammanhang han förekommit kan nämnas Guitars Unbelievable, Gilbert Holmström, Bohuslän Big Band, Ronny Johansson samt Michael Ruff. Dessutom har en egen trio. Den tekniskt bevandrade Bergström är också verksam som fotograf. För mig är basisten känd från medverkan hos exempelvis Bäck Brothers Jazz Tivoli, Simon Westman trio, Lighthouse samt Mikael Godée – Eve Bouvens Quartet.

Debuten består av sex standards associerade med artister som Nat King Cole, Diana Krall och Chet Baker. Vet inte om det är en lapsus eller gjort med avsikt, men låtarnas upphovsmän finns inte angivna. Mina efterforskningar visar att titelmelodin och avslutande I Fall In Love Too Easily båda skrivits av Styne/Cahn till olika soundtrack i mitten på 40-talet. Listan på uttolkare har blivit lång sedan dess. Värt att notera: sångerna skrevs ursprungligen för Frank Sinatra. Vidare förekommer en bossa av Jobim från tidigt 60-tal, ett örhänge från George & Ira Gershwin, lika klassisk sak från Rodgers/ Hart i form av My Romance samt en mindre känd ballad betitlad Old Country. Sist nämnda låt signerad Nat Adderley.

Tar till mig prydligt framförda standards vars softa tongångar känns igen, fast sättningen måste anses vara förhållandevis udda. Soundet kan beskrivas som genomgående melankoliskt tassande. I några sekvenser omvandlat till ett piggt beat. Sammanhängande, sympatisk attityd ända in i kaklet utan tillstymmelse till friktion. Lyssnaren tas istället med in i ett avslappnat, tyngdlöst tillstånd. Harmonik och rytmik i ljuv förening förverkligar trions småsvängiga, lyriska ambitioner.

  • från trions facebooksida

Inte minst kombinationen trumpet och sång hos samma person, gör kopplingen till Chet Baker (såg magisk konsert fyra år före hans död) ofrånkomlig. I inledande Time After Time låter Anders Boson så skör vid något tillfälle att viss skepsis smyger sig på. Men man kan andas ut i god tid innan den imponerande sluttonen. Hans milda frasering och tonträff skäms inte alls för sig, i relation till återhållsamt berörande Baker. I Sverige har jag hört Karl Olandersson, Samuel Olsson, Jan Sigurd och i viss mån Hayati Kafe praktisera denna lågmälda stil. I den konkurrensen står sig 46-åringen mycket väl.

Avseende betoning av teman knyts sådana ihop galant av trion i småskaligt ensemblespel. Därtill broderas melodierna ut genom att gitarr och basgångar varandra. Old Country innehåller en sofistikerad sådan passage. Att How Insensitive (influerat av Chopin) bibringats rätt air av brasilianskt gung, ska i första hand tillskrivas Magnus Bergströms färdigheter. Han grejar överhuvudtaget föredömligt att fylla i och styra upp. Med sin flinka teknik dekorerar den oftast hattförsedda Jardemark effektfullt. Särskilt snygg ackordföljd á la Kenny Burrell kommer fram i I Fall In Love Too Easily. På den streamade releasespelningen upplyser gitarristen att introt till My Romance kommer från Barney Kessel. Som grädde på moset får vi sparsamma portioner, softa trumpettoner av skivbolagsdirektör Boson.

Avseende tematiska betoningar knyts sådana ihop galant av trion i småskaligt ensemblespel. Därtill broderas melodierna ut genom att fyndiga solon från gitarr och basgångar avlöser varandra. Old Country innehåller en sådan sofistikerad passage, finns fler. Att How Insensitive (influerat av Chopin) bibringats rätt air av brasilianskt gung, ska i första hand tillskrivas Magnus Bergströms färdigheter. Han fixar överhuvudtaget föredömligt att fylla i och styra upp. Med sin flinka teknik dekorerar den oftast hattförsedda Jardemark effektfullt. Särskilt snygg ackordföljd á la Kenny Burrell kommer fram i I Fall In Love Too Easily. Och som grädde på moset får vi sparsamma portioner, softa trumpettoner av skivbolagsdirektör Boson.

Ep:n av Boson/ Jardemark/ Bergström inramas av välbekanta, ömsom timida, ömsom extroverta tongångar. Med tanke på onaturliga tillvaron vi för närvarande genomlider, närs förhoppningen om att delikat smeksamma Time After Time når ut till en stor skara skivköpare.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Barn – en stark film

24 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2020
Regi Dag Johan Haugerud

Två skolbarn, båda tretton år, grälar och den ena, en flicka, slår till pojken med sin skolväska. Pojken faller ihop och dör. Dag Johan Haugeruds film Barn vad Dragon Award på Göteborgs filmfestival 2020 och är som det står i filmens pressinformation: ett gripande politiskt och känslomässigt laddat drama. Henriette Steenstrup, en av huvudrollsinnehavarna i den starka skådespelarensemblen, vann även priset för bästa skådespelare vid filmfestivalen i Göteborg.

Filmen skildrar människor och deras reaktioner så trovärdigt att det av och till känns som om det är direkt från verkligheten och jag sitter som en fluga på väggen och kan se och registrera allt som händer och alla människors reaktioner, lögner och strategier för att klara att gå vidare efter en sådan tragedi. Hur känslor av skuld klibbar fast vid människor och hur svårt det är att vara människa när det värsta händer: att ett barn dör och att ett barn orsakar denna tragedi.

Det finns vissa delar i berättelsen som jag kan vara lite skeptisk till. Då jag själv förlorat ett barn kan jag sakna mer djup i skildringen av föräldern som förlorar sin son. Där finns en hel del som skulle kunna bli skarpare i berättelsen.

Filmen är två och en halv timme. Ganska få filmer håller för att vara nästan en timme längre än normallängden men här är det en fördel. Karaktärer hinner fördjupas mer och det är ämnet värt. Även om filmen bara hade handlat om att förlora ett barn hade längden på filmen fungerat men filmens storhet bygger på att den sätter in händelsen i det komplicerade sammanhang där det mesta i livet faktiskt utspelar sig. 13-åriga Lykke,som knuffar till pojken som dör är dotter till en framstående socialistisk politiker. Jamie, pojken som dör, är son till en högt uppsatt nationalistisk politiker.

Ingen människa lever totalt isolerad från omgivningen och absolut inte skolbarn. Är Lykke en levande bomb och måste hon flyttas från skolan innan ännu mer händer? Skolkamraten Johanne som ofta klagar på Lykke till sin mamma, berättar hon sanningen? Vi får se många spektran på hur människor agerar vid tragedier och kriser.

Genom att det är en flicka som knuffar en pojke och inte det vanligaste i filmer att det är två pojkar som bråkar bryter filmen med traditionella mönster. Det är bra och fungerar väl och intressant är att det i filmen inte görs någon sak av att det råkar vara en flicka som är den som orsakar någons död. Det gör att åskådaren själv får betrakta sina reaktioner kring kön och eventuella fördomar.

Filmen väcker många frågor och en av dess kvaliteter är att den inte försöker ge oss färdiga svar utan omsorgsfullt och med medkänsla för hur det är att vara människa skildrar hur det är att vara människa och ställer frågor om vad det är att vara barn och vad det är att vara vuxen, frågor vi kan fortsätta fundera på själva och diskutera vidare kring.

Kortfakta om filmen: BARN är regisserad av Dag Johan Haugerud och bland huvudrollerna syns bland andra Henriette Steenstrup (Ragnarok, Lilyhammer, Lyset fra sjokoladefabrikken), Andrea Braein Hovig (Hope, Lyset fra sjokoladefabrikken), Thorbjørn Harr (Vikings, 22 July, Svenskjävel) och Adam Pålsson (Innan vi dör, Bron, Dirigenten, Avenue 5)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Moa Lignell – Oh Daughters slår an på mina strängar

23 maj, 2020 by Redaktionen

Foto: Johanna Pettersson

Artist: Moa Lignell
Album: Oh Daughters
Betyg: 4
Releasedatum: 22 maj 2020

En skör stämma träffar mig ungefär samtidigt som solens strålar letar sig in på min balkong. Det är eftermiddag en ljummen fredag. Jag sitter och tittar ut över en solig huvudstad som blir tonsatt av den melankoliskt klingande rösten som både är varm och ledsam, avklädd och omhuldad. Moa Lignells nya album ”Oh Daughters” spelas i mina hörlurar.

Det är fem år sedan senaste albumet och mycket har hänt sedan dess men jag är glad över hur hemma det känns i Moas spröda stämma. Den unika rösten som sjunger alldeles nära intill och på så sätt kommer nära inpå. Kompat av en gitarr med vackra, noggrant valda ackordföljder. Inget känns som slumpen. Det var 2011 som Moa var med i idol och blev känd med hennes låt ”When I held ya” som idag har över 21 miljoner streams på Spotify. Även då var det den innerliga tonen och det enkla gitarrspelet som blev signum för den begåvade tjejen från Alingsås.

Ännu mer har hänt sedan dess men återigen är rösten behållningen; lika spräcklig, bräcklig och fylld med innerlighet. ”Daugthers” är den låten som dröjer sig kvar längst och jag lyssnar på den flera gånger. Som en signatur för hur jag föreställer mig Moas musik.

Enkel men ändå fyllt med så mycket ömhet och skörhet. Plockandet på gitarren, enkla ackord på piano i bakgrunden och så den ömtåliga tonen som nästan spricker på höjden. Ett epos om hur kärleken känns när den träffar en på riktigt. ”People would say it´s not right what you do, but I think I loved you and you loved me to”. ”If someone” är också en sådan låt som jag inte kan sluta lyssna på, där hon lyckas jobba med både rytm och toner på ett fångande sätt. Gungar lätt med där jag sitter i min ensamhet. ”If someone set your heart on fire, would you let me go?”.

Frågan känns uppriktig, upplevd. Skivan är en blandning mellan kärleksmelodier och tvekande passion. Den känns riktad direkt men också svepande beskrivande. Inte så personligt att det blir privat men precis så personligt att det blir intimt. Mycket av behållningen ligger i Moas fantastiska röst. Det är härligt med låten ”Born to be” som bryter av med lite upptempo men allra bäst är Moa när det bara är hennes sköra stämma och en gitarrs försiktiga klinkande i bakgrunden. Då briljerar hon och slår på strängarna. De inre.

När jag lyssnat igenom hela skivan börjar jag om medan Stockholm dränks i de sista strålarna innan klotet försvinner bort bakom Globen och ner i Årstaviken. Jag är fortfarande ensam men kanske lite mer uppfylld av den stämningsfulla musiken som fyllt mitt inre. Det är svårt att inte bli sentimental och tänka på den vunna kärleken och den förlorade. Det är ändå en behaglig känsla och väcker en vilja till att utforska mötet med det ömtåliga. Det är en unik egenskap hos en musiker att plocka fram hos sin lyssnare. Viljan att söka inåt. Det gör Moa Lignell.

Hon slår an mina strängar när hon slår på sina strängar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Vardagar 3 – Ny bok av Ulf Lundell

21 maj, 2020 by Redaktionen

Titel: Vardagar 3
Författare: Ulf Lundell
Utgivningsdag: 2020-05-12
ISBN: 978-91-46-23637-5

Tredje boken i serien Vardagar släpptes i dagarna och jag har precis lagt igen boken efter 872 sidor tillsammans med författaren. Det är verkligen så det känns i de här dagboksanteckningarna. En glimt av författarens vardagsliv. Så mycket som han nu tillåter oss att få se. Hans integritet genomsyrar innehållet. Han berättar på sina villkor och han låter oss läsa exakt det han vill delge oss. När en bordsgranne på hotellet i Oskarshamn frågar om han är Ulf Lundell, blir svaret: ”Ibland, men inte just nu.” En gammal sångtext, sången Evangeline lyder: ”En gång var jag utklädd till mig själv”. Dagbokens texter ger klart att artisten är noga med att dra sina gränser, bevaka sin integritet och vara totalt öppen med det han väljer att vara öppen med.

Copyright/fotograf: J Davis

Boken är, på samma sätt som de tidigare två i serien, en veritabel bladvändare, lättläst, spännande och rolig. Lundells humor är befriande, underfundig och skarp. Jag sveps med i nojorna kring förra hustruns, i boken benämnd som ”S”, nya liv med en man med stora skor på Hardangervidda. Förlusten av körkortet och den indragna friheten när han kör rattfull i april 2019 upptar många funderingar. Drivkraften för nykterhet är längtan efter att få köra bil igen. Att bli skjutsad, cykla elcykel eller ta bussen funkar, men det är en boja att leva under. Sommarens turné 2019 får egna sekvenser i boken, med annat typsnitt och stil. Det blir en dagbok i dagboken. Turnébussen får mycket uppmärksamhet. Det är en riktigt dålig buss för ett rockband. Att både Bob Dylan och Neil Young har använt den verkar roa bandet mer än det roar Lundell. När han får veta att det är Dolly Parton som ursprungligen beställt bussen förstår han bättre badkaret och alla speglarna. Om konserterna får vi veta rätt lite. Det är återigen en distans som tas. Det är inte en turnébok som erbjuds läsaren. Det råkar bara vara en turné under dagboksåret.

Som vi alla säkert vet vid det här laget, ägnas mycket text åt reflektioner kring artiklar i tidningar, program i radio och TV. Han beskriver sig själv som ”folklivsforskare” när han bemöter argument om att stänga av teven om han nu blir så upprörd. Mer intressant är att ta del av alla de boktips han delar med sig av. Böcker slukas verkligen och jag blir sugen att beställa några av de jag blir tipsad om. Förövrigt samma reaktion som författaren själv får när han läser en kulturartikel som avslutas med några tips på böcker.

Den Ulf Lundell som folk upplever på scenen
Den Ulf Lundell som upplevs ur mina böcker
Den Ulf Lundell som upplevs ur mina sånger
dom tre Ulf Lundell
har jag inte särskilt stor koll på alls
Jag känner dom knappt
Jag utlämnar den Ulf Lundell som målar
Det är svårt att få koll på nån alls där

Ulf Lundell, Vardagar 3 2020

Vad är syftet med dessa betraktelser ur vardagen? Ingen aning måste jag svara. Att det skrivna ordet måste få flyga fritt, tolkas som det görs och underhålla läsaren, kanske. Jag blir verkligen underhållen. Många gånger under läsningen skrattar jag gott åt formuleringar, tankar och händelser. Lundell skriver, som så ofta, väldigt roligt. Som ni ser i citatet upptill så är den här boken inte full av punkter. Det är också underhållande. Jag har ingen aning om varför men det kvittar. Roligt är det hursomhelst. Noterar att boken inte heller avslutas med en punkt. Jag tar det som att fortsättning följer.

Arkiverad under: Bokrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ulf Lundell

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in