Artist: Moa Lignell
Album: Oh Daughters
Betyg: 4
Releasedatum: 22 maj 2020
En skör stämma träffar mig ungefär samtidigt som solens strålar letar sig in på min balkong. Det är eftermiddag en ljummen fredag. Jag sitter och tittar ut över en solig huvudstad som blir tonsatt av den melankoliskt klingande rösten som både är varm och ledsam, avklädd och omhuldad. Moa Lignells nya album ”Oh Daughters” spelas i mina hörlurar.
Det är fem år sedan senaste albumet och mycket har hänt sedan dess men jag är glad över hur hemma det känns i Moas spröda stämma. Den unika rösten som sjunger alldeles nära intill och på så sätt kommer nära inpå. Kompat av en gitarr med vackra, noggrant valda ackordföljder. Inget känns som slumpen. Det var 2011 som Moa var med i idol och blev känd med hennes låt ”When I held ya” som idag har över 21 miljoner streams på Spotify. Även då var det den innerliga tonen och det enkla gitarrspelet som blev signum för den begåvade tjejen från Alingsås.
Ännu mer har hänt sedan dess men återigen är rösten behållningen; lika spräcklig, bräcklig och fylld med innerlighet. ”Daugthers” är den låten som dröjer sig kvar längst och jag lyssnar på den flera gånger. Som en signatur för hur jag föreställer mig Moas musik.
Enkel men ändå fyllt med så mycket ömhet och skörhet. Plockandet på gitarren, enkla ackord på piano i bakgrunden och så den ömtåliga tonen som nästan spricker på höjden. Ett epos om hur kärleken känns när den träffar en på riktigt. ”People would say it´s not right what you do, but I think I loved you and you loved me to”. ”If someone” är också en sådan låt som jag inte kan sluta lyssna på, där hon lyckas jobba med både rytm och toner på ett fångande sätt. Gungar lätt med där jag sitter i min ensamhet. ”If someone set your heart on fire, would you let me go?”.
Frågan känns uppriktig, upplevd. Skivan är en blandning mellan kärleksmelodier och tvekande passion. Den känns riktad direkt men också svepande beskrivande. Inte så personligt att det blir privat men precis så personligt att det blir intimt. Mycket av behållningen ligger i Moas fantastiska röst. Det är härligt med låten ”Born to be” som bryter av med lite upptempo men allra bäst är Moa när det bara är hennes sköra stämma och en gitarrs försiktiga klinkande i bakgrunden. Då briljerar hon och slår på strängarna. De inre.
När jag lyssnat igenom hela skivan börjar jag om medan Stockholm dränks i de sista strålarna innan klotet försvinner bort bakom Globen och ner i Årstaviken. Jag är fortfarande ensam men kanske lite mer uppfylld av den stämningsfulla musiken som fyllt mitt inre. Det är svårt att inte bli sentimental och tänka på den vunna kärleken och den förlorade. Det är ändå en behaglig känsla och väcker en vilja till att utforska mötet med det ömtåliga. Det är en unik egenskap hos en musiker att plocka fram hos sin lyssnare. Viljan att söka inåt. Det gör Moa Lignell.
Hon slår an mina strängar när hon slår på sina strängar.