• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Mjölkkriget – en fantastisk berättelse om den lilla människan kamp för frihet mot kooperativet

12 juli, 2020 by Rosemari Södergren

Mjölkkriget
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2020
Originaltitel: The County/Héraðið
Regi och manus: Grímur Hákonarson
I rollerna: Arndís Hrönn Egilsdóttir, Hinrik Ólafsson, Sigurður Sigurjónsson, Hannes Óli Ágústsson, Ragnhildur Gísladóttir, Sveinn Ólafur Gunnarsson, Jens Albinus

Jag fullkomligt älskar den här filmen och dess karaktärer och i synnerhet huvudpersonen, den viljestarka, upproriska mjölkbonden Inga (Arndís Hrönn Egilsdóttir). Inga är en medelålders kvinna, inte tvålfager och inte smal och som en älva och långt ifrån skör som en porslinsfigur. Hon är rakt på, ärlig och vad som kan en del kan vilja använda det rätt konstiga ordet manhaftig. Varför måste det just vara förknippat med ordet man att våga stå upp för sin rätt?

Överhuvudtaget är karaktärerna som klippta ur verkligheten och berättelsen skulle kunna utspela sig i vardagslivet för många. Berättelsen skildrar kampen mellan det kooperativa som bestämmer över alla och den enskilde individens frihet och rätt. Det är ingen enkel fråga, egentligen, även om kooperativet i filmen till stor del skildras som en maktfullkomlig maffia med hybris.

Filmen utspelas på isländsk landsbygd där de flesta livnär sig på att vara bönder eller genom arbetsuppgifter med anknytning till jordbruket. Bönderna är knutna till ett kooperativ som ska vara till stöd för dem. Men kooperativet har också stor makt. Varenda bonde måste köpa allt sitt material och annat, som gödsel, via kooperativet. Ingas man död plötsligt i en bilolycka och kanske var det till och med självmord. När Inga pratar med en av hans vänner får hon reda på att hennes man tvingas vara en slags skvallertacka/spion åt kooperativet som styr bygden.

Inga upptäcker hur kooperativet styr allt och tvingar dem att köpa exempelvis gödsel för mycket dyrare pris än de kan få om de köper på annat håll. Hon tar upp kampen mot kooperativet, men det är givetvis ingen lätt uppgift. Hennes man har dött och gården är skuldsatt och mjölkpriserna pressade.

Det är en fantastiskt berättelse och jag känner det som att jag är med där i kampen.

Regissörens Grímur Hákonarson berättar:
– Mjölkkriget har verklighetsbakgrund – jag känner lite folk från samhället Skagafjörður och fick höra berättelser om deras korruptionsproblem. Inga är baserad på en kvinna jag känner – hon startade en liten revolution på isländska landsbygden, som är rätt mansdominerad.

Grímur Hákonarson långfilmsdebuterade 2010 med Summerland/Sumarlandið som gav honom en Edda-nominering för bästa manus. Hans nästa film blev succén Bland män och får, historien om två excentriska bröder, som vann priset Un Certain Regard i Cannes.

Mjölkkriget har visats på filmfestivalerna i Toronto, Hamburg och Chicago samt inom tävlan på festivalen i Göteborg. Arndís Hrönn Egilsdóttir, som spelar Inga, har nominerats till det isländska filmpriset Edda för bästa kvinnliga biroll två gånger för tidigare filminsatser.

Mjölkkriget – en fantastisk berättelse om den lilla människan kamp för frihet mot kooperativet. Det är en berättelse som berör oss alla på olika sätt och den är högaktuell i denna pandemi-tid då den svenska strategin har handlat just om den stora massan före de enskilda. Myndigheter som lagt strategin i Sverige har ju medvetet tagit beslut att tusentals ska få dö medan en del länder satsat stenhårt på att så få som möjligt ska dö. Om detta kan mycket säga och debatteras, vilket det också görs och kommer att göra. Filmens huvudfråga är dock något som är aktuellt i människors liv och samhällen om och om igen. Kooperativa sammanslutningar kan ge den enskilda styrka tillsammans med de övriga men de kan också bli förtryckande maktcentrum.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förunderliga klanger och storartad sång – Sing Me The News av Lena Swanberg

11 juli, 2020 by Mats Hallberg

  • Per Kristiansen pk-foto

Lena Swanberg

Sing Me The News

5

Inspelad och mixad av Göran Petersson i Brus & knaster mobila studio och Studio Gul i Sundbyberg 2018-2019 plus somliga pålägg i Banjou studio Ekerö

Producerad av Lena Swanberg & Göran Petersson (fyra spår co-producerade med Richard Krantz)

Lobjär Recordings (egen utgivning med stöd från Statens Kulturråd)

50:21

Releasedatum: 27/5 2020

Jag känner främst till henne genom intryck hon gjort, live och på skiva som vokalist i storband ledda av Ann-Sofi Söderqvist. Den Stockholmsbaserade sångerskan och kompositören växte upp i Hälsingland. Tidigt i barndomen började hon spela fiol. Hon har studerat på folkhögskola och vid ”Ackis”, är sångpedagog och koordinator hos El Sistema. En annan roande sysselsättning är improvisationsteater. Hon driver två duos, varav Nice Price tillsammans med Daniel Bingert fokuserar på bossa nova. Inför sitt andra egna album utser Lena Swanberg Norah Jones, Madeleine Peyroux, brasiliansk musik och reverb-soundet på ett album av Beck till främsta inspirationskällor.

På albumets tio lika osvenska som suggestivt expansiva spår, står 37-åringen själv för all text och musik. Beträffande arr kommer merparten från Swanberg. Fyra av låtarna har strängbändaren Richard Krantz satt sin omisskännliga prägel på, plus att basisten Robert Erlandsson är med på ett hörn. Albumets engelska texter blandar, enligt artistens utsago, psykologi, romantik och filosofi. Fragment och idéer ihopsamlade under längre tid har processats fram, ibland tillkomna av impulser. Somliga låtar testades live redan 2017. Jag finner betraktelserna såväl kloka som genuina, men erkänner att jag sällan ägnar mig åt textanalys när jag låter mig omslutas av musik. Sing Me The News sägs vara ett löst sammansatt ”konceptalbum om de olika stadierna i en kris och viljan att ta sig ur den. Ursprungsidén var att likna lägesrapporterna vid nyhetssändningar.”

Lena Swanberg sjunger med ljus omfångsrik stämma, ibland svagt beslöjad på ett sätt som gör att man tror på varenda stavelse. Några gånger avslöjas en mäktig förkärlek för souliga stora uttryck. Vad som imponerar i lika hög grad är förmågan att komponera, tillföra oväntade dimensioner. Oavsett vad hon och hennes musiker ägnar sig åt doppas varje anrättning i elastiska, ofta aningen mystifierande sound. Resultatet blir oändligt berikande! Jag jublar åt den pluralistiska hållningen, vars oförståndiga belackare skulle kalla spretig.

Är speciell karaktär på sättningen i och med att inga klaviaturinstrument förekommer. Istället bjuds på Richard Krantz (Louise Hoffsten, Tomas Andersson Wij med flera) i obestridlig huvudroll på pedal steel, gitarrer, cittra och banjo. I övrigt består bandet av Karin Hammar på trombon och kör, Robert Erlandsson på bas samt Christopher Cantillo bakom trumsetet. Dessutom gästar Sigrid Krantz och Göran Petersson på kör på enstaka låtar, basklarinettisten Nils Berg, cellisten Anders Löfberg och på trumpet tidigare nämnda Ann-Sofi Söderqvist. Ska också nämnas att Lena Swanberg trakterar violin.

  • foto från Lena Swanbergs Facebook: streamat digitalt releasegig 3/6 – fotograf troligen Hilda Sandgren

Som framskymtat rycks jag med, dras in i ett omväxlande skeende eftersom musiken är motsatsen till inställsamt igenkännbar. Förundras på resan fast intentionen inte alls bestått i att kasta sig över mottagaren. Utan att vara nära att upplösas i konstifika excesser hörs annorlunda ting, spännande konturer. Associerar till exempelvis Daniel Lanois, Hal Villner och Marc Ribot. Att Sing Me The News präglas av autenticitet går inte att ifrågasätta. Orden som sjungs är valda med omsorg, liksom det utforskande soundet med skiftande temperament.

Redan inledningsvis etableras en sällsam laddning av intensiv närvaro. Swanbergs uppriktiga tonfall matchas i första melodin förtjänstfullt av cello, trombon och pedal steel. UFO jämte titellåten tillhör det översta skiktet av americana oavsett hemvist som jag hört överhuvudtaget. Den senare låter som en korsning mellan First Aid Kit och Gillian Welch. Ocean måste betecknas som alt country av finaste snitt, medan I Believed påminner stilmässigt om en reflekterande singer-songwriter på topp, á la Rebecka Törnqvist. Bonusspåret Economy innehåller flera hårdsvängande lager, delvis av vildsint frijazz-natur. Den raffinerade duellen mellan Christopher Cantillo och Richard Krantz försätter mig i extas. Wishing Well kan liknas vid en oborstad blues på högkant, där genomträngande sång draperas i magnifika attacker från Krantz, åtföljda av Karin Hammars obändiga trombon. Hör suggestivt särpräglade tongångar som lika mycket anammar friktion i taggig terräng som snygg, meningsfull pop.

  • foto Per Kristiansen

För att låna en passande term jag snappade upp från Jazzradion när Magnus Lindgren nyligen valde favoritlåtar, kan man påstå att den kvinnliga komponisten förhållit sig fördomsfri gentemot eventuella förväntningar. Vad albumet har gemensamt med jazz är möjligen den frisinnade hållningen samt ett antal fräcka solon. Efter fyra genomlyssningar fastnar särskilt remarkabla insatser på basklarinett, trombon, cello och diverse stränginstrument. I Rearrange The Sky sticker ett avigt Marc Ribot-aktigt solo ut exceptionellt mycket. Ett magnifikt solo uppbackat av Anders Löfbergs cellostämma!

Robert Erlandsson är perfekt som lim lite i skymundan på kontrabas. Desto mer märks batteristen Cantillo (Franska trion, Nils Berg Cinemascope med mera) vars mångsidighet och lyhördhet bevisar vilken kapacitet han har. Cantillo är helt enkelt lysande! Och Karin Hammar (egen jazzgrupp) adderar ånyo den där åtråvärda personliga touchen i sitt spel. Helt avgörande betydelse måste tillskrivas Richard Krantz. Varje ton, varje oförutsägbar ackordföljd han tar ut låter magnifik. Snacka om att färga skivans skiftande sound, inte minst genom egna djärva arrangemang. Anser att instrumentalistens bedrifter på Sing Me The News är av fenomenal kaliber. Hoppas få höra honom live framledes.

Ljudet är fantastiskt, vilket innebär att massvis av beröm tillfaller Göran Petersson. Hade inte koll på denne man vars kunskaper håller högsta internationell klass. Grunderna spelades tydligen in koncentrerat och samtidigt under få dagar, medan finslipningen tagit desto längre tid. Alldeles utmärkt att Lena Swanberg och kompani månade om detaljerna för att få till avsedd dynamik. Det sällsamma albumet har goda chanser att av mig utses till ett av årets bästa svenska, därför utdelas fullpoängare.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Adults in the Room – varning för hur de rikaste gör de fattiga fattigare

8 juli, 2020 by Rosemari Södergren

Adults in the Room
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2020

En ruggigt träffande och varnande film om hur en kapitalstarka eliten i världen och inom EU och Euro-zonen i synnerhet är maktfullkomliga. Filmen skildrar hur omöjligt det är för den som är fattig att ta sig ur fattigdomen. I filmen handlar det om Grekland som 2015 är på ruinens brand, i kölvattnet av börskraschen som startade i USA 2007. Bakom lyckta dörrar försöker landets finansminister Gianis Varoufakis (Christos Loulis) rädda vad som räddas kan genom hårda åtstramningsförslag. Allt för att Grekland inte ska knuffas ut ur EU och ned i en evig skuldfälla. De lån som landet tvingas ta för att ta sig ur skulden genererar bara större skulder och åtstramningarna som Världsbanken och Eurozonen tvingar grekerna till gör bara problemen större och djupare. Dessutom sätter de rika kapitalstarka eliterna som styr eurozonen alla demokratiska regler ur spel.

Det är skrämmande. Ruggigt. Ja hemskt. Och det är precis den värld vi lever i nu. Jag håller på att läsa boken Därför har vi inte råd med de rika av professorn Andrew Sayer som noggrant redovisar hur den kapitalstarka översta eliten världen över härskar i stort sett oinskränkt. Det är precis samma fenomen som gör att de fattigaste i världen inte kan ta sig ur sin skuldfälla som Grekland som nation utsattes för.

Men det skulle lika gärna kunna handla om dagens EU eller hela världen. Covid-19-pandemin har påverkar företag och ekonomin runt om i världen och när de nu ska få hjälp att återhämta sig gäller det att se upp så inte de fattigaste om igen drabbas hårdast.

Adults in the Room är ett politiskt drama om maktspelet i EU under Greklandskrisen, men det handlar lika mycket om hur den rikaste eliten skapar sina egna regler som är mäktigare än någon demokrati.

Bakom filmen ligger den prisade grekisk-franske filmregissören Costa-Gavras som sedan 1960-talet gjort sig ett namn med politiskt laddade filmer som Oscarbelönade Z – han lever (1969), Försvunnen (Guldpalmen i Cannes 1982) och Music Box – skuggor ur det förflutna (som fick Guldbjörnen i Berlin 1989).

Gianis Varoufakis bok ‘Adults in the room: My Battle with Europe’s Deep Establishment’ ligger till grund för filmens manus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Den första kvinnan

8 juli, 2020 by Anastasia Bark

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med ”det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. ”Det inte du, det är jag”. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Den första kvinnan, Recension

Filmrecension: The Wretched – Charmig flört med skräckfilmsgenren

23 juni, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

The Wretched
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Drew och Brett Pierce

B-filmskänsla, grumligt foto och undermåligt skådespel. Den ser inte mycket ut för världen, men The Wretched är en charmig skräckfilm gjord med glimten i ögat.

För om man blundar för den träiga machoismen, de utnötta klichéerna och det tafatta fotografiet har man en hyfsad matinékväll framför sig. Bänka er framför tv:n för här kommer nu The Wretched, skräck tillägnad och gjord av nördar. Bröderna Pierce är två relativt oprövade kort, två regissörer vars fascination för genren inte går att missta. Här finns groteska monster, förvrängda människoansikten och massor av härliga ”Hoppa-till-effekter”. Ta mig inte fel. Det här är ingen filmsensation. Det är bara långt över mina lågt ställda förväntningar.

En bångstyrig tonåring som tampas med föräldrarnas purfärska skilsmässa. Han hamnar i luven på en uråldrig häxa vars varelse bokstavligt talat har krupit in i skinnet på grannfrun. Det är kusligt så det slår när varelsen smyger runt på natten runt sommaridyllens röd- vitfärgade stugor. Vi hör buskagen prassla och taket knaka oroväckande. The Wretched tar till vara på troperna och bygger därutifrån upp en kuslig stämning. Det är skräckfilm av den gamla skolan med flera flörtar med klassika rysare som Rosemary’s Baby och Alien. Och en stor arsenal av gore och obehag serveras oss. Frågan är om leken med rysarelement borde höjts ytterligare i stil med Sam Raimis Evil Dead för att The Wretched skulle  lyfta än mer från marken. Varför beter sig mamman så märkvärdigt och varifrån kommer den glupska sexlusten hos grannfrun? Passa på när föräldrarna har gått och lagt sig och se detta oväntade charmtroll till rysare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 513
  • Sida 514
  • Sida 515
  • Sida 516
  • Sida 517
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in