• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Visslarna – en rumänsk poliskomedi-deckare

9 september, 2020 by Rosemari Södergren

Visslarna
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2020

En lustig rumänsk poliskomedi som skulle kunna bli väldigt bra om den inte var lite för rörig. Handlingen kretsar kring den rumänske polisen Cristi och en kvinnlig bekant, Gilda. De planerar en kupp där de ska norpa många miljoner euro från maffian, pengar som kommer från knarkaffärer. Men de är inte ensamma om att försöka komma åt dessa miljoner och polismyndigheterna misstänker Cristi för att vara lierad med de kriminella.

Hur involverad Cristi är med de kriminella gängen är svårt att bedöma. Han har lyckats komma in i den innersta kretsen i den rumänska maffian och han verkar vara en korrupt polis.

För att komma åt maffians knarkpengar reser Cristi till kanarie-ön Gomera för att lära sig det hemliga visselspråket. Det är språk där personerna visslar så det låter som om det är fåglar som kvittrar. Genom att kunna detta språk kan de lura poliserna som avlyssnar deras telefoner.

Nu är det inte bara en kamp om att lura poliserna utan det finns kriminella grupper som vill åt knarkpengarna. Det är här filmen tappar en del, det är rätt rörigt att veta vem som är vem och vem som försöker lura vem. Jag förstår att det ska vara en del av filmens charm att det ska vara svårt att veta vem som hjälper vem egentligen. Kanske ett skäl till att filmen inte helt fångade mitt gillande är att det var lite svårt att känna sympati för Cristi och Gilda. De var för opersonliga som karaktärer.

Visslarna var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2019. Filmens distributör beskriver filmen:
En tvättäkta deckare med glimten i ögat och ett stänk noir i rockärmen. Som en rumänsk OCEAN’S 11 med en liten klick JAMES BOND. Hårdkokta bovar, korrupta poliser, vackra men livsfarliga femme fatales och en stor portion humor.

Nja, tänker jag. Jag gillar att filmen kommer från Rumänien och jag gillar att se filmer från länder vars filmproduktion inte dyker upp så ofta på svenska biografer, det är intressant att i förbifarten få en liten inblick i det rumänska samhället. Så sevärd är den även om den skulle vunnit på att inte vara fullt så rörig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Hos utsökt gitarrtrio uppstår önskvärd nerv och kemi – Spring 2020 av Tobias Grim trio

7 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Martin Olsson

Tobias Grim trio

Spring 2020

4

Inspelad 21-22/5 2020 i Bunkern Göteborg av Martin Olsson

Mix och mastring: Magnus Bergström

Producerad av Tobias Grim och Magnus Bergström

Egen utgivning via Amuse (endast tillgänglig på allehanda digitala plattformar)

41:17

Release: 4/9 2020

Den 41-årige Göteborgsbaserade gitarristen och kompositören har ett brett register. Kan tänka mig att han täckt de flesta genrer utom heavy metal och dansband. Har live stimulerats när han lirat brasilianska tongångar med Karolina Vucidolac, visor och tunggung hos Sam Vesterberg, virtuos fusion i internationella kvartetten Derupeto samt r & b och soul i Sweet Little Angels. Om jag inte missminner mig har han examinerats från Högskolan för scen och musik i Göteborg. På nya plattan som uppstod i det vakuum pandemin medförde, kan musiken rubriceras som triojazz. Ingår i trion gör supertalangen Adam Ross på trummor jämte Magnus Bergström, en basist med moget anslag.

Repertoaren består av både andras och egna låtar. Grim skriver i pressutskick att han sporrades av utmaningen att som gitarrist spela på trio. Två av hans goda vänner som anlitas av många, hade fått sina bokningar inställda, vilket gjorde dem disponibla. Lyhörde Ross och lyriskt spelande Bergström (samarbetat tidigare med den kepsprydda gitarristen) blev idealiska partners. Den sistnämnda spelar i flera jazziga framstående smågrupper och har som bonus hörts med Dave Liebman, medan Ross vikarierat hos BBB, blivit ”hustrummis” på Unity och favorit hos Fredrik Kronkvist. Inspelningarna präglades, enligt Grim, av mycket spontanitet. I egenskap av lyssnande novis är mitt intryck att det ändå rör sig om väldigt genomarbetat material.

Trion inleder osedvanligt intensivt. Ackord från fingerfärdig instrumentalist väller fram i bågar, medan det integrerade kompet hänger på i Be Blues. Ross har en nyckelroll genom sin framåtdrivande puls. En kan gå för sig att låten tjänar som uppvärmning, samtidigt en flyhänt demonstration av beundransvärd kapacitet. Fortsättningsvis blir det inte lika hetsigt. En ballad av Herbie Hancock tar vid. En snirklande komposition där basen befinner sig i centrum.

foto Tommy Lindström från 2019

Känner inte till influenserna för mannen vars instrument här är en Ibanez, troligen tillverkad 1981. I tredje låten får kompet jobba hårt när han sätter igång och riffar ihärdigt. Svänger kopiöst i en annorlunda version av Freedom Jazz Dance vars tema leder mig till Brian Auger. Tycker att spelsättet Grim applicerar påminner om Bill Frisell, Duke Robillard, Larry Coryell, Bucky Pizzarelli (dog av Corona-viruset i år) och vår svenske gigant Jojje Wadenius.

Grims delikata melodisinne blommar ut när trion tolkar standards som Here´s That Rainy Day och skönt släpiga, klangrika In A Sentimental Mood. Först nämnda alster växer läckert fram genom anmärkningsvärd dynamik. Resulterar i två pärlor av en soft powertrio med påtagligt lugn inriktning.

Somliga av originalen, ehuru duktigt hantverk, tenderar till att låta en smula introverta, kan sakna önskvärd hook. Hade suttit fint med en vokalist eller blåsare på ett par spår. Titellåtens vars sound innebär byte till en Eastman-gitarr med s.k flatwoundsträngar innehåller ett piggt bassolo. Av egna låtarna fastnar jag för energiska inledningen jämte Unfathful, vars sömlösa konversation inom trion sprider påtaglig harmoni.

En av albumets styrkor är förekomsten av både luftig elegans och tätt samspel. Rytmläggare Ross behärskar spannet från intrikata, snabba melodier till subtila ballader. Bergström agerar tryggt nav, mest lite bakom frontlinjen. Att jag valde att recensera trots avsaknad av fysisk skiva, beror på elgitarristens avsevärda kvaliteter live. Hans solon från scen framkallar ren glädje, bekräftar hur undervärderad den timide Tobias är.

Spring 2020 tillfredsställer vänner av distinkt, ytterst begåvad gitarrjazz på trio. Däremot tveksamt om nya lyssnare lockas. Skivan innehåller åtskillig godis, vilket rättfärdigar mitt omdöme. Men jag föredrar fortfarande konsertversionen av den tekniskt fulländade och känsligt spelande gitarristen.

Arkiverad under: Scen, Skivrecensioner

Teaterkritik av AEdnan – ett gripande stycke om samisk kultur

7 september, 2020 by Birgitta Komaki

Bildtext: Per Burell, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Kristin Solberg
Fotograf: Sören Vilks

AEdnan
Regi Malin Stenberg
Premiär 4 september 2020  Orionteatern
Publikgenomdrag den 26 augusti 2020

Riksteaterns uppsättning AEdnan grundar sig på Linnea Axelssons bok med samma namn. Boken fick Augustpriset 2018.
Den är en lång lyrisk berättelse på vers om två samiska familjer från 1900-talets början och framåt.

I pjäsen berättar tre samiska kvinnor om livet som same. Tre kvinnor från olika generationer. De berättar om att vara ett med naturen, att leva sitt liv i symbios med djur och väster och om årstidernas gång. Men de berättar också om rasbiologiska undersökningar, om svenskhetens representanter i form av präst och lärare, om Vattenfalls exploatering av marken och om att alltid vara i underläge.
Att dölja sin härkomst och förtränga den kultur som genomsyrar hela ens person. Men hoppfullheten finns där också när den unga generationen visar stolthet för sin härkomst och vill återknyta och bevara det samiska arvet. När ”Jag och min kolt” blir ett slagord mot förnekelsen.

Med sex skådespelare på scenen och några boxar som rekvisition berättas de gripande historierna. Främst är det språket som man grips av. Ett språk som är bedövande vackert, en naturlyrik utan all sentimentalitet. En lyrik som beskriver naturen, livet och döden. Genom orden kan man föreställa sig allt från fjällens mäktighet till minsta dvärgbjörk i en skreva. Men också människors kamp för sin värdighet och sitt liv. Att inte försvinna in i svenskheten utan att bevara den kultur som genomsyrar hela deras liv. Att inte slukas av Vattenfalls projekteringar. Landet, marken, jorden är förutsättningen för livet och det hotas. Den samiska kulturen som förtryckts och föraktats av majoritetssamhället sedan flera generationer.

Med återkommande inspelad sång och någon slags stiliserad dans visas kulturen. Men det räcker med skådespelarnas framföranden och orden för att man skall gripas helt av berättelserna.

Skådespelare: Per Burell, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi, Kristin Solberg, Nina Fex och Lene Cecilia Sparrok (Sameblod)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Lovande upptakt på bångstyrigt maraton-experiment – Don Quijote, Into the Fiction På Folkteatern

7 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Inspirerad av Cervantes roman Don Quijote

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostumdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Spelas på stora scen på Folkteatern i Göteborg 4-5/9 2020

Urpremiär: 4/5 2020

Av den kreative teatermannens recenserade jag härförleden hans skådespel med dockor betitlat Doktor Faustus, som fick röst och motorik av formidabla trion Pelle Grytt, Andrea Edwards och Malin Morgan. Från förteckningen ovan, framgår att Holmström behållit dessa och kompletterat med några trotjänare på Folkteatern plus en praktikant. Under två månader framåt ska man på bara tre och halv repetitionsdagar inför varje uppsättning, utan testpublik genomföra åtta premiärer med utgångspunkt från den spanska 1600-tals romanen. Olika infallsvinklar, olika genrer och uttryck exponeras varje premiär.

I ett sent skede beslöts att skjuta på premiären av Moderna Tider på grund av rådande Corona-restriktioner, vilka skulle ha förminskat upplevelsen och komplicerat den praktiska processen. Istället ville teamet medvetet kasta sig ut på slak lina (en term som förekommer i Into the fiction). i ett storslaget projekt. I linje med experimentellt upplagda berättandet i Don Quijote med sina metanivåer, bestämde sig Holmström för att vänja sig av med allt vad kontrollfreak-mentalitet heter. Själva idén med projektet är att bege sig bortom komfortzonen. Enligt honom då underbart att ha tillgång till en välutrustad institution för att i improvisatorisk anda verka i ett konstnärligt laboratorium.

Regissören säger sig hoppas på magiska ögonblick i och med denna ovanliga metod, ett naket och närvarande förhållningssätt. Vill inte definiera vad jag såg under föreställningens cirka femtio minuter som stunder av magi. Däremot tokroligt på ett smart, underhållande sätt. Den farsartade riddarromanen fungerar, som påpekas i programhäftet, på flera nivåer samtidigt, blir en tacksam spegel för att undersöka vår tid och särskilt hur konstverk skapas.

Med tanke på hur få människor som kommer vara publik kommer (om jag fattade rätt) vissa avsnitt att filmas och finnas tillgängliga på nätet. Varje klockslag då pjäs spelas kan den samtidigt beskådas på nätet. Dessutom hade några scener med Lena B Nilsson filmats i förväg, vilket listigt kompletterar manus.

Skådespelarna är redan på scen när jag ledsagas till min utspridda plats med tillhörande bord. Vad vi ser framför oss ska föreställa en repsal med rekvisita samt möjligen ett pausrum intill, som beroende på tämligen hög bakgrundsmusik också antyder krogmiljö. Det röks ihärdigt på örtcigaretter. Enligt regissören leker man film från New York 1977.

foto Lina Ikse

Teatervan publik är lätthanterlig, går med på att ”manipuleras” , omfamna angivna överenskommelser. Av regissören får vi instruktioner att skratta på beställning upprepade gånger. Inga problem! För premiären gäller att vi ska acceptera att manus inte existerar, utan uppstår i samband med att ensemblen repeterar och hamnar i konflikt. Denna avancerade lek med fiktion/ verklighet påminner om pretentiösa Hierarchy of Needs på Backa Teater (recenserad i Kulturbloggen). Under textens humoristiska födslovåndor går man således i clinch med varandra och ägnar sig på uppmaning åt att gräva i sitt inre. Målet är att framhäva äkta känslor, inte spelade.

Malin Morgan som borde haft fler repliker, agerar i pjäsen som självsäker regiassistent, i viss konkurrens med en roligt beskäftig Anna Lundström. Ensemblens demonregissör Viveka kan nämligen inte närvara, ger istället respons på finlandssvenska via länk (Sanna Hultman).

Vid ambitiösa formexperiment – med massvis av byggstenar, multimedia och åtskilliga blinkningar till initierade – finns en överhängande risk för att ensemblen har mer behållning av intelligenta lustifikationer än åskådarna. Hävdar att produktionen landat rätt och klarat av att undvika uppenbart interna fallgropar. En filmare följer närgånget aktörerna, skymmer ofta sikten. Den stora videoduken underlättar därför väsentligt vad beträffar att observera ansiktsuttryck. Framför allt Lena B Nilsson firar triumfer i rollen som bedagad stjärnaktris – tänk Anita Ekberg värvad som publikmagnet. Vi ser när den stolta stjärnan på väg att krackelera uppvisar såväl blasé inställning som anspänning och villrådighet. Vidare noteras känslor av missnöje och lättnad mästerligt framtagna! Skådespeleriet för tankarna till kvinnor nära sammanbrott framställda av Gena Rowlands.

foto Lina Ikse

Andrea Paddington Edwards förknippar vi oftast med positioner i framkant. I Into the Fiction har hon tilldelats en förhållandevis tillbakadragen roll, trots att det är hon som fått uppdraget att gestalta den löjlige, fattige adelsmannen, medan Jonas Sjöqvist får förtroendet att vara hans vapendragare. Därtill kommer han i centrum när de repeterande ska visa vad som format dem. Stabila insatser av detta par. Dock finns anledning att påstå att Pelle Grytt stjäl scenen när han levererar smattrande ordkaskader. Hans teaterdirektör blottar sig, coachar, ger order och efterlyser ett visst mått av verklighet på teatern. I sin ljusa, fåniga kostym á la 70-tal tar han tillfället i akt, att ytterst komiskt domdera mot sin omgivning, undantaget den såriga relationen med Petra (Lena B Nilsson).

Längst fram i scenens högra hörn sitter de två kvinnliga musikerna bland en arsenal av instrument. Duons kompositioner är ganska dramatiska, trissar upp stämningen, låter hotfulla men också angenäma. Grunderna verkade förinspelade. Har inte med recensionen att göra, men efteråt fick jag en pratstund med Cecilia Nordlund (Souls med mera) som satt och spelade på en vinröd elgitarr.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Svängig sångfest spelades in -Alexander Lövmark på jazzklubb Unity

6 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Anders Boson

Alexander Lövmark med trio plus gäst

Unity i Göteborg

4/9 2020

2018 skrev jag ett längre reportage/ recension vars gemensamma nämnare stavas sångaren Alexander Lövmark, då aktuell med releasen av sin mödosamt hopfogade debut (https://kulturbloggen.com/?p=115334) . Sedan dess har jag sett honom hos bland andra West Coast Big Band, med kvartett tidigare i sommar och som instrumentalist hos hustrun Vanessa Liftig. Första helgen i september planerade tenoren in två gig på Unity mitt i Göteborg. Russinen i kakan – ur uppemot totalt åtta set – kommer förevigas genom att hamna på skiva. Undertecknad hade förmånen att höra två generösa set första kvällen, vilket resulterade i påtaglig lyckokänsla.

Anlitade musiker lystrar till namnen Carl Bagge (piano), Arvid Jullander (kontrabas) och Adam Ross (trummor). Gästade på altsax gjorde Axel Mårdsjö. En superb mix av jazzmusiker boende i Stockholm och Göteborg! Märktes att dokumentationen genererade tillskott av energi. De på scen var extra taggade, likaså publik och personal, ljudet naturligtvis fördelaktigt finfördelat under översyn av Olli Rantala.

I perfekt akustik kickades andra set igång med soft mjukgung. Begreppet standards är väldigt vidsträckt. Till min glädje och förvåning bjöds inte alls på någon uttjatad repertoar. Flera alster hörde hemma i kategorin fräscht annorlunda versioner eller inte fullt så välkända. Vet av erfarenhet att Lövmark frikostigt lämnar utrymme åt musikerna, vilka ges frihet att brodera ut melodin. Ett annat signum som han också delar med en möjlig inspiratör som Kurt Elling, är förtjusningen i scatsång.

Jag uppfattade inte alltid de låtpresentationer som gjordes, vilket delvis kan förklaras av min plats alldeles utanför rummet där scenen är belägen. Framgick i alla fall att vi smektes av Take The A-Train i långsamt vaggande, påfallande annorlunda arr. Den sammansvetsade pianotrion fick påökning genom Axel Mårdsjö och hans vackert slingrande toner på saxofon. Midnight Voyage förlänades karaktär genom trumintro. Ytterligare en höjdpunkt: en nyligen inspelad komposition av Joshua Redman ( hört live minst tre ggr) betitlad Silly Little Love Song, en snyggt framförd ballad invirad i aptitlig rytm.

foto Anders Boson

Avslutande set startade a cappella innan musikerna intagit sina positioner. Stämningen och intensiteten hade skruvats upp ytterligare ett snäpp. När kvartetten hängde på rullade feta bluestakter över jazzkrogen. En nymodig variant av All Or Nothing At All tog vid. Noterade det puttriga bossa-stuket. Lämpligt nog levererades något senare ett alster signerat Antoni Carlos Jobim från Brasilien. Observerade flödande puls i dur kryddat med trumsolo, där enormt talangfulle Ross tog sig utanför noternas ramverk. Intron även från den i bakgrunden kongenialt spelande Arvid Jullander på bas.

Musikerna som till och från eldade på friskt när tillfälle erbjöds i stick, växlade flera gånger över till en tassande, diskret spelstil. Antingen på egen hand, eller sinnrikt interagerande med Lövmarks omfångsrika stämma, vars pendlande mellan rivigt spetsig och ljuvt inlindad, utgjorde aftonens behagliga motor. Ett par gånger passade han på att glänsa alldeles särskilt, genom att obegripligt länge uppehålla sig vid samma ton i outron. Vilt jubel självfallet!

Har alltid haft stor behållning av att live lyssna på harmoniskt inriktade pianisten och arrangören Carl Bagge. Förväntningar kom förstås inte på skam på Unity . Blev en njutning att höra honom galant tryffera starka melodier. I There´s a Small Hotel briljerar scenens mest rutinerade, likaså i extranumret – en hyllning till storstan med titeln Big City Ånyo skönjdes en brusande blueskänsla.

Vilken ynnest i en segdragen pandemi att ingå i en entusiastisk, förhållandevis liten men ljudlig publik (kittlande att smattrande bifall kan komma med på skivan). En konsert i glädjens tecken av mycket duktiga utövare, vars avvägning mellan avspänd fokusering och utrymme för kreativ ingivelse ( improvisation – elementär beståndsdel i jazz) måste betecknas som succéartad. I likhet med personligt färgade, magnifika stämmor som de hos Claes Janson och Tommy Körberg, finns det ingen annan som låter som prisade Alexander Lövmark (ingår i Stockholm Voices), vilket är en kvalitet i sig.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Sida 509
  • Sida 510
  • Sida 511
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in