• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension av ”Sötvatten”: en vacker och destruktiv resa inom identitet

27 september, 2020 by Anastasia Bark

Sötvatten
Författare Akwaeke Emezi
Utgivningsdatum: 2020.09.02
Förlag Tranan
Översättare Helena Hansson
Originaltitel Freshwater
ISBN 9789189175020

”Söttvatten” är en sådan roman vars handling möjligtvis inte framstår som fängslande innan man läst den. Jag visste i alla fall inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av en roman som handlar om ett barn – senare även tonåring och ännu senare även vuxen – vid namn Adan vars kropp bebos av guden Alas barn; gudar och gudinnor som finns inom Ada, en sorts andar vid namn ogbanje som både skyddar och förtär henne. Däremot tog det inte lång tid för mig att fatta tycke för denna alldeles speciella debutroman. Det är alltid trevligt att inte riktigt veta vad man går in på och sedan bli glatt överraskad.

”Sötvatten” skulle kunna ha varit en fantasy-bok – om man bara tittar på handlingen på baksidan av boken – men faller snarare in i surrealistisk-prosa genren, eller möjligtvis magisk-realism genren, eller kanske får den sin egen särskilda genre. Vissa böcker behöver ingen genre, de är fristående. På sätt och vis är detta verk mer verkligt än surrealistiskt, till och med. De känslor som Akwaeke Emezi behandlar i romanen känns nämligen ytterst verkliga. ”Sötvatten” genomsyras av melankoli, osäkerhet, ömhet, passion, kärlek och smärta som jag skulle vilja påstå vore omöjligt – eller i alla fall väldigt svårt – för läsaren att inte påverkas djupt av. Därav skulle romanen kunna vara triggande för känsliga läsare, men denna triggande skildring gör ”Sötvatten” bara ännu mer ärligt som verk.

Adas resa inom sig själv och den yttre världen är både traumatisk och destruktiv. Rösterna inom henne talar i ett vi-perspektiv och sedan i ett jag-perspektiv som tillhör anden Asụghara. Det blir svårt att skilja på vem som är vem, inte bara för läsaren utan även för Ada som med tiden inte längre kan säga vem hon är, eller om hon ens överhuvudtaget finns utan rösterna i sitt huvud. Asụghara tar en stor plats i romanen. Hon är en fascinerande gestalt som föds ur en traumatisk händelse och leder Ada in på farliga vägar, de flesta av dessa relaterade till Adas relationer med män. Bland Adas relationer finns det sådana hon själv valt, men även sådana som Asụghara valt. Asụghara förstör mycket, men samtidigt fungerar hon som en sorts sköld som avlägsnar Ada från det smärtsamma. De möts och konverserar inne i ett marmorrum inom Adas huvud.

”Sötvatten” är en vacker och komplicerad identitetskildring, en plågsam färd inom ett djupt hav av känslor och tankar, en poetisk berättelse om den värld som finns i vårt inre. Det är någonting med Akwaeke Emezis språk som gör hens skildringar väldigt distinkta och färgstarka utan att vara ”bländande” eller störande, det är en perfekt balans mellan det surrealistiskt poetiska och det jordnära. Det måste även tilläggas att Helena Hanssons översättning från engelska framstår som väldigt naturlig. Det är även glädjande att en nigeriansk och icke-binär författares verk har uppmärksammats. Romanen har fram tills nu uppmärksammats mycket i den engelskspråkiga världen, nu gäller det att hoppas att den även får uppmärksamhet i Sverige; det har den förtjänat!

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: akwaekeemezi, Bok, Bokrecension, sötvatten, tranan

Filmrecension: Våga drömma – väldigt förutsägbart och svårt att bli engagerad i

23 september, 2020 by Rosemari Södergren

Våga drömma
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Ice Cube, Zoe Chao, Eddie Izzard, Bill Pullman, Diplo m fl.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att engagera mig i filmer där alla skådespelarna är extremt vackra och deras enda problem är att de inte går tillräckligt fort att förverkliga drömmen att bli störst i världen. Den amerikanska drömmen och illusionen – att den som har stenhård vilja och kämpar ändå, trots ett och annat hinder längs vägen, uppnår sin stora framgång. Våga drömma är ytterligare en film i raden av dessa förmedlare av den amerikanska myten.

Filmen utspelar sig i Hollywoods bländande värld. Huvudpersonen Maggie, är en ung kvinna med drömmar om att bli musikproducent men sitter fast sedan tre år tillbaka som personlig assistent åt en av popmusikens stora superstjärnor, Grace Davis, som för övrigt kommit upp i medelåldern och börjar få åldersnojor.

Maggie, som spelas av supersnygga Dakota Johnson (har en del att brås på som dotter till skådespelarna Don Johnson och Melanie Griffith) har drömt om att bli musikproducent ända sedan barnsben. Hon hoppas på att få en ingång till att producera musik via sitt jobb, men det verkar rätt svårt. Superstjärnan Grave Davis är en diva som inte vill släppa fram andra. Grace Davis är rejält egofixerad och har en drös av otrevliga personer omkring sig som mest är ute efter att sko sig själva, det har vi också hört berättats i många versioner. Det är i och för sig inget fel att berätta om något som berättats tidigare, det som avgör kvaliten är hur det görs. I den här versionen har filmen inte mycket att säga mig. Det mesta i filmen är föutsägbart och vi har sett det i massor av filmer tidigare.

Det är förstås inget fel eller negativt att skådespelare ser otroligt bra ut, men när det känns som att filmen mest vill gotta sig i det vackra folket så har jag svårt att engagera mig. De känns inte som äkta människor och deras problem känns som lyxproblem.

Att jag inte ger lägre betyg beror på att det är en hel del bra musik i filmen och det är kul att se stjärnor som Ice Cube och Eddie Izzard. Även om det är i en mindre biroll är Bill Pullman alltid kul att se i en film, han är en av mina favoriter. Dakota Johnson som slog igenom i Fifty sades of grey-filmerna gjorde sin första filmroll som tioåring och uppväxt i en filmfamilj har hon en del att brås på. Hon är duktig även om hon inte får använda särskilt mycket av sitt möjliga register i denna film som är rejält sentimental.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Superkreativ trombonist leder spetsad dubbelkvartett – Strings Attached av Karin Hammar Fab 4

23 september, 2020 by Mats Hallberg

Karin Hammar Fab 4

Strings Attached

4

Inspelad 29-31/1 2020 i Nilento Studio Kållered

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Karin Hammar

Prophone Records

50:23

Release: 22/9 2020

Under uppväxten i Boden bytte Karin Hammar i tioårsåldern från att vara tamburmajor till trombon, influerad av storasyster Mimmi hemmastadd med samma instrument. Efter Kommunala Musikskolan, fortsatte studierna på folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan. Därefter, i slutet på 90-talet bildade systrarna Sliding Hammers, en grupp som turnerat vida i världen. Minns att jag hörde dem på Falkenbergs Jazzdagar för sådär femton-tjugo år sedan. Och för cirka tio år sedan bevistade jag konsert på Nef med Karin Hammars Quartet. Köpte då ett signerat ex av albumet Everyday Magic.

Redan då föredrog 45-åringen att själv stå för komponerandet. Samma förhållande på nya albumet, det tredje med Fab 4. Egna projekt har inte varit tillräckligt. Samtidigt har Karin Hammar förekommit flitigt i andra grupper och storband samt i rollen som gästsolist (bara sedan i somras har jag recenserat hennes medverkan på tre färska plattor). Kan tilläggas att frilansaren ofta synts i teve ingående i orkestrar som framför olika kulörer av populärmusik. Kan nog anses vara den i Sverige i dylika sammanhang, vanligast förekommande kvinnliga (jazz)musikanten på blåsinstrument. 2004 blev hon Alice Babs-stipendiat och för tre år sedan fick hon Jazzkannan.

Bandledaren omger sig numera i Fab 4 av Andreas Hourdakis på gitarr, kontrabasisten Niklas Fernqvist samt trumslagaren Fredrik Rundqvist. Tre delikata musiker jag träffat och sett spela ett antal gånger, fast mig veterligen inte tillsammans.( De två sist nämnda har i mina öron hunnit etablerats som personliga favoriter.) Bandet turnerar regelbundet, har recenserats i ärevördiga Down Beat och fått en hit på Spotify. Hammar säger sig föredra den öppna klang som emanerar ur denna originella sättning. Stilar som blues och bossa ligger då nära till hands.

Titeln Strings Attached indikerar lite annorlunda intentioner. Kompositören utgår från sin förtjusning i soundtrack och klassisk musik. Någon har fällt omdömet att hon skrivit en jazzsymfoni i nio satser. För detta ändamål har en stråkkvartett döpt till Fab Strings anlitats för att förstärka och utvidga ljudbilden. Kvartetten består av Hanna Helgegren (viola 1), Karin Liljenberg (violin 2), Jill Johansson (viola) samt Anna Wallgren (cello). Dessutom har en berömdhet från Paris vid namn Olivier Ker Ourio rekryterats, en gigant Hammar delade scen med 2017. Han spelar kromatiskt munspel. Utifrån dessa förnämliga resurser målar tonsättaren med breda kulörer eller noga utvalda färger. På fyra stycken medverkar hela styrkan. Samtliga arrangemang signerade Hammar.

foto Nikola Stankovic

Vackert, förtätat samspel trombon – stråkar inleder. Därpå involveras Fab 4 i skeendet, varvid Dreaming in G marineras i smeksamt svävande toner från melankoliskt munspel. Cellostämmans konversation med dragbasunen rymmer svindlande skönhet. Ett helt annat budskap tar vid genom raffinerat intro av kompet, utvecklas till maximalt snärtigt stycke. Det är bara att åka med. Avlöses av ett pulserande mysgroove döpt till Walking Through, vars utmejslade ackord från Andreas Hourdakis (har eget band) innebär första gången han på allvar låter gitarren tala. Kombinationer av svängningar och sättning fortskrider. Stråkarna för en dallrande dialog med ”bossens” brassinstrument i titellåten som fått tillägget II. Här tangeras kammarmusikaliska domäner.

Har blivit en brokig samling av stämningar och olika tempi. Om jag inte hade vetat om tanken på symfoni, hade jag varit benägen att anklaga konstruktionen för osammanhängande. I många sekvenser väldigt visuellt och musiken är spännande att följa. Att Karin Hammar påverkats av sitt filmintresse märks, vilket är av godo. Skiftande strukturer tar fram differentierade lager av känslospann. Det är lika skickligt skrivet som väl utfört. Höjer ögonbrynen flera gång vid fantasifulla, lyckade lösningar. En gång rynkar jag på näsan. Inträffar efter ett malplacerat, frenetiskt gitarrsolo i duell med pådrivande trummor. Kändes mest konstigt!

Hanna Helgegren,, Lars Nilsson och Karin Hammar från mixningen I Nilento Studio

Finns mycket att hänföras av.: Bortsett från ovan nämnda fullträffar det behagliga temat i No Strings Attached, akustiskt gitarrsolo, snygga inspel av lyhörde Niklas Fernqvist, franske munspelsvirtuosen som med finess färglägger, dynamiske rytmgeniet bakom sitt trumset vars övertänkta rörelser jag ser framför mig och överlag hur naturligt instrumentalisterna umgås; med precis lagom mix av varma melodier och hälsosamma utflykter. Fascineras alldeles särskilt av en spretig sak kallad Ribbon Variations. Jublar åt hisnande skiftningar. Gitarr tar fram aptitliga licks, cymbaler attackeras, mannen som kallats Toots efterträdare bevisar varför, sinnrikt metodiskt trumsolo levereras och stråkkvartetten anför ett fyrverkeri av snabba rytmer som signalerar turkisk folkton. Verkligen dramatisk laddat stycke firar triumfer.

Ska framhållas att stråkarna ofta vistas i främre linjen. Har på sistone recenserat flera samarbeten mellan jazzscenen och stråkar, där de klassiskt skolade musikerna inte sällan får utgöra dekoration. På Strings Attached frapperas man över deras aktiva roll. Kompositörens bruk av variationsmöjligheter, ensemblespel och solistinsatser samverkar till ett starkt resultat. Karin Hammars verk har av en status som definitivt motsvarar 4+. Min berättigade entusiasm ska ses mot bakgrund av att jag inte kan erinra mig något album med stråkar som hamnade på 100 -bästa listan över bästa jazzskivor i Sverige, nyligen framröstad i Lira (där både undertecknad och Hammar ingick i en panel tillsammans med redaktionen).

Att Karin Hammar, vars främsta inspirationskällor heter J.J Johnson respektive Frank Rosolino, till fullo behärskar sitt instrument bör ha framgått. Lyckligtvis finns mer än teknisk fulländning, också den betydelsefulla känslomässiga förmågan. Det vore inte fel att nämna henne i samma andetag som trombonkonstnärerna Christian Lindberg, Nils Landgren (tillhört hennes lärare) och Niclas Rydh. Och hennes musikaliska sällskap på nya skivan är högklassigt. Ska inte heller missa att harangera ljudkvaliteten, vilket alltid varit en framgångsfaktor för den omtalade studion Nilento.

obs Releasekonserten äger rum ikväll (23/9) i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. Kommer streamas!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Glesbygdens ”utmaningar” under lupp i välskriven spänningsroman – Gränsmark av Aino Trosell

22 september, 2020 by Mats Hallberg

Gränsmark

Aino Trosell

Utgiven: 2020 – 09 – 21

ISBN 978-91-7697-238-0

Hoi förlag

I Mölndal fanns in på 80-talet en excentrisk mycket lojal lantbrevbärare. Åkes tur beräknades ta cirka ett par timmar, men för honom blev det ett rejält arbetspass inkluderande kaffepauser, naturexkursioner samt diverse icke-postala uppdrag. I gengäld belöningar i form av exempelvis inbjudningar till kalas. Historien om honom (som min svåger varit arbetskamrat med) berättas i ord och bild av hans sista semestervikarie. Blev ett underhållande föredrag som föregick ett årsmöte i min Seko Post-klubb.

Aino Trosells återkommande hjältinna i en handfull kriminalromaner, vikarierar i Gränsmark som just lantbrevbärare, vilket omslaget hintar om fast färgen inte är Post Nords. Siv Dahlin är något rundlagd, under medellängd, sådär 55+ och ovanligt nyfiken. Hon har huvudet på skaft. I en slingrande berättelse på ansenliga 450 sidor , bor den frånskilda plikttrogna kvinnan med sömnproblem, i en centralort i Finnmarken. Efter att ha sorterat på vad som benämns terminal (mer korrekt uttryck: utdelningskontor/ brevbärarexpedition), delar hon ut försändelser och fixar kundernas ärenden längs en slinga på tio mil sammanlagt. Underlättar ensamarbetet gör musiklyssnande. Märkligt nog uppskattar hon både Brahms och Vikingarna. Allätarens musikval listas i appendix.

Siv Dahlin har en närmast magnetisk förmåga att komma i närkontakt med oegentligheter, incidenter, brott och plötsliga dödsfall, De två poliserna på nedläggningshotade stationen kan inte annat än roas av hennes onaturliga, föga trovärdiga förmåga. Förutsättningar som utgör formeln i vilken den fristående serien är skriven (tror detta är femte boken). Siv Dahlins arbetsdagar borde bli repetitivt enahanda, även om väderleken växlar med årstiderna. Kundmöten innebär istället motsatsen. Siv är en livlina för kunderna, någon som kollar upp att saker står rätt till. Efter en konversation erinrar hon sig vad hon upplevt: Upptäckten av stelfruset lik, postbilskapning, mumifierat lik och ytterligare historier och levnadsöden längs rutten. Spoilers av deckare är förstås ett otyg, varför jag gör klokast i att inte antyda mer. I sedvanlig stil blir upplösningen farligt kaotisk när olika trådar trasslar ihop sig..

Annalisa foto AB – från Aino Trosells hemsida

I månatligt indelade kapitel följer vi Sivs dramatiska tillvaro, hennes elaborerade tankar och känsloliv. Man kan förmoda att de klarsynta resonemangen anknyter till författarens egna uppfattningar, exempelvis när den nedsättande termen kulturberikare kommer på tal.

Vi är många som i likhet med bokens hjältinna, haft yrken där upprepning utgör en grundbult (i mitt fall 31 år i nattlag på postterminal). Som kontrast finns Trosells språkliga estetik. Hon är formidabel på att variera språkliga vändningar genom en uppsjö formuleringar. Och replikerna från lantbrevbärarens kunder verkar på kornet, som om Trosell lagt örat till marken, snappat upp förhoppningar och bekymmer, missnöje och välvilja, egoism och impulser. Läsaren serveras ett lika mustigt som trovärdigt persongalleri. Ett absolut gehör för jargong och vardagliga samtal, utan att romanen överlastas med facktermer och schablonbilder.

Författaren stryker inte medhårs, vurmar inte för lyckliga slut. Hon har en fäbless för överraskningar.. Omskakande grepp lämpliga att praktisera i denna förgrenade ”whodunnit- krimi” . Tänk om vad som synes vara förbyts i sin motsats? Tre tunga ämnen dominerar. Synen på varg och konsekvenser av rovdjursbeteende, utlokaliserade flyktingars väl och ve samt villkoren för ett fullgott liv i glest befolkade skogslän med kontinuerliga inskränkningar av service. Argument stöts och blöts, vilket skapar mervärde, en bonuseffekt utöver att få reda på gärningsmän.

Ska också understrykas att romanen är att betrakta som initierad arbetarlitteratur av idag. Trosell är expert på att måla upp stämningar och skildra dramatik utifrån sin huvudperson. Läsaren kan inte släppa uppmärksamheten. I ett kapitel görs ett underligt avsteg, sker en flytt in i en nödställd, pensionerad hemvårdare vars tillvaro ägnas åt volontärarbete. Vissa paralleller kan dras till Åsa Larsson, en aktad kollega från Norrland, även om Gränsmark inte är lika inriktad på det karga och ödsliga.

ps Räknar jag rätt uppgår Malung-bördiga Trosells verksförteckning till imponerande tjugofem titlar. Hör och häpna: jag har läst alla utom två. Vi träffades på årligt fackligt bokseminarium för femton år sedan. Sedan dess har vi i perioder hållit igång omfattande mailkorrespondens. Fann det kittlande att som bokombud och skribent, läsa en känd och prisad författare som jag kunde få möta irl. Och när jag på lokal arrangerade 50-års kalas förärades jag så gott som författarens samlade produktion. Vilken ynnest och vilken läsglädje! Med min överblick kan hävdas att Gränsmark står sig mycket väl i konkurrensen, utan att rubba hennes toppnoteringar i andra, mer berörande genrer.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Sutton´s Case – En cheeseburger för den törstande b-filmsfantasten

20 september, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Sutton case
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 September

Paranoia, cigarettrök och ond bråd död. Regissör Stavros Genaridis bjuder på skön noir i b-filmskostym som trots undermåligt hantverk och skolprojektsvarning underhåller för stunden.

En avdankad pensionerad polis vid namn Edward Sutton hör konstiga ljud nere i källaren. Något fuffens pågår där nere och Edward är fast besluten att ta reda på mer. På nyheterna hör han om en kidnappad flicka vid namn Alice. Kan det otänkbara vara möjligt – att flickan på tv hålls fången i källarlokalen till huset där Edward bor? Om så är fallet – vad ska Edward ta sig till vid konfrontation med kidnapparen, gestalten som smyger runt och leker med den avdankade polisens sinne?

Sutton´s Case är en osannolik film att hamna bland hollywood-mafiosos som 1917 och Knives Out. Men ändå finner jag den där, i SF Anytimes utbud av filmer med budgetar på miljonbelopp. Sutton är en katt bland hermeliner, den billigast tänkbara kopian av 50-tals film-noiren. Kanske är det Covid och bristen på större utbud i stundande pandemi som är anledningen till att SF valt inkludera den i sin katalog. Hur som är det roligt att se hur en sådan film fått det fönstret utåt. Sutton´s

Case är en lågbudgetrulle fylld av defekter med svajande skådespel och ett bristfälligt manus med ihåligheter lika många som i en big-size-Greveost. Till plussidan hör den medvetna flörten med filmgenren – den cigarettrökande och Whisky-pimplande filmnoir-deckaren.

Om vi sänker förväntningarna rejält nu och utgår från en film som liknar ett hobby-projekt utfört av entusiastiska filmnördar vars älskog för genrelekar är obetalbar då är Sutton´s Case en helt ok rulle. Med små medel skapar Stavros spänning. Förövaren i historien är ständigt dold, som i en scen där vi i mörkret enbart skymtar de lysande ögonen eller när rasande murbruk får illustrera bråket mellan de två kombattanterna.

Ploten kan skrivas på en sketen servett och förutsägbarheten i fuskbygget är övertydligt som första bästa b-actionlokomotiv á Sylvester Stallone. Den överdrivet dramatiska och mallplacerade musiken sprider förvirring i rummet och skådespelet med hackig engelska hör inte heller till någon av filmens ljuspunkter. Stavros kämpar på fullt med hålla sig flytande i sitt eget b-filmsträsk. En räddning vore att injicera verket med en större stor  humor för att balansera allt mörker i Sutton, även om genre-laben blir i sig själv ofrivillig komik.

Men om du tar den för vad den är, en bagatell till film-noir med sparsmakad dekor, kan du faktiskt få en viss behållning av filmen a söndagsmatinén. Fram med dagen-efter-pizza och den iskalla colan bara. För Sutton´s Case är ostburgaren vars bieffekter är kurrande magar och stor avsaknad av komplexitet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 503
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in