Sutton case
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 September
Paranoia, cigarettrök och ond bråd död. Regissör Stavros Genaridis bjuder på skön noir i b-filmskostym som trots undermåligt hantverk och skolprojektsvarning underhåller för stunden.
En avdankad pensionerad polis vid namn Edward Sutton hör konstiga ljud nere i källaren. Något fuffens pågår där nere och Edward är fast besluten att ta reda på mer. På nyheterna hör han om en kidnappad flicka vid namn Alice. Kan det otänkbara vara möjligt – att flickan på tv hålls fången i källarlokalen till huset där Edward bor? Om så är fallet – vad ska Edward ta sig till vid konfrontation med kidnapparen, gestalten som smyger runt och leker med den avdankade polisens sinne?
Sutton´s Case är en osannolik film att hamna bland hollywood-mafiosos som 1917 och Knives Out. Men ändå finner jag den där, i SF Anytimes utbud av filmer med budgetar på miljonbelopp. Sutton är en katt bland hermeliner, den billigast tänkbara kopian av 50-tals film-noiren. Kanske är det Covid och bristen på större utbud i stundande pandemi som är anledningen till att SF valt inkludera den i sin katalog. Hur som är det roligt att se hur en sådan film fått det fönstret utåt. Sutton´s
Case är en lågbudgetrulle fylld av defekter med svajande skådespel och ett bristfälligt manus med ihåligheter lika många som i en big-size-Greveost. Till plussidan hör den medvetna flörten med filmgenren – den cigarettrökande och Whisky-pimplande filmnoir-deckaren.
Om vi sänker förväntningarna rejält nu och utgår från en film som liknar ett hobby-projekt utfört av entusiastiska filmnördar vars älskog för genrelekar är obetalbar då är Sutton´s Case en helt ok rulle. Med små medel skapar Stavros spänning. Förövaren i historien är ständigt dold, som i en scen där vi i mörkret enbart skymtar de lysande ögonen eller när rasande murbruk får illustrera bråket mellan de två kombattanterna.
Ploten kan skrivas på en sketen servett och förutsägbarheten i fuskbygget är övertydligt som första bästa b-actionlokomotiv á Sylvester Stallone. Den överdrivet dramatiska och mallplacerade musiken sprider förvirring i rummet och skådespelet med hackig engelska hör inte heller till någon av filmens ljuspunkter. Stavros kämpar på fullt med hålla sig flytande i sitt eget b-filmsträsk. En räddning vore att injicera verket med en större stor humor för att balansera allt mörker i Sutton, även om genre-laben blir i sig själv ofrivillig komik.
Men om du tar den för vad den är, en bagatell till film-noir med sparsmakad dekor, kan du faktiskt få en viss behållning av filmen a söndagsmatinén. Fram med dagen-efter-pizza och den iskalla colan bara. För Sutton´s Case är ostburgaren vars bieffekter är kurrande magar och stor avsaknad av komplexitet.
Petter Stjernstedt