
Saint Maud
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 november 2020
Regi: Rose Glass
Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Knight m fl
Censur: 15 år
Maud är en sjuksköterska som arbetar med en privat patient, Amanda, före detta hyllad danserska som är dödssjuk. Maud har bestämt sig för att rädda Amandas själ, att få henne frälst innan hon dör.
Filmen beskrivs av filmens distributör som: en krypande och djärv syn på tro, galenskap och frälsning i en förtappad värld.
Jag håller inte med om det. Filmen skildrar Mauds väg till total galenskap och det har inte med religionen att göra alls egentligen. Även om filmregissören valt att ha med en mängd religiösa attiraljer kan jag inte associera till en religiös människa eller ens om vad fundamentalistisk religion kan göra med människor därför att Maud är hela tiden ensam, hon har ingen församling, ingen kontakt med någon präst eller annan religiös företrädare. För mig är filmen en obeveklig skildring av en fruktansvärt ensam och övergiven människa på väg mot total psykisk kollaps.
Vi får också veta i förbifarten att Maud tidigare arbetat på sjukhus men fått sparken efter att något hänt. Vad får vi aldrig veta. Men vi får vinkar som gör att vi kan ana att vi har att göra med en dödsängel, en sjuksköterska som dödat svårt sjuka för att bespara dem lidande. Det är dock inte utsagt utan något vi kan läsa mellan raderna, ana under ytan.
Filmen är manusförfattaren och regissören Rose Glass debutfilm – och hon visar att hon är en stor filmskapare med stor talang för filmens sätt att berätta. Filmen är suggestivt fotat med miljöer i mörka bruka toner och ofta filmad ur sneda vinklar som vi kan förstå är Mauds synvinkel. Det är en slags psykologisk skräckthriller men som egentligen aldrig gör mig nyfiken eller spänd. Allt går med expressfart mot katastrofen. Rent dramaturgiskt skulle jag ge filmen betyg 2 men då fotot och ljud och skådespelarna har så hög klass blir det godkända betyg 3.

Foto: Ai Weiwei.
Vivos
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Ai Weiwei
Pedagogisk och närgånget berättar konstnären och filmskaparen Ai Weiwei om korruption och hemska karteller i Mexikos utkant. Upp mot 43 studenter försvinner spårlöst. Vem är skyldig och vad är motivet bakom?
“They stole everything from me and what I have left is only anger”. En av flertalet föräldrar som förlorat sina söner och döttrar berättar om det oerhörda övergreppet gentemot familjen. I Mexiko fördes för en tid tillbaka 43 studenter bort i samband med en resa över Iguala, Guerrero i Mexiko. Sex studenter dödades, 43 kidnappades och har inte synts till sedan dess.
Vivos är konstnären och filmskaparen Ai WeiWeis nya film om mänskliga rättigheter som kränks. Mexiko är på fler vis ett korrupt land där staten samarbetar med maffian och hjälper karteller att langa heroin i mängder. Allt handlar om pengar och makt. Med nog cash i fikan kan du förklara dig ur vilken situation som helst. Ai Wewei intervjuar de föräldrar vars barn försvunnit. Det är en smärtsam och ingående process vi får ta del av. Hur går man vidare efter ha mist ens det viktigaste ting i livet? Vivos är en tårfylld berättelse men som aldrig blir för sentimental. Pedagogisk och långsamt berättar Ai Weiwei sin historia. Vi får inblick i Mexikos tumultartade då- och nutida historia. Om karteller som styr och ställer på stadens gator och torg och om utsattheten och hotet mot demokratin. Det talade ordet som hotas när plötsligt studenter kidnappas utan tydligt motiv.
Ai Weiwei skildrar tematiskt och tålmodigt utvecklingen i landet. Det enkelspåriga berättandet med stillastående kamera är både närgånget och stelbent. Men regissören lyfter en viktig fråga om hur det talade ordet, yttrandefriheten, idag hotas. Se bara på USA och Trumps ifrågasättande av röstsystemet. Ai Weiweis styrka ligger i hans humana approach, att alltid visa medmänsklighet gentemot sina utvalda personer. För att få verklig landhöjd saknas bildspråket och en ytterligare kontext, att lyfta temat sett ur ett globalt perspektiv där både korruption och populism tar markhöjd och att låta symboltyngda bilder får tala för sig. Vivos är ingen Human Flow. Filmen från 2017 om flyktingströmmar ur ett medmänskligt perspektiv imponerade i sin balansakt att skildra människorna bakom statistiken. I Vivos blir det enkla, avskalade Ai Weiweis bromskloss till att nå nya oandade höjder.
Petter Stjernstedt

